Publicerad: 2006-08-11den-svenske.com

Folkets fläckfria representanter

Inför det kommande valet försöker organisationen Expo i sedvanlig ordning propagera mot vad de kallar "främlingsfientliga" partier. Det parti som hamnar mest i skottgluggen är Sverigedemokraterna. Slentrianmässigt hävdar Expo konspiratoriskt att Sverigdemokraterna "egentligen" är ett "rasistiskt" parti som döljer sig bakom en putsad fasad, något de försöker leda i bevis genom olika artiklar och uttalanden som endast torde kunna anses stringenta i de redan frälstas sinnevärld.

Det hela är något ironiskt då Sverigedemokraterna sannerligen inte är något "rasistiskt" eller ens ett nationalistiskt parti. Nationalismen är en ideologi som hävdar nationens, det vill säga folkets, intressen, medan Sverigedemokraterna endast strävar efter någon illa definierad form av kulturellt bevarande, utan hänsyn till folkets väl och överlevnad. Trots det röstar många svenskar på Sverigedemokraterna till följd av villfarelsen att partiet förespråkar den politik som bland andra Expo med sin subjektiva och polemiska retorik anklagar dem för. Det finns rent av flera personer inom Sverigedemokraterna som lider av samma villfarelse eller hyser en naiv förhoppning om att partiet i framtiden kommer ändra inriktning.

I en nyligen publicerad ledarartikel hävdar Expos Daniel Olsson att "främlingsfientliga" partier, med Sverigedemokraterna som exempel, egentligen inte får utstå särskilt negativ massmedial kritik, ty

jämfört med de vanliga riksdagspartierna har Sverigedemokraterna kommit lindrigt undan. Tänk rubrikerna om det var en toppolitiker i socialdemokraterna som dolde ett tidigare medlemskap i NSF, en ledande miljöpartist som applåderade en nazistbok som glorifierar en rå avrättning av landets statsminister, ritualmord på judiska mediamagnater och invandrare, tänk en centerpartistisk kandidat som slog in käften på en rysk invandrarkvinna, skrek "svartskalle" och förklarade att hon inte ville se invandrare i Sverige. Eller ta en folkpartistisk kandidat som sätter sig på en kinakrog med Nationaldemokraterna för att dela upp Stockholm i en form av valtaktiskt samarbete eller en vänsterpartist som spöar upp före detta sambon när hon inte vill ha sex med honom.

Ja, tänk. Faktum är dock att en lång rad politiker från nämnda partier dömts för brott utan att det rönt nämnvärd massmedial uppmärksamhet, tvärtemot vad Daniel Olsson falskeligen försöker påskina.

En del ärenden har uppmärksammats, som när den moderate riksdagsledamoten Per Bill åtalades, och sedan friades, för våld mot tjänsteman eller då den tidigare folkpartistiska Europaparlamentarikern Maria Carlshamre dömdes till villkorlig dom för bokföringsbrott. Väldigt många brott begågna av riksdagspartiernas politiker får dock på sin höjd lokal uppmärksamhet, både vad gäller politiker som är aktiva då de begår brotten och partirepresentanter som är dömda sedan tidigare.

Ta "en vänsterpartist som spöar upp före detta sambon när hon inte vill ha sex med honom", skriver Olsson. Välan, Urban Blomster, vänsterpartiets gruppordförande och ledamot av kommunstyrelsen i Tierps kommun skulle kunna anses passa tillräckligt väl in på den beskrivningen. För två år sedan dömdes han för misshandel av sin sambos för detta pojkvän, olaga hot mot samme man, misshandel av sambon och ringa misshandel av ytterligare en man. Trots domen är Blomster även i år vänsterpartiets toppnamn i Tierp, något som inte orsakat nämnvärda rubriker.

Ytterligare en av vänsterpartiets toppkandidater i Dalarna dömdes nyligen för misshandel, ofredande och hemfridsbrott, men kvarstår ändå som representant för partiet.

I samband med det brutala mordet på polismannen Ulf Grape berättade Kenneth Johansson, tidigare nämndeman för vänsterpartiet, för Borlänge Tidning om hur han dömts för 25 våldsbrott och suttit i fängelse vid fem tillfällen. Flera av brotten rörde våld mot polis eller ordningsvakter. Trots det kunde han representera partiet utan problem eller medial uppmärksamhet.

Det blev heller inga större rubriker då Azad Faruk Aslan, som sitter i Söderhamns fullmäktige för vänsterpartiet, åtalades för misshandel i samband med ett så kallat hedersrelaterat brott. En ung invandrarkvinna anklagades för att ha anammat västerländsk kultur, vilket utlöste misshandeln av en manlig släkting till henne, utförd av andra släktingar. De tre huvudmännen som åtalades för misshandeln, som betecknades som grov, var Faruk Aslan och två av hans bröder. Trots att hovrätten vid fyra tillfällen försökte ta upp fallet tvingades åklagaren lägga ned målet sedan målsägaren inte vågade komma och närvara vid rättegången. Faruk Aslan är i år vänsterpartiets fjärdenamn i Söderhamns kommunval.

Mest anmärkningsvärt är kanske ändå fallet med Daniel Kihl som dömdes för ett uppmärksammat och brutalt dubbelmord på behandlingshemmet Phoenix Ätradal i Mårdaklev i mitten av mars 2004. Trots all uppmärksamhet kring dådet var det ingen massmedia som överhuvudtaget berörde det faktum att Kihl var engagerad i vänsterpartiet och satt som ersättare för partiet i Svennljunga kommunfullmäktige. Det är ingen allt för vågad gissning att rubrikerna sett väldigt annorlunda ut om Kihl istället varit engagerad i ett "främlingsfientligt" parti.

Bland miljöpartiets kandidater återfinns Annika Lundegårdh, tredje namn på partiets lista till landstingsfullmäktige i Uppland, som för fem år sedan dömdes för misshandel. Hon har dessutom nyligen fått avdrag underkända av Skatteverket, men står ändå kvar som en av miljöpartiets toppkandidater.

I halländska Hylte representeras miljöpartiet av Kenneth Persson i kommunfullmäktige. I samband med att han förra året dömdes för snatteri framkom även att Persson tidigare suttit i fängelse i tre år för mordbrand. I år är han dock återigen miljöpartiets förstanamn i Hylte.

Än mer anmärkningsvärt är fallet med 37-årige Christer Öhgren. Den öppet homosexuelle Öhgren brukade samla ihop pojkar i högstadieåldern i sin lägenhet där han bland annat bjöd dem på alkohol och visade pornografiska filmer. Öhgren hade även sex med flera av pojkarna, däribland en 14-årig pojke. När övergeppet prövades rättsligt dömdes han till fängelse för sexuellt utnyttjande av underårig sedan en film visats för rätten där pojken urinerar över en masturberande Öhgren.

Trots att fallet rönte viss uppmärksamhet i media var denna ändå förehållandevis ringa. Öhgren beskrevs också i flera fall endast som en kommunpolitiker och i vissa fall som en tidigare riksdagskandidat. Även om det är en korrekt beskrivning så var han till yttermera visso gruppledare för miljöpartiet i Stockholms kommunfullmäktige och har under många år varit en av de mest framstående kandidaterna på miljöpartiets riksdagslista - 1998 stod han på sjätteplats. Öhgren var dessutom Grön Ungdoms förste förbundssekreterare (1987-88). Den framskjutna position han haft inom miljöpartiet berördes dock i regel aldrig.

Inte heller blev det några större rubriker då Michael Leventis, miljöpartiets förstanamn och kommunfullmätigeledamot i Höganäs, förra året dömdes för sexuella övergrepp på fyra barn, varav två treåriga flickor.

Under 2003 förekom dessutom flera inlägg på Grön ungdoms hemsida som ville normalisera pedofili, vilka trots protester fick ligga kvar. I inläggen stod exempelvis följande att läsa:

Från och med sjuårsåldern är barnen sexuella varelser, och om man är öppen med dem och erbjuder dem kunskap, trygghet och sexuell njutning, så kommer de säkert att utvecklas till sexuellt harmoniska individer.

Ingen massmedia berörde emellertid inläggen eller miljöpartiets inställning att låta dem stå kvar en längre tid. Om ett "främlingsfientligt" parti haft samma inställning hade det knappast lämnats oberört.

Inte helt orelaterat lät moderaterna i år en medlem som tidigare tvingats avgå sedan han dömts för sexuella övergrepp på minderårig att återigen ställa upp i provvalet inför kommunvalet på Ekerö. Detta anmärkningsvärda tilltag till trots så är det nästan enbart den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken som uppmärksammat händelsen. Den enda gången händelsen uppmärksammades massmedialt var när moderaterna felaktigt påstod att det var Fredrik Reinfeldt som pekats ut som pedofil, något som dessutom polisanmäldes. Både beslutet att låta en dömd pedofil ställa upp i valet och den påföljande lögnen om att de som uppmärksammat händelsen pekat ut Reinfeldt som den skyldige borde sannerligen ha berörts av fler medier än Sveriges Radio.

Inför förra valet dömdes en moderat kommunpolitiker i en Stockholmsförort till fängelse i ett och ett halvt år för grovt skattebrott och bokföringsbrott, och inför årets val står Heine Albertsson, moderat ledamot i Ronnebys kommunfullmäktige, misstänkt för att ha förskingrat 3 miljoner kronor.

I slutet av 2004 dömdes en framträdande moderat kommunpolitiker i Västmanland för kvinnomisshandel och i slutet av 2005 dömdes det moderata landstingsrådet Maria Dellham för försäkringsbedrägeri.

Liknande fall kan enkelt räknas upp för samtliga riksdagspartier.

Förra året dömdes exempelvis folkpartisten Azad Karim, tidigare andre vice ordförande i kommunfullmäktige i Västerås, till fyra månaders fängelse för olaga hot och vårdslöshet i trafik, sedan han försökt preja sin före detta fru och hennes nye pojkvän på E18. För två år sedan dömdes kommunfullmäktiges ordförande i Trosa, socialdemokraten Maud Lyberg, till böter och skadestånd för misshandel av en 9-årig pojke. I år är hon återigen tillbaka på socialdemokraternas lista i Trosa. Sedan kommunpolitikern och förre distriktsordförande för SSU-Västernorrland, Peter Olsson, tidigare i år dömdes för trolöshet mot huvudman lämnade han socialdemokraterna för att välkomnas med öppna armar av folkpartiet, vars kandidat han nu är till kommunfullmäktige i Ånge.

Den tidigare Expomedarbetaren och nuvarande ordföranden för Liberala ungdomsförbundet Fredrik Malm skriver i ett pressmeddelande att "främlingsfientliga" partier skall mötas med fakta. Att han har en något sällsam syn på vad fakta är framgår då Malm beskriver NSF som "en nazistisk sekt" som "vill införa ett fjärde rike med hjälp av maskingevär och stöveltramp".

Hursomhelst så upprepar Malm i princip de punkter Olsson nämner i det inledande citatet med tillägget att "I Gävle har kronofogden fullt upp just nu. På myndighetens bord ligger hela 332 indrivningsärenden bara mot Sverigedemokraternas kandidater till landstinget i Gävleborg".

Det är sannerligen ingen smickrande uppgift om Sverigedemokraternas representanter i Gävleborgs län. Dock, som den sanningsälskare Malm är, så torde han anse det önskvärt att all fakta angående samtliga politikers ärenden hos kronofogden framkommer så att uppgifterna kan sättas i perspektiv. Sveriges Radio lät nyligen genomföra en för det ändamålet erforderlig kartläggning av de kandidater som ställer upp i höstens riksdagsval samt i kommunalvalen.

Av kartläggningen framgår att folkpartiet är det parti som har näst flest riksdagskandidater med registrerade fall hos kronofogden, närmare bestämt 24 kandidater, att jämföra med vänsterpartiet som är värst i sammanhanget med 35 kandidater, nationaldemokraternas tio kandidater, Sverigedemokraternas tre och Nationalsocialistisk fronts två.

Folkpartistiska politiker har också sammanlagt mest skulder bland kandidaterna till de sörmländska kommunvalen, skulder som inalles uppgår till närmare tre och en halv miljoner kronor. Drygt 70 av de politiker som ställer upp i de östgötska kommunalvalen har skulder hos kronofogden. Toppar listan gör en folkpartist, tillsammans med en moderat och en vänsterpartist. Dessa tre har vardera skulder på omkring 2,5 miljoner.

Av kandidaterna till kommunfullmäktige i Stockholms län är inte mindre än 200 skyldiga kronofogden pengar. Här är det moderaterna som är värst med 45 kandidater som sammanlagt är skyldiga inte mindre 72 miljoner kronor. Av kandidaterna till Stockholms kommunfullmäktige är det dock återigen folkpartiet som toppar listan med sex skuldsatta kandidater. Bland kandidaterna till kommunvalen i Uppsala län hamnar folkpartiets kandidater återigen näst högst på listan över politiker med skulder till kronofogden, övertrumfade av socialdemokraterna. Den ende riksdagskandidaten från Skaraborgs län som har skulder hos kronofogden är för övrigt folkpartist - och det är inte vem som helst utan Nicklas Lagerlöf som står på tredje plats på folkpartiets riksdagslista, och dessutom är ordförande i Liberala ungdomsförbundet i Västsverige.

Avser månne Malm informera väljarna om detta?

Sett över landet så är det inte "främlingsfientliga" kandidater som dominerar kronofogdens rullor, utan jämte folkpartister främst vänsterpartister och socialdemokrater, även om inget parti saknar representanter.

I Skåne återfinns inte mindre än 235 kandidater till kommunvalen med fall hos kronofogden. Värst är socialdemokraterna med 58 kandidater, följt av vänsterpartiet med 27 kandidater.

I Dalarna har 81 kandidater skulder hos kronofogden på sammanlagt över 12 miljoner kronor. 18 av dessa är toppkandidater för sina partier, vara sex socialdemokrater. Kandidaterna till kommunfullmäktige i Norrbotten är likaså skyldiga 12 miljoner kronor, men här är det utslaget på 107 personer. En av dem, miljöpartisten Tore Johansson, har ensam en skuld på 1, 6 miljoner kronor.

Av kommunfullmäktigekandidaterna i Västerbotten är det främst miljöpartister och vänsterpartister som är skuldsatta. 14 av kandidaterna till kommunfullmäktige på Gotland utgör ärende för kronofogdemyndigheten. Fyra av dem är socialdemokrater varav en som har lyckats samla på sig hela 208 olika skulder. Av kandidaterna till kommunvalen i Skaraborgs län har över 60 obetalda skulder hos kronofogden, varav 21 är socialdemokrater. På listan till kommunvalet i Tibro har inte mindre än fem av de sex vänsterpartistiska kandidaterna skulder till kronofogden.

Så fortsätter det över hela landet. Långt över tusen politiker har skulder till kronofogden och inget parti är utan sina syndare.

Vad anbelangar övriga punkter på Olssons lista så försöker han göra ett stort nummer av att det finns Sverigedemokrater som har haft samröre med NSF, något han implicerar borde rendera rubriker. Varför motiverar han inte, men kanske även han lever i villfarelsen att partiet "vill införa ett fjärde rike med hjälp av maskingevär och stöveltramp". I själva verket förespråkar NSF givetvis inte våld och använder det inte som politisk kampmetod.

Ta då istället som ett belysande fall hur framför allt vänsterpartister och miljöpartister manifesterat eller annordnat aktiviteter tillsammans med Antifascistisk Aktion (AFA), en organisation som öppet förespråkar och brukar våld. Nyligen dömdes exempelvis 13 medlemmar i AFA för förberedelse till grov misshandel och ytterligare två medlemmar för försök till grov mordbrand respektive medhjälp till försök till grov mordbrand sedan de placerat ut en brandbomb på McDonalds i Nyköping som kunde ha skördat ett betydande antal människors liv om den bristerat.

Att flera personer engagerade i riksdagspartierna i olika sammanhang lierat sig med AFA borde onekligen ha skapat nyhetsrubriker, men dessa har i regel uteblivit.

Olsson och Expo försöker även dra växlar av att Sverigedemokraten Erik Hellsborn uppgivit den skönlitterära boken Vedergällning som en av sina favoriter. I ett desperat försök att förklara nyhetsvärdet i detta har Expo redogjort för våldsskildringar i boken.

Som exempel nämner Olsson ett "ritualmord på judiska mediamagnater". De som drabbas i boken är en judisk mediafamilj som allvarligt skadat Sverige, vilket Daniel Olsson av någon anledning omedelbart associerar med familjen Bonnier. Vad som skulle vara rituellt med de fiktiva morden framgår dock inte och tycks vara ett utslag av Olssons otyglade fantasi.

Ingenting säger hursomhelst att det var just våldsskildringarna som Hellsborn tyckte om, eller att han skulle anse det fiktiva våldet omsatt i realiteten acceptabelt eller ens önskvärt.

För att driva denna expoitiska logik vidare: Hur många politiker är det inte som kan tänkas anse exempelvis Bibeln eller Koranen vara läsvärda, böcker som sannerligen inte är utan våldsskildringar för den som vill fokusera på den aspekten? Hur många politiker skulle inte kunna tänkas uppskatta någonting ur den uppsjö av böcker eller filmer där våld är ett inslag?

Hur skall vi utifrån Olssons resonemang tolka att kulturminister Leif Pagrotsky förra året gick på konsert med och uppenbarligen gillade Dissection, ett band vars frontman Jon Nödtveidt tillsammans med en iransk satanist mördade den homosexuelle algeriern Josef Ben Meddaours 1998?

Eller varför inte ta Göran Persson, landets nuvarande statsminister, som har berättat att hans favoritbok är den förvisso mycket läsvärda Markens gröda av den norske nationalsocialisten Knut Hamsun. Det ligger onekligen nära till hands att förklara Persson som nationalsocialist enligt den expoitiska logiken, men stringens har aldrig varit Expos starka sida, om nu någon sådan överhuvudtaget finns.

Ingenting av allt det som nämnts ovan bevisar i sig att "främlingsfientliga" partier utsätts för en hårdare granskning än riksdagspartierna, men det understryker att Expo och Daniel Olsson far med osanning då de hävdar motsatsen. Rubrikerna och den negativa kritik de hävdar att riksdagspartierna oeftergivligt skulle få utstå om deras kandidater gjort sig skyldiga till oegentligheter följer inte i realiteten.

Vad som däremot är uppenbart är att de brott som begås av riksdagspartiernas kandidater inte ständigt ältas som skenpolitiska argument i mediala eller politiska sammanhang. Det talas aldrig om det pedofilanstrukna miljöpartiet, det våldsbenägna vänsterpartiet eller de ekonomiskt oegentliga moderaterna. Tal om brottsbelastning eller ärenden hos kronofogden blir genomgående relevanta endast i samband med "främlingsfientliga" partier.

När Fredrik Malm skriver att "främlingsfientliga" skall mötas med fakta så är det inte sakpolitiska eller ideologiska frågor han avser, utan det är en uppmaning till hans gelikar som annars är ack så noggranna med att betrakta allt och alla individualistiskt att smutskasta hela partier för vad enstaka medlemmar har gjort, och endast vissa enskilda partier oaktat förhållandena i andra partier. Dessvärre är det ett relativt vedertaget handlingsmönster bland de burdusa fantasterna på den parlamentariska demokratins palissader. Denna tendentiösa tendens kan dock bemötas med verklig fakta om dessa folkets fläckfria representanter.