Publicerad: 2007-10-29Henrik Garfvé

James Watson och 2000-talets inkvisition

Debatten om nobelpristagaren James D. Watsons påstått rasistiska uttalanden blev kortare än vad många bedömare trodde. Medias massiva smutskastningskampanj, som mobiliserade en rad politiker och institutioner, hann bara pågå i några dagar innan samma medier rapporterade att Wattson bett om ursäkt och tagit tillbaka sina uttalanden. Den efterlängtade debatten om genomsnittliga IQ-skillnader mellan raser, som initierades av en av vår tids största vetenskapsmän, fick således ett till synes snöpligt slut.

James Watson

En kort sammanfattning av många ledande tidningars bevakning skulle kunna formuleras ungefär på följande vis: en excentrisk men förvisso briljant vetenskapsman hävdar att svarta är mindre intelligenta än vita. Diverse politiskt korrekta representanter för etablissemanget menar indignerat att detta är ett skamlöst uttryck för fördomar och rasism som dessutom kan vara kriminellt, anklagelser som leder till att Watson blir utestängd från planerade offentliga föredrag och suspenderad av den egna arbetsgivaren. Han kryper dock till korset och ber ödmjukt om ursäkt. Vill man få massmedias beskrivning av förloppet i en ännu enklare form kan man exempelvis titta på rubriksättningen på Svenska Dagbladets två artiklar om Watson-debatten: "Nobelpristagare: 'Svarta mindre smarta än vita'" respektive "Nobelpristagare ber om ursäkt". Kort och kärnfullt.

Är då ordningen återställd? Nja, inte helt. Det finns stor anledning att syna såväl Watsons agerande som massmedias rapportering närmare i sömmarna.

Ursäkter, men för vad?
Efter några dagars intensiv hetspropaganda mot Watson kunde massmedia runtom i världen triumferande rapportera att den store nobelpristagaren fallit till föga och bett om ursäkt. Men för vad ber Watson exakt om ursäkt? För att svara på det måste vi stanna upp en stund kring frågan om hur media har valt att återge Watsons uttalanden i den intervju som innebar startskottet för hela kontroversen. Om den ursprunglige intervjuaren och artikelförfattaren, journalisten Charlotte Hunt-Grubbe, har citerat Watson rätt, så ska han ha sagt att han är "dyster ifråga om Afrikas framtidsutsikter, eftersom den politik vi för utgår ifrån att deras intelligens är densamma som vår, medan all testning i själva verket säger att detta inte stämmer." Detta uttalande ackompanjeras med en passage ur Watsons senaste bok, där han enligt uppgift skriver att man inte heller kan förvänta sig en identisk evolutionär utveckling ifråga om intellektuell kapacitet hos olika folkslag.

Om vi återvänder till uttalandet från intervjun, så hänvisar Watson till "all testning". Några exakta vetenskapliga referenser lämnas inte, men man ska ha i åtanke att Hunt-Grubbe har uppgivit att hon hade ett informellt samtal med Watson under en hel dag och alltså inte genomförde en strukturerad intervju. Men även om exakta referenser uteblev, så är det ändå uppenbart för alla som är bekanta med intelligensforskning och psykometri att Watson avser alla de undersökningar som konsekvent har påvisat genomsnittliga skillnader ifråga om IQ mellan raser och folkgrupper (Se exempelvis The Bell Curve, IQ & Global Inequality, Race Differences in Intelligence och Ras och IQ).

Hur har då media återgivit Watsons uttalande och de undersökningar som han uppenbarligen har haft i åtanke? I vanlig ordning har man tagit sig friheten att omformulera det sagda till mer iögonfallande rubriker; "Afrikaner mindre intelligenta än västerlänningar" (den brittiska tidningen The Independent), "Svarta mindre intelligenta" (The Sunday Times, också brittisk tidning, en formulering som på samma sätt används i artiklar på den Amerikanska nyhetskanalen CNN:s hemsida) eller som i vår egen Svenska Dagbladet, "Svarta mindre smarta än vita". Små variationer på samma tema med andra ord.

Dessa formuleringar är emellertid problematiska av två anledningar. För det första kan man anmärka på det faktum att Watsons ursprungliga uttalande är väldigt olikt medias burdusa sätt att framställa detsamma. För det andra så kan medias formuleringar tolkas på två sätt. Dels kan man tolka det som underförstått att man avser just genomsnittliga skillnader i IQ mellan raser. Men eftersom media aldrig skriver att det handlar om just genomsnittliga skillnader, så kan läsare även tolka medias formuleringar som att Watson kategoriskt påstår att alla svarta är mindre intelligenta än alla vita. Även om man i empiriska studier konstaterat en anmärkningsvärd, genomsnittlig IQ-differens på ca 30 IQ-poäng mellan vita västerlänningar och svarta afrikaner, så finns det naturligtvis fortfarande enskilda afrikaner som erhåller högre testresultat än många västerlänningar, varför den sistnämnda tolkningen av medias formuleringar är felaktig och ovetenskaplig. Om det är en medveten strategi eller bara ett uttryck för lekmannamässig enfald varierar säkert från tidning till tidning, men man kan konstatera att media öppnar för gravt felaktiga tolkningsmöjligheter med sina formuleringar.

Det är centralt att både ha den ovannämnda aspekten av medias rapportering samt den lynchstämning som piskades upp i åtanke när man tar sig an Watsons ursäkt, en ursäkt som media har varit ytterst angelägen om att framföra. Så vad består då denna i mer exakt? Watson publicerade dagarna efter kontroversens utbrott ett längre uttalande i den brittiska tidningen The Independent, ur vilken flertalet medier har citerat i rapporteringen kring Watsons ursäkt. Den i media mest citerade passagen, om än med vissa justeringar, lyder som följer:

Jag kan i stort förstå reaktionen. För om jag sade det som jag citerades säga, så måste jag erkänna att jag blir förbryllad av det. Till dem som utifrån mina ord drog slutsatsen att Afrika, som kontinent, på något sätt skulle vara genetiskt underlägsen, kan jag bara reservationslöst be om ursäkt. Detta var inte vad jag menade. Desto viktigare är att det ur mitt perspektiv inte finns några vetenskapliga belägg för en sådan ståndpunkt.

Detta uttalande ligger alltså till grund för massmedias triumferande rapportering om att den store nobelpristagaren har gjort avbön. Men vad är det egentligen han säger? Först uppmärksammar han det faktum att media har förvanskat hans ursprungliga uttalande på det sätt som beskrivits ovan, med ett resultat som han av begripliga skäl inte känner igen och förbryllas av. Sedan ber han av någon anledning om ursäkt till alla politiskt korrekta kreatur som egenhändigt lyckades dra slutsatsen att Afrika skulle vara genetiskt underlägset, trots att Watson själv aldrig använt ordet. Watson konstaterar sedan det självklara - att det inte heller finns något vetenskapligt stöd för den förmenta underlägsenheten. Inte någon av de otaliga studier som på senare tid påvisat genomsnittliga skillnader i IQ mellan olika folkslag och raser använder sig heller av begreppet "genetiskt underlägsen", lika lite som en psykolog som utreder en enskild individ och konstaterar att ett begåvningshandikapp föreligger använder sig av detsamma. Värderingen "låg IQ = genetiskt underlägsen" är något som massmedia och dess mest enfaldiga konsumenter har gjort själva, den återfinns varken i Watsons uttalanden eller i de studier han av allt att döma refererar till. Därmed inte sagt att låg IQ kan innebära betydande svårigheter för såväl enskilda individer som för hela nationer och det var just detta ofta ignorerade faktum som Watson ville kasta ljus över.

Vad som därutöver är intressant i det uttalande som Watson publicerade är att han ånyo går till angrepp mot den rådande politiskt korrekta och tillika vetenskapligt inkorrekta dogmen om alla folkslags intellektuella jämbördighet. Det torde inte vara någon tillfällighet att detta stycke inte fått lika stor spridning som de triumferande rubrikerna som gör gällande att Watson reservationslöst ber om ursäkt. Watson skriver:

Den överväldigande ambitionen i dagens samhälle är att förutsätta existensen av en jämbördig förnuftsförmåga som ett universellt arv inom mänskligheten. Måhända är detta sant. Men att bara vilja att så ska vara fallet är inte tillräckligt. Detta är inte vetenskap. Och att ifrågasätta detta innebär inte rasism.

Vad Watson alltså har gjort är att han har erkänt sin förvirrning inför medias överdrifter och förvanskningar av de ursprungliga uttalandena, bett om ursäkt till alla dem som råkat utgå från dessa och på egen hand klurat ut att Afrika är en genetiskt underlägsen kontinent, för att sedan konstatera att det inte finns något vetenskapligt stöd för mediekonsumenternas egna slutsatser. Efter denna retoriska akrobatik avslutar Watson med att i stort repetera de synpunkter som han ursprungligen gav uttryck för, med tillägget att detta inte har något med rasism att göra. Så mycket var den ursäkten värd.

En samtida Galileo?
Den massiva kritik som Watson tvingades uthärda och de offentliga avböner som han indirekt tvingades till saknar inte historiska paralleller. Den alltid så skarpe amerikanske journalisten Steve Sailer gör en träffande liknelse med Galileo Galilei. När Galileo, en av världshistoriens främsta vetenskapsmän, på 1600-talet framlade viktiga argument för jordens rörelse ställdes han inför inkvisitionens domstol, då hans iakttagelser stred mot den rådande, geocentriska dogmen som gjorde gällande att jorden var världsalltets centrum. Under denna process tvingades Galileo ta avstånd från sina "irrläror". När domen mot honom avkunnades lär han dock tyst för sig själv ha muttrat "E pur si mouve" - "Och ändock rör hon sig". Galileo spenderade resten av sitt liv i husarrest, vilket ändå kan sägas vara ett förhållandevis lindrigt straff. Bara några årtionden tidigare hade t.ex. Giordano Bruno bränts på bål för att bl.a. ha hävdat universums oändlighet.

Galileo föll offer för inkvisitionen eftersom han levererade vetenskapliga fakta som stred mot den politiska korrekthet som upprätthölls av den katolska kyrkan under 1600-talet. Fyra århundraden senare utspelar sig en händelse som har många gemensamma beröringspunkter. James Watson, också en vetenskapsman av rang, utmanar den rådande dogmen om alla rasers och folkslags jämbördiga intelligens. Watson konfronteras inte med en domstol kontrollerad av religiösa fundamentalister, men väl med egalitära fundamentalister i form av journalister. Dessa 2000-talets inkvisitorer kan måhända inte bränna folk på bål eller utdöma hårda fängelsestraff, men de har makt att rasera en människas karriär, anseende och sociala liv. Inte ens en nobelpristagare förmår stå emot denna maktfaktor. Medlen skiljer sig således på 2000-talet, men ändamålet är detsamma för vår tids inkvisition - att undertrycka obekväma vetenskapliga fakta och tvinga människor till underkastelse.