Publicerad: 2008-07-01den-svenske.com

Organiserade hatbrott nästintill obefintliga

Enligt studien Hatbrott 2007 - En sammanställning av anmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska, antisemitiska och homofobiska motiv (Rapport 2008:15) som publicerades av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) idag så ökade antalet anmälda hatbrott år 2007 med 8 procent jämfört med året innan. Studien visar samtidigt att det är en oerhört liten andel av brottsligheten i landet som begås av ideologiska motiv eller av personer som tillhör nationalsocialistiska organisationer, i synnerhet med tanke på hur massmedia framställer saken.

Ökningen av antalet anmälda hatbrott är i paritet med ökningen av samtliga anmälda brott som år 2007 ökade med 7 procent jämfört med året innan. I reella tal innebär det att antalet anmälda så kallade hatbrott under perioden ökade från 3 259 till 3 536. Sammanlagt anmäldes 1 306 324 brott under år 2007, varav hatbrotten alltså utgör 0,27 procent eller ett av 370 anmälda brott.

Redan detta ringa tal ger dock en överdriven bild av hur pass många så kallade hatbrott som begås i landet. Av de anmälda hatbrotten år 2006 har 73 procent klarats upp. 64 procent av anmälningarna klarades upp tekniskt, vilket exempelvis innebär att brott ej kunde styrkas eller att det helt enkelt visade sig att den anmälda gärningen inte utgjorde något brott. Endast 9 procent av anmälningarna personuppklarades, vilket innebär att någon person har bundits till brottet genom beslut om åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse.

Ett annat inneboende problem är att det statistiska underlaget för de så kallade hatbrotten helt baseras på "den utsattes perspektiv". Det innebär att om den som anmäler ett brott spekulerar i att det rör sig om ett hatbrott så statistikförs det också som ett sådant. BRÅ ger exempelvis följande som typfall på ett hatbrott:

I dag låg Nathalies postlåda omkullvält på gatan. Det är en stor postlåda i metall som var fastsatt med betong i marken. Grannens brevlåda var också omkullvält. Det är bara Nathalies familj och grannen som är av utländsk bakgrund. Nathalie har en känsla av att det kanske är några som inte tycker om att de bor i området eftersom det tidigare bara bodde svenska familjer där.

Ingenting belägger överhuvudtaget denna känsla om motivet eller att uppgiften ens stämmer om att endast de två familjerna utsattes, men i statistiken återfinns ändå dylika anmälningar som hatbrott.

En annan anmärkningsvärd aspekt av hatbrottsstatistiken är kriterierna för vad som klassas som ett hatbrott:

det primära för att en händelse ska kunna klassas som ett hatbrott [är] att det är en majoritetsperson som kränker en minoritetsperson, en grupp eller en representant för minoritetsgrupper [...] De aktuella egenskaperna för att vara i minoritetsposition när det gäller hatbrott är att vara av utländsk härkomst, muslim, jude eller homo- eller bisexuell eller transperson. Det motsatta för att vara i majoritetsposition är att vara av svensk härkomst, icke-muslim, icke-jude eller heterosexuell.

En etniskt svensk person kan således aldrig utsättas för ett så kallat hatbrott, såtillvida personen inte identifierar sig som homo-, bi- eller transsexuell.

När exempelvis 39-årige Thomas Strandell natten mot den 1 mars i år blev angripen av ett invandrargäng som skrek "på svennejäveln därborta" innan de slog ned honom, sparkade på honom flera gånger då han låg ned och avslutningsvis stal hans armprotes, så betraktas inte det som något hatbrott eftersom Thomas som svensk är i "majoritetsposition" och kan därmed per definition inte utsättas för ett så kallat hatbrott.

Händelsen och det faktum att invandrargänget kallade Thomas för "svennejävel" under den oprovocerade misshandeln uppmärksammades i såväl lokaltidningen Mitt i Haninge som i tv-programmet Efterlyst. Även tidningarna Aftonbladet och Expressen skrev om händelsen, men undlät då att informera läsarna om de etniska förhållandena eller att Thomas kallades för "svennejävel". Om en större grupp svenska ungdomar på motsvarande sätt misshandlat en invandrare, stulit hans protes och kallat honom "blattejävel" så hade förhållningssättet garanterat varit ett annat. Det är helt i linje med tidningarnas policy där samma grupper som får en särställning i hatbrottstatistiken utmålas som evigt oskyldiga offer, samtidigt som etniska svenskar utmålas som samhällets främsta och i realiteten enda problem.

Denna rådande massmediala doktrin utgör ett allvarligt hot mot svenska intressen, men det är kanske ändå mer alarmerande när den svenska staten betraktar brottslighet mot det egna folket som mindre allvarligt och lägre prioriterat än brottslighet mot priviligerade minoriteter. Anmälda hatbrott skall enligt regeringen prioriteras av polisen, trots att det är en brottskategori som inte ens kan begås mot det folk vars intressen staten borde gynna i första hand. Misshandeln av "svennejävelen" Thomas Strandell utgör således inget hatbrott enligt statistiken, medan en omkullvält brevlåda däremot gör det om anmälaren "känner" att hennes utländska bakgrund kan ha varit ett motiv.

Av de anmälda hatbrotten bedöms 408 vara ideologiskt motiverade, alltså "hatbrott som motiveras av gärningspersonens högerextrema värderingar eller nationalsocialistiska ideologi". I vilken mån det verkligen förekommit några ideologiska förtecken vid samtliga dessa anmälda brott kan starkt ifrågasättas. BRÅ ger följande typfall på ett ideologiskt motiverat hatbrott:

En man och en kvinna hoppar in i målsägarens taxi och vill bli körda gratis till en restaurang. Målsägande upplyser då paret om att han inte kan köra gratis med följd att de blir heltokiga bägge två. Mannen hoppar ur taxin och kallar målsägande för "svartskalle" och skriker "sieg heil" och är väldigt hotfull. Kvinnan som sitter bakom målsägande slår till honom i nacken för att sen spotta på honom.

Det finns emellertid ingenting som tyder på att det skulle finnas någon form av ideologiska motiv bakom det av av allt att döma berusade parets vettlösa beteende. Mer troligt är att ordvalen var ämnade som allmänna smädelser, liksom det knappast var den före detta SSU-basen Anna Sjödins "högerextrema värderingar" som fick henne att kalla en dörrvakt för "jävla svartskalle" vid hennes infamösa krogslagsmål. Hur stor andel av de anmälda brotten som på lika vaga grunder som typfallet bedöms vara ideologiskt motiverade går inte att utröna av det publicerade underlaget.

Av de 3 536 anmälda hatbrotten kunde endast 107 - ett brott per 12 209 anmälda brott - kopplas till någon organisation, motsvarande 3 procent av de anmälda hatbrotten. Av dessa anmälda brott kopplades 47 till Nationalsocialistisk front.

Av de anmälningar som hade koppling till organisation utgjordes hälften av brottstypen hets mot folkgrupp (cirka 55 anmälningar). En fjärdedel av anmälningarna utgjordes av brottstypen skadegörelse/klotter (närmare 30 anmälningar). I en knapp femtedel av anmälningarna var brottstyperna olaga hot/ofredande eller ärekränkning (knappt 20 anmälningar). Den minsta andelen stod våldsbrott och övriga brott för.

Endast en handfull brott ingår således i den sammanslagna kategorin anmälda våldsbrott och övriga brott. Av någon anledning särredovisas inte hur många anmälda våldsbrott som kan knytas till någon organisation, en siffra som särredovisas på alla andra motsvarande ställen i rapporten. Möjligen så kunde inte ett enda anmält våldsbrott med hatbrottsmotiv kopplas till någon organisation under år 2007.

Nästan samtliga andra anmälda brott utgör anmälningar mot publicerade artiklar, utdelade flygblad och uppsatta klistermärken. Enligt tidskriften Expo så friades samtliga anmälningar om hets mot folkgrupp som inkom under förra året, utom två som fortfarande är under utredning. Majoriteten av de anmälningar om hatbrott som kan kopplas till någon organisation har alltså i praktiken visat sig vara grundlösa. De så kallade hatbrott som under förra året kunde kopplas till organiserade nationalister består med andra ord främst av knappt 30 tillfällen då klistermärken satts upp, där inte ens innehållet anses utgör något hatbrott, utan där brottet anses bestå i att dessa klistermärken satts upp på fel ställen.

Tro emellertid inte att dessa fakta kommer förmå vare sig media eller politiker att ompröva sin ståndpunkt att organiserade nationalister utgör ett hot mot samhället i allmänhet och mot priviligerade minoriteters hälsa i synnerhet. De har aldrig baserat sin verklighetsbeskrivning på fakta och lär heller inte göra så framöver.