Jürgen Graf: Förintelsen skärskådad
Sidan ses bäst i:
800 x 600
Sidan är en del av:
Natten
mellan den 9:e och 10:e november 1938 är känd som
"kristallnatten". Under den natten krossades fönstren på
judiska affärer, judiska hem och lägenheter förstördes, synagogor
stacks i brand, flera judar blev misshandlade och ett 30-tal
dödades. "Rikskristallnatten" brukar beskrivas som den
skamligaste händelsen i det nationalsocialistiska Tysklands historia, och
ett faktum är att de flesta ledande nationalsocialister, inklusive Julius
Streicher, delade den åsikten.
Men, även om det var judarna i Tyskland som drabbades i första hand, var
det Tyskland och det tyska folket som skadades mest - och de var också
den verkliga måltavlan för aktionerna under kristallnatten.
Anhängare av den politik som det Tredje riket representerade har då som
nu haft mycket svårt att förklara denna natt - som till skillnad från
myten om Förintelsen och andra greuelhistorier - är verklig. Morgonen
efter Kristallnatten uttryckte judarnas ärkefiende Julius Streicher chock
och avståndstagande, en markering som naturligtvis kan viftas bort som
ett försök att lägga ut dimridåer men, som vi skall se, också kan
innebära att han faktiskt ingenting visste.
Men vem eller vilka låg då bakom pogromerna
denna natt? Bland nutidens historiker är det allmänt accepterat att
"naziledningen" var upphov och inspiratör till händelsen, med
Goebbels som primus motor och främste organisatör.
Det var förvisso han Joseph Goebbels som fick till uppgift att
förklara händelserna för det tyska folket och för utlandet. Han
hade ingen trovärdig förklaring. Han visste uppenbarligen inte vad han
skulle säga, utan sade att spontana upplopp hade brutit ut i Tyskland som
en reaktion på mordet på ambassadrådet Ernst von Rath i Paris.
Om dr Goebbels verkligen hade varit den som organiserade upploppen, hade
han förmodligen haft en betydligt bättre förklaring. Men den han gav
den 10 november, och som skulle komma att upprepas de följande dagarna,
var ytterligt vag och den blev inte heller trodd av allmänheten i
Tyskland. Det underliga är att ingen etablerad historiker har brytt sig
om att forska i dessa händelser; man har tagit för givet att de, i
likhet med alla andra berättelser om det "nazistiska barbariet"
inte fordrar skymten av bevis för att betraktas som sanningar. Den
gängse demonbilden av det Tredje riket ligger fast och rubbas inte så
vitt forskaren inte är beredd att sätta sin akademiska karriär, sin
ekonomi och sina barns trygghet på spel.
Ingrid
Weckerts pionärsarbete
Den
första som gjort ett grundligt och objektivt forskningsarbete om
Kristallnatten är Ingrid Weckert. hon är till yrket bibliotekarie, har
studerat teologi, bott många år i Israel samt talar flytande
hebreiska.
Ingrid Weckert har ägnat åratal av studier åt tysk-judiska relationer i
allmänhet och åt Kristallnatten i synnerhet. Hon har presenterat sina
minst sagt sensationella resultat i boken Flashpoint. Kristallnacht
1938 - Instigators, Victims and Beneficaries (Institute
for historical Review 1991).
1985 framträdde hon på den sjätte historierevisionistiska konferensen i
Los Angeles. Hennes föredrag hade rubriken Crystal night 1938 - The
Biggest Anti-German Spectaculum. Detta föredrag reviderar inte bara
synen på Kristallnatten, det ger också en varmt troende katoliks syn på
det Tredje riket och på hur det var att växa upp där.
Jude
mördar
tysk ambassadsekreterare
Låt oss först ta en titt på hur officiella historiker beskriver
Kristallnatten:
I oktober 1938 utfärdade den polska regeringen ett dekret som berövade
alla polska pass deras giltighet från och med slutet av samma månad om
de inte före denna månads utgång försetts med en speciell stämpel.
Denna stämpel kunde endast erhållas i Polen och avsikten var att bli av
med alla polska judar som bodde utanför Polen. Den största delen av
dessa polska judar bodde i Tyskland och många hade anlänt efter första
världskriget. Den tyska regeringen var nu rädd för att dessa 70.000
polska judar skulle bli kvar i Tyskland permanent. man försökte få
igång förhandlingar med Polen om problemet men den polska regeringen
vägrade all kontakt. Den 28 oktober, två dagar för den polska
regeringens tidsfrist gick ut, grep den tyska polisen mellan 15.000 och
20.000 judar, huvudsakligen vuxna män, och transporterade dem till den
tysk-polska gränsen. Vid samma tidpunkt deporterade Polen tyska judar som
bodde i Polen till den polsk-tyska gränsen. Nästa dag, den 19 oktober,
nådde de polska och tyska regeringarna plötsligt en överenskommelse och
deportationerna stoppades.
Bland de judar som deporterades befann sig en viss Herzel Freiwell
Grynscpans familj. Grynscpan var själv en 17-årig yngling boende i
Paris. Den officiella historien förtäljer att han, ursinnig över
deportationen, gick till den tyska ambassaden och sköt ned den
tyske ambassadsekreteraren Ernst von Rath.
Det är förvisso sant att Grynscpan begick mordet, men motiven är
förmodligen helt andra än de som hävdats. Från officiellt håll
påstås det även att den tyska befolkningen, upphetsade av fanatiska
nazister, brände och skövlade judisk egendom som en hämnd mot
attentatet.
Det är ett faktum att upploppen ägde rum, ehuru de tycks organiserade av
helt andra krafter än de tyska ledarna. Till yttermera visso brändes
långt ifrån alla synagogor och alla judiska affärer blev inte
förstörda.
Tysk-judisk
överenskommelse
Ingrid Weckert påpekar
att var och en som levde i Tredje riket vet vilka fredliga förhållanden
som rådde där. Tyskland var förmodligen den fredligaste och säkraste
staten i världen vid denna tid - för samtliga innevånare.
Händelserna natten mellan den nionde och tionde november 1938 kom att
utgöra ett abrupt avbrott i dessa fredliga förhållanden. Ett intressant
faktum är att majoriteten av de judar som lämnade eller tvingades lämna
andra europeiska länder valde att flytta till Tyskland.
Den nationalsocialistiska propagandan betraktade judar som icke-tyskar,
främlingar som man menade visat sin förstörelsebringande kraft för
alla folk som låtit sig bli dominerade av dem. Lösningen var att skilja
judarna från tyskarna, med andra ord: de måste utvandra!
Inga
aktioner av något slag hade företagits mot judarna i Tyskland före den
judiska krigsförklaringen den 24 mars 1933. Denna krigsförklaring
publicerades med jätterubriker i tidningar världen över.
Krigsförklaringens innebörd var total bojkott av alla tyska varor. De
första lagarna stiftades 1 april 1933 och fastslog den judiska
folkgruppens legala status i landet, det var en rent rättslig reglering
av tidigare förhållanden - inte "hemliga åtgärder" och
det huvudsakliga målet var att förmå judarna att utvandra. Efter att
den judiska bojkotten hade inletts i mars 1933 kontaktades den tyska
regeringen av det judiska samhället i Palestina. man erbjöd att bryta
bojkotten vad Palestina anbelangade försåvitt detta kunde kombineras med
judisk utvandring från Tyskland till Palestina. Detta ledde till
förhandlingar som avslutades i maj 1933 med undertecknandet av "Ha-Avaraöverenskommelsen"
("The Transfer Agreement").
Alltså: endast några få månader efter den nationalsocialistiska
regeringens tillträde i Tyskland hade judarna träffat ett avtal med
denna regering som var ytterst fördelaktig för dem. Denna
överenskommelse blev sedermera en viktig faktor för tillkomsten av
staten Israel.
Ha-Avara gjorde det möjligt för varje jude i Tyskland att vid utvandring
få med sig all sin egendom och alla sina tillgångar på villkor att han
emigrerade till Palestina. Överföringarna skedde genom två judiska
banker i Tyskland som hade filialer i Tel Aviv och Jerusalem.
Ha-Avara-överenskommelsen var i kraft fram till slutet av 1941 då USA
gick med i kriget.
Överdrifter
och ersättningskrav
Åter till Kristallnatten. Vi har i dagarna fått veta att alla
synagogor i Tyskland brändes ned och att alla butiksfönster
krossades. 1952 krävde Nahum Goldman, ordförande i Världsjudiska
kongressen (World Jewish Cengress), Västtysklands dåvarande
förbundskansler på 500 miljoner dollar som ersättning för de skador
som drabbat judar under Kristallnatten. När Adenauer frågade om det
berättigade i detta enorma krav svarade Goldman: "Berättiga
bäst du vill, jag vill ha pengarna" Och han fick dem.
1938 fanns det 1400 synagogor i Tyskland. Av dessa förstördes 180 under
Kristallnatten. 1938 ägde judarna 100.000 affärslokaler och varuhus i
Tyskland. Av dessa fick 7500 sina fönster krossade. Vi kan på basis av
dessa siffror se hur den officiella historieskrivningen förhåller sig
till sanningen. man berättar bland annat att den judiska folkgruppen var
vettskrämd och åsåg vad som skedde utan att bjuda motstånd. Sanningen
är - och detta vore någonting alldeles sensationellt om det slog rot i
dagens upphetsade debatt om dessa händelser - att judarna tillsammans
med sina tyska grannar och i vissa fall med SA-män bekämpade angriparna.
Mer än en gång blev mobben på gatan bortjagad. Morgonen efter
händelserna gick många judar till polisen och bad dem undersöka
skadorna som hade tillfogats synagogorna. Dessa rapporter finns
fortfarande att tillgå i arkiven. och i motsats till vad som allmänt
hävdats drabbades bara en minoritet av dessa händelser. I Berlin till
exempel dök samtliga lärare och elever i den största judiska skolan upp
i sina respektiver klassrum nästa morgon utan att ha märkt någonting.
Enligt skolans rektor Heinem Sterns memoarer hade han märkt att en av
Berlins synagogor stod i brand, men trott att det var frågan om en vanlig
eldsvåda. Senare under morgonen fick rektorn ett telefonsamtal, som
berättade om händelserna under natten. Rektorn lät dock undervisningen
fortsätta som vanligt.
Skulle verkligen tusentals judiska barn ha skickats av sina
föräldrar till skolan om förstörelsen varit så omfattande och hotet
så reellt?
Underliga
omständigheter räddade Grynscpan
Det var alltså Herzel Grynscpan som initierade Kristallnatten genom att
skjuta Ernst von Rath. Han har betraktats som en oskyldig judisk pojke som
hade drivits till desperation av den orättvisa som drabbat hans familj (d
v s utvisningen till Polen).
Men ett faktum är att Herzel Grynscpan inte hade visat något som helst
för sin familj tidigare. Han ville bli fri från sin familjs inflytande
och hade flyttat till Paris för att leva för sig själv redan 1936. När
den franska polisen frågade honom varför han skjutit von Rath gav han
många motsägelsefulla svar. Inget av dessa svar var
sanningsenligt.
Herzel Grynscpan levde på sina farbröder i Bryssel och Paris. 1938 gick
hans polska pass ut och de franska myndigheterna vägrade förnya hans
uppehållstillstånd. Herzels farbror vägrade att hjälpa honom på grund
av hans parasitism. Nu inträffade det märkliga! Trots att Herzel saknade
pengar flyttade han till ett mycket fint hotell i Paris. Detta hotell
råkade ligga nära huvudkontoret för en mäktig judisk organisation,
nämligen L.I.C.A. (Ligue international Contre l`Antisemitisme). Frågan
är: Vem tog hand om Herzel Grynscpan efter februari 1938 och vem betalade
hans räkningar? Fastän Herzel Grynscpan saknade giltiga
identitetshandlingar och pengar kunde han morgonen den 7 november köpa en
pistol för 250 francs och sedan endast timmen senare gå till tyska
ambassaden och skjuta ner von Rath. Han arresterades på platsen och
fördes till en polisstation. Påminnande sig om att denne man var en
fullständigt okänd polsk jude utan vare sig pengar eller inflytande, är
det ett underligt faktum att det endast några timmar efter skottet, på
polisstationen dyker upp en av de mest berömda judiska advokaterna i
Frankrike. Hur kunde denne advokat ens känna till skottet på den tyska
ambassaden? Och varför var han så ivrig att få företräda den unge
mannen från Polen? Vem skulle betala advokatens arvode?
Det skulle visa sig att denne advokat kom att ta god hand om den unge
Grynscpan under de år som följde. Han lyckades få fallet uppskjutet
flera gånger och det hann aldrig komma upp i rätten innan kriget bröt
ut. När tyskarna ockuperade Frankrike överlämnades Grynscpan till dem
av de franska myndigheterna. Han sändes till Tyskland där han
förhördes flera gånger, men det kom aldrig till något rättegång.
Varför? Många tyskar på hög nivå intresserade sig aktivt för fallet
Grynscpan. De ville sända honom inför rätta. En rättegång planerades,
men uppsköts gång på gång.
Ett av de många mysterierna i detta fall är en anteckning som bevarats
från förhören med Grynscpan. Den lyder: "Rättegången kommer
inte att äga rum, men av andra orsaker än vad som officiellt anges".
Fastän den tyska regeringen enligt vad som antas utförde de
gräsligaste brott överlevde Herzel Grynscpan kriget och återvände till
Paris. I Paris kunde han fortfarande hotas av att ställas inför rätta
för mord, men istället fick han ett nytt namn och nya
identitetshandlingar. Av vem? Vem eller vilka fanns i Paris för att
hjälpa honom?
Herzel Grynscpans familj överlevde också den kriget. Det visade sig att
man lyckats utvandra till Palestina. Men invandringen till Palestina var
reserverad för den som hade 1000 engelska pund i kontanter. Detta
innebär en förmögenhet på 4000 pund för en familj som levde under
mycket knappa omständigheter. Återigen måste vi fråga: Vem betalade -
och varför?
Svaret ligger hos L.I.C.A.:s advokat L.I.C.A. grundades i Paris 1933. Den
fungerade som en propagandaorganisation mot inbillad eller verklig
antisemitism. (Det är för övrigt samma organisation som flera gånger
stämt Robert Faurisson.)
Om vi går tillbaka två år i tiden, till 1936, klarnar bilden
ytterligare. Då skyndar Grynscpans senare advokat till Davos i Schweiz
för att bistå David Frankfurter som hade skjutit och dödat Wilhelm
Gustlov. Gustlov hade varit den tyske representanten i den
schweiziska avdelningen av NSDAP. I den påföljande rättegången mot
Frankfurter framkom det att han hade en hemlig men inflytelserik
organisation bakom sig. Alla spår ledde till L.I.C.A., men Frankfurter
förblev tyst. Det är intressant att Frankfurter betedde sig på samma
sätt som Grynscpan skulle göra nästan tre år senare.
Vilka
låg
bakom Kristallnatten?
Fastän dr Goebbels i sin officiella förklaring sagt att upploppen ägt
rum på grund av det tyska folkets förbittring över mordet på von Rath,
trodde han själv inte på denna förklaring.
Han diskuterade privat med flera personer möjligheten att en hemlig
organisation låg bakom kravallerna. Men tanken på en hemlig
oppositionsgrupp verkade i Tyskland och med resurser att iscensätta
Kristallnatten föreföll mindre sannolik, bland annat mot bakgrund av
regeringens vid denna tid mycket stora popularitet.
Dock hade denna popularitet gjort regeringen "fartblind", den
hade till exempel inte etablerat en underrättelsetjänst som var lojal
mot partiet, varför risken för förrädiska situationer var
uppenbar.
Fastän nationalsocialisterna mer än några andra hade studerat och
forskat i det judiska inflytandet över världens affärer och tankar,
hade man underskattat detta inflytande - kunde hela november-spektaklet
vara planlagt och genomfört av samma grupper som påstod sig angripna? De
enda som straffades för pogromen var enskilda medlemmar i SA. Dessa
ställdes inför vanliga domstolar. Förutom dessa domstolar var även
partidomstolar i verksamhet. Partidomstolarna undersökte varje enskild
pogrom. Walter Buch var partidomstolens högste chef.
Buch upptäckte att det i varje enskilt fall rörde sig om missuppfattning
på någon nivå eller i en eller annan länk av kommandokedjan. Under
dessa undersökningar kom det fram att okända män dök upp på de olika
platserna och uppträdde som om de representerade partiledningen. I flera
fall ringdes gau-ledarnas kontor upp av en person som sade sig
representera högsta partiledningen.
Dessa okända män måste ha varit agenter, ty någon order hade aldrig
givits av partiledningen. Konkreta bevis kan inte läggas fram eftersom
dessa okända män försvann efter att de framfört sitt budskap. Dock,
det finns ett mönster som framträdde gång på gång i berättelserna
hos de anklagade i de 7.200 (!) rättegångarna som hölls mot deltagarna
i pogromerna efter kriget. Det visar sig att dessa anonyma agenter
började sitt arbete redan den 8 november. Det var de som först kastade
sten mot fönstren i judiska affärer. Det var de som ledde stormningen av
judiska bostadshus. När de hade aktiverat andra människor, mestadels
gatans mobb, försvann de. Dessa till synes sporadiska antijudiska
demonstrationer i små tyska städer följdes av ett noga planerat utbrott
i de större städerna. Dessa upplopp leddes av en centralt placerad grupp
av välutbildade agenter.
Till
Goebbels försvar
Medan allt detta ägde rum över hela Tyskland ägde en minnesstund rum i
München. Den 9 november 1923 hade Hitler tillsammans med Ludendorff och
andra nationalsocialister försökt störta Bayerns regering. Revolten
slogs ned och 16 av deltagarna stupade utanför Feldherrnhalle. Sedan 1933
hade den 9 november varit en helgdag då man firade minnet av rörelsens
fallna under mycket högtidliga former. Denna dag samlades partiets
veteraner samt alla rikets SA-, SS- och gauledare i Feldherrnhall i
München. Führern samt alla gäster brukade varje år ta del av denna
högtidliga ceremoni. När ceremonin var över brukade de återvända till
sina hem runt om i Tyskland.
Nu ser vi att detta datum den 9 november hade valts med viss eftertanke.
Konspiratörerna kunde inte valt en bättre dag. På grund av denna
högtid befann sig ingen gauledare på sitt hemmakontor när de
antijudiska upploppen inleddes. Med andra ord: beslutsfattandet hade under
dessa två dagar övertagits av män med lägre rang och mindre
erfarenhet. Detta hade stor betydelse ty det bidrog till förvirringen och
hjälpte provokatörerna. Det som också gynnade provokatörerna är det
faktum att ingen väntade sig bråk. Tyskland hade fram till nu varit ett
fredligt land, det var först under middagen i Münchens stadshus som de
första rapporterna om oroligheter kom in. Vid samma tidpunkt
rapporterades det att Ernst von Rath hade dött av sina skador. Efter
middagen lämnade Adolf Hitler sällskapet och for till sin lägenhet i
München. Goebbels hade informerat middagsgästerna om de senaste
händelserna. Han berättade att von Rath hade dött och att spontana
antijudiska demonstrationer hade brutit ut på flera ställen i
Tyskland.
Joseph Goebbels var berömd för sina eldande tal, men det som han
presterade under middagen var inget tal, endast ett kort anförande. Han
talade väldigt informellt och sade att den tiden var förbi när judar
kunde döda tyskar utan att bli straffade. Legala åtgärder skulle nu
vidtagas. Inte desto mindre - dessa var ingen ursäkt privata aktioner mot
judar. Han föreslog att gauledarna och SA-ledaren Viktor Lutze skulle
kontakta sina hemmakontor och se till att lag och ordning upprätthölls.
Det bör påpekas att dr Goebbels inte hade mandat att ge order till
gauledarna eller Viktor Lutze eftersom han inte hade högre rang än
någon av dem. Han var själv gauledare i Berlin, men uppenbarligen tyckte
de andra att hans förslag var så förnuftigt att de instämde helt och
fullt.
I den officiella historieskrivningen heter det ju att just Goebbels
startade pogromen den 9 november med ett eldande tal. Emellertid bör
följande fakta framhållas:
1) Som påpekats hade Goebbels ingen myndighet att ge de andra gauledarna order. Han var visserligen propagandaminister men det gav inte honom någon formell makt i partiet.
2) Ingen förstod bättre än Goebbels vilken enorm skada en judepogrom skulle tillföra Tyskland.
3) Hur kunde Goebbels starta en pogrom som inleddes den 8 november genom atthålla ett tal den 9 november?
4) Vi vet vad gauledarna och SA-ledarna gjorde efter Goebbels "eldande" tal. De gick samtliga och ringde hem till sina respektive kontor och beordrade sina underlydande att göra allt för att bibehålla lag och ordning. Under inga omständigheter fick de delta i några demonstrationer.
Adolf
Hitler beordrar lugn
Dessa order per telefon skrevs ned på hemmakontoren och finns idag
tillgängliga i arkiven. Dessa order vidarebefordrades inom gaudistrikten
per telex. Dessa telex finns kvar idag.
SA-ledaren Viktor Lutze gav en liknande order till sina underlydande
SA-gruppenführer. Ordern var att SA-medlemmar under inga omständigheter
fick delta i demonstrationer mot judar och om det fortfarande pågick
någon demonstration skulle SA ingripa och stoppa den. Som reaktion på
denna order från Lutze började SA-män redan samma natt vakta judiska
affärslokaler vars fönster blivit krossade. SS och polisen gavs liknande
order om att återställa lag och ordning. Heinrich Himmler gav Reinhard
Heydrich order att stoppa alla demonstrationer och skydda judarna från
demonstranterna. Telefaxen med dessa order finns i dag tillgängliga i
arkiven.
När Hitler klockan ett på natten hade återvänt till sin lägenhet fick
han reda på att det pågick upplopp i München och att en synagoga hade
stuckits i brand. Han blev rasande och beordrade Münchens polischef att
omedelbart komma till honom. Han gav order att branden omedelbart måste
släckas och att alla demonstrationer och upplopp i München omedelbart
skulle stoppas. Han gav order till höga polistjänstemän och polisbefäl
att ta reda på omfattningen av upploppen. Han såg till att telex
skickades till alla gauleiter-kontor. Detta telex sändes klockan 3 samma
natt och lät som följer: "Order från högsta ort: Mordbrand
eller attentat mot judiska affärer eller annan judisk egendom får under
inga omständigheter förekomma." Synagogor nämndes inte i detta
telex eftersom Hitler inte kände till att synagogor hade stuckits i brand
på andra ställen i Tyskland.
Ordervägran
i tre SA-grupper
Nu kommer vi till den intressanta frågan: Hur kommer det sig att det
trots alla dessa tydliga och klara order inträffade så mycket
förstörelse och att SA-män var inblandade i flera av dessa fall?
Det visar sig att åtminstone tre av de 28 SA-grupperna inte lydde Viktor
Lutzes order. Tvärtom, de skickade ut sina män för att förstöra
synagogor och judisk egendom. Varför?
Dels var organisationen med stor sannolikhet infiltrerad, därmed kan
mycket väl de mycket klara direktiven ha ändrats. Dels fanns inom SA en
grupp för vilken politiken bara var en ursäkt för att ställa till
bråk. Det var samma andas kämpar som idag vill "ytterligare gasa
sex miljoner", våldsbenägna kriminella utan reella politiska
intressen eller kunskaper.
Världens
judenhet betalningsskyldig
På morgonen den 9 november höll dr Goebbels ett radiotal där han bland
annat sade att varje aktion mot judar var strängt förbjuden. Den som
bröt mot detta skulle få kännbara straff.
Herman Göring, som var ansvarig för den tyska ekonomin, klagade över
att det skulle bli omöjligt att ersätta fönsterglasen till affärerna.
Det skulle behöva importeras från Belgien och skulle komma att kosta
Tyskland en stor del utländsk valuta som det var brist på på grund av
bojkotten av tyska varor. Därför beslöt Herman Göring att judarna
själva skulle bära de förluster som blev resultatet av Kristallnatten.
Privat ansåg han det principiellt fel men hänvisade till den judiska
krigsförklaringen av den 24 mars 1933. Denna krigsförklaring utfärdades
i namn av alla judar i världen; det borde således vara världens
judenhet som blev betalningsskyldig. Dock undantogs många utan
förmögenhet och med låga inkomster.
Utflyttade
judar är idag "gasade"
Som en konsekvens av Kristallnatten bildades i Tyskland "Reichszentrale
für Jüdishce Auswanderung". Detta organ skulle organisera
utvandringen till Palestina. Utvandring till Palestina, lättnad i de
brittiska invandringsbestämmelserna var, frånsett de övergripande
målet att provocera fram ett världskrig, ett av målen för
Kristallnatten.
I september meddelade den judiska nyhetsbyrån i Palestina att det bodde
500 000 judar från det tyska riket och från det av Tyskland ockuperade
Polen i Palestina. Inte desto mindre hävdade man 1950 från officiellt
judiskt håll att det sammanlagda antalet judar i Palestina från samtliga
länder i Europa utgjorde endast 80 000. Vad hade hänt med de övriga 420
000? 1940 hade dessa 420 000 förmodligen ingen aning om att de senare
skulle införas i statistiken över "gasade".
Terrorism med syfte att kasta skulden på oskyldiga, att förvandla offer till bödel har alltid förekommit. Kristallnatten är ett synnerligen illustrativt exempel.
Artikeln är hämtad ur tidningen Mimer nummer 25 (1997).
För att läsa mer om Kristallnatten rekommenderar vi följande sidor:
'Crystal Night' 1938: The great Anti-German spectacle -Ingrid Weckert
Tillbaks till Den svenske nationalsocialisten
Tillbaks till revisionism-avdelningen