Publicerad: 2008-04-29Björn Björkqvist

Svensk maffia

Vi läser dagligen om organiserad gängkriminalitet. Ofta i samband med uppmärksammade rättegångar men också ofta i sammanhang där vi inte vet att det är organiserad kriminalitet vi läser om. Bombattentat, smuggling av tobak, alkohol, narkotika och människor, organisering av svart arbetskraft, misshandel, mord, utpressning osv. Den organiserade brottsligheten står bakom en betydande andel av kriminaliteten i Sverige liksom i de flesta andra länder.

Ändå är många ganska ovetande om de flesta ligorna. Nästan alla känner till Hells Angels och Bandidos som fick stor massmedial uppmärksamhet när de båda klubbarna låg i väpnad konflikt under 1990-talet och medlemmar och anhängare på båda sidor mördades. Redan innan Hells Angels kom till Sverige var klubben välkänd, inte minst genom Hollywood som spelat in flera filmer som mer eller mindre hyllat klubben.

Men den organiserade kriminaliteten i Sverige är betydligt mer än skäggiga män med västar. Medias bevakning har dock inte varit lika intensiv när det gäller andra delar av den undre världen. Dels beror det förståss på att de flesta kriminella grupper inte har samma struktur som mc-klubbar. Hells Angels har officiella representanter och har ibland talat med media samtidigt som man drivit legal verksamhet. Enligt somliga för att kunna tvätta pengar från den illegala verksamheten men enligt klubben för att de är en lagligt klubb för människor som tycker om att åka motorcykel. Men det beror också på att journalister ogärna skriver om kriminella invandrare. Därmed vill ingen på allvar granska den organiserade kriminaliteten i Sverige. Bilden man skulle ge folket skulle inte vara bra för demokratin. Den svenska demokratin vilar som bekant på att folket inte får veta hur verkligheten ser ut och därför inte vet vad resultatet blir när de röstar.

Resultatet av det svenska folkets val att rösta på socialdemokraterna och moderaterna och deras underhuggare är en oerhört stark organiserad brottslighet som ständigt ligger flera steg före de svenska myndigheterna som istället för att ta problemen på allvar sopar dem under mattan och låtsas som att de inte finns.

Genom boken Svensk maffia av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson får vi en liten inblick i några av de mest tongivande organisationerna och nätverken som tävlar om makten och frukterna från den kriminella arenan. De båda författarna är som sagt journalister och är skolade i den medievärld där man inte anger etnicitet på brottslingar om de inte råkar vara svenskar. Därför tas en oproportionerligt stor andel upp av de mer svenskdominerade nätverken som Hells Angels, Bandidos (som i boken verkar betydligt svenskare än de är), Brödraskapet och ”Uppsalamaffian”.

Författarna har rotat fram att några av medlemmarna har förflutet inom den nationalistiska miljön och är inte sena att påpeka detta även om individernas eventuella åsikter inte har något med deras kriminalitet att göra. Ränderna går väl aldrig ur, är man journalist på DN så måste man väl förleda läsaren med för saken helt ointressant information om brottslingars eventuella tidigare åsikter.

Även om det finns gäng som är mer eller mindre etniska så är den undre världen precis så mångkulturell som socialdemokraterna önskar att deras parti kunde vara. Brödraskapet bestod exempelvis vid bildandet av främst svenskar och finnar medan exempelvis Naserligan tidigare kallades albanligan eftersom nätverket främst bestod av albaner. Men etnicitet är inte det viktiga för de individer som rör sig i den kriminella miljön. Det är på kort sikt den egna gruppen och på lång sikt individens framgång. Som exempel kan nämnas att Brödraskapets grundare Danny Fitzpatrick började samarbeta med gruppen Chosen Ones efter att han lämnat Brödraskapet. Medan Brödraskapet bestod av främst vita män så kommer merparten av Chosen Ones medlemmar från Afrika. Grundaren Essa Sallah Kah är exempelvis från Gambia. Chosen Ones anses för övrigt, enligt Svensk maffia, stå nära Hells Angels.

Att försöka finna kopplingar mellan den kriminella världen och den nationella rörelsen blir därför bara fånigt och tafatt. Den kriminella världen är precis så inskränkt som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt önskar att hela det svenska folket skulle vara. Den som har pengar eller annan form av status blir populär medan andra får vara deras springpojkar, oavsett ras eller nationalitet. Den som tillhör fel grupp eller står i vägen för den egna gruppens affärer flyttas eller, i västa fall, mördas, oavsett etnicitet. På så sätt är den kriminella världen väldigt liberal.

I Svensk maffia får vi läsa om flera av de gäng som susar förbi i nyhetsflödet. Namn som Original Gangsters, Chosen Ones, Naserligan, Fucked for life och South Side Pushers presenteras och läsaren får lära sig mer om dessa grupper. Många av grupperna härstammar från de mångkulturella förorterna och har inspirerats av amerikanska negergäng från New Yorks slum. Genom rapmusik och gangsterkultur som flitigt sprids genom statlig radio och tv har unga rotlösa ungdomar hittat sina ideal i ord som ”respekt” och ”makt” vilket i deras sinnesvärld betyder helt andra saker än för vanliga människor.

Gängen vinner sin ”respekt” genom att begå brott. Genom snabba pengar kan de köpa sig statusprylar och sprida pengar omkring sig. Författarna av Svensk maffia har åkt runt och träffat människor från denna miljö, både nuvarande medlemmar och personer som lämnat brotten bakom sig. Det är en intressant bild som framträder. Man förstår varför unga människor från de mångkulturella förorterna söker sig till de kriminella gängen. Ungdomarna känner att de inte passar in i det samhälle de tvingas att växa upp i. De känner att samhället inte har något att erbjuda och ser hur gängen har snabba lösningar att erbjuda. Att slita en väska av en tant eller råna en jämnårig på hans mobiltelefon ger snabba och enkla inkomster. Handlingar som de flesta skulle skämmas för blir pondus i dessa kretsar där det är något häftigt att begå brott.

Polis och hantverkare arbetar vid åklagare Barbro Jönssons bostad efter att en bomb detonerat. Jönsson har deltagit i flera brottmålsutredningar mot den organiserade brottsligheten.

Även de svenskar som författarna varit i kontakt med har liknande tankegångar. De är besvikna på samhället. Många kommer från trasiga familjer och söker trygghet i gängen. För många som söker sig till gängen handlar det här i första hand om gemenskap med ”bröderna” och ekonomisk framgång i andra hand. Många känner sig dock besvikna när de efter hand upptäcker att sammanhållningen inte alls är så stark som gängens ”marknadsföring” säger utan att det allt som oftast handlar om individuell framgång på ”brödernas” bekostnad.

Jag tycker att Svensk maffia är en intressant bok. Titeln är något missvisande. Svensk maffia är ungefär lika svensk som ryska revolutionen var rysk. Visst finns det många svenskar i den undre världen men invandrare är överrepresenterade och de gäng som främst består av svenskar styrs oftast utifrån. Bokens syfte är att berätta om den undre världen och det lyckas författarna med på ett bra och medryckande sätt. Ens kunskap om de olika gängens struktur och metoder är större efter att man läst boken. Boken gör inte några försök att komma med lösningar på problematiken. Det gör man rätt i. En etablerad journalist i PK-Sverige kan inte komma med några trovärdiga lösningar. ”Integration” är en illusion som må toppa floskeltoppen i riksdagens talarstol men det är ingen lösning på problemen.

Efter att man läst boken så vet man att mycket av kriminaliteten skulle upphöra med en ny politik som tar svenskarnas människovärde på allvar. När olika gäng beskjuter varandra på stranden bland solbadande småbarnsfamiljer så borde många tänka att det är dags att sätta punkt för en misslyckad politik. När bomber detonerar vid åklagare borde rättsväsendet sätta ner foten. När fängelserna blir rekryteringsplatser för kriminella gäng vore det läge för omläggningar.

De lösningar som behövs kan inte två journalister komma med. Boken har prisats och nominerades bland annat till Guldspaden. Det hade aldrig hänt om de inte överdrivit ”nazi-kopplingen” och kommit med trovärdiga lösningar på kriminaliteten. Men det behövs inte. Genom sin bok ger de varje svensk en möjlighet att tänka själva. Det är mer än vad journalister brukar bjuda sina läsare på. Detta gör boken mycket läsvärd och därför hittar du boken hos Arminius.se.