Publicerad: 2007-10-18Henrik Garfvé

Nobelpristagare och hyllad genetiker talar klarspråk om rasskillnader i intelligens

Den internationellt hyllade genetikern och tillika nobelpristagaren James Watson har hamnat i medialt blåsväder. Det var i en intervju med den brittiska tidningen The Sunday Times den 14:e oktober som Watson ventilerade sina tvivel kring Afrikas framtid, då tester tydligt visar att svarta i genomsnitt inte har lika hög intelligens som vita. Reaktionerna på uttalandet har inte låtit vänta på sig. Massmedia har under de senaste dagarna publicerat indignerade genmälen och diverse s.k. "medborgarrättsaktivister" har offentligt spekulerat i möjligheterna att kunna åtala den åldrade nobelpristagaren.

James Watson

Innan vi fortsätter med att granska Watsons uttalande och medias reaktion på detsamma, så torde det vara passande att stanna upp en stund vid personen bakom kontroversen. James Watson, nu 79 år gammal, var tidigare i år Sverigeaktuell, då han till minne av Carl von Linné promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitets medicinska fakultet. I ett pressmeddelande från universitetet konstaterade man med rätta att "Watson är en av 1900-talets mest kända och ansedda forskare". Knappast en överdrift, då Watson kan räknas till den lilla skara forskare som upptäckte DNA-molekylens struktur. Denna insats resulterade i att han 1962, tillsammans med nyzeeländaren Maurice Wilkins och engelsmannen Francis Crick, förärades nobelpriset i medicin 1962. Watson gjorde ytterligare insatser för vetenskapen i allmänhet och genetiken i synnerhet, då han var chef för Human Genome-projektet vid National Institute of Health i USA under åren 1988-1992. Därutöver har Watson författat en framgångsrik bok, The Double Helix, som skildrar arbetet bakom DNA-spiralens upptäckt.

Det är alltså denna eminenta forskare, en av 1900-talets mest betydelsefulla, som nu svartmålas i media och kanske t.o.m. riskerar åtal för att ha gjort sig skyldig till kätteri mot vår samtids mest heliga, politiskt korrekta dogmer.

Sakfrågan och rasfrågan

Det finns två centrala punkter att uppehålla sig vid i Watson-kontroversen. Den första är sakfrågan och tillika rasfrågan och den andra är massmedias halvt hysteriska reaktion. Om vi inleder med den förstnämnda punkten så kan man snabbt konstatera att kontroversen i själva verket inte borde vara någon kontrovers. De stimuli som utlöste medias rasismrespons utgörs av två uttalanden som här återges fritt översatt. Watson säger i intervjun att han är "dyster ifråga om Afrikas framtidsutsikter, eftersom den politik vi för utgår ifrån att deras intelligens är densamma som vår, medan all testning i själva verket säger att detta inte stämmer". I intervjun citeras även en passage ur Watsons senaste bok som kommer att publiceras inom några dagar: "Det finns ingen giltig anledning att förvänta sig att den intellektuella kapaciteten hos olika folkslag, som har varit geografiskt separerade under evolutionens gång, ska ha utvecklats identiskt. Vår önskan om att det skall förekomma en jämbördig förnuftsförmåga som ett slags allomfattande mänskligt arv medför inte att någonting dylikt verkligen finns".

Vad Watson med andra ord säger är att det finns skillnader i intelligens mellan olika raser och att detta fenomen är en produkt av evolutionära processer. Det sistnämnda innebär således att det finns en genetisk grund för intelligensskillnaderna. Hur väl stämmer detta överrens med intelligensforskningens mittfåra? Ganska väl faktiskt, men om detta återkommer vi längre fram i artikeln. Vi börjar istället med att fastslå omfattningen av de nämnda skillnaderna och hur de har uppkommit.

Enligt professor Richard Lynn, som torde vara världens främsta expert på skillnader i IQ mellan olika raser, folkgrupper och nationer, så är skillnaden stor mellan svarta och vita. Vita européer har en genomsnittlig intelligenskvot (IQ) på 100, medan densamma för afrikaner som lever i nationer söder om Sahara ligger på 70. Vissa specifika afrikanska folkslag utmärker sig dock med en ännu lägre genomsnitts-IQ. Bushmän från Kalahari och pygméer från Kongos regnskogar har i studier konstaterats ligga på ca 54. Flertalet andra folkslag placerar sig dock i intervallet 70-100, med undantag för nordostasiater som i snitt hamnar på 105. Lynns data är resultatet av ett massivt insamlings- och granskningsarbete, där över 500 vetenskapliga studier ingår.

För att få perspektiv på ovannämnda siffror kan det vara värdefullt att ha i åtanke att IQ 70 utgör det övre gränsvärdet för diagnosen lindrig mental retardation, d.v.s. lindrig utvecklingsstörning. IQ 50-55 utgör på samma sätt det övre gränsvärdet för måttlig mental retardation. Vissa afrikanska folkslag, däribland bushmän och pygméer, tangerar således gränsen för det som i t.ex. Sverige betraktas som måttlig utvecklingsstörning. Att en enskild individ påverkas negativt av låg IQ torde vara allmänt känt och det är ett väldokumenterat faktum inom forskningen. Låg IQ ökar exempelvis risken att hamna i lägre socialklasser eller t.o.m. i kriminalitet och andra sociala patologier. Precis som låg IQ ofta får negativa följder för individer, så drabbas även en hel nation om dess befolkning har låg genomsnitts-IQ. I mastodontverket IQ and the Wealth of Nations konstaterar professorerna Lynn och Vanhanen att IQ-tröskelvärdet för att en modern samhällsekonomi skall kunna upprätthållas ligger på IQ 90, ett värde som ingen afrikansk nation söder om Sahara kvalificerar sig för. Det finns således anledning att dela James Watsons svårmod när det gäller Afrikas framtidsutsikter.

Även om miljöskillnader av olika slag påverkar IQ-skillnaderna mellan raser, menar ledande forskare att det även finns en stark genetisk komponent bakom fenomenet. Detta är, precis som Watson gör gällande, resultatet av evolutionära processer. När människor började utvandra från Afrika hamnade de i miljöer som ställde nya krav på överlevnad. Det bistra klimatet i Europa som våra förfäder konfronterades med tvingade dem att utveckla nya strategier för att skaffa mat och behålla värme. Det fordrades också en betydligt större förmåga till framförhållning och planering inför de extremt kalla och obarmhärtiga vintermånaderna. Det var under dessa förhållanden som det skedde en selektion för högre intelligens, eftersom hög sådan ökar överlevnadspotentialen i krävande miljöer.

Massmedias reaktion

Kritiken i massmedia mot Watsons uttalanden har inte låtit vänta på sig. Hätska fördömanden och direkta förolämpningar har avlöst varandra i brittisk press under de senaste dagarna. Och medias strategi är glasklar: Watson ska utmålas som en knasboll med förlegade rasistiska idéer som saknar stöd i vetenskapliga sammanhang. Man skriver således att det är Watsons "teori" eller "påstående" att svarta har lägre genomsnittsintelligens än vita, trots att fenomenet är synnerligen väldokumenterat inom psykologin. 1994 publicerades exempelvis uppropet Mainstream Science on Intelligence, signerat av 52 professorer och tillika experter inom intelligensforskning, vari man fastslog att IQ-skillnader mellan raser existerar och att dessa delvis kan förklaras med genetik. Frågan diskuteras därutöver flitigt i intelligensforskningens ledande vetenskapliga tidsskrift Intelligence. I januarinumret 2007 publicerade exempelvis kanadensiska och serbiska forskare en undersökning av romers genomsnittliga IQ, som visade sig uppgå till 70, d.v.s. avsevärt lägre än motsvarande för européer. Inom intelligensforskningen är således inte ras-IQ-frågan fullt så kontroversiell som massmedia vill ge sken av.

Media i Storbritannien har även upplåtit plats till diverse förbudsivrare som anser att Watson har gått och blivit kriminell på äldre dagar. Den svarta "medborgarrättsorganisationen" Trust hävdar exempelvis att Watsons konstaterande av vetenskapliga fakta har bidragit till att "föreviga rasism", något som i deras ögon borde få rättsliga följder. "Hets mot folkgrupp"-liknande lagar har dessvärre stiftats i en rad europeiska länder, däribland Storbritannien. Gemensamt är att de sällan skyddar européer och att de tillämpas godtyckligt för att begränsa yttrandefriheten i politiskt inkorrekta frågor. Det är tyvärr fullt gångbart för etablissemanget att genom gummilagar fängsla nationella, men om så är fallet även med nobelpristagare är ytterst tveksamt.

Det är dock inte svårt att se att det ändå fyller ett syfte att en sådan diskussion förs i massmedia. En eventuell hatbrottsutredning mot James Watson förefaller ytterst osannolik. I och med att ämnet lyfts till diskussion, så sår man emellertid ändå ett frö hos många obetänksamma och konformitetstörstande läsare; en tanke om att det kanske är kriminellt att diskutera skillnader i intelligens mellan raser – vår förljugna tids största tabu.