Publicerad: 2006-03-27Professor J. Philippe Rushton

Vintrar är bra för dina gener

Introduktion av Henrik Grafvé

Richard Lynn torde vid det här laget vara ett bekant namn för många av våra läsare. För några år sedan väckte han och den finske statsvetaren Tatu Vanhanen stor uppståndelse med boken IQ and the Wealth of Nations, vari de båda professorerna dokumenterat ett starkt samband mellan nationers IQ-nivå och ekonomiska utveckling. I vår är Lynn åter aktuell med en bok av stor vikt. Titeln är Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis och som namnet antyder bryter författaren ånyo mot ett av vår samtids kanske starkaste tabu.

Debatten kring olika rasers skilda IQ-nivåer har under det senaste året varit synnerligen händelserik. En omfattande granskning av de senaste 30 årens forskning i ämnet publicerades i juni i fjol i en ansedd vetenskaplig tidsskrift. Studien, författad av de båda erfarna psykologiprofessorerna Arthur R. Jensen och J. Philippe Rushton, visade att rasskillnader i intelligens de facto existerar och att starka genetiska faktorer sannolikt har varit bidragande till uppkomsten av dessa. den-svenske.com ämnar inom kort att publicera en längre redogörelse över denna studie.

Även inom andra discipliner än psykologin har utvecklingen följts med största intresse. De absolut senaste landvinningarna inom genetiken har inte minst vidgat ras-IQ-debatten. I höstas publicerades exempelvis två studier, under ledning av genetikern Bruce T. Lahn, där man undersökt två genvarianter som reglerar hjärnstorlek. Dessa genvarianter, som har framträtt relativt sent under människans evolution, är utbredda inom vissa raser, men sällsynta inom raser som besitter relativt låga IQ-nivåer. Vid årsskiftet publicerades studien Global landscape of recent inferred Darwinian selection for Homo sapiens av Robert Moyzis et al., i vilken man funnit att 1800 gener, eller ca 7 procent av det mänskliga genomet, har förändrats under inflytande av stark selektion de senaste 40-50 000 åren. Den stora majoriteten av dessa förändringar har skett inom enskilda raser. I mars i år publicerades vidare studien A Map of Recent Positive Selection in the Human Genome av Jonathan K. Pritchard et al. I denna studie identifierades 700 regioner i det mänskliga genomet som varit föremål för selektion under de senaste 15 000 åren och selektionen varierade starkt mellan olika raser. Av stort intresse för debatten kring rasliga intelligensskillnader är att de gener som undersökts i de båda sistnämnda studierna inbegriper gener som reglerar neurala funktioner och därmed är relaterade till intelligens. Man kan med andra ord konstatera att gener som inverkar på intelligensen varierar mellan raser.

Det är således med en gedigen vetenskaplig uppbackning från olika discipliner som Lynn publicerar Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis. Och hans senaste bidrag till ras-IQ-debatten utgör förvisso ett imponerande arbete: den ambitiösa och tillika världsomspännande dokumentationen av olika rasers IQ torde vara oöverträffad i sig. Därutöver analyseras uppkomsten av rasskillnaderna utifrån ett evolutionärt ramverk, vilket skänker verket ytterligare substans och skärpa. I följande recension av boken, författad av professor J. Philippe Rushton, får vi ta del av det som med all sannolikhet kommer att bli Lynns magnum opus.

Recension av professor J. Philippe Rushton
Ursprungligen publicerad på vdare.com

För fyra år sedan hade jag via VDARE.com möjlighet att ge den första betydelsefulla publiciteten till IQ and the Wealth of Nations, den banbrytande boken om olika nationers IQ och skilda ekonomiska prestationer som författades av Richard Lynn och Tatu Vanhanen. Nu har Richard Lynn gjort en uppföljning med en annan bok av stor vikt, Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis.

Richard Lynn

Dess centrala fynd: världens genomsnittliga IQ är inte mer än 90, vilket motsvarar en vit fjortonårings mentala ålder (standardiserade IQ-test är normerade med medelvärdet 100, den genomsnittliga mentala åldern för en vit sextonåring). Lynn fäster också uppmärksamhet vid det faktum att ett nord-sydkontinuum ifråga om IQ har uppstått, uppenbarligen genom selektion för överlevnad under kalla vintrar.

Fynden i Lynns senaste bok är av djupgående, geopolitisk betydelse. De kan innebära att det helt enkelt inte är möjligt att överföra demokrati och ekonomiska system utvecklade i västvärlden till befolkningarna i Latinamerika, Nordafrika och Mellanöstern, ännu mycket mindre befolkningarna i det subsahariska Afrika. Fynden betyder också att jordens långsiktiga problem bottnar i de olika befolkningarnas egenskaper, något som är betydligt mer djupt och svårlösligt än "civilisationernas kamp"-liknande motsättningar mellan olika politiska koncept.

Implikationerna för invandring är uppenbara: dess konsekvenser kan bli fundamentala och permanenta.

För Lynn representerar Race Differences in Intelligence kulmen av ett arbete om intelligens som har pågått i över ett kvarts sekel. 1977 var det år som han först gav sig in på området, ett område som av vissa liknas med ett minfält, genom publiceringen av två rapporter om IQ i Japan och Singapore. De båda studierna visade att östasiater erhöll högre genomsnitt än vita européer i USA och Storbritannien. Dessa initiala studier ifrågasattes, men den ovan nämnda boken listar 60 studier över olika östasiatiska befolkningars IQ och samtliga bekräftar de ursprungliga resultaten. IQ and the Wealth of Nations visade att variationer i IQ till stor del utgör svaret på frågan om varför vissa länder är rika medan andra är fattiga. Nyligen har Lynn även bidragit till omprövningen av den sedan länge rådande föreställningen om att det inte föreligger några genomsnittliga könsskillnader i intelligens, genom att påvisa att män i genomsnitt presterar 4 till 5 IQ-poäng högre än kvinnor (t.ex. Lynn & Irwing, 2004, Sex Differences on the Progressive Matrices: a meta-analysis, Intelligence, 32. Sid. 481-498).

Flertalet studier som avhandlar rasskillnader i intelligens har haft en lokal fokus. I USA har de huvudsakligen varit inriktade på IQ-nivåer hos vita, svarta, östasiater och indianer. I Australien har studierna främst kretsat kring låga IQ-nivåer hos aboriginer och i Nya Zeeland är det på motsvarande vis maoriernas låga IQ-nivåer som varit i fokus. Även om ett fåtal forskare har använt sig av ett globalt perspektiv och postulerat evolutionära och genetiska förklaringsmodeller för de tre makroraserna östasiater, européer och afrikaner, så har majoriteten generellt sett förklarat de lokala skillnaderna genom miljöpåverkan eller kulturella faktorer, såsom fattigdom och rasism.

Lynns bok går bortom de tre makroraserna och vidgar det globala perspektivet ytterligare. Han granskar över 500 publicerade IQ-studier från jordens alla hörn, från 1900-talets början till nutid. Varje "genetiskt kluster", eller populationsgrupp, som identifierats av Luigi Cavalli-Sforza och dennes kollegor i mastodontverket The History and Geography of Human Genes (1994) tillägnas ett kapitel vardera.

Lynn betraktar dessa genetiska kluster som "raser". Han konstaterar att östasiaterna, d.v.s. kineser, japaner och koreaner, uppnår den högsta genomsnittliga IQ-nivån på 105. Européer följer därefter med en IQ på 100. Något längre ned återfinns inuiter eller eskimåer (IQ 91), sydostasiater (IQ 87), indianer (IQ 87), söderhavsfolk (IQ 85), sydasiater och nordafrikaner (IQ 84). Avsevärt längre ned kommer subsahariska afrikaner (IQ 67) följda av australiska aboriginer (IQ 62).

De lägsta resultaten presteras av Kalahariöknens bushmän och pygméer från Kongos regnskogar (IQ 54).

IQ-fördelningen på jorden
Intelligensfördelningen av världens inhemska befolkningar

Efter dessa tio kapitel, som framlägger bevis för den genomsnittliga IQ-nivån för var och en av de tio ovannämnda raserna, följer ett kapitel om mätningarnas reliabilitet [att man erhåller samma mätvärde vid olika mättillfällen, övers. anm.] och validitet [att man verkligen mäter det man avser att mäta, övers. anm.]. Även om ytterligare studier behövs för att bekräfta vissa rasgruppers IQ-nivåer, är många av mätningarna reliabla på så vis att olika studier gav ungefär samma resultat. Exempelvis uppvisar östasiater inte bara hög IQ i deras egna ursprungsländer, utan även i Singapore, Malaysia, Hawaii och Nordamerika.

I syfte att fastställa validiteten för rasgruppernas IQ-nivåer påvisar Lynn att dessa mått korrelerar starkt med placeringar i internationella studier där man undersökt matematiska och vetenskapliga prestationer. Och rasgruppernas IQ korrelerar även starkt med nationers ekonomiska utveckling. Detta innebär att de kan bidra till att förklara varför vissa länder är rika och andra fattiga.

Lynn framlägger vidare en hypotes om att IQ-skillnader kan förklara hur snabbt vissa populationer övergick från att ha befunnit sig i det neolitiska jägar- och samlarstadiet till att bli bofasta jordbrukare, bygga tidiga stadsstater och senare utveckla mogna civilisationer.

Lynn konstaterar att orsakerna till rasskillnader i intelligens är 50 procent genetiska och 50 procent miljöbetingade. Denna uppskattning ligger i linje med slutsatserna från andra rapporter som nyligen publicerats (Arthur R. Jensen och jag själv utgick från denna modell i vår granskning av forskningen kring rasskillnader i IQ, publicerad 2005 i Psychology, Public Policy, and Law). Eftersom rasgruppernas IQ-nivåer är beständiga på olika platser under vitt skilda omständigheter, så gör Lynn gällande att starka genetiska faktorer måste vara involverade.

Lynn applicerar också en generell princip från evolutionsbiologi på tidigare analyser som funnit betydande genetiska bidrag till uppkomsten av skillnaderna i intelligens mellan östasiater, vita och svarta. Han gör gällande att varhelst underarter anpassar sig till nya miljöer så utvecklar de undantagslöst skillnader ifråga om alla egenskaper för vilka det föreligger en genetisk variation, såsom hudfärg, hårtextur, muskuloskeletala anlag och dispositioner för och resistens emot diverse sjukdomar. Lynn menar att intelligens inte kan utgöra ett undantag [de senaste åren har flera studier i enlighet med Lynns teori bekräftat att det förekommit en stark selektion av gener som varierar mellan raserna, där gener som påverkar hjärnan hör till dem som utsatts för störst selektionstryck., övers. anm.].

Den mest detaljerade analysen av inverkande genetiska faktorer gör Lynn för människor med afrikanskt ursprung. Han menar att svarta i USA har upplevt ungefär samma miljö som vita vad beträffar avgörande miljöbetingade faktorer, som t.ex. näringsintag, eftersom svarta och vita har haft samma genomsnittliga kroppslängd sedan Första världskriget. Han framlägger bevis för att inslaget av vita gener hos svarta i södra USA är lågt [det genomsnittliga inslaget av vita gener hos afroamerikaner generellt är däremot 25 procent, upp till 40 procent i vissa nordliga stater, och deras genomsnittliga IQ är 85, övers. anm.] och att de besitter en genomsnittlig IQ på ca 80 och han föreslår vidare att detta värde utgör afrikaners genotypiska IQ. Eftersom den genomsnittliga IQ-nivån för subsahariska svarta är ca 67, anser Lynn följaktligen att denna skillnad på 13 IQ-poäng är en konsekvens av kontinentens ogynnsamma levnadsförhållanden, företrädesvis ifråga om dåligt näringsintag och bristande hälsovård.

Lynns sista tre kapitel berör bokens undertitel; An Evolutionary Analysis. I dessa avhandlas hur rasskillnaderna i intelligens har uppkommit.

Lynn inleder med att placera frågan i sitt sammanhang genom att sammanfatta Harry Jerisons (1973) klassiska studie, The Evolution of the Brain and Intelligence. Denna påvisade att arter under evolutionens gång har utvecklat högre intelligens för att överleva i mer kognitivt krävande miljöer. Lynn menar att samma princip även kan förklara uppkomsten av rasskillnader i intelligens hos människan.

När tidiga människor migrerade ut ur Afrika konfronterades de med det kognitivt krävande problemet att försöka överleva under kalla vintrar på platser där tillgången till mat inte var säkrad, vilket tvingade dem att jaga, ibland storvilt. De var även tvungna att lösa problemet med att hålla sig varma. Detta fordrade högre intelligens jämfört med vad som krävdes i tropiska och semitropiska delar av Afrika, där tillgången till mat är god året runt. Lynn påvisar att rasskillnader både ifråga om hjärnstorlek och intelligens är starkt förknippade med låga vintertemperaturer i de regioner som raserna befolkat. Han redovisar att den genomsnittliga hjärnstorleken för afrikaner söder om Sahara är på 1282 cm³, jämfört med 1367 cm³ för européer och 1416 cm³ för östasiater.

Eftersom jag har argumenterat för många av Lynns ståndpunkter i min bok Race, Evolution, and Behavior, kan jag tillägga att Lynns hjärnstorleksvärden stöds av en stor mängd oberoende, konvergerande fakta, inklusive data insamlade vid vägning av hjärnor vid obduktion, kraniumvolymmått och externa huvudstorleksmått (min bok tillhandahåller detaljer från individuella studier). Studier med magnetisk resonansavbildning (MRI) har därutöver klargjort att sambandet mellan hjärnstorlek och intelligens är högst tillförlitligt. Lynns uttalanden är således väl underbyggda.

Från och till uppmärksammar Lynn anomalier i hans teori som fordrar förklaringar. En av dessa är det faktum att européer har gjort flest intellektuella upptäckter, medan östasiater har gjort relativt få, trots att de besitter en högre genomsnittlig IQ-nivå. Denna paradox har blivit utförligt dokumenterad av Charles Murray i boken Human Accomplishment från 2003. Lynn föreslår en förklaring till detta: det kan bero på att östasiater är mer konforma än européer, något som hämmar kreativa prestationer (i Race, Evolution, and Behavior framlägger jag bevis för att detta personlighetsdrag har genetiska rötter).

Ytterligare en anomali: den genomsnittliga IQ-nivån för Israel är endast 95, betydligt högre än den genomsnittliga nivån på 85 som gäller för regionen i övrigt, men betydligt lägre än för judar utanför Israel, vars genomsnitt beräknats ligga mellan 108 och 115.

Lynn menar att den israeliska IQ-nivån måste brytas ned i tre komponenter: 40 procent askenaser (europeiska judar) med ett genomsnitt på 103; 40 procent sefarder (orientaliska judar) med ett genomsnitt på 91; och 20 procent araber med ett genomsnitt på 86, vilket praktiskt taget är samma för araber på andra platser. Lynn menar att dessa skillnader kan ha uppstått genom selektiv migration (intelligenta judar har emigrerat till Storbritannien och USA), blandäktenskap med individer ur andra populationer (de i Europa kontra de i Nordafrika), selektiv överlevnad genom förföljelse (europeiska judar förföljdes i högst utsträckning) och införlivandet av etniska icke-judar bland askenaser i Israel som ett resultat av invandringen av människor från f.d. Sovjetunionen som utgav sig för att vara judar.

Lynn uppmärksammar även några anomalier i teorin om intelligens och kalla vintrar. Den mest påtagliga: inuiterna, som blivit utsatta för de kallaste vintertemperaturerna, har en hjärnstorlek som kan jämföras med östasiater, men samtidigt endast en genomsnittlig IQ på 91. För att förklara denna anomali föreslår Lynn att andra genetiska processer är viktiga, som exempelvis populationens storlek. Ju större nätverk av samarbetande och konkurrerande populationsgrupper, desto snabbare kan mutationer för gynnsamma alleler [genvarianter, övers. anm.] spridas. Grupper som härstammar från stora landområden, såsom östasiater och européer, besitter således högre genomsnittliga IQ-nivåer än isolerade jägar- och samlargrupper som inuiterna.

I skrivandets stund undertrycks diskussionen kring ras och intelligens inom universitetsvärlden. Intellektuellt är däremot striden över: rasrealismen har segrat. Race Differences in Intelligence är både en symbol och ett symtom för denna seger. För Richard Lynn kan den komma att bli kronan på verket.

Relaterat

NSF-Butiken: Richard Lynn; Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis