Publicerad: 2004-03-19Professor J. Philippe Rushton

Varför Afrika är Afrika - och Haiti Haiti

I början av 2002 publicerade jag en recension av Richard Lynns och Tatu Vanhanens bok IQ and the Wealth of Nations på vdare.com. Den blev starkt understödd av Steve Sailer några veckor senare.

Bokens tes - att en nations välstånd står i nära samband med befolkningens medelintelligenskvot (IQ) - borde ha varit en toppnyhet i The Economist på grund av sina oerhört viktiga konsekvenser. Men, ehuru vissa akademiker uppmärksammade boken, ignorerades den av massmedia.

Till sist, ett och ett halvt år efter att jag introducerat ämnet för läsarna, publicerades huvudinnehållet i The Times, tillsammans med en vacker karta över världens IQ.

Var detta plötsliga intresse? Kan det bero på att Matti Vanhanen, son till medförfattaren Tatu Vanhanen, professor emeritus i statsvetenskap vid Tammerfors universitet i Finland, nyligen valdes till Finlands premiärminister? (Richard Lynn är professor emeritus i psykologi vid Ulsters universitet).

Nej, nej, det är alltför cyniskt. Troligen beror det på att Lynn och Vanhanen rapporterade om nya analyser av deras data vilket fångade uppmärksamheten hos en journalist som var villig att lyssna (jo, sådana existerar faktiskt).

Detta är vad de rapporterade: För sextio länder med tydligt identifierade IQ-poäng är korrelationen med bruttonationalprodukten, eller BNP, markant (omkring r = 0,60). Länderna vid Stilla havskusten (Japan, Sydkorea, Taiwan, Kina, Hong Kong och Singapore) hade den högsta medelintelligenskvoten (IQ), omkring 105. Därefter kom Europa. USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland, med omkring 100. I Sydasien, norra Afrika, och merparten av de latinamerikansak länderna var medelintelligenskvoten (IQ) omkring 85, och i subsahariska Afrika och på de karibiska öarna omkring 70.

Summan av kardemumman: över hälften (omkring 58 procent) av differenserna i de nationella välstånden kan förklaras i termer av nationella differenser i medelintelligens. Varje IQ-poäng över 70 i det nationella medlet är värt omkring 850 dollar per capita i BNP.

Den nya rapporten från Lynn och Vanhanen drog slutsatsen att människor med hög IQ har bättre förutsättningar att bemästra de komplexa färdigheter som krävs för att producera de varor och tjänster som är internationellt efterfrågade. Det är mer troligt att de utvecklar effektiva offentliga inrättningar, så som transporter och telekommunikationer, vilka medför en effektiv infrastruktur. De har med större sannolikhet intelligenta politiska ledare som sköter deras ekonomier effektivt.

Som Richard Lynn förklarar för The Times:

"Våra kritiker menar att vi förväxlar orsak och verkan, och att IQ-nivån är högre i rika länder till följd av bättre hälsa, utbildning och så vidare. Men vi anser inte att det är troligt: intelligens är den största enskilda faktorn för nationellt välstånd. Det resulterar i en positiv cirkel, där fördelarna av den resulterande rikedomen medför extra IQ-poäng".

Författarna stämplas inte som "rasister" till följd av att de visar att ostasiater har högre IQ än vita.

Det är heller ingen som tar anstöt av vad professor Lynn sade till The Times om Kinas potential att bli en supermakt:

"Per capita inkomsten i Kina är låg - på grund av ineffektiviteten i det kommunistiska systemet. Nu har kineserna introducerat en marknadsekonomi och tillväxthastigheten är hög - Kina kan förutspås hamna i paritet med Europa och USA - och bli den nya ekonomiska och militära supermakten".

Vad kritikerna har protesterat mot - väldigt starkt - är påståendet att subsahariska afrikaner har en genomsnittlig IQ på 70.

Detta är verkligen extremt lågt. I Nordamerika tyder en IQ på 70 på ett gränsfall av mental efterblivenhet.

De som kritiserar forskningsresultaten som påvisar att afrikaners genomsnittliga IQ är 70 säger att det helt enkelt måste vara fel. De insisterar att fördomsfulla testprocedurer måste ha använts, även om dussintals separata studier har bekräftat resultaten från östra, västra, centrala och södra Afrika. Exempelvis visade en studie från 1992, genomförd på uppdrag av Världsbanken, att medelintelligenskvoten (IQ) för en slumpmässig sampel av 1.639 ungdomar var 60 i det västafrikanska landet Ghana.

1998 åkte jag till Johannesburg, Sydafrika, för att inleda en femårig studie av IQ vid universiteten för att undersöka huruvida en så låg IQ verkligen stämde. Även jag undrade hur all föregående data insamlats, om tillräckligt noggranna instruktioner givits, om deltagarna motiverats, om ett tyst rum använts för testerna, eller om det funnits tillräckligt med tid för att fullborda testen.

Först kontaktade jag psykologer vid University of the Witwatersrands utbildningsfakultet (anti-apartheid liberaler) och tillsammans utförde vi tester av hundratals elever av afrikansk, indisk, vit och ostasiatisk härkomst, under optimala testförhållanden med kulturreducerade tester. Vi använde oss av stora, tysta, välupplysta, välventilerade rum med bänkar på tillräckligt avstånd från varandra för att ingen skulle kunna kopiera eller känna sig trängd. Då jag gick fram och tillbaka genom gångarna och bevakade elevernas flitiga arbete, var det uppenbart att de var välmotiverade.

Vi använde Ravens matriser, ett av de mest välkända, mest noggrant undersökta och mest använda av alla de kulturreducerade testen. Bestående av 60 diagrammatiska pussel, vilka var och ett saknar en bit som testtagaren skall försöka identifiera i ett urval av alternativ, så ger det ett utmärkt mått på den icke-verbala komponenten av den generella intelligensen. Vanligtvis är testet så enkelt för universitetsstudenter att de utför det på mindre än 20 minuter. Vi hade ingen tidsbegränsning överhuvudtaget. Alla som testades fick tid nog att slutföra det.

Vi fann att afrikanska universitetsstudenter hade ett IQ-medel på 84. I vissa studier, av andra forskare, har de fått lägre poäng (IQ = 77). I ytterligare andra studier har starkt selekterade ingenjörsstudenter som läst matematik och vetenskapliga kurser på högskolenivå fått högre poäng (IQ = 103).

Om vi ponerar att de afrikanska universitetsstudenterna, likt universitetsstudenter annorstädes, i genomsnitt ligger 15 IQ-poäng över den generella befolkningen, verkar den afrikanska befolkningens genomsnitt på 70 bekräftat.

Ett sätt att förstå vad en IQ på 70 innebär är att tänka på det i termer av mental ålder. För vuxna är exempelvis en IQ på 70 ekvivalent med den mentala åldern hos en 11-åring. Så den normala mentala åldern i Afrika sträcker sig från 7-16 år, med ett medel på 11 år.

11-åringar är givetvis inte efterblivna. De kan köra bilar, bygga hus och arbeta i fabriker - om de övervakas ordentligt. De kan också starta krig.

I termer av mental ålder motsvarar således afrikaner som hoppar av grundskolan 7-åringar. De som tar sig till gymnasiet motsvarar 11-åringar. De främsta universitetsstudenterna vi undersökte motsvarade 16-17-åringar.

Vuxna vita, däremot, har en mental ålder som sträcker sig från 11-24 år, med en genomsnittlig mental ålder på 16-18 år.

Detta är ett häpnadsväckande faktum, med omfattande implikationer för såväl inrikes- som utrikespolitik.

Men det verkar vara väldigt svårt för folk att begripa. En anledning som presenteras av professor Arthur Jensen i The G Factor (sid. 367-9): många vita med en IQ under 70 är efterblivna till följd av missöden i livmodern, med synliga brister i motorik och talförmåga. Majoriteten av svarta med en IQ under 70 däremot är tekniskt sett helt normala. De är till synes helt funktionsdugliga.

Relaterat