Jürgen Graf:
Förintelsen skärskådad
Ögonvittnesuppgifter kontra naturlagar
Och om alla de andra lögner som partiet stadfäst blev godtagna – om alla berättelserna löd lika – skulle lögnen gå till historien och bli sanning.
George Orwell, 1984
Till Robert Faurisson och Wilhelm Stäglich till minne av mötet den 20-21 september 1992 i Badenweiler.
Tyska originalets titel: Der Holocaust auf dem Prüfstand – Augenzeugenberichte versus Naturgesetze; Guideon Burg Verlag, Basel 1993
Förord
Föreliggande bok är ett sammandrag av ett mycket mer omfattande bakgrundsverk av samme författare. Det handlar om de nationalsocialistiska våldsbrotten och deras efterverkningar.
Av nazismens alla brott har folkmordet på judarna, "förintelsen", skakat mänsklighetens samvete djupast. För den nuvarande generationen är det obegripligt att världen kunde se på och tiga – och därmed också blev medskyldig.
Den verkliga omfattningen av de hemska förbrytelserna kom i dagen först genom krigsförbrytarprocesserna.
Vittnesmålen och gärningsmännens bekännelser avslöjade ett skräckscenario, som chockerade mänskligheten. Det sakförhållande, som de rättsliga prövningarna och bevisupptagarna utrönte, var så entydigt att de tyska domstolarna idag kategoriskt avvisar alla anspråk på bevis för gaskamrarnas obefintlighet med hänvisning till att "sakförhållandet är ett allmänt känt faktum".
Förintelsen har präglat efterkrigstiden moraliskt och politiskt. Den utläres i alla skolböcker som ett fastställt faktum. Miljoner människor vallfärdar till minnesplatserna (Auschwitz, Dachau osv.) för att ge uttryck åt sin bestörtning.
Ändå höjs det ständigt röster, som yttrar tvivel på den officiella historieskrivningen och ifrågasätter de använda källornas trovärdighet.
Kan det beträffande förintelsen vara så att man förbisett vissa saker? Är det möjligt att de, som hittills sysslat med frågan, har så låtit sig påverkas av att "sakförhållandet är ett allmänt känt faktum", att de avstått från att granska det som i historieböckerna redan införts som ett entydigt och för all framtid fastställt faktum?
Är det alls möjligt att tvivla? Är det en skymf mot det sunda förnuftet?
Med tanke på de "otaliga bevisen" måste det dock vara lätt att med argument föra tvivlaren till rätta.
Varför fruktar man då en offentlig debatt med revisionisterna om förintelsen, liksom djävulen fruktar vigvatten?
Vissa stater har stiftat speciallagar för att inskränka yttrandefriheten – enbart på området förintelsen. Skall då munkavlen ersätta bristen på argument? Vem eller vilka kan ha intresse av att tabubelägga förintelsen och att – som enda historiskt ämne – undandra den från kritisk historieforskning?
Har vi inte erfarit att historiska företeelser först efter årtionden, ibland århundraden, kan värderas med den nödvändiga känslomässiga distansen och vederbörliga vetenskapliga noggrannheten? Exempel finns det gott om. Först de senaste årtiondena har man kunnat förvisa den romantiska historieskrivningen om det schweiziska edsförbundets uppkomst till legendernas värld. Stormningen av tyrannernas borgar och fördrivningen av dem själva har visat sig vara just en legend. Idag vet vi att den hittillsvarande framställningen hade till ändamål att genom "statspolitisk indoktrinering" skapa en nationell myt.
Tack vare noggrant källstudium har också den nyaste historien kommit i nytt ljus.
Generaler som Guisan och Wille, förbundsråd som Pilet-Golaz omvärderas. Historieforskningen tvingar till ständig omvärdering ("revision") av vår bild av det förflutna. Alltsedan Goebbels dagböcker vet vi att van der Lubbe ensam antände riksdagshuset. Skulden för massmordet på de 4000 polska officerarna vid Katyn (1940) kastades tidigare på nazisterna. Idag är det bevisat att det var Stalin som gav ordern.
Det finns inget historiskt tema, som inte får öppet diskuteras – med undantag för förintelsen!
Hur skulle det se ut, om det beträffande alla ovannämnda personer och händelser vore med stränga straff förbjudet att forska vidare och att diskutera offentligt? Hur seriös kan en historieforskning vara, om slarviga eller tendentiösa "historiska arbeten" från den första tiden utan eftertanke övertas av senare generationers historiker och dessa enbart skriver av och citerar föregångarna? Vad skall man anse om historiker, som av "folkbildningsskäl" undanhåller allmänheten nya säkra uppgifter, då de hittills gällande bättre stöder den ideologiska konstruktionen, som inte motsvarar sanningen och som blivit allt ostadigare? Förfalskar man historien för att vidmakthålla en politisk världsbild?
Bokens författare är ingen lärd historiker. Han har endast sammanställt befintligt källmaterial – i synnerhet vittnesmål – och därvid kommit till entydiga resultat.
De absurda vittnesuppgifterna motsäger naturlagarna och den mänskliga logiken. Om man tror på ögonvittnenas skildringar, så handlar det beträffande förintelsen om ett underverk, ty fysikens, kemins och teknikens lagar skulle ha satts ur kraft.
Skall nu detta "underverk" förklaras för dogm och undandras all kritik?
I det förslag till "lag mot rasism", som schweiziska förbundsrådet framlagt inför parlamentet, skall varje kritik av tron på förintelsen beivras med böter eller fängelse.
Skall våra tankar censureras och oliktänkande förföljas för sina "inkorrekta åsikter"? Skall vi upprätta en inkvisition för att jaga kättare?
Orwell ler i sin himmel!
Läs den väldokumenterade boken grundligt för att bilda dig en egen uppfattning.
Skriv gärna till författaren, om du har frågor eller anmärkningar att göra. Han gläder sig åt tanken på en konstruktiv dialog.
Artur Karl Vogel
Det enda tabut
I ett pluralistiskt samhälle är historieskrivningen icke politikens hjälpgumma. Den fria forskningen är tryggad, liksom åsiktsfriheten.
Därför ändrar sig också ständigt vår bild av förflutna tider. Nya historiska rön tvingar oss regelbundet att revidera våra uppfattningar. Det är också fullkomligt tillåtet att angripa historiska felaktigheter med naturvetenskapliga metoder.
Till för inte så länge sedan gällde det i Schweiz som en given sak att "borgbrytningen", stormningen av de habsburgska tyrannborgarna, satte in efter edgången i Rütli 1291. Nu har utgrävningar visat att borgarna ifråga uppgavs utan strid redan långt före respektive långt efter 1291. "Borgbrytningen" är alltså en myt (W. Meyer: 1291. Die Geschichte). Vi har aldrig hört att de historiker som ledde utgrävningarna skulle ha dragits inför domarskranket för att de "skymfat våra förfäder".
Miljoner gudfruktiga pilgrimer beskådade andäktigt "Kristi svepeduk" i Turin, ända tills man med laboratorietekniska undersökningar bevisade att svepningen härrör från medeltiden. Såvitt vi vet har påven inte bannlyst de vetenskapsmän som fick uppdraget att genomföra undersökningen.
För en enda period gäller inte principen om forskningens frihet i de västliga demokratiska samhällena. Den som ifrågasätter den traditionella uppfattningen om denna period, riskerar rättsliga sanktioner och social utstötning, liksom förintelse av sin yrkesexistens. För detta tidsavsnitt gäller inte kritiskt tänkande och fri forskning, utan den av staten beordrade dogmen, och tillämpning av vetenskaplig metod är en synd. Det handlar om åren 1941 till 1944.
Revisionisterna
Offer för den nämnda förföljelsen och sociala utstötningen är de forskare som man betecknar som "revisionister". I samband med andra världskriget användes denna beteckning i vidare mening om historiker, som bestrider den gängse åsikten om Tysklands och Japans ensam- eller huvudskuld till detta krig, i trängre mening dem som ifrågasätter "förintelsen", alltså den systematiska utrotningen av judar under Hitler, liksom existensen av gaskamrarna i de nazistiska koncentrationslägren.
(Anmärkning: Det på tyskt, engelskt och franskt språkområde använda ordet "holocaust" kommer av det grekiska ordet för "brännoffer". Det kom in i det allmänna språkbruket efter visningen av den amerikanska TV- dramaserien med samma namn. [Översättarens anmärkning: Den amerikanska dramaserien visades i svensk TV första gången i början av 1979 under namnet "Förintelsen", vilket därefter blev det svenska namnet på företeelsen ifråga.] Med "gaskamrar" menas i det följande alltid sådana som skall ha avsetts för dödande av människor, inte de avlusningskamrar vars existens inte bestrids av någon. – I föreliggande skrift, som inte i något avseende berör frågan om skulden för andra världskriget, används beteckningen "revisionism" alltid i den trängre bemärkelsen "förintelserevisionism".)
Revisionismens grundare var fransmannen Paul Rassinier, socialist, motståndsman och fånge i koncentrationslägren Buchenwald och Dora- Mittelbau. Efter sin befrielse skrev Rassinier boken Le Mensonge d’Ulysse (Odysseus’ lögn), där han kritiskt granskar före detta koncentrationslägerfångars berättelser. Titeln syftar på den fromme lögnaren Odysseus, som till de hundra kval han verkligen genomlidit lade ytterligare tusen påhittade, och anspelar på människans lust att fabulera.
Om Rassinier i Le Mensonge d’Ulysse alltjämt ansåg att gaskamrarna sannolikt hade existerat, enligt principen ingen rök utan eld, så kom han under sin fortsatta forskning alltmer till övertygelsen att gasningarna antingen aldrig ägt rum överhuvudtaget eller varit enstaka vettvillingars verk. Rassinier dog 1967. Hans efterföljare, revisionisterna, är visserligen alltjämt en liten minoritet, men de vinner i styrka, och sedan 1988 räknar de i sina led David Irving, som kanske är den bäste kännaren av Hitler och Tredje riket.
Är det alls möjligt att tvivla på förintelsen?
Så gott som alla tror på det miljonfaldiga judemordet under Hitler och på gaskamrarna. Tusentals böcker och hundratusentals tidningsartiklar har ägnats åt förintelsen, vidare otaliga filmer. Och inte nog därmed: somliga gärningsmän har i rättegångar erkänt gaskamrarnas existens! Hur bara kan man tvivla inför denna överväldigande bevismängd?
Med förlov sagt: på detta sätt kan man också bevisa att det finns häxor. I århundraden trodde hela Europa på häxor. Tjocka böcker, skrivna av lärda herrar, brännmärkte häxornas skändliga förehavanden. Slutligen bekände otaliga häxor inför sina domare att de på valborgsmässonatten ridit på sina kvastar genom luften till Blåkulla, där de hade parat sig med hin håle. Alltså finns det häxor.
Är det verkligen så, att människan på ett par århundraden blivit intelligentare? Skulle inte nästan alla tro på häxor än idag, om vi hade fått höra skräckhistorier om häxor från tidigaste barndom och om massmedierna dag ut och dag in berättade om deras vederstyggliga gärningar?
Hur etablissemangets historiker reagerar på revisionismen
Den som inte särskilt befattat sig med judarnas öde i Tredje riket och de tyska koncentrationslägren, skulle kanske gärna åhöra en debatt mellan en revisionist och en exterminist ("utrotningstroende", så kallar revisionisterna dem som företräder utrotningsteorin). Tyvärr yppas ingen möjlighet därtill, eftersom exterministerna inte är villiga att delta i en dylik debatt. Medan revisionisterna ägnar en stor del av sin tid åt att läsa motsidans böcker och pröva dess teser, nöjer sig de rättrogna historikerna med frasmakeri och kanonader av smädelser. Här några prov på deras standard-"argument":
– "Förintelsen är ett bevisat faktum." Det var i årtusenden ett bevisat faktum att solen snurrar kring jorden.
– "Den som tvivlar på gaskamrarna, hånar den bruna diktaturens offer." Visar vi verkligen de 32 000 människor, som fann döden i koncentrationslägret Dachau, en större respekt, om vi påstår att deras antal var 238 000, vilket man gjorde de första åren efter kriget?
– "Revisionisterna är antisemiter och nazister." Var socialisten och koncentrationslägerfången Rassinier nazist? Det stämmer faktiskt att det bland revisionisterna också finns sådana som bekänner sig till nationalsocialismen. Men två plus två är lika med fyra, också om en nationalsocialist säger det.
– "Revisionisterna är som sådana människor, som påstår att jorden är platt. Med dem är ingen diskussion möjlig." Det finns faktiskt människor, som tror att jorden är platt. Men egendomligt nog upprörs ingen människa över dem, och det skulle inte falla någon in att vidta rättsliga åtgärder mot dem. Ingen tar dem på allvar; man betraktar dem som ofarliga tokstollar. Revisionisterna däremot betraktar man inte som ofarliga tokstollar, utan man tar dem på dödligt allvar. Varför skulle man annars stifta speciallagar emot dem?
Förföljelse i stället för dialog
I Frankrike antog nationalförsamlingen 1990 "Gayssot-lagen", som föreskriver ett års fängelse för dem som yttrar tvivel på judeutrotningen. En motsvarande lag antogs 1992 i Österrike och föreskriver fängelse i upp till tio år för dem som förnekar förintelsen. I andra länder betjänar sig de härskande med gummiparagrafer om "hets mot folkgrupp" eller "skymf mot de dödas minne". En sådan gummiparagraf skall enligt förbundsrådets vilja införas också i Schweiz.
Revisionistiska böcker och tidskrifter är förbjudna i många länder. Den tyske statsvetaren Udo Walendy, utgivare av tidskriften Historische Tatsachen, har att utkämpa ett ständigt ställningskrig mot censuren, som enligt förbundsrepublikens författning egentligen inte existerar. Domaren Wilhelm Stäglich, författare till boken Der Auschwitz-Mythos, fick sin pension reducerad och blev berövad sin doktorsgrad. Därvid stödde sig myndigheterna på en lag om berövande av akademiska titlar från år 1939, en lag som Hitler personligen undertecknat, vilket nästan verkar symboliskt. Robert Faurisson, som vid sidan om amerikanen Arthur Butz är den ledande revisionistiske tänkaren, har sedan 1979 oavbrutet trakasserats. Man berövade honom hans tjänst som professor i fransk litteratur och textkritik vid universitetet i Lyon under förevändningen att universitetet inte kunde garantera hans säkerhet. Medierna smutskastar honom ständigt och vägrar att publicera hans genmälen. Domstolarna ådömer honom höga böter, som skall ruinera honom finansiellt. Hans familj lever i ständig fruktan.
År 1989 visade "antifascisterna" vilka slagkraftiga argument de förfogar över. Tre välbyggda män ur gruppen "Fils de la mémoire juive" överföll Faurisson under en promenad och misshandlade honom halvt till döds. Han överlevde dock – i motsats till den franske historieläraren Franįois Duprat, som 1978 sprängdes i luften med en bilbomb.
Förföljelse och fysisk terror intill mord i stället för dialog, statligt förbud mot varje öppen diskussion – detta måste väcka vår misstro. Varför försvarar etablissemanget i den "fria världen" gaskamrarna med ett sådant djuriskt raseri? Ingår de i mänsklighetens kulturarv liksom pyramiderna och Peterskyrkan? Vore världen mindre skön, om det i Auschwitz inte funnits några gaskamrar, där en miljon värnlösa judiska män, kvinnor och barn dödats med cyanväte liksom ohyra? Vad är det för en enbart historisk sanning, som måste försvaras med strafflagar?
Varför de utrotningstroende är rädda för dialog
Orsaken till att debatten inte kommer till stånd är den enklast tänkbara. Alltsedan 1979, då den tyske "experten på förintelsen" Wolfgang Scheffler inlät sig i en diskussion med Faurisson i schweizisk TV och därvid fick ordentligt på huden, aktar sig varje ledande exterminist för att på liknande sätt göra bort sig. Etablissemangets historiker är nämligen nogsamt medvetna om att de i en dylik debatt inte skulle ha skuggan av en chans. Den tes, som på grund av den oupphörliga hjärntvätten nästan alla idag tror på, nämligen att tyskarna i Tredje riket skulle ha gasat miljontals judar, visar sig vid närmare granskning vara så pass mycken hjärnförlamande dumhet, att den är omöjlig att försvara inför en motståndare som är insatt i fakta.
Man undrar varför lögnen upprätthålls och varför nästan ingen får veta något om revisionisterna och deras argument. Orsaken är följande: Spridningen av revisionisternas rön hindras av den mest fulländade censur som existerat någonsin i historien, en censur som mycket få ens vet att den existerar. Vilka som gagnas av denna censur, för vilka den är livsnödvändig, hur den utövas, varför det i vårt föregivet tabubefriade samhälle finns ett stort tabu, nämligen förintelsen, varför vi i det moderna samhället får lov att tvivla på allt och alla, till och med på Gud Fader, hans Son Jesus Kristus och den Helige Ande, men absolut inte tvivla på gaskamrarna i Auschwitz och Treblinka – alla dessa frågor skall vi senare gå närmare in på.
Förnekar revisionisterna judeförföljelserna under Hitler?
På intet vis. Från och med år 1933 förtrycktes och förföljdes judarna i allt större omfattning. De drevs i landsflykt. De som 1941 och senare alltjämt levde inom det tyska maktområdet, skickades till största delen i arbetsläger, trängdes ihop i getton, deporterades till Ryssland, varvid de förlorade sina ägodelar. Under fälttåget i öster sköt tyska trupper, nämligen "insatsgrupperna", många judar (det är omöjligt att ange exakta tal, det torde dock ha rört sig om tiotusentals).
Dessa förföljelser är historiskt bevisade fakta. Icke fakta, utan propagandalögner, är däremot följande påståenden:
a) Att det fanns en plan att fysiskt utrota judarna.
b) Att det i åtskilliga koncentrationsläger fanns gaskamrar för dödande av människor.
c) Att det under Hitlers välde dödades 5 till 6 miljoner judar.
Hur många judar som omkom genom krig och förföljelse är i nutid helt omöjligt att exakt fastställa, då forskningen inte är fri och då ingen oberoende historiker får tillträde till de tyska, polska, ryska och israeliska arkiven. Följaktligen måste man nöja sig med uppskattningar. Rassinier ansåg att antalet judar, som inom Hitlers inflytelseområde omkommit genom krig och förföljelser, bör ha uppgått till runt en miljon. Andra revisionister, som Walter Sanning, vilken i sin banbrytande demografiska studie The Dissolution of the Eastern European Jewry stöder sig nästan uteslutande på allierade och judiska källor, utgår från betydligt lägre siffor. Flera hundra tusen, möjligen upp till en miljon judar dog i getton och läger huvudsakligen av epidemier och utmattning, föll offer för krigshandlingar och krigsförbrytelser, såsom förstörelsen av Warszawas getto och insatsgruppernas massakrer, eller dödades vid pogromer. Allt detta är illa nog, och det finns inte den ringaste moraliskt försvarliga grund för att av politiskt-propagandistiska motiv öka antalet offer sex till tolv gånger och därtill hitta på gaskamrar.
Vad menade nazisterna med "den slutgiltiga lösningen av judefrågan"?
När Hitler kom till makten 1933, visste envar att en vildsint antisemit nu gripit statsrodret. Hätska utfall mot judarna utgör en avsevärd del av Hitlers bok Mein Kampf, och enligt det nationalsocialistiska partiprogrammet kunde ingen jude vara tysk medborgare.
De många slags trakasserier och förföljelser, som judarna efter 1933 utsattes för, hade till ändamål att driva dem i landsflykt. För att främja den judiska utvandringen arbetade nationalsocialisterna tätt samman med sionistiska kretsar, som var intresserade av att få så många judar som möjligt att slå sig ner i Palestina (om detta samarbete, som idag för det mesta tigs ihjäl, skriver Heinz Höhne i sitt standardverk om SS, Der Orden unter dem Totenkopf).
Innan Hitler stiftat en enda judefientlig lag, satte de judiska organisationerna i USA, England och andra länder i gång en väldig bojkottkampanj, som tillfogade Tyskland enorma ekonomiska skador. Då nazisterna inte kom åt upphovsmännen till detta, lät de sin vrede gå ut över de tyska judarna. Det var sionisternas avsikt att provocera Hitler till allt hårdare antijudiska förtrycksåtgärder för att driva på de tyska judarnas emigration till Palestina.
Intill år 1941, då all utvandring förbjöds (förbudet genomfördes för övrigt inte konsekvent), hade två tredjedelar av den tyska judenheten gått i landsflykt, och de som blivit kvar var mestadels äldre människor. Också de flesta österrikiska judarna utvandrade efter landets anslutning till Tyskland, likaså en avsevärd del av de tjeckiska judarna efter Tjeckoslovakiens upplösning 1939.
Efter andra världskrigets utbrott verkade det yppas en möjlighet att förverkliga Madagaskar-planen, som handlade om att bilda en judestat på Madagaskar. Men Pétain ville inte avträda ön, och britterna kontrollerade havsvägarna. Därför övervägde man nu att skapa ett judiskt bosättningsområde i Östeuropa.
År 1941 satte massdeportationerna in. Hundratusentals judar skickades i arbetsläger eller till Ryssland (som mellanstation tjänade Polen). Denna politik hade följande orsaker:
– Då nästan alla stridsdugliga män fanns vid fronten, var tyskarna nu i trängande behov av arbetskraft.
– Judarna, som givetvis mangrant stod på de allierades sida, betraktades som en säkerhetsrisk.
– Kriget erbjöd nazisterna ett gynnsamt tillfälle att genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan".
Att nazisterna med denna "slutgiltiga lösning" inte menade judarnas fysiska utrotning, utan deras bosättning i öster, framgår klart av deras dokument. Så skrev Göring den 31 juli 1941 till Heydrich:
Som tillägg till den uppgift Ni redan fått, med förordning av den 24 januari 1939, att föra judefrågan till en lösning, som efter tidsförhållandena är så gynnsam som möjligt, i form av utvandring eller evakuering, ger jag Er härmed i uppdrag att träffa alla erforderliga förberedelser i organisatoriskt, sakligt och materiellt hänseende för en helhetslösning av judefrågan inom det tyska inflytelseområdet i Europa... Jag ger Er vidare i uppdrag att snarast förelägga mig ett helhetsutkast om de organisatoriska, sakliga och materiella föråtgärderna inför genomförandet av den åsyftade slutgiltiga lösningen av judefrågan. (Citerat efter Raul Hilberg, Die Vernichtung der europäischen Juden. Fischer Taschenbuch Verlag, 1990, s. 420.)
På Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, där man enligt legenden beslutade att utrota judarna, talade man i själva verket om att omflytta dem, vilket också entydigt framgår av mötesprotokollet (dokumentets äkthet betvivlas för övrigt av några revisionister såsom Stäglich och Walendy). Och den 21 augusti 1942 skrev en av konferensdeltagarna, Martin Luther från utrikesministeriet, i en minnesanteckning:
Principen för den tyska judepolitiken efter maktövertagandet bestod i att med alla medel främja den judiska utvandringen... Det nuvarande kriget ger Tyskland möjligheten och även plikten att lösa judefrågan i Europa... På grundval... av den nämnda anvisningen av Führern började man med evakueringen av judarna ur Tyskland. Det låg nära till hands att även ta med de judiska medborgarna i de länder som likaledes tillgripit åtgärder mot judarna... Antalet av de judar som på detta sätt drevs österut var inte tillräckligt för att där täcka behovet av arbetskraft. (Nürnberg-dokument NG-2586)
De rättrogna historikerna betjänar sig nu av den skrattretande förklaringen att ord som "evakuering", "omflyttning" och "utvandring" bara var täckord för "gasning". I själva verket skickade man judar till Ryssland, sannolikt över en miljon, alldeles som de tyska dokumenten uppger. I brist på varje dokumentärt bevis för judeutrotning och gaskamrar ser sig exterministerna tvungna att i dokumenten tolka in sådant som inte står någonstans i dem.
Koncentrationslägren
Knappt två månader efter Hitlers maktövertagande inrättades det första koncentrationslägret i Dachau; andra följde. Före kriget hade lägren ingen ekonomisk betydelse. De tjänade till att isolera människor, som den nationalsocialistiska regeringen såg som farliga för staten. Till de olika fångkategorierna hörde de politiska ("röda"), de kriminella ("gröna"), vidare de asociala eller "svarta" (tiggare, landstrykare, prostituerade osv.), "bibelforskarna" (dvs sektmedlemmar som vägrade militärtjänst) och de homosexuella. Intill 1938 skickades judar i läger endast om de tillhörde någon av de andra grupperna. I november 1938, efter mordet på en tysk diplomat i Paris och den beryktade "kristallnatten", skickades judar i massor till koncentrationslägren bara därför att de var judar. Av de drygt 30 000, som då fängslades, blev emellertid nästan alla snart frigivna.
Före kriget varierade det totala antalet lägerfångar (de kriminella inräknade!) mellan några tusen och några tiotusen.
Efter krigsutbrottet växte överallt på tyskkontrollerat område läger som svampar ur marken, från Struthof/Natzweiler i Elsass till Majdanek i "Generalguvernementet", det besatta Polen. Sammanlagt fanns det slutligen 14 större och några mindre koncentrationsläger. Därtill kom omkring 500 så kallade arbetsläger med vardera några hundra till över 1000 fångar. Dessa "arbetsläger" var anslutna till industriföretag, och tvångsarbetarna levererades till dessa från koncentrationslägren. De fångar som dog i "arbetslägren" figurerar i statistiken för de koncentrationsläger de var underställda.
Lägren spelade nu en väsentlig roll i krigsindustrin. I Auschwitz, det största koncentrationslägret, experimenterade man bland annat med framställning av syntetiskt gummi, en råvara som behövdes i produktionen av bilringar och därför var krigsnödvändig. I koncentrationslägret Dora- Mittelbau, som var särskilt fruktat på grund av de omänskligt hårda arbetsvillkoren, byggde man de raketer som Hitler ännu 1944 hoppades skulle vända krigslyckan.
Misshandeln av fångarna var ingen statspolitik, ty regimen var intresserad av att arbetskraften var så frisk och stark som möjligt. Likväl förekom det ständiga övergrepp och gräsligheter. Varje reglemente är lika mycket värt som de människor som har att genomföra det, och det var sannerligen inte samhällets elit som anmälde sig till tjänsten i koncentrationslägren. I många läger förövades dock de värsta brutaliteterna inte av SS utan av de kriminella, vilka terroriserade de politiska fångarna efter alla konstens regler. Det österrikiska Mauthausen uppvisade rekord i omänsklighet.
Man ingrep strängt mot SS-chefer som felat. Karl Koch, kommendant i Buchenwald, arkebuserades för korruption och mord. Hermann Florstedt, den illa beryktade kommendanten i Majdanek, hängdes inför de församlade fångarna.
Mellan den 1 juli 1942 och den 30 juni 1943 dog 110 812 koncentrationslägerfångar, såsom framgår av statistik som generalen i Waffen-SS Oswald Pohl sammanställde åt Himmler. Att lägren inte tömdes, berodde på att "avgående" ständigt ersattes med "inkommande". I augusti 1943 uppgick det totala antalet koncentrationslägerfångar till 224 000, ett år senare (utan hänsyn till transitlägren) 524 000.
De flesta dödsfallen berodde på epidemier. Särskilt fruktad var fläckfebern, en avart av tyfus, som överförs av löss. Till dennas bekämpande använde man bland annat ett insektsmedel vid namn zyklon B, som sagoberättarna senare ljugit om till människoförintelsemedel.
Bortsett från de kaotiska sista krigsmånaderna var den värsta tiden i lägren sommaren och hösten 1942. Under dessa månader dog i Auschwitz ibland fler än 300 människor om dagen i fläckfeber. Farsoten krävde offer också bland SS-manskapet. Inom Auschwitz-komplexet inträffade de flesta dödsfallen i Birkenau, som låg tre kilometer väster om stamlägret och övertagit funktionen av ett sjukläger. Under vissa perioder dog i Birkenau fler människor än i alla andra läger tillsammans. Detta "dödsläger" Birkenau, där sannolikt 60 000 till 80 000 fångar förgicks, mestadels i sjukdomar (det förekom också avrättningar och mord!), blev senare i legenden ett "förintelseläger", där det enligt "historikerna" mördades mellan en miljon och fyra miljoner människor. För att bränna liken efter smittsjukdomarnas offer måste man uppföra krematorier, och till likens förvaring före kremering även likhallar och likkällrar, som legenden senare gjorde om till "gaskamrar". Också duschrummen blev, åtminstone delvis, "gaskamrar". Och sorteringen av fångarna i arbetsdugliga och icke-arbetsdugliga blev "sorteringen för gaskamrarna". Så uppstod den mest ödesdigra lögnen i vårt århundrade, Auschwitz-lögnen.
Den absoluta katastrofen inträffade under de hemska sista krigsmånaderna. När britterna och amerikanerna år 1945 befriade det ena lägret efter det andra, fann de tusentals obegravda lik ävensom tiotusentals halvt ihjälhungrade fångar. Fotografier av detta gick över världen som bevis för massmord utan motstycke. I verkligheten hade massdöden ingenting med någon avsiktlig utrotningspolitik att göra. Detta framgår lätt av dödssiffrorna för de enskilda lägren. Här siffrorna för Dachau (källa: Paul Berben, Dachau 1933–1945, The Official History, The Norfolk Press, 1975):
1940: 515 döda 1941: 576 döda 1942: 470 döda 1943: 100 döda 1944: 794 döda 1945: 5 384 döda De sista fyra månaderna lägret existerade dog alltså fler fångar än under alla de tidigare krigsåren sammantagna! Ännu efter befrielsen genom amerikanerna dog omkring 2000 fångar av utmattning. 1588 människor dog de 17 första dagarna i maj.
Orsakerna till den fruktansvärda massdöden var följande:
1) I stället för att helt enkelt överlämna fångarna i de östliga lägren till de framryckande ryska trupperna, evakuerade nazisterna dem västerut. Då järnvägslinjerna till största delen var sönderbombade, tvangs tiotusentals till veckolånga fotvandringar genom snö och is till det inre av Tyskland, och en stor del av dessa fick aldrig uppleva krigsslutet. Och i de läger, som upptog dem som överlevt evakueringen, saknades baracker, latriner, mat, mediciner, kort sagt allt. Grunden till den vansinniga evakueringspolitiken var väl att man inte ville låta några arbetsdugliga eller potentiella soldater falla i ryssarnas händer. De sjuka, exempelvis i Auschwitz, fick stanna kvar och befrias av röda armén.
2) Hösten 1944 strömmade miljoner flyktingar från de av Sovjetunionen erövrade tyska områdena västerut. Samtidigt lade brittiska och amerikanska terrorbombare stad efter stad i ruiner och förintade infrastrukturen. Under dessa omständigheter dog också i frihet otaliga människor av utmattning och epidemier.
Chuck Yeager, vilken var den förste flygare som sprängde ljudvallen, skrev i sin självbiografi (Yeager: An Autobiography, Bantam Books, New York 1985, s. 79-80) att hans eskader hade i uppdrag att inom ett 50 km2 stort område skjuta på allt som rörde sig: "Tyskland lät sig inte så enkelt uppdelas i civila och militärer. Bonden på sin potatisåker närde ju tyska trupper." De allierade framkallade alltså avsiktligt hungersnöd med sina terrorbombningar och anklagade sedan de besegrade för att inte ha kunnat livnära lägerfångarna tillräckligt!
Trots allt detta fann befriarna i läger som Bergen-Belsen, Buchenwald och Dachau vid sidan om högar av lik och vandrande benrangel också tiotusentals förhållandevis friska och välnärda fångar, som man klokt nog knappast någonsin visat fotografier av.
Till massdöden i epidemier i nazisternas koncentrationsläger finns det historiska paralleller, exempelvis från amerikanska inbördeskriget. I unionssidans fångläger Camp Douglas och Rock Island uppgick det månatliga dödstalet till mellan 2 och 4 procent, och längre söderut, i Andersonville, omkom 13 000 av 52 000 fångna unionssoldater. Under boerkriget internerade britterna omkring 120 000 civila boer liksom tiotusentals svarta afrikaner; av alla dessa dog ungefär var sjätte. Varken fångarna i amerikanska inbördeskriget eller de i boerkriget utrotades med avsikt; nästan alla dog i epidemier, som man inte kunde bemästra. Dödstalen kan genomgående jämföras med dem för Dachau (84% överlevande, 16% döda) och Buchenwald (86% överlevande, 14% döda).
Registreringsbyrån Arolsen (Förbundsrepubliken Tyskland) registrerar de dokumenterade dödsfallen i koncentrationslägren. Här följer de siffror som gällde i slutet av år 1990:
Mauthausen 78 851 döda Auschwitz 57 353 döda Buchenwald 20 686 döda Dachau 18 455 döda Flossenbürg 18 334 döda Stutthof 12 628 döda Gross-Rosen 10 950 döda Majdanek 8 826 döda Dora-Mittelbau 7 467 döda Bergen-Belsen 6 853 döda Neuengamme 5 780 döda Sachsenhausen-Oranienburg 5 013 döda Natzweiler/Struthof 4 431 döda Ravensbrück 3 640 döda I statistiken från Arolsen figurerar, med 29 339 döda, också Theresienstadt, som dock inte var något egentligt koncentrationsläger, utan ett getto huvudsakligen för gamla och privilegierade judar.
Arolsen hänvisar till att statistiken är ofullständig. Dödsfall, som redan registrerats vid andra myndigheter, uppförs inte ytterligare en gång, och från många läger saknas en del av underlagen.
Om någon ville beräkna antalet av dem som omkom i koncentrationslägren med en felmarginal på några tusen, så vore ingen bättre lämpad därför än Arolsen, som har tillgång till fler dokument än någon annan myndighet i världen. Emellertid står Arolsen i den tyska regeringens tjänst, en regering som fruktar den historiska sanningen som djävulen vigvattnet. Därför släpper Arolsen inte in någon oberoende forskare i sina arkiv och sprider i sina broschyrer fräcka lögner, som att något material inte skulle ha bevarats från förintelselägren. Att det inte finns något sådant material just därför att det inte fanns några förintelseläger, vet naturligtvis ingen bättre än Arolsen själv.
Beträffande Dachau och Buchenwald är, så vitt vi vet, siffrorna oomstridda (32 000 respektive 33 000). År 1990 gjorde ryssarna dödsböckerna från Auschwitz, som dittills hållits inlåsta, tillgängliga för Internationella röda korset. De täcker, med några luckor, tiden från augusti 1941 till december 1943 och innehåller 66 000 namn. Var de resterande dödsböckerna finns sägs vara okänt. Antalet Auschwitz-offer torde, då på grund av tyfusepidemier dödligheten var högst 1942 och 1943, därmed uppgå till runt 100 000. Därav drar vi följande slutsatser:
1) Sannolikt dog från 1933 till 1945 mellan 500 000 och 700 000 människor i nazisternas koncentrationsläger.
2) Mindre än hälften av dessa var judar, då dessa i många läger utgjorde endast en liten minoritet (i Auschwitz uppgick den judiska andelen av fångarna mot slutet till nästan 80 procent).
3) Högst sannolikt dog fler judar utanför lägren än inom dem.
Massakrerna vid östfronten
Den 22 juni 1941 marscherade Wehrmacht in i Sovjetunionen och förekom därmed ett sovjetiskt anfall med c:a 14 dygn (att det i detta fall rörde sig om ett preventivkrig, bevisar ovederläggligen ryssen Viktor Suvorov i sin studie Der Eisbrecher. Hitler in Stalins Kalkül).
Kriget fördes från första början med oerhörd brutalitet. Bakom de tyska linjerna igångsatte sovjetmakten ett partisankrig (i strid mot folkrättens regler), och på detta reagerade tyskarna precis som fransmännen senare i Algeriet, amerikanerna i Vietnam och ryssarna i Afghanistan, nämligen med hänsynslös terror mot oskyldiga. Den som vill avhålla sig från dylika krigsförbrytelser, måste avhålla sig från krig.
Kommissarier, dvs kommunistiska politofficerare, likviderades ofta omedelbart efter tillfångatagandet. Utan dröjsmål sköts eller hängdes också partisaner. Slutligen var också arkebuseringar av gisslan som hämnd för attacker på tyska soldater en vanlig företeelse. Kommissarierna var för det mesta judar. Judarna var också starkt företrädda i partisanrörelsen, vilket sovjetiska källor framhåller. Och de officerare, som fick i uppdrag att arkebusera gisslan, skall hellre ha utsett judiska än ickejudiska offer för sina exekutionsplutoner.
Otvivelaktig sköt man också många judar, som varken var kommissarier, partisaner eller gisslan, "för säkerhets skull" så att säga, då de a priori "kunde misstänkas för bolsjevism". Här blir gränsen mellan gerillabekämpning och rasmord oskarp.
Enligt "insatsrapporterna" skulle insatsgrupperna enbart under de första krigsåren ha likviderat två miljoner sovjetjudar. Här rör det sig uppenbart om grova förfalskningar (inte ens Raul Hilberg, "förintelseexpert nummer ett", tar dem på allvar), dock är fakta dystra nog: tiotusentals judar, däribland kvinnor och barn, mördades, liksom ett mycket stort antal ickejudar.
Varför hittade segrarmakterna på förintelsen och gaskamrarna utöver de verkliga tyska illdåden?
Efter att de allierade i två världskrig haft sådant besvär med tyskarna, ville de för årtionden framåt se Tyskland internationellt isolerat och det tyska folket så pass demoraliserat, att det inom överskådlig tid inte skulle våga föra en självständig politik. De brott, som tyskarna faktiskt begått, räckte emellertid inte till, då de besegrade ju kunde slunga ett trotsigt "Tu quoque" - "Även du!" - mot segrarna. Mot fördrivningen av judarna från 1933 till 1941 kunde de hålla fram den med ojämförligt mycket större brutalitet genomförda fördrivningen av ost- och sudettyskarna från och med 1944; mot de nazistiska koncentrationslägren, lägren i den sovjetiska Gulagarkipelagen, där långt många fler människor omkom; mot den barbariska, militärt meningslösa, avsiktliga förstörelsen av Warszawa, den icke mindre barbariska, militärt meningslösa förstörelsen av Dresden.
Därför uppfann segrarmakterna ett brott, som var enastående i mänsklighetens historia: förintelsen, det systematiska utplånandet av ett helt folk, från spädbarn till hundraåriga gammelmormödrar, i gaskamrar.
Den officiella bilden av förintelsen
Enligt den ortodoxa historieskrivningen började massmorden på judarna redan 1941, dock beseglades den europeiska judenhetens undergång på Wannsee-konferensen 1942. Mellan 5 och 6 miljoner judar skall ha blivit dödade under Hitler. En minoritet av offren skall ha dött i getton och läger av hunger och sjukdomar, men majoriteten mördades: I Sovjetunionen genom massarkebuseringar och i bilar i vilka man ledde in avgaser, i sex "förintelseläger" genom gas.
Enligt etablissemangets historiker fanns dessa sex dödsläger på polskt område respektive före detta polskt område som Tyskland annekterat 1939. Det handlade om lägren Auschwitz, Majdanek, Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno. I Chelmno skall massakrerna ha genomförts i gasbilar, i de fem övriga dödsfabrikerna i stationära gaskamrar.
Ifråga om Auschwitz och Majdanek skall det ha handlat om "blandläger", både arbets- och dödsläger, där de arbetsdugliga judarna insattes i slavarbete och de icke arbetsdugliga efter sortering gasades. Däremot skall de övriga fyra lägren ha varit rena dödscentra. De enda judar, som där fick vara vid liv en kortare tid, skulle ha varit "arbetsjudar, som man behövde för handräckningstjänster. Av säkerhetsskäl skulle man med jämna mellanrum ha gasat också dessa "arbetsjudar" och ersatt dem med andra. Därför skall bara en enda av de 600 000 judar som skickades till Belzec ha överlevt. (Kogon/ Rückerl/Langbein: Nationalsozialistische Massentötungen durch Giftgas, Fischer Taschenbuch Verlag 1989, s. 183). Skillnaden mellan "normala koncentrationsläger" och "förintelseläger" började göras först efter omkring år 1960. Dessförinnan tog man för givet att nästan varje koncentrationsläger hade haft en gaskammare och alltså varit ett större eller mindre förintelseläger. I Dachau fanns i många år en minnestavla, som påminde om de 238 000 döda, och den som på femtiotalet i Förbundsrepubliken yttrade tvivel på existensen av gaskammaren i Dachau riskerade fängelse. Beträffande Dachau gäller nu sedan länge en revisionistisk uppfattning: antalet dödsoffer uppgick inte till 238 000 utan 32 000, och ingen Dachau-fånge gasades. Beträffande Auschwitz vill nu revisionisterna inte uppnå något annat än vad som är allmänt accepterat i fråga om Dachau: reducera antalet dödsoffer till runt en tiondel (från en miljon till ungefär 100 000) och förklara gaskamrarna i Auschwitz för en lögnprodukt liksom gaskammaren i Dachau.
Beträffande "förintelselägren" utgår "specialisten på förintelsen" Wolfgang Scheffler i boken Judenverfolgungen im Dritten Reich (Colloquium Verlag, 1964, s. 40) från följande "försiktiga minimiuppskattningar":
Auschwitz "långt över en miljon" döda Treblinka 750 000 döda Belzec 600 000 döda Chelmno 300 000 döda Sobibor 500 000 döda Majdanek 250 000 döda Det överväldigande flertalet av de mördade skall ha varit judar, varför enligt statistiken över tre miljoner judar gasades i de sex lägren.
Avsaknaden av varje dokument om förintelsen
Nazisterna drev den berömda tyska grundligheten till sin spets: allting registrerades. Så finns i behåll nästan 3000 ton dokument från Tredje riket. Några mordaktioner, som Hitler personligen beordrat, finns ovedersägligt dokumenterade, såsom "eutanasiaktionen", dödandet av obotligt sjuka. Då en så väldig operation som mördandet av flera miljoner människor i gaskamrar med nödvändighet måste ha krävt en oerhörd administrativ insats, skulle man anta att det finns en stor mängd dokument om förintelsen. I verkligheten finns det inte ett enda tyskt dokument om någon plan att utrota judarna eller att inrätta gaskamrar, annat än sådana för utrotning av löss. Detta erkänner också exterministerna. Den judiske "experten på förintelsen" Léon Poliakov skriver i sin bok Bréviaire de la haine (Editions complexe, pocketutgåva från 1986, s. 124):
Arkiven från Tredje riket och naziledarnas förklaringar och berättelser möjliggör för oss att i detalj rekonstruera hur aggressionsplanerna, fälttågen, liksom hela spektret av åtgärder, varmed nazisterna ville omforma världen efter sin smak, uppstod och utvecklades. Endast judeutrotningen förblir höljd i dunkel, såväl i avseende på sin konception som på många andra punkter. Slutledningar och psykologiska bedömningar, uppgifter i tredje och fjärde hand tillåter oss likväl att någotsånär exakt rekonstruera hur denna plan utvecklades. Emellertid kommer många detaljer att alltid förbli okända för oss. Vad den egentliga konceptionen till planen för den fullständiga utrotningen anbelangar, så är de tre eller fyra huvudskyldiga inte längre i livet. Inget dokument har blivit kvar - kanske har det aldrig ens funnits något.
Låt oss jämföra Wolfgang Schefflers dödstal med statistiken från Arolsen. Då konstaterar vi att beträffande Auschwitz och Majdanek finns endast en bråkdel av de föregivna offren registrerad, medan de fyra "rena dödslägren" Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno helt saknas i Arolsens statistik (det kan vara så att de figurerade under rubriken "Diverse" med 4704 dokumenterade dödsfall). Medan alltså 4431 dödsfall finns ovedersägligt dokumenterade från det relativt lilla koncentrationslägret Struthof/ Natzweiler, saknas varje spår av den 1,9 miljon som mördades i de fyra "rena dödslägren". De 1,9 miljon liken har försvunnit utan att ens lämna någon aska efter sig, av gaskamrarna finns inte en enda sten kvar. Hur förklarar de utrotningstroende dessa märkvärdigheter?
De säger då att nazisterna skulle ha velat hemlighålla judemorden för det tyska folket och för världen. Därför gav de gasningsorderna endast muntligen eller, om det inte gick utan skriftliga dokument, förstörde dessa i god tid. Liken efter de gasade skulle de ha bränt, strött ut askan, förstört gaskamrarna (utom dem i Majdanek och den i stamlägret Auschwitz, ty därtill räckte inte längre tiden). De fyra gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau hade de visserligen kunnat spränga men inte längre frakta bort spillrorna.
Här är ett litet tankeexperiment på sin plats. Vi antar att den schweiziska regeringen beslutar att mörda alla i Schweiz bosatta utlänningar, alltså omkring 1,4 miljon. För att dölja detta illdåd ger man mordbefallningen enbart muntligen och befaller också att genast skaffa undan alla liken. Skulle det gå att totalt sopa igen spåren efter en sådan jättemassaker? Skulle inte otaliga lämningar skvallra om vad som skett? Skulle då ingen märka att det plötsligt inte längre bodde några utlänningar i Schweiz?
Exemplet räcker. Oavsett om Tyskland vann eller förlorade kriget, skulle folkmordet komma fram. Varför då hela det löjliga hemlighetsmakeriet?
Historieförfalskarklickens akilleshäl
Så gott som varje människa, som vuxit upp i det västerländska samhället, tror på gaskamrarna. Knappt någon är medveten om följande fakta:
- I varje mordrättegång måste man upprätta ett expertutlåtande om mordvapnet, antingen detta är en revolver, en kniv, en hammare eller en yxa. Däremot har man inte vid någon enda nazirättegång, där det dock handlat om påstådda miljonfaldiga mord, någonsin begärt fram ett dylikt utlåtande.
- Ingen kemist, ingen ingenjör, hade någonsin undersökt gaskamrarna i Majdanek och Auschwitz eller ruinerna av gaskamrarna i Birkenau, förrän den amerikanske ingenjören och gaskammarspecialisten Fred Leuchter med ett litet arbetslag reste till Polen i februari 1988 och granskade gaskamrarna närmare. Men Leuchter handlade på revisionisternas uppdrag.
- Inte vid någon obduktion av någon död koncentrationslägerfånge har man någonsin fastställt gasning som dödsorsak.
Man skall läsa förintelselitteraturens standardverk: Hilbergs Vernichtung der europäischen Juden, Reitlingers Final Solution, Poliakovs Bréviaire de la haine, Lucy Dawidowicz’ The War Against the Jews, Langbeins Menschen in Auschwitz, Kogons SS-Staat eller det samlingsband Wolfgang Benz utgav 1991, Dimension des Völkermords. Icke i något enda av dessa standardverk finns ens antydningsvis förklarat hur dessa förskräckliga mordinstrument skulle ha fungerat. Inte ens Georges Wellers (Les chambres ā gaz ont existé) och J. C. Pressac (Technique and Operation of the Gas Chambers) presenterar för oss någon bild av dessa dödskamrar. När man plöjt igenom de nämnda böckerna, skall man läsa ytterligare tio, tjugo, femtio eller hundra förintelseluntor, man skall läsa dussintals eller hundratals "berättelser av överlevande" - men ingenstans kommer man att finna en teknisk beskrivning av gaskamrarna! De enda, som har ägnat sig åt de tekniska förutsättningarna för en gaskammares funktion, är revisionisterna.
Ditlieb Felderer, en svensk av österrikisk börd, började sysselsätta sig med de tyska koncentrationslägren, då han i egenskap av Jehovas vittne ville forska om de 60 000 av hans trosfränder som nazisterna påstods ha mördat. Efter många års forskning kunde Felderer konstatera att nazisterna inte hade mördat 60 000 Jehovas vittnen, utan exakt 203. Han tog 30 000 fotografier av "förintelseläger" med omgivningar och undersökte ingående deras krematorier och "gaskamrar". Felderer kom fram till resultatet att "gaskamrarna" aldrig hade kunnat fungera, att "ögonvittnesuppgifterna" om gasningarna utgjorde en oavbruten följd av orimligheter och att krematorierna under inga omständigheter kunnat prestera ens tillnärmelsevis så mycket arbete som påståtts. Till straff för sina forskningar fick han sitta bakom svenska gardiner och blev efter sovjetkommunistisk förebild utsatt för en rättspsykiatrisk undersökning.
Fransmannen Robert Faurisson, professor i litteratur och textkritik, utgick ifrån att varje seriöst studium av gaskammarproblemet måste börja med ett studium av gasningsteknikerna och det insektsmedel som påstås ha använts till massmordet, zyklon B:
Jag ville veta hur man avlivar minkar med gas, hur man gasar rävlyor, hur man i USA genomför avrättningar med gas. Därvid konstaterade jag att man i de allra flesta fall använder cyanvätegas (intervju med Faurisson i den italienska tidskriften Storia Illustrata, återgiven i Vérité historique ou vérité politique av Serge Thion, La Vieille Taupe, 1980, s. 174).
Gaskamrarna i USA
Robert Faurisson var den förste forskare som blev förvissad om att ett arbete om de påstådda tyska avrättningskamrarna måste börja med en studie av gaskamrarna i USA.
Den första avrättningen av en mördare med gas ägde rum 1924 i Nevada. Därefter övertog andra amerikanska delstater denna avrättningsmetod, då den påstods vara den humanaste. Som dödande medel används cyanvätegas. En avrättning med gas är en högst komplicerad process. Förberedelsen till avrättningen, denna själv och den följande rengöringen av dödskammaren tar flera timmar. Det hela omfattar, exempelvis i fängelset i Baltimore, Maryland, inte mindre än 47 steg, varav några är rätt invecklade. Gaskammaren måste vara absolut hermetiskt försluten, annars blir avrättningen livsfarlig för fängelsepersonal och vittnen.
Man spänner fast den dödsdömde på en stol. Därpå låter man cyanidkulor falla i ett kärl med utspädd svavelsyra. Kulorna upplöses, och den dödande gasen frisätts. Den dömde inandas denna och blir efter ungefär 45 sekunder medvetslös. Tre minuter senare inträder döden. Gasen oskadliggörs i en luftrenare och avlägsnas genom en hög skorsten. Kammaren måste noga ventileras i 20 minuter, innan en läkare och två medhjälpare, iförda skyddsdräkt, skyddshandskar och gasmask, får träda in i den för att bära ut liket. Då en läcka aldrig kan uteslutas, finns förstahjälpenutrustning ständigt i beredskap för de utomstående.
Undra sedan på, att allt fler amerikanska delstater överger denna absurt dyra, komplicerade och farliga avrättningsmetod och ersätter den med en annan: giftinjektion. (Källa: Thion, s. 301 ff.)
Zyklon B och de tyska avlusningskamrarna
Insektsutrotningsmedlet zyklon B används än idag för desinfektion av siloer, fartyg osv. men också för gasning av rävlyor (mot spridning av rabies). Under andra världskriget kom det till användning i många koncentrationsläger, också i sådana om vilka ingen historiker längre hävdar att det där fanns avrättningskamrar. Man räknar med att runt 25 miljoner människors kläder avlusades med zyklon. Denna sanitära åtgärd räddade otvivelaktigt hundratusentals lägerfångar, däribland icke få judiska, från en död i fläcktyfus.
Zyklon levererades i form av små skivor eller kulor i lufttät förpackning. Som bärarsubstans tjänade träfiber eller diagrus, en kornig, rödbrun massa. Vid kontakt med luften frisätts gasen. Hur länge denna kemiska process varar, beror på lufttemperaturen. Vid en kokpunkt på 25,7 grader Celsius tar det omkring en halvtimme tills största delen av gasen har förflyktigats, vid lägre temperaturer betydligt längre.
Låt oss nu med hjälp av två tyska dokument se hur zyklon B användes praktiskt.
För avlusning av kläder användes i stor omfattning de desinfektionskamrar som konstruerats av DEGESCH, Tyska sällskapet för skadedjursbekämpning. Dessa kamrar förelåg i en standardstorlek av 10 m3 och kunde förslutas hermetiskt.
De kläder som skulle avlusas hängdes antingen upp på en stång eller lades på en vagn, som kunde föras in och ut.
Kammaren värmdes upp till mellan 25 och 35 grader Celsius. Genom ett cirkulationssystem spreds gasen som frisattes ur zyklongranulaten. Samma system tjänade till att snabbt vädra ur kammaren medelst förvärmd luft. När cirkulationssystemet sattes på, öppnades automatiskt zyklonburken och tömdes på sitt innehåll på ett underlag; därigenom förebyggde man att granulat hamnade på golvet och flera timmar senare avgav gas som kunde skada dem som rengjorde kammaren.
Gasningstiden uppgick till minst en timme, ventilationstiden till 15 minuter. Därefter vädrade man de avlusade kläderna i det fria. Kamrarna fick användas endast av utbildad personal.
(Källa: F. Puntigam/H. Breymesser/E. Bernfus, Blausäuregaskammern zur Fleckfieberabwehr, Sonderveröffentlichung des Reichsarbeitsblattes, Berlin 1943).
Andra förutsättningar gällde givetvis för avlusning av utrymmen som inte gick att hetta upp och hermetiskt försluta, såsom bostadshus, fartyg etc. Hur man praktiskt genomförde gasning av en byggnad, beskriver en bruksanvisning, utgiven 1942 av Hälsovårdsanstalten för protektoratet Böhmen och Mähren och betitlad Richtlinien für die Anwendung von Blausäure (Zyklon) zur Ungeziefervertilgung. Enligt denna skrift fick avlusning med zyklon utföras endast av en utbildad trupp av minst två man. Varje avlusningsspecialist måste medföra en gasmask, två specialinsatser mot blåsyra, en gasrestindikator, en spruta med motgift och ett skriftligt tillstånd. Före operationens början måste en dödskallemärkt varningstavla, flerspråkig om så erfordrades, klistras upp på dörren till den byggnad som skulle avlusas. En vakt skulle hålla obehöriga på avstånd. Den farligaste delen av operationen var enligt denna skrift ventilationen efteråt. Den skulle pågå i minst 20 timmar.
Denna bruksanvisning användes i Nürnbergprocessen under nummer NI-9912 som åklagardokument, betecknande nog, trots att varje uppmärksam iakttagare måste ha slagits av att de egenskaper, som däri anges för zyklon B, förvisade vittnesuppgifterna om massgasningar till det absurdas värld.
Tre kronvittnen från Auschwitz
Vi anför nu uttalanden av de tre viktigaste ögonvittnen som skall ha närvarat vid de påstådda gasningarna i Auschwitz. Rudolf Höss var lägrets kommendant från 1940 till slutet av november 1943. Efter kriget gick han under jorden, spårades upp av britterna i mars 1946 och avlade efter tre dagars förhör sin bekännelse om gasningen av 2,5 miljoner människor i Auschwitz, den bekännelse som än idag gäller som en hörnsten i förintelsehistorien. Senare utlämnades Höss till Polen. Före sin avrättning i april 1947 fick han i Krakows fängelse skriva ner sina "självbiografiska uppteckningar". I sin bekännelse sade Höss:
När jag hade uppfört förintelsebyggnaden i Auschwitz, använde jag zyklon B, en kristalliserad blåsyra, som vi kastade in i dödskammaren genom en liten öppning. Det tog 3 till 15 minuter, allt efter klimatförhållandena, att döda människorna i dödskammaren. Vi visste när människorna var döda, eftersom deras skrik upphörde. Vi väntade vanligen en halvtimme, innan vi öppnade dörrarna och avlägsnade liken. Sedan liken forslats undan, tog våra specialkommandon av ringarna och drog ut guldet ur tänderna på kropparna. En annan förbättring gentemot Treblinka var att vi byggde gaskamrar, som rymde 2000 människor i taget, medan de 10 gaskamrarna i Treblinka rymde endast 200 människor var. (Nürnberg-dokument NO 3868-PS).
(Anmärkning: Enligt sin bekännelse besökte Höss Treblinka i juni 1941. Lägret öppnades dock först den 23 juli 1942. I sin bekännelse nämner Höss också ett förintelseläger "Wolzek", som man sedan aldrig hört något mer om.)
"Specialkommandona" var enligt Höss judar, som betjänade gaskamrarna och med jämna mellanrum själva gasades och ersattes med andra. Likplundrarnas hemska syssla beskriver han i sina självbiografiska uppteckningar (Höss, Rudolf: Kommandant in Auschwitz. Eingeleitet und kommentiert von M. Broszat, Deutsche Verlagsanstalt, 1958, s. 126):
Utsläpandet av liken ur kamrarna, avlägsnandet av guldtänderna, avklippandet av håret, bortsläpandet till groparna eller ugnarna, underhållandet av elden i groparna, upphällandet av det ansamlade fettet, omrörandet i de brinnande likbergen för att tillföra luft. Alla dessa arbeten gjorde de med en slö likgiltighet, som om det vore något vardagligt. Medan de släpade på liken åt eller rökte de.
En medlem av ett specialkommando, den slovakiske juden Filip Müller, överlevde som genom ett under inte mindre än fem likvideringsaktioner. I sin bok Sonderbehandlung (Verlag Steinhausen, 1979) skildrar Müller sin första insats:
Framför mig låg liket av en kvinna. Först drog jag av henne skorna. Mina händer darrade därvid, och jag skakade i hela kroppen, när jag började dra av henne strumporna... Alla sex ugnarna brann, då Stark gav order att släpa de nakna liken över det våta betonggolvet. Där gick Fischl från det ena liket till det andra och bände med en järnstång upp munnen på vart och ett. När han upptäckte en guldtand, ryckte han ut den med en tång och kastade den i en plåtburk. (s. 23 ff.)
Hur lång tid som förflöt mellan gasmordet och likskändningen berättar Müller på sidan 215:
Sedan kvällen före hade tre transporter försvunnit och gasats i gaskamrarna till Krematorium V med ungefär fyra timmars mellanrum. Sedan skriken, stönandena och rosslingarna förstummats, vädrades gaskamrarna ett par minuter. Sedan jagade SS-männen in fångkommandon för att få ut liken.
Som tredje kronvittne till massgasningarna i Auschwitz vill vi citera Rudolf Vrba. Vrba, ursprungligen Rosenberg, slovakisk jude, placerades i lägret som ung man. I april 1944 lyckades han fly. Hans uttalanden om händelserna i Auschwitz publicerades tillsammans med andra vittnesberättelser i november 1944 av "War Refugee Board", en organisation som grundades under beskydd av den amerikanske finansministern Henry Morgenthau. På denna WRB-rapport stödde sig åklagarna i Nürnberg, och på denna bygger också vår nutida bild av Auschwitz.
I följande avsnitt ur hans bok I Cannot Forgive (Bantam, Toronto 1964, s. 10-13) berättar Vrba om ett besök av Himmler i Auschwitz i januari 1943, varvid ett nytt krematorium i Birkenau invigdes genom gasning av 3000 judar (Anmärkning: Himmler var sista gången i Auschwitz i juli 1942, och det första krematoriet i Birkenau togs i bruk i mars 1943). Nu lämnar vi ordet till Vrba, detta särskilt viktiga kronvittne om förintelsen:
Heinrich Himmler besökte åter lägret Auschwitz i januari 1943... Han skulle inspektera det första massdödandet på löpande band i världen och närvara vid invigningen av lägerledaren Höss’ splitter nya leksak, hans krematorium. Det var sannerligen en praktfull sak, 100 yard lång, 50 yard bred, med 15 ugnar, som kunde samtidigt förbränna tre lik var på 20 minuter, ett betongmonument åt sin konstruktör, herr Walter Dejaco
Han [Himmler] fick i själva verket se en imponerande demonstration, som kunde försämras endast av tidtabellen, som hade väckt förargelse på järnvägsstationen i mången tysk småstad. Lägerledaren Höss, som nu brann av iver att få bevisa sin nya leksaks effektivitet, hade beställt en specialtransport av 3000 polska judar, som man nu skulle förinta på det moderna, tyska sättet.
Himmler anlände denna morgon klockan åtta, och showen skulle börja en timme senare. Kvart i nio var de nya gaskamrarna med sina raffinerade duschattrapper och anslag som "Var noga med renligheten", "Iakttag lugn" osv. proppfulla.
SS-vaktmanskapen hade sörjt för att inte en centimeters utrymme blev outnyttjat. De avlossade ett par skott vid ingången. Därigenom skrämda, drog sig de som redan fanns i kammaren inåt och ytterligare offer drevs in. Sedan kastades spädbarn och småbarn ovanför huvudena på de vuxna, och dörrarna stängdes och reglades. En SS-man med en tung gasmask stod på kammarens tak och väntade tills han skulle kasta in zyklon-B-kulorna. Denna dag var detta ett hedersuppdrag, ty det var inte varje dag han hade så illustra gäster, och han var säkert lika nervös som startskottskytten vid en hästkapplöpning...
Mannen i gasmasken fingrade på sin zyklonburk. Under sig hade han ett fullt hus. Men ingenstans syntes någon skymt av reichsführern, som hade gått för att äta frukost med lägerchefen Höss.
Någonstans ringde en telefon. Alla huvuden vreds åt hållet i fråga... Nyheten löd: "Reichsführern har ännu inte frukosterat färdigt..." Inne i gaskammaren hade männen och kvinnorna blivit vansinniga av förtvivlan, och nu till sist hade de fattat vad en dusch i Auschwitz var för något. De började skrika, tjuta och banka svagt på dörren, men därute hörde ingen dem, ty den nya kammaren var inte endast gas- utan också ljudtät.
Men klockan elva, två timmar försenad, rullade en bil fram. Himmler och Höss steg ur och språkade en liten stund med de högre officerarna. Himmler lyssnade uppmärksamt medan man ingående förklarade proceduren för honom. Han släntrade fram till den reglade dörren, kastade en blick genom det lilla, med tjockt glas försedda titthålet på de skrikande människorna inne i kammaren och vände sig sedan till sina underlydande för att ställa dem några frågor. Äntligen kunde dansen börja. SS-mannen på taket fick en order i skarp ton. Han lyfte på det runda locket och lät de små kulorna falla på huvudena under sig. Han visste som alla de andra att hettan från de sammanpressade kropparna skulle medföra att de små kulorna avgav gas inom några minuter. Sedan stängde han genast luckan.
Gasningen kunde börja. Höss väntade en stund, så att gasen kunde cirkulera ordentligt, och bjöd sedan hövligt sin gäst att än en gång skåda genom titthålet. Himmler glodde ett par minuter in i dödskammaren, synbarligen imponerad, och vände sig sedan med förnyat intresse mot lägerchefen, som han ställde en rad nya frågor.
Vad han hade sett verkade ha gjort honom nöjd och försatt honom i en stämning av upprymdhet. Fastän han sällan rökte, tog han emot en cigarrett av en officer, och medan han ovant drog några bloss, skrattade och skämtade han.
Att atmosfären blivit gemytlig, betydde naturligtvis inte att man förlorade det viktigaste ur sikte. Flera gånger lämnade han officersgruppen för att med en blick genom titthålet förvissa sig om att aktionen fortsatte, och då alla de instängda var döda, visade han ett livligt intresse för den procedur som sedan skulle följa.
Särskilda hissar befordrade liken in i krematoriet, men kremeringen skedde inte genast. Slutligen måste guldtänderna dras ut. På kvinnorna måste håret klippas av för att användas till tätning av torpedspetsar. Liken av rika judar, som man redan innan observerat, måste läggas åt sidan för dissekering. Man kunde ju inte utesluta att ett eller annat slughuvud bland dem hade gömt ädelstenar - kanske rentav diamanter - i en kroppsöppning
Det var förvisso en komplicerad hantering, men det nya maskineriet fungerade klanderfritt under skickliga arbetares händer. Himmler väntade tills röken ur skorstenarna tjocknade och kastade sedan en blick på sin klocka. Hon var ett. Lunchdags!
Var naturlagarna upphävda åren 1941- 1944?
I stamlägret Auschwitz finner besökaren ett intakt krematorium, som påstås vara i ursprungligt skick, och gaskamrar; i Birkenau spillrorna av fyra, i olika grad förstörda krematorier. Krematoriet i stamlägret kallas K I, de fyra krematorierna i Birkenau K II till K V. Bäst bibehållet av de senare är K II. Framför ruinerna av detta finns en tavla, som uppger hur massmorden skulle ha gått till: Inemot 2000 människor pressades samman i "gaskammaren" och dödades genom inkastat zyklon B; därefter forslade man upp liken till krematoriet, som låg ovanpå "gaskammaren", och brände dem.
Om naturlagarna gällde också under andra världskriget och inte hade satts ur spel genom förintelsen, utgör denna beskrivning, liksom uppgifterna av de tre kronvittnena Höss, Müller och Vrba, en enda kedja av omöjligheter. Här de grövsta omöjligheterna:
Omöjlighet nummer ett: Ingen arkitekt, som var vid sina sinnens fulla bruk, skulle ha inrättat ett krematorium i samma byggnad som en kammare, där man skulle föröva massmord medelst en explosiv gas. Visserligen har zyklon B inte särskilt hög explosivitet, men enbart på grund av den latenta explosionsfara som härrörde från de zyklonmättade liken hade ett dylikt förfarande varit bevis på självmordsvansinne, än mer då man för att döda 2000 människor på tre minuter (Höss) måste använda väldiga mängder av gasen. Ifråga om K I ligger krematoriet inte ovanpå "gaskammaren" utan alldeles intill denna. Denna byggnad skulle först ha sprängts i luften och därvid gasat hela lägret, SS-männen också.
Omöjlighet nummer två: Avlusningskamrarna måste, som redan nämnts, ha värmts till (minst) 25 grader för att zyklon B skulle förflyktigas inom en halvtimme. Ett sådant uppvärmningssystem finns inte i "gaskammaren". På vintern hade det dröjt länge innan den större delen av gasen frisatts. Dessutom hade denna alls inte kunnat sprida sig i den till bristningsgränsen fullproppade kammaren (2000 människor på 210 m2 stor yta!).
Omöjlighet nummer tre: Dörrarna till samtliga "gaskamrar" går inåt. Alltså hade specialkommandona inte kunnat komma in i dessa kamrar, som till sista kvadratcentimetern var fullproppade med lik. Vad var det för klåpare och grönköpingsarkitekter, som nazisterna gett i uppdrag att bygga deras förintelseanläggningar!
Omöjlighet nummer fyra: Superomöjligheten, så att säga, omöjligheternas omöjlighet. Specialkommandot gick in i gaskammaren, enligt Höss en halvtimme, enligt Müller några minuter efter massmordet och kastade sig över liken: de tog av dem ringarna (Höss), drog av dem kläderna (Müller) och klippte av dem håret (Vrba). Det hade varit rena självmordsuppdraget; ingen enda medlem av specialkommandot hade överlevt denna harakiriaktion (låt oss bara tänka på hur noga en amerikansk gaskammare måste ventileras efter avrättningen av en enda fånge, innan en läkare iförd skyddsdräkt och gasmask kan gå in i kammaren). "Gaskamrarna" i Auschwitz ägde bara ett rudimentärt ventilationssystem, så det hade inte räckt med att specialkommandot bar gasmasker. Dessutom hade giftet häftat vid liken av de mördade, som specialkommandona påstås ha arbetat med, varvid de hade blivit dödligt förgiftade: giftet tränger nämligen genom huden. Till på köpet bar specialkommandot inga gasmasker: Enligt Höss rökte de ju, medan de sysslade med sitt hemska hantverk
De rökte! Mitt i en explosiv gas!
Omöjlighet nummer fem: Såsom framgår av bevarade ritningar fanns det ingen annan väg från "gaskammaren" till krematoriet än en hiss med en bottenyta av 2,1 m x 1,35 m; denna kunde transportera på sin höjd fyra lik plus hissoperatören. Största brådska var påbjuden vid transporten av de döda till krematoriet, ty nästa omgång dödskandidater stod redan och väntade framför "duschen" (försommaren 1944 skall ju inemot 12 000, enligt andra "historiker" upp till 24 000 människor ha gasats dagligen). Att duschen inte var någon sådan, märkte inte de enfaldiga stackarna. Man hade nämligen tryckt tvålar (enligt andra "ögonvittnen" tvålattrapper) och frottéhanddukar (eller var det frottéhandduksattrapper?) i händerna på dem. Medan de tåligt väntade, pendlade hisspojken fem hundra gånger upp och ner mellan gaskammaren och krematoriet och hanterade utan avbrott zyklongenompyrda lik mitt i en zyklonmättad miljö utan att ta skada till liv och lem!
Omöjlighet nummer sex: Krema II och Krema III uppvisar 15 brännugnar vardera, de andra krematorierna färre. Kremeringen av ett lik tar också i de flesta moderna krematorier omkring en och en halv timme och gick avgjort inte fortare 1944. Om efter sex timmar 15 ugnar bränt 60 lik, så låg det ändå kvar 1940 mördade i "duschen", och nästa 2000 dödsvigda väntade sedan länge otåligt på att få gå in i denna!
Om krematorierna: I Raul Hilbergs standardverk Die Vernichtung der europäischen Juden (Fischer Taschenbuch Verlag, upplaga av år 1990, s. 946) finner vi för vart och ett av de fyra krematorierna i Birkenau exakta uppgifter om drifttider.
De moderna krematorierna, som det i Basel, kan förbränna upp till 23 lik per dag och ugn. För de kokseldade krematorierna i Birkenau låg dock den maximala dagskapaciteten enligt utsago av experter (såsom I. Lagacé, chef för krematoriet i Calgary) på 5 lik per ugn. Hade krematorierna i Birkenau ständigt fungerat felfritt (och vi vet av dokument att detta inte var fallet), så hade man där kunnat bränna högst 150 000 lik.
Var brände man då de återstående 850 000 liken (det var ju en miljon judar som mördades?).
Enligt de utrotningstroende i gropar! Denna historia är ett tröstlöst ofog, då det på grund av syrebristen är omöjligt att bränna lik i gropar och i Birkenau dessutom omöjligt på grund av den höga grundvattennivån.
Leuchters utlåtande
Det tekniskt omöjliga i de föregivna massgasningarna och kremeringarna hade slagit forskare som Felderer och Faurisson redan på sjuttiotalet. För att slutgiltigt ge legenden dödsstöten krävdes det dock en gaskammarexpert.
År 1988 försiggick i Toronto den omgjorda rättegången mot tysk- kanadensaren Ernst Zündel. Zündel hade spridit engelsmannen Richard Harwoods broschyr Did Six Million Really Die?, där förintelsen bestrids, och blev därför, på tillskyndan av en judisk organisation vid namn "Holocaust Remembrance Association", ställd inför rätta. Till grund för åtalet tjänade en annars knappast någonsin tillämpad lag mot "Spridning av falska uppgifter", en lag som gick tillbaka på en engelsk lag av år 1275, genom vilken riddarna förbjöd allmogen att håna dem i satiriska verser. Den första rättegången, som genomfördes 1985, hade slutat med att den åtalade dömdes till 15 månaders fängelse. På grund av talrika formella fel upphävdes emellertid domen. Efter överenskommelse med Zündel tog Robert Faurisson kontakt med den amerikanske ingenjören Fred Leuchter. Denne är ansvarig för konstruktionen av de gaskamrar i vilka brottslingar avrättas i många amerikanska delstater. I februari 1988 reste Leuchter med sin fru Carolyn, kameramannen Jürgen Neumann, tecknaren Howard Miller och polsktolken Tjudar Rudolph till Polen, för att skärskåda de föregivna gaskamrarna i Auschwitz I, Auschwitz-Birkenau och Majdanek. Därefter avgav ingenjören ett utlåtande. Om presscensuren i den fria världen inte fungerade så väl, hade Leuchters rön presenterats med feta rubriker på förstasidan i samtliga tidningar.
Leuchters slutsatser var entydiga: I inget av de tre lägren fanns det gaskamrar för förintelse av människor. De enda gaskamrar som där existerade var kamrar för förintelse av ohyra, avlusningskamrar.
Leuchters bevisföring stödde sig på tre punkter:
1) "Gaskamrarna" var inte konstruerade som sådana och hade aldrig kunnat fungera. De är inte tätade, varför den dödande gasen kontinuerligt hade strömmat ut. Det hade varit rena vansinnet att inrätta gaskamrar alldeles invid respektive under krematorier. Fördelningsmekanismer för gasen fattas liksom anordningar för uppvärmning av kamrarna. Slutligen finns det endast otillräckliga ventilationsanläggningar. Till ventilation av K I tjänade exempelvis en taklucka. Gasen hade omedelbart strömmat in i det SS-lasarett som låg mittemot "gaskammaren" och dödat både patienter och sjukvårdspersonal. I kamrarna hade det kanske i en vecka efter varje gasning funnits kvar cyanväte i tillräckliga mängder för att skicka envar, som vågade sig in, till den andra världen. Gasmasker hade knappast erbjudit tillräckligt skydd. I verkligheten var "gaskamrarna" utrymmen för lagring av lik; det i K I byggdes senare om till luftvärnsbunker.
2) Krematorierna hade kunnat förbränna endast en bråkdel av den påstådda mängden offer, och "bränngroparna" är en ren fantasiprodukt.
3) Leuchter och hans grupp tog prover av murbruket från både "gaskamrarna" och avlusningskamrarna. Cyanid finns kvar i murbruk och tegel i många år, ibland i århundraden. Medan provet från avlusningskammaren ännu efter 44 år uppvisade ett mycket högt cyanidvärde, var spåren efter cyanid i proverna från "gaskamrarna" obefintliga eller obetydliga. Blåsyra är ett naturligt förekommande ämne och kan förekomma i mycket små mängder i vilken byggnad som helst.
Cyanidtestet utfördes inte av Leuchter själv utan av en kemist vid namn dr James Roth, som inte hade någon vetskap om varifrån proverna härrörde.
Om det vore möjligt att vederlägga Leuchter-rapporten, så hade de utrotningstroende lejt de bästa kemister och ingenjörer att utföra en motundersökning och avge ett motutlåtande, ty pengar är minsann inte något som detta herrskap saknar. Dock visade sig ingen kemist och ingen ingenjör beredd att företa sig något dylikt. Det finns visserligen två föregivna "vederläggningar", den ena av fransmannen Jean-Claude Pressac (Auschwitz. Technique and Operation of the Gas Chambers. Beate Klarsfeld Foundation, 515 Madison Avenue, New York 1989. Detta verk, som tryckts i endast 1000 exemplar, finns inte tillgängligt i bokhandeln och innehåller titeln till trots inga uppgifter om gaskamrarnas arbetssätt.) och den andra av tysken Werner Wegner (den figurerar i samlingsverket Die Schatten der Vergangenheit av Backes/Jesse/ Zitelmann, Propyläen 1990). Båda "vederläggningarna" är skrattretande enfaldiga. I nummer 50 av tidskriften Historische Tatsachen plockar Udo Walendy sönder dessa klåparaktiga vederläggningsförsök punkt för punkt. Hur Pressac i sitt mammutverk ofrivilligt har öst vatten på revisionisternas kvarn, har Faurisson utförligt påvisat i nummer 3 av tidskriften Revue d’Histoire Révisionniste (B. P. 122, 92704 Colombes Cedex), en tidskrift som repressionen i Frankrike sedan tvang till nedläggning.
Cyanidtestet har redan två gånger upprepats, första gången av det rättsmedicinska institutet i Krakow på uppdrag av Auschwitzmuseet och andra gången av den tyske kemisten Germar Rudolf. Den senare kommer i sin mycket utförliga studie (proverna utvärderades av det ansedda Institut Fresenius) till samma slutsatser som Leuchter, som han kritiserar på några mindre viktiga punkter.
De polska kemisterna fann i proverna från "gaskamrarna" ännu ringare cyanidrester än dr Roth. För att bespara sig alltför stor förlägenhet tog de jämförelseprovet från avlusningskamrar, vars väggar hade vitlimmats, men fann likväl ännu större cyanidrester än i proverna från "gaskamrarna".
Walter Lüftl, ordförande för österrikiska Bundesingenieurskammer och edsvuren sakkunnig i rättegångar, har i en studie betecknat de föregivna massgasningarna i Auschwitz som tekniskt omöjliga. Därför fick han i mars 1992 avgå som ordförande för ingenjörskammaren. Man väckte åtal mot honom för brott mot lagen om förhindrande av nationalsocialistisk återaktivering. Troligen kommer man härnäst i Österrike att åtala astronomer och geografer som hävdar att jorden är rund.
Samtliga undersökningar beträffande gaskamrarnas funktionsduglighet och krematoriernas kapacitet kan när som helst upprepas. Man behöver endast skicka ett lag bestående av kemister, ingenjörer och krematorieexperter till Polen, filma deras undersökningar och utvärdera dem inför världens blickar. Men herrar politiker och historiker aktar sig klokt nog för ett sådant företag. De vet också varför.
(Anmärkning: Zündel dömdes i den nya rättegången till 9 månaders fängelse. Han fick förbli på fri fot under förutsättning att han inte mer yttrade sig om förintelsen. Zündel vädjade då till högsta instans, Kanadas högsta domstol, som fyra och ett halvt år senare, i augusti 1992, frikände honom. Med sin stämning hade "Holocaust Remembrance Association" därmed skjutit ett präktigt självmål: den gav revisionisterna publicitet för första gången i landets historia och gav impulsen till Leuchters undersökning och utlåtande, som med de exakta vetenskapernas metoder knäckte nacken på förintelsebedrägeriet.)
Den osynliga elefanten
När revisionisterna nu satt stopp för ofoget med gaskamrarna, står det klart att det ifråga om gaskammarhistorierna måste handla om skräcksagor, som segrarmakterna efter kriget och sedan deras tyska vasaller berättat vidare av politiskt-propagandistiska skäl.
Hur fick världen först höra om gaskamrarna och hur reagerade den på detta?
Den brittisk-judiske historikern Walter Laqueur tar upp denna fråga i sin bok The Terrible Secret, som kom ut 1980. Laqueur utgår från faktum att de allierade förfogade över ett väl fungerande underrättelsenät i de tyskockuperade länderna liksom i Tyskland självt. Ett så oerhört brott som mordet på miljontals människor i gaskamrar kunde omöjligt ha dolts för dem i åratal, i synnerhet som judiska organisationer sedan 1942 oavlåtligt berättade om hemskheterna.
Dock nöjde sig Washington, London och Moskva med lama protester som alibi för att inte företa sig någonting till judarnas räddning. De varken varnade dessa för den hotande utrotningen eller sökte rikta det tyska folkets uppmärksamhet på det folkmord som dess regering förövade.
Påven visste redan tidigt vad som utspelades i det katolska Polen men visade ingen särskild oro, då ju offren inte var några katoliker. Också Röda korset satt med armarna i kors och teg om folkmordet ända till krigsslutet.
I sin bok Auschwitz and the Allies ägnar sig Martin Gilbert åt det största koncentrationslägret. Detta låg i ett industriområde. Det omfattade jämte stamlägret Auschwitz I och Birkenau (Auschwitz II) även industrikomplexet Monowitz (Auschwitz III), som borde ha tilldragit sig de allierades uppmärksamhet redan därför att man där framställde en krigsviktig produkt som syntetiskt gummi, därtill omkring 40 yttre stationer. Fångarna kom i ständig kontakt med fria, avlönade arbetare från olika länder. Vidare skickades ständigt fångar från Auschwitz till andra läger. Slutligen skedde det icke så få frigivningar (enligt Laqueur 978 under år 1942, några året därpå, och 1944 frigavs många judinnor på initiativ av industrimannen O. Schindler).
Om det fanns ett ställe i Europa, där det hade varit helt omöjligt att dölja ett fabriksmässigt bedrivet massmord, så var det Auschwitz. Likväl märkte inte världen under två långa år vad för ofattbart som där utspelades: Massmorden började sommaren 1942, och först sommaren 1944 dök de de första berättelserna om massakrerna upp i världspressen.
Laqueur och Gilbert bryr sin hjärna med den gåtfulla tystnaden om förintelsen. Tydligen kom ingen av dem på den närliggande lösningen: "Jag ser ingen elefant i min källare. Fanns det en elefant i min källare, så skulle jag säkert se den. Alltså finns det ingen elefant i min källare."
Yttrandet härrör från den amerikanske elektroingenjören och datavetaren Arthur Butz. Hans bok The Hoax of the Twentieth Century, som kom ut 1976, gäller än idag som revisionismens klassiker nummer ett.
Därmed kan man besvara några frågor, som framkastas om och om igen:
- "Varför lät sig judarna motståndslöst transporteras iväg till förintelselägren och liksom lamm föras till slaktbänken? Judarna lät sig motståndslöst transporteras iväg till arbetsinsatser och omflyttningsaktioner, emedan de visste att tyskarna med arbetsinsatser och omflyttningsaktioner menade arbetsinsatser och omflyttningsaktioner.
- "Varför bombade de allierade inte gaskamrarna? Därigenom hade de kanske dödat många fångar, men räddat ojämförligt fler." De allierade bombade inte gaskamrarna, emedan det inte fanns några gaskamrar.
- "Varför förnekades judeutrotningen i början fräckt av de naziledare som överlevde kriget? Naziledarna förnekade judeutrotningen, emedan det inte fanns någon judeutrotning. När prominenta gestalter i Tredje riket som Albert Speer och Hans Frank gjorde helt om under Nürnbergprocessen och förklarade sig moraliskt medskyldiga till folkmordet, så gjorde de det därför att att de, liksom hundramiljontals andra människor, hade låtit sig lura av Höss’ bekännelse liksom det övriga "bevismaterial" som segrarmakterna förfärdigat.
- "Varför teg Vatikanen och Röda korset om det största brottet i mänsklighetens historia och förrådde därigenom sina humanitära principer?" Vatikanen och Röda korset fick först efter kriget höra talas om detta "största brott i mänsklighetens historia", som i själva verket var den största svindeln i mänsklighetens historia.
Ytterligare bevis
Redan 1942 lyckades brittiska underrättelsetjänsten avlyssna radiotrafiken mellan SS-högkvarteret i Berlin och koncentrationslägren och knäcka koden. I dagliga rapporter anmäldes alla dödsfall. De flesta berodde på sjukdomar, men man anmälde också avrättningar genom skjutning och hängning. Om gasningar däremot inte ett enda ord, inte ens från Auschwitz!
Detta bekräftar professor Hinsley, som idag är docent i Cambridge och under kriget var specialist på att knäcka fiendens koder, i sin bok British Intelligence during the Second World War (Cambridge University Press, New York, 1981, s. 673: De tyska radiomeddelandena innehöll "no references to gassings", inga hänvisningar till gasningar!
Sedan december 1943 fotograferade de allierades spaningsflyg Auschwitz regelbundet. Fram tills lägret befriades av röda armén i januari 1945 genomfördes totalt 32 spaningsuppdrag och togs hundratals fotografier. På inget av dessa foton syns någon kö av människor framför den tydligt synliga "gaskammaren"! Några av dessa flygfoton släpptes fria 1979 och kan beskådas i National Archives i Washington.
Förintelsen - krigspropaganda!
I mars 1916 meddelade Daily Telegraph att österrikare och bulgarer hade gasat 700 000 serber. Om den brittiska tidningens läsare då trodde på denna bluffhistoria, vet vi inte. Efter kriget trodde hur som helst ingen längre på historien om de 700 000 gasade serberna.
Den 2 augusti 1990 marscherade irakiska trupper in i Kuwait. USA försökte få FN med sig på ett militärt ingripande för att befria emiratet, men man stötte i början på motstånd. Dock slog stämningen om i oktober, då en kuwaitisk flicka och en kirurg från Kuwait City inför en människorättskommission gråtande berättade hur de irakiska barbarerna härjat i den besatta huvudstadens sjukhus: de hade slagit sönder kuvöserna, kastat de nyfödda barnen på golvet och låtit dem ömkligen dö! Berättelsen väckte indignation över hela världen och bidrog på ett avgörande sätt till att de som förespråkade ett militärt ingripande mot Irak fick sin vilja igenom.
I mars 1992 sprack sedan lögnhistorien. Kuvösmordhistorien hade hittats på av en reklamfirma i New York som fått 10 miljoner dollar av den landsflyktige emiren av Kuwait. "Kirurgen" var ingen kirurg, och "flyktingflickan" var dotter till en kuwaitisk diplomat i USA. Båda hade fått öva i dagar på sina "ögonvittnesmål" och även fått undervisning i engelska enkom för ändamålet.
I motsats till skräckhistorierna från första världskriget och från gulfkriget berättar man liknande från andra världskriget alltjämt vidare, därför att enorma politiska och finansiella intressen är förbundna därmed.
Uppgifter om utrotningen av judarna började dyka upp 1942 i sionistiskt kontrollerade tidningar som New York Times och gick med största sannolikhet tillbaka på Judiska världskongressen. Huvudsyftet med skräckpropagandan var otvivelaktigt att för regeringarna och folken i de allierade staterna understryka nödvändigheten av att det upprättades ett nationellt hemland för judarna.
I sin bok The Hoax of the Twentieth Century granskar Arthur Butz hur århundradets bedrägeri uppstått. I New York Times spalter spökade, vid sidan om gaskamrarna, alla upptänkliga mordmetoder. Den 30 juni 1942 berättade man om ett "skjuthus", där tusentals judar dagligen sköts, den 7 februari 1942 om "blodförgiftningsstationer" i det ockuperade Polen. Medan både skjuthuset och blodförgiftningsstationerna försvann in i historiens skräpkammare redan före krigsslutet, fick ångdödskamrarna något större framgång: fortfarande vid Nürnbergrättegången dök de upp. Den 14 december 1945 noterades följande till protokollet i Nürnberg:
Alla offer måste ta av sig kläder och skor, som sedan samlades in, varpå samtliga offer, kvinnor och barn först, drevs in i dödskamrarna... Sedan kamrarna stoppats fulla, slöts de hermetiskt och ånga släpptes in... Av de uppgifter som inkommit kan uppskattas att flera hundra tusen judar utrotades i Treblinka. (Nürnbergdokument PS 3311)
Exakt 75 dagar senare hade den höga domstolen redan glömt bort ångkamrarna igen. I stället var det nu plötsligt tal om gaskamrarna i Treblinka. Det var alltså först efter kriget, som man enade sig om vilken form legenden obligatoriskt skulle ha!
Herr Elie Wiesels eldgropar
I boken Legends of Our Time (New York, 1968, s. 177ff.) skrev Elie Wiesel:
Varje jude borde någonstans i sitt hjärta bevara en zon av hat, det sunda, manliga hatet mot det som Tyskland förkroppsligar och mot det som ligger i det tyska väsendet. Allt annat vore ett förräderi mot de döda.
Denne Elie Wiesel erhöll 1986 Nobels fredspris bland annat på anhållan av 83 ledamöter av den tyska förbundsdagen. Enligt dessa parlamentariker skulle priset vara en stor uppmuntran till alla dem som arbetar aktivt på försoningsprocessen.
Här visar sig den tyska politikens steglösa övergång från nationalsocialism till nationalmasochism.
Wiesel, som är född 1928, var internerad i Auschwitz från april 1944 till januari 1945. I La Nuit, den bok han år 1958 gav ut om sådant han "själv upplevt", nämner han inte med ett enda ord något om gaskamrar. (OBS! I den översättning till tyska som Ullstein-Verlag gav ut, Die Nacht zu begraben, Elischa, där översättaren Curt Meyer-Clason skamlöst förfalskat texten, dyker gaskamrarna plötsligt upp. Överallt där det i originalet står "crématoire" översätter Meyer-Clason detta med "gaskammare".) Wiesel kan alltså varken ha sett eller hört talas om gaskamrarna, ty om han hade gjort det, skulle han ha nämnt dem.
I stället för gaskamrarna såg Wiesel något som endast han har sett:
Inte långt ifrån oss flammade lågor upp ur en grop, jättelika lågor. Man höll på att bränna upp något. En lastvagn rullade fram till gropen och tömde sin last i den. Det var små barn. Spädbarn! Ja, och jag såg det med mina egna ögon... Barn i lågor (är det då så konstigt att sömnen flyr mina ögon alltifrån den tiden?). Dit gick vi alltså. Något längre bort fanns en annan, större grop för vuxna...
"Far", sade jag, "om det är så här det är, vill jag inte vänta längre. Jag kastar mig på den elektriska taggtråden. Det är bättre än att tomt stirra in i lågorna i timmar."
Glädjande nog slapp Elie Wiesel att tomt stirra in i lågorna i timmar och inte heller behövde han kasta sig mot den elektriska taggtråden, ty:
Vår kolonn hade bara omkring 15 steg kvar att gå. Jag bet mig i läppen för att min far inte skulle höra hur jag hackade tänder. Bara tio steg kvar. Åtta, sju. Vi marscherade sakta, liksom efter likvagnen till vår egen begravning. Bara fyra steg kvar nu. Tre steg. Den var helt nära nu, gropen med sina lågor. Jag samlade alla de krafter jag fortfarande hade i behåll för att springa ifrån ledet och kasta mig på taggtråden. Djupt i mitt hjärta tog jag farväl av min far, av hela världsalltet, och ofrivilligt bildades ord och formade sig till ett mummel på mina läppar: Jitgadal vejitkadach schme raba... Vare hans namn upphöjt och helgat. Det var som om mitt hjärta ville brista. Jag stod inför dödsängelns anlete... Nej. Två steg från gropen befallde man oss att vika av och gå in i en barack. (La Nuit, Editions de minuit, 1958, s. 57-60.)
Vi har sett att man fortfarande efter kriget drev propaganda om diverse andra avlivningsmetoder vid sidan om gaskamrarna. En av dessa var bränning av levande människor. Denna variant av utrotningsmyten höll i sig i judiska kretsar till omkring 1960. I sin "faktaredogörelse" gjorde nu Elie Wiesel det grova misstaget att i stället för gaskammarsagan servera bränngropssagan. Han måste, som Robert Faurisson säger, välja mellan två olika av de allierades propagandalögner och valde prompt fel.
Spökförintelselägret Belzec
Det östpolska lägret Belzec (icke att förväxla med Bergen-Belsen!) var enligt den renläriga historieskrivningen det i storlek tredje förintelselägret. 600 000 judar skall där ha gasats ihjäl.
Belzec-historien är en version i miniatyr av hela förintelselögnen och skall därför återges relativt utförligt i det följande.
Belzec grundades i mars 1942. Det tjänade som genomgångsläger för judar, som skulle skickas att bosätta sig i Ryssland. Strax efter lägrets öppnande uppstod rykten om de massmord som där förövades. Den italienske revisionisten Carlo Mattogno granskar dessa rykten i sin skrift om judeutrotningsmyten. (The Myth of the Extermination of the Jews, första delen i Journal of Historical Review, Volume 8, No. 2, sommaren 1988; andra delen i samma tidskrift, Volume 8, No. 3, hösten 1988.)
Variant ett: Judarna drevs in i en lada, där de fick ställa sig på en metallplatta, genom vilken dödande elström sedan leddes (spreds i december 1942 av den exilpolska tidskriften Polish Fortnightly Review).
Variant två: Judarna sköts i massor, varefter de som överlevde gasades eller dödades med elström (Uttalande av de allierades gemensamma informationskommitté den 19 december 1942).
Variant tre: Judarna dödades med hetta i elektriska ugnar. Denna uppbyggliga berättelse kan vi tacka Abraham Silberschein för. (Die Judenausrottung in Polen, 1944)
Variant fyra skildrar fil. dr Stefan Szende i sin bok Den siste juden från Polen, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1944 (s. 298-299):
Människokvarnen utbreder sig över ett område av omkring sju kilometer. Det är omgivet av ett taggtrådsstängsel och säkrat med alla upptänkliga anordningar. Ingen får närma sig detta avspärrade område och ingen får lämna det.
Likväl lyckades några få människor fly även från Belzec. I nödens stund finns det inga gränser för den mänskliga uppfinningsförmågan.
Utvalda SS-trupper, män med starka nerver, förde regementet här. Men även de måste anlita sina egna offer för diverse arbeten. Det var mångt och mycket man lät de dittransporterade judarna göra. De fick till exempel sortera och packa in de dödades kläder och andra tillhörigheter. För sådana göromål utvalde SS några judar från de dagligen ankommande transporterna. Dessa blev dock inte benådade, men deras avrättning uppsköts några dagar. Två judar som bistått vid dessa ohyggligheter lyckades fly. De kom till ghettot i Rawa-Ruska och berättade där om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec.
Såvitt jag vet har ingen jude som varit i Belzec lyckats fly till neutrala eller allierade länder. De två judar som sommaren 1942 undkom till Rawa-Ruska strök antagligen med då invånarna i ghettot där likviderades. Några personer undkom och kunde berätta vad de själva hört av ögonvittnen. Från dem härstammar följande skildring.
De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. Där lastades judarna av tågen och fick lämna sina tillhörigheter. Under år 1942 hade de ännu med sig sina kläder och allehanda bagage. Dagligen anlände tåg fullproppade med judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Belgien, Holland, Frankrike, Balkan. Man hade sagt till dem att de skulle "flyttas" österut och att de skulle ta med alla sina ägodelar. Sålunda kom de till Belzec utrustade med symaskiner och skrivmaskiner, porslin, linne och silver.
Allting tog man ifrån dem. Sakerna sorterades och inventerades för att sedan användas av herrefolket. Detta sorteringsarbete blev likväl så omständligt att man tyckte det var bättre att sända judarna dit nakna.
De fördes in i jättestora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, de var helt i metall och hade golv, som kunde sänkas ned.
Genom en sinnrik mekanism sänktes så golvet med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på bara några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.
Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.
Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.
Processen var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod redan nästa tåg och väntade.
Varje transport omfattade omkring 3,000 till 5,000 judar. Dagligen anlände flera tåg. Ibland kom det ända till tjugu och trettio sådana tåg i veckan till Belzec.
Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massmördandets problem.
En förskräcklig stank från den underjordiska likbränningsfabriken spreds över hela trakten. Ibland var vidsträckta områden helt inhöljda i den tjocka röken från de förbrända människokropparna.
Variant fem: Judarna mördades först med ström i en eldusch och förvandlades sedan till tvål. Denna version härrör från Simon Wiesenthal. Simon Wiesenthal når inte upp till fil. dr Stefan Szendes nivå i fråga om litterär kreativitet, så hans skildring av människokvarnen i Belzec är påtagligt torftigare än Szendes:
Människorna, hoptryckta, jagade av SS, letterna och ukrainarna, sprang in i "badet" genom den öppna dörren. 500 personer fick samtidigt plats därinne. "Badrummets" golv var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt, kopplade SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skri och exekutionen var över. En SS-överläkare, dr Schmidt, fastställde genom titthålet att offren var döda, den andra dörren öppnades, "lik- kommandot" kom in och avlägsnade snabbt de döda. - Det fanns åter plats för nästa 500. (Der neue Weg, Nr. 19/20, 1946.)
Enligt Simon Wiesenthal blev de mördades lik inte, som fil. dr Stefan Szende vill få oss att tro, "förbrända till aska i en glödhet krematorieugn". Nej, bödlarna hade en betydligt mer makaber användning för liken. De tillverkade av dessa tvål av märket RIF, "Rent judiskt fett" (Anmärkning: RIF betydde egentligen "Reichstelle für industrielle Fettversorgung"):
Den sista veckan i mars (1946) spred den rumänska pressen en unik nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i all högtidlighet och med regelrätta begravningsriter burit 20 lådor tvål att jordas på den judiska begravningsplatsen... På lådorna stod beteckningen RIF - "Rent judiskt fett"... I slutet av 1942 hördes första gången de hemska orden "Transport för tvål!" Det var i generalguvernementet, och fabriken låg i Galicien, i Belzec. I denna fabrik användes från april 1942 till maj 1943 900 000 judar som råvara... För den kulturella världen är det kanske omöjligt att fatta med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i generalguvernementet betraktade denna tvål. I varje tvålbit såg de en jude, som man trollat in i den och därmed hindrat att växa upp till en ny Freud, Ehrlich eller Einstein... Begravningen av tvålen i en rumänsk småstad verkade som något övernaturligt. Den förtrollade smärta, som sitter i denna lilla vardagliga bruksartikel, söndersliter 1900-talsmänniskans redan förstenade hjärta. I atomåldern verkar återfärden in i den mörka medeltidens häxkök som ett spöke! Och ändå är det sant! (Der neue Weg, Nr 17/18, 1946).
Variant sex: Judarna mördades med osläckt kalk. Ansvarig för denna historia är den ickejudiske polacken Jan Karski, författaren till den år 1944 utgivna boken Story of Secret State, varur följande avsnitt är hämtat (citerat efter R. Faurisson, Réponse ā Pierre Vidal-Naquet, 1982, s. 43/44):
Golven i tåget (där judarna satt hoppackade) var täckt med ett tjockt lager av ett vitt pulver. Det var osläckt kalk. Alla vet vad som händer, när man häller vatten på kalk... Genom kontakten med kalken dehydrerar köttet snabbt, "brinner" det. De i tåget instängda fick sitt kött långsamt avfrätt från benen... Skymningen inbröt när de 45 vagnarna (jag räknade dem) var fulla. Tåget med sin last av marterat människokött skakade och skallade av tjut som om det vore förhäxat.
Variant sju: Judarna dödades med zyklon B, som medelst ett rörsystem fördes in i duschrummen. För denna version bestämde sig en tysk domstol i den Belzec-rättegång som genomfördes 1965 och alltså även Adalbert Rückerl, tidigare chef för Centralanstalten för utredning av nationalsocialismens brott i Ludwigsberg, i sin bok Nationalsozialistische Vernichtungslager im Spiegel deutscher Strafprozesse (dtv, 1977, s. 133). Visserligen, preciserar sig domstolen och herr Rückerl, övergick man efter ett par veckor till motoravgaser. Tydligen tog det ett par veckor för de dumma SS-männen att fatta att det inte gick att få in zyklonkornen i ett rörsystem. För övrigt gjorde SS tvärtom i andra läger och övergick från motoravgaser till zyklon B - allt enligt holocaustschamanerna.
Variant åtta: Judarna mördades med dieselavgaser. Vi citerar nu ett avsnitt ur Gerstein-rapporten, som vid sidan om Höss’ bekännelse gäller som det viktigaste beviset för förintelsen. Sanitetsofficeren Kurt Gerstein hamnade i fransk krigsfångenskap och avlade där, före sitt (påstådda) självmord i juli 1945, sin bekännelse, respektive sina bekännelser, ty av Gerstein-rapporten finns det inte mindre än sex versioner, som delvis avviker kraftigt från varandra, vilket fransmannen Henri Roques påvisat i sin doktorsavhandling. Enligt sina sex bekännelser besökte Gerstein Belzec och Treblinka i augusti 1942. Enligt honom gasades 25 miljoner människor. I Belzec packades 700 till 800 människor samman i en 25 kvadratmeter stor gaskammare, alltså 28 till 32 människor per kvadratmeter (Observera att detta fåneri levereras av en man som varit ingenjör i det civila!). Uppgifter om 35 till 40 meter höga klädesberg efter mördade fångar bildar en värdig avrundning till denna bekännelse, som är ungefär lika trovärdig som de medeltida häxornas berättelser om sina liderliga orgier med hin håle på Blåkulla, och ändå saknas den inte i någon skol- eller historiebok. Här alltså ett utdrag ur en av de sex bekännelserna (André Chelain, Faut-il fusiller Henri Roques?, Polémiques, Ogmos Diffusion, 1986, s. 345 ff. Chelains bok innehåller den fullständiga texten till Roques avhandling Les confessions de Kurt Gerstein):
Kamrarna fylls. Packa rejält fullt - så löd kapten Wirths order. Människorna trampar varandra på fötterna. 700- 800 på 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter... Dörrarna stängs. Under tiden väntar de andra nakna där ute i det fria... Men dieselmotorn fungerade inte... Kapten Wirth kommer. Man ser att det är pinsamt för honom att det måste hända just idag, då jag är här. Javisst, jag ser allt! och jag väntar. Mitt stoppur har noga registrerat allt. 50 minuter, 70 minuter - dieseln går inte i gång! Människorna väntar i sina gaskamrar. Förgäves! Man hör dem gråta, snyfta. "Liksom i synagogan!" anmärker professor Pfannenstiel med örat tryckt mot trädörren... Efter 2 timmar och 49 minuter - stoppuret har registrerat allt! - går dieseln i gång. Intill denna stund har människorna levt i dessa redan fyllda fyra kamrar, fyra gånger 750 människor i 4 gånger 45 kubikmeter! - Återigen går 25 minuter. Ja, nu är många döda. Man ser genom det lilla fönstret där det elektriska ljuset för ett ögonblick lyser upp kammaren... Efter 28 minuter lever alltjämt några få. Till slut, efter 32 minuter, är alla döda.
Vilken av de åtta varianterna stämmer då? undrar den sanningssökande iakttagaren chockad. Alla kan ju inte stämma.
Ett synintryck av terrängen, där lägret Belzec en gång låg, hjälper inte heller, ty där finner man idag en åker, och det är allt.
Ja, historieskrivningen har avgjort att den åttonde versionen är den riktiga. Gerstein-rapporten vann! "Historikerna" har gjort sitt val mellan åtta idiothistorier och av outgrundliga anledningar fastnat för Gerstein. Gerstein-rapportens enfald framgår redan av att ingen människa skulle komma på tanken att föröva massmord med en dieselmotor. Dieselavgaser innehåller blott små mängder giftig koloxid. De i den fullproppade dödskammaren instängda hade redan varit kvävda av syrebrist, innan koloxiden hade hunnit verka, och då hade nazisterna kunnat spara på dieseln. Vilken bensinmotor som helst hade dugt väsentligt bättre än en dieselmotor som mordredskap. I verkligheten hade tyskarna, om de hade velat gasa människor i massor, naturligtvis använt någon av de starkt giftiga gaser som deras industri producerade, och ingen motor.
Vad finns det alltså för bevis för morden på 600 000 judar i Belzec? Vi äger inte ett enda tyskt dokument om detta - nazisterna har uteslutande muntligt gett order om morden.
Inga massgravar har påträffats - nazisterna brände liken.
Också askan efter de 600 000 mördade och brända är försvunnen - nazisterna skingrade askan.
Av gaskamrarna är inte en enda liten sten kvar - nazisterna sprängde gaskamrarna och forslade bort bråten.
I statistiken från Arolsen, där till exempel koncentrationslägret Neuengamme figurerar med exakt 5780 bevisade dödsfall, saknas Belzec helt och hållet - de döda registrerades ingenstans.
Överlevande ögonvittnen finns det inte heller - endast en enda av de 600 000 judar som skickades till Belzec överlevde lägret, en Rudolf Reder, och han avled någon gång på sextiotalet.
Vilka bevis finns det alltså för det sexhundratusenfaldiga judemordet i Belzec?
INGA! INTE ETT ENDA!
Treblinka-vansinnet
Enligt de utrotningstroende var det näst största förintelselägret Treblinka, 80 km öster om Warszawa. Inte heller där finns det kvar några spår av de mördade (enligt nuvarande historiska ståndpunkt 800 000; 1946 hävdade man ända upp till tre miljoner).
I själva verket var Treblinka, liksom Sobibor och Belzec, ett transitläger. Efter det blodiga nedkämpandet av upproret i Warszawas getto våren 1943 skickades de överlevande delvis via Treblinka till getton eller arbetsläger.
Enligt Adalbert Rückerls bok om "förintelselägren" fanns det i Treblinka inte mindre än 35 till 40 SS-män. Hur kunde dessa 35 till 40 män dagligen gasa ihjäl flera tusen judar? Därför att de fick hjälp av en grupp av 500 till 1000 arbetsjudar (Rückerl, s. 212)! Dessa arbetsjudar hade utrustats med piskor för att kunna ge eftertryck åt sin auktoritet. De visste helt klart att de själva skulle gasas förr eller senare men kom ändå aldrig på tanken att angripa de 35 till 40 SS-männen med sina piskor utan hjälpte till med att mörda sina trosfränder, dagligen ända upp till 10 000! Också de sistnämnda visade sig ovanligt samarbetsvilliga; enligt den anklagade Suchomel vid Treblinka-rättegången i Düsseldorf marscherade de "nakna och i god ordning in i gaskammaren" (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2 april 1965).
Claude Lanzmanns film Shoa på nio och en halv timme liksom boken med samma namn, vilken innehåller speakertexten till filmen, är enligt reklamtexten till boken, "enhälligt ansedd som... den mest pretentiösa, samvetsgranna och makalösa dokumentationen om judeförintelsen i Tredje riket". Vi citerar nu ett kort utdrag ur samtalet mellan regissören och Treblinka-frisören Abraham Bomba (Shoa, dtv, 1988, s. 154 ff.).
Lanzmann: Och gaskammaren?
Bomba: Den var inte stor, det var ett rum på ungefär fyra gånger fyra meter... Plötsligt dök en kapo upp: "Frisörer, ni måste göra det så att alla kvinnor, som kommer in här, tror att de bara skall få håret klippt, en dusch och att de sedan skall få gå ut igen." Men vi visste redan att man inte lämnade denna plats...
Lanzmann: Och plötsligt kom de?
Bomba: Ja, de kom in.
Lanzmann: Hur såg de ut?
Bomba: De var avklädda, helt nakna, utan kläder, utan något...
Lanzmann: Fanns det speglar där?
Bomba: Nej, inga speglar, bänkar, inga stolar, bara bänkar och sexton eller sjutton frisörer...
Lanzmann: Hur många kvinnor måste ni klara av i en omgång?
Bomba: I en omgång? Ungefär sextio eller sjuttio kvinnor... När vi var klara med den första gruppen, kom nästa.
I den fyra meter långa och fyra meter breda gaskammaren befann sig alltså 17 eller 18 frisörer (16 till 17 plus Bomba själv), 60 eller 70 nakna kvinnor samt bänkar - var det då inte väl trångt i lokalen?
Om detta är det "mest pretentiösa och samvetsgranna dokumentet om judeförintelsen", hur är det då beställt med kvaliteten på det övriga bevismaterialet?
I augusti 1992 offentliggjorde Polish Historical Society (91 Strawberry Hill Avenue, Suite 1038, Stamford, CT 06902, USA), en sammanslutning av historiskt intresserade amerikaner, mestadels av polsk börd, en högst omfångsrik dokumentation som radikalt demonterar bilden