Publicerad: 2008-07-12Björn Björkqvist

100 år sedan Amalthea sprängdes

När man hör nutiden socialdemokrater som Mona Sahlin eller Leif Pagrotsky tala så slås man av tanken att det är i det närmaste obegripligt hur de kan kalla sig en del av den svenska arbetarrörelsen och lika svårt är det att förstå att de attraherar arbetarklassen. Vår tidigare statsminister, Göran Persson, var oerhört populär bland företagsledare, desto större och rikare desto mer beundrade de honom som statsminister. Han hyllades också internationellt av högerledare från såväl Israel som USA. Trots det så väljer en stor del av de svenska arbetarna att varje val lägga sin röst på honom och hans parti. Orsaken hittar vi kanske om vi tittar bakåt i tiden. Vi ska därför kasta våra blickar mot den tidiga socialdemokratin och arbetarrörelsen och den tid där de växte fram.

Det är svårt att se Göran Person som någon representant för arbetarna

Socialdemokratin är som bekant i grund och botten en marxistisk ideologi. Karl Marx förklarade redan i boken Kapitalet och pamfletten Kommunistiska manifestet som han författade tillsammans med Friedrich Engels att marxismen är internationell. För arbetare skulle det i förlängningen inte existera några stater. ”Arbetare i alla stater förena er” är ett välkänt slagord från manifestet som ännu lever kvar i marxistiska grupper. Trots det har marxistiska grupper ofta spelat just på nationella känslor när man arbetat sig upp mot makten i respektive länder. Detta gäller såväl den kommunistiska rörelsen som i exempelvis försökte samla folket under nationella paroller i Ryssland och Ungern innan de med våld grep makten men även den svenska socialdemokratin. Man slog tidigt fast att socialdemokratin var internationell och ett viktigt krav som höjdes var försvarets avskaffande. Lustigt nog kan man notera att ju mer våldsbenägen en marxistisk fraktion var – desto högre hördes ropen om totalförsvarets avskaffande.

I denna artikel ska vi ta en titt på ett nästan bortglömt dåd, utfört av unga socialdemokrater och ungsocialister. Dådet har kommit att kallas för Amalthea-attentatet och vittnar om hur unga marxister var beredda att mörda för att nå sina mål, men detta är också berättelsen om en stat som förtryckte sin befolkning och lät massorna svälta. En stat där arbetarna ibland tvingades till desperata metoder för att överleva.

Året är 1908. Den socialdemokratiska rörelsen har börjat röna framgång i Sverige. Inspirerad av den förvisso misslyckade revolutionen i Ryssland 1905 har man stärkt sina kontakter med de ”ryska” revolutionärerna. I andra länder börjar också de marxistiska rörelserna röna framgång. Men framgångarna ses inte med blida ögon från de som känner sina maktpositioner hotade. Liksom idag klamrar de sig fast vid sina poster och begår flera övergrepp från den växande oppositionen för att kväsa den. Men arbetarna låter sig inte kvävas. I försök att förbättra arbetarnas villkor i arbetslivet så börjar man organisera sig. Situationen har nått den gräns där man inte längre kan acceptera att behandlas som boskap samtidigt som osäkerheten kring om man har ett arbete att gå till i morgon eller ifall man bytts ut mot någon som kräver mindre lön skapar otrygghet.

De första fackförbunden har således vuxit fram. I några desperata försök att förbättra arbetarnas villkor så utlyser man på vissa orter strejk. Motståndarna svarar snabbt genom att hyra in arbetare från andra nationer och kan på så sätt hålla sina företag vid liv utan att behöva påverkas av den svältande arbetarbefolkningens strejker. Oron hos de organiserade arbetarna växer sig allt starkare. Om inte detta lyckas, vad ska då lyckas? Är de dömda att för evigt träla under storfinansen? Medan vissa ger upp så tar andra till allt mer desperata metoder. Demonstrationer utanför företag som hyr in utländska strejkbrytare urartar vid flera tillfällen. De gånger strejkbrytarna vistas ute bland folk så uppstår också tumult. Vid ett tillfälle knivskärs två svenska arbetare så illa att de nästan mister livet av en strejkbrytare vid namn Collins. Denne frikänns och arbetarna känner sig än mer svikna av samhället som inte bara tillåter att utlänningar kommer och tar svenskarnas jobb utan även låter dem knivskära svenskar.

På Café Utposten samlades de unga socialisterna

I Malmö brukar en grupp unga revolutionärer träffas på Café Utposten. Det är en blandad skara marxister, medlemmar i olika fackförbund, ungsocialisterna, socialdemokraterna och nykterhetsförbund. Diskussionerna gick i regel heta om samhällsproblemen och ett stort gemensamt hatobjekt var fartyget Amalthea som låg i hamnen och inhyste ”utländska legoknektar” som stal ”brödet ur munnen på svenska arbetare”.

Samtalen gick fram och tillbaka om vad man borde göra med dessa strejkbrytare. Demonstrationerna som hölls utanför fartyget hjälpte föga, inte heller de flygblad som lämnats till strejkbrytarna som informerade om de svenska arbetarnas situation och erbjöd hjälp med hemresan till de arbetare som ville solidarisera sig med de svenska arbetarna. I dessa diskussioner var det några som utmärkte sig extra med radikala krav på direktaktion. Amalthea borde sänkas, sprängas i luften. Detta skulle ge eko över hela landet och få de utländska strejkbrytarna att återvända hem. Kanske skulle det också ge eko i form av fler aktioner och början på en revolution i form av en militant generalstrejk där man med arbetsvägran och våld erövrade makten från förtryckarna.

Tre män beslutade sig för att gå från ord till handling. Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern började planera ett attentat. Rosberg och Stern skulle bygga en bomb och Nilson skulle låta placera den på fartyget. De unga förbrytarna hade dock aldrig tidigare begått så allvarliga brott och man kan knappast beskylla dem för professionalism i samband med planerandet. Till att börja med lät man dra in många fler i planerna än vad som skulle behövas. Man samtalade högt och vitt om planerna och sökte stöd och hjälp med redskap till bomben, bland annat skrot som skulle användas till bomben för att orsaka splitterskador. Natten mellan den 11 och 12 juli kom dock Rosberg och Stern till hamnen där de mötte Nilson. Med sig hade de en bomb som de överlämnade till den sistnämnde. Denne stal så en roddbåt och rodde ut till Amalthea. Fartyget var under ständig bevakning men uppenbarligen var vakterna sömniga och lade inte märke till den unge marxisten som just var på väg att förändra sitt eget och andras liv för alltid. Medan Nilson arbetade för fullt med att fästa bomben vid fartyget så tappade han en lönespecifikation i ekan, han märkte det själv men var så upptagen med att genomföra sitt attentat att han inte fäste någon större uppmärksamhet vid detta. Snart var bomben placerad och stubinen tänd. Nilson rodde för glatta livet mot hamnen men hann inte fram innan bomben briserade. En enorm knall hördes över hela Malmö och Nilson rodde än snabbare, kom fram till land och flydde till sin bostad. Dagen därpå greps han i hamnen då han var på väg att fly till Danmark tillsammans med sina syskon. Efter ytterligare några dagar hade en mängd unga marxister gripits och många av dem erkänt sin inblandning i attentatet.

Hålet efter ungsocialisternas bomb ser inte så allvarligt ut som följderna blev

Det direkta resultatet som Nilson uppnådde natten till den 12 juli var en ung brittisk medborgares död. De politiska och personliga resultaten var dock så mycket fler och minst lika betydelsefulla. Kungen begav sig genast till Malmö för att träffa strejkbrytarens kumpaner som fanns på sjukhuset och beklagade det inträffade. Detta fick tidningen Social-demokraten att gå i taket. Bland annat skrev man ”Det kungliga besöket var en synnerligen olämplig demonstration. Strejkbrytarna har sålt sig för att ta brödet ur munnen på svenska arbetare – den gärningen bör icke under några förhållanden uppmuntras av Sveriges konung”.

Det direkta resultatet av attacken blev också att de överlevande strejkbrytarna omedelbart återvände hem via fartyg där man också fraktade den avlidne William Close. Målet var alltså nått.

Men även om attentatsmännen kände sig nöjda med att man lyckats med sina planer så hade de mycket att oroa sig för. De befann sig i häkte. Häktet på den här tiden var långt ifrån lika glamorösa som de är idag. I boken Anton Nilson ”Amaltheamannen” talar beskriver han sin bostad enligt följande: ”En träbänk, en träkloss till huvudgärd. Litet utrymme och med galler. Det luktade piss, spyor och allt möjligt sådant. Dörren var grov med galler. I källaren vistades jag drygt en vecka. Jag fick ligga med kläderna på. Det fanns inga möjligheter att tvätta sig. Jag fick skämd, illaluktande mat”. Snart flyttades han och de andra till fängelset i Malmö där de fick sitta tills domarna fallit. Själva rättegången var mycket märklig. Den kom i stor grad att handla om marxisternas syn på rättsväsendet, om vad som är rätt och fel samt om huruvida de åtalade hade sagt saker eller inte under förhör.

Domarna fick flera av de åtalade att hålla sig för skratt. Anton Nilson och Algot Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern dömdes till livstids straffarbete. Två andra marxister dömdes till straffarbete i två respektive sex månader och en kvinna, Rosbergs älskarinna dömdes till böter. Domen fick den svenska arbetarrörelsen att koka. Dels då man ansåg att dödsstraffen var orättmätiga och dels då flera av de dömda dömdes uteslutande på indicier. Ilskan var också påtaglig då det gällde hur rättegången gått till. Bland annat då kommunistledaren Hinke Bergegren som anmält sig som biträde åt de tilltalade vägrades tillträde som försvarare och att de tre huvudåtalade fått dela på en advokat. Protesterna gällde också att samtliga tre huvudåtalade dömts för mord trots att det faktiskt bara var Nilson som begått själva handlingen. Debatten som uppkom liknade i mångt och mycket den som pågick på nittiotalet om ansvarsfrågor då två misstänkta skyller på varandra. Ledande socialdemokrater i flera länder kritiserade högljutt domarna. Men då debatten på 90-talet kokade sedan två gärningsmän friats för att de skyllt på varandra så kokade nu arbetarrörelsen för att man dömts kollektivt.

Ryktena började gå om fritagningsförsök och som motåtgärd förflyttades de dömda till fängelset i Karlskrona. Efter att hovrätten fastslagit domarna så togs målet upp i Högsta Domstolen vilken sänkte straffet för Rosberg till livstids straffarbete medan dödsstraffet kvarstod för Nilson. Efter allehanda överklaganden så ändrades dock även Nilsons dom till livstid.

Den marxistiska rörelsen började nu arbeta intensivt för Amalthea-männens frigivande. Demonstrationer anordnades liksom blockader och strejker med krav om de dömdas frigivande. I takt med att socialdemokratin i Sverige blev allt starkare och kommunismen växte utomlands så växte också förhoppningarna hos arbetarrörelsen om att de dömda mördarna skulle släppas fria. Man såg dem inte som mördare utan som stolta arbetare som agerat utefter vad de ansåg vara rätt och nödvändigt och därför skulle de inte heller behöva sitta fängslade.

1917 hade socialdemokratin blivit så stark att alla tre Amalthea-män släpptes. Fester och middagar anordnades i landet för att fira Amalthea-männens frigivelse. De tre släppta gick sedan skilda vägar. Stern och Rosenberg satsade på jordbruk vilket inte lyckades särskilt bra och Nilson tog med hjälp av Olof Aschbergs plånbok flygcertifikat och begav sig till Sovjetunionen och blev flygare åt kommunistregimen.

Amaltheamännen hyllades av vänstern långt efter attentatet. På bilden syns (första raden fr.v.) Moje Västberg, Alva Myrdal, Gunnar Myrdal, Einar Ebe (andra raden fr.v.) Olof Palme, Sven Aspling, K J Olsson, Hilding Hagberg, Axel Strand, Amaltheamannen Anton Nilson samt Gunnar Sträng.

Han återvände dock till sist till Sverige och togs emot med öppna armar av vänstergrupper från alla falanger. Såväl han som de andra dömda Amalthea-männen valde med tiden att engagera sig i socialdemokraterna vilka tog emot dem med öppna armar. Att de var dömda mördare, en av dem arbetat inom Sovjetunionens militärmakt och att de upprepade gånger uppmuntrat andra arbetare att begå kriminella handlingar sågs av socialdemokratin snarare som något bra än som en belastning. Märkligt kan tyckas, men i dagens Sverige då den socialdemokratiska regimen med öppna armar öppnar gränserna för allehanda utländska arbetare som ska konkurrera på den svenska arbetsmarkanden så bör ändå deras välkomnande av de dömda mördarna ses som ett sundhetstecken. Som nationalsocialister fördömer vi såväl gårdagens som dagens socialdemokrati men vi tvingas trots allt medge att det fanns sunda tankebanor i den gamla socialdemokratin och det är tvivelsutan därför partiet ännu har stöd i landet. Frågan är dock hur länge de ska kunna leva på minnen från fornstora dar.

Med socialdemokratins EU-vänliga linje, trots Vaxholmsdomen och dess arbetarovänliga följder så är det en tidsfråga innan den svenske arbetaren åter reser sig upp och med gemensam kraft gör upp med makten. Nationalsocialistisk front bedriver en politik som gynnar den svenska arbetaren. Det gör oss unika.