Publicerad: 2008-01-19Ulf Larsen

Homo Americanus

Det har under en tid pågått en mycket olycklig, relativt ensidig konflikt bland de intellektuella/akademiska leden av nationella (identitära, etniskt medvetna, traditionalistiska, högerradikala eller vad man nu vill kalla dem), där den ena sidan, grovt förenklat (ingen av dessa grupper är givetvis ideologiskt homogen), representeras av européer och den andra av vita amerikaner. De amerikanska tänkarna företräder en världsbild med fokus på naturvetenskaperna, européerna fokuserar på samhällsvetenskaperna. Detta har lett till att trots att bägge grupper känner en lojalitet till sitt folk, så förespråkar de olika tillvägagångssätt för att arbeta för folkets väl. Den ena sidan arbetar framför allt metapolitiskt¹ med fokus på kultur och "andliga" värden, och den andra arbetar mer genom att föra fram fakta om "världsliga", handfasta sakförhållanden (som brottsstatistik och etniska gruppkonflikter). Den ena sidan blir därigenom mer "rumsren" och den andra mer explicit och stötande för den som är fostrad enligt politiskt korrekta normer.

Dessa olika tillvägagångssätt kommer ibland till ytan genom rena oförskämdheter² från européernas sida, där de tidvis sjunger med i den politiskt korrekta kören och ägnar mycket energi åt att smutskasta folk som skriver om sådana saker som judiska gruppstrategier, generella skillnader i IQ mellan raser och/eller granskar Förintelsen med stort "F"; dels för att detta är "otaktiskt" och dels för att bara obildade vildar ägnar sig åt världsliga ting som statistik, agitation, "biologisk determinism" och "konspirationsteorier" om judar - sofistikerat folk ägnar sig åt poesi och oändlig filosofisk analys. Amerikanerna, å andra sidan, kommenterar mycket sällan européernas verksamhet³. Det hela blir en ganska ofin tävling i intellektuell småaktighet och oförskämdhet.

Det bägge sidor tycks ha missat är dock att både kropp (biologi) och själ (kultur) krävs för att man skall kunna existera: en kropp som har förlorat sin själ saknar överlevnadsinstinkten och viljan till liv som krävs för att överleva i en värld av evig kamp, och dör därför ganska snabbt, medan en själ (kultur) inte kan överleva utan kropp (folket). Det är med andra ord en symbiotisk tillvaro och ingen antingen-eller-situation. Därför är det närmast tragiskt att se många människor kalla sig "kulturnationalister" samtidigt som de totalt ignorerar sitt folks biologiska överlevnad. Man känner knappast någon vördnad för sin kultur om man inte ser det som det minsta problematiskt att det folk som har skapat kulturen, ens eget folk (!), dör ut och således även kulturen som man säger sig värna⁴. Kampen för biologisk överlevnad kan med andra ord inte föras separat från kampen för kulturell överlevnad, den kan bara föras totalt och innefattande bägge delar av helheten.

Man måste analysera ett problem för att kunna lösa det, men samtidigt blir oändlig analys meningslös om den inte används till något i praktiken. Vi måste veta vem fienden är för att kunna bekämpa honom, vi måste veta var och hur vi skall sätta in åtgärderna. Att betrakta vår överlevnadskamp som en ointresserad observatör, en vetenskapsman, och presentera oändligt många teorier om orsakerna till vår nuvarande situation, utan att kunna peka på var man skall sätta in åtgärderna, och kanske med mindre intresse för problemlösningen än själva analysen, är dock farligt och kontraproduktivt då det leder till förvirring bland massan. Så även där måste man hitta en balans. Adolf Hitler var klok nog att påpeka att man måste peka ut en enda fiende för att inte förvirra massan, oavsett om en mängd andra faktorer också är relevanta.

Det är därför glädjande att se att professor Tomislav Sunic har gjort en mycket viktig insats när han i och med sin senaste bok Homo Americanus: Child of the Postmodern Age⁵, kanske delvis omedvetet (det framgår inte i boken om just detta är hans avsikt), bygger en bro mellan dessa sidor. Dr. Sunic har arbetat som professor i statsvetenskap vid University of California och har tidigare skrivit boken Against Democracy and Equality (1990), som är en av de två böcker som finns utgivna på engelska om den europeiska, främst franska, idéströmning som brukar kallas New Right (den andra boken är Michael O´Mearas New Culture, New Right).

Med begreppet Homo Americanus avses den personlighetstyp som fostras i ett typiskt amerikaniserat samhälle, och är därför inte tillämpbart enbart på personer från det geografiska Amerika utan mer och mer på hela det amerikaniserade "Västerlandet". Utmärkande är bland annat individualismen, hedonismen och synen på det ekonomiska som det högsta värdet, vilket leder till att alla större politiska partier i dag uteslutande ägnar sig åt, och är oeniga om, hur de ekonomiska resurserna skall fördelas. Begrepp som heder, ära, lojalitet och familj finns alls inte, utan Homo Amerikanus kommer att titta frågande på dig om du yttrar sådana ord, kanske frågar han vad det kostar.

Sunic ägnar stort utrymme åt något som jag nästan skulle beteckna semantisk krigsföring, d.v.s. fenomenet att ords betydelser ändras och värdeladdas, så att exempelvis "demokrati" i den massmediala diskursen närmast har blivit synonymt med "det goda". Något som vi alla känner igen från George Orwells klassiker 1984.

The employment of general political terminology by American political and media elites has been an efficient way to cover up America´s dark side of postmodernity, both at home and abroad. The general nature of expressions, such as "human rights," "struggle for peace," "democracy," has entered all social and political spheres of public discourse. The accompanying rise of the term postmodernity reflects an intellectual climate in which preceding political paradigms are meant to be discarded on the grounds of their allegedly outdated nature. […] Possibly, a hundred years down the road, the word fascism will be studied as a symbol of America´s negative legitimacy, as something that had to be used to describe the dark side of humanity in order to profile the bright and good side of American modernity. (Sid. 143-144)

Fenomenet att USA ser sig berättigade att agera världspolis och avgöra vem som, nästan metafysiskt, är god eller ond, spårar Sunic tillbaka till kristendomen och judendomen. Monoteismens gudar tolererar inga andra "jämte sig", till skillnad från de europeiska folkens egna, polyteistiska gudar som är betydligt mer toleranta och inte känner samma behov av att missionera och omvända folk med svärd och eld. Detta leder till att man kan omänskligförklara kategorier av människor efter eget behag, och att de därigenom är undantagsfall vad gäller förmenta "mänskliga rättigheter", varför USA kan föra hur brutala krig de vill mot folk som de tycker "hatar frihet" eller inte råkar hålla med om att demokrati är det bästa sättet att styra ett land.

The word "anti-Semitism," unlike [the] words "anticommunism," or "antifascism," does not reflect political beliefs or critical views of the Jews. This term is exclusively used as a lexical label to depict a person´s grave mental illness. As a perceived medical or judicial illness, anti-semitism must never be debated; an anti-Semitic patient must not be a partner in scholarly duels; his sick views must not be the subject of academic inquiry and counter-inquiry. As an element of medical pathology, anti-semitism must only by [sic] treated by doctors, preferably by a Jewish psychoanalyst, or legally, by a liberal prosecutor in court.
The word "anti-Semite" will likely be studied one day as a telling example of postmodern political discourse, i.e. as a signifier for somebody who advocates the reign of demonology. (Sid. 95)

Boken är så "kompakt" skriven att man knappast kan hitta ett överflödigt ord, vilket gör att det blir svårt att välja ut enstaka citat till en recension - helst skulle man vilja göra ett enda långt citat av hela boken för att få med alla klockrena formuleringar. Ta den här formuleringen till exempel: "Postmodernity seems to be a trend in the intellectual life of America and Europe since the etymology of the word implies that there cannot be any political paradigm after the occurence of the modern Jewish Holocaust." Detta gör även att man måste vara ytterst noggrann när man läser boken, och läsa den flera gånger. Det skall dock inte ses som en betungande uppgift att återvända till texterna: trots att boken kom ut under 2007 så är jag inne på min tredje genomläsning, och det har varit ett sant nöje varje gång med tanke på hur mycket nytt man upptäcker hela tiden.

Jag skrev ovan att Homo Americanus bygger något av en bro mellan den amerikanska och den europeiska nyhögerns version av vit nationalism. Med detta menar jag främst att Sunic friskt blandar idéer från bägge sidor och tar influenser från bägge sidors ideologiska "ursprung". Citat från författare och tänkare som Ezra Pound, Alain de Benoist och Julius Evola blandas med Karl Haushofer och Josef Goebbels. Men en annan sak som stärker detta intryck är att Sunic själv får ses som en representant för New Right-skolan, samtidigt som förordet till boken är skrivet av professor Kevin MacDonald, tveklöst världens främsta auktoritet inom forskningen kring judiska gruppstrategier, och en person med oerhörd status bland folk inom den "amerikanska" och/eller klassiskt nationalsocialistiska skolan (oavsett vad han själv tycker om det). Extra kul är att MacDonald i detta sammanhang är lite mer personlig och explicit med sin egen syn på vår konkurrenssituation med det judiska folket, än han tillåts vara i sin egen forskning. Det gör att man uppfattar honom som något mer radikal än om man läser hans mer vetenskapliga texter. Säkert är åtminstone att även om Homo Americanus inte hade varit den lysande bok den faktiskt är, så vore den värd att köpa enbart för MacDonalds briljanta förord.

Min text tar långt ifrån upp alla intressanta ämnen som behandlas i Sunics bok, utan endast ett litet urval; du skulle ändå inte få en rättvis bild av boken bara genom att läsa mina tankar om den - det enda du kan göra är att läsa den själv, och det är väl värt besväret.

Fotnoter
1. Metapolitiskt arbete kan exempelvis vara att man försöker, ofta på akademisk nivå, etablera vissa grundläggande värderingar/idéer eller världsåskådningar, och därigenom påverkar politiken mer indirekt än om man deltar i "vanligt" politiskt arbete eller agitation.
2. Guillaume Faye, en tongivande person i den franska nyhögern, har i en ny bok riktat kritik mot sådana som ägnar sig åt judefrågan och förintelsen: Läs här. Alain de Benoist, enligt vissa "grundaren" av det som kallas New Right, blir intervjuad i den amerikanska tidskriften The Occidental Quarterly och presenterar där sin syn på nationalister som fokuserar på etnicitet, gruppkonflikter och biologi: Läs här (PDF).
3. Detta beror troligtvis till viss del på att det inte finns så mycket utgivet på engelska om den europeiska nyhögern.
4. Orsakerna bakom "kulturnationalism" kräver en helt egen diskussion, men för den intresserade så rekommenderas professor Kevin MacDonalds essä 'Neoconservatism as a Jewish Movement', som ingår i boken Understanding Jewish Influence och finns att köpa hos Arminius.se: Köp den här. Texten finns även att läsa på internet: Läs den här.
Amerikas neoconservatives ("neocons") är jämförbara med Sveriges "kulturnationalister", Sverigedemokraterna, men skall inte förväxlas med det europeiska New Right-fenomenet.
5. Homo Americanus inkom i Arminius.ses sortiment den 23 januari.