Publicerad: 2008-06-06den-svenske.com

Gustav Vasa – Nationalstatens fader

Den 6 juni 1523 valde ständerna i Strängnäs den 27-årige Gustav Eriksson till konung. Vid midsommar tågade konungen in i Stockholm som hade kapitulerat och inte längre stod bakom Kristian tyrann (eller Kristian II som var hans kunganamn). Detta blev grunden till ett svenskt nationellt rike.

Gustav Eriksson, eller Gustav Vasa som vi känner honom, var en motståndets man. Han kom från en finare släkt. På faderns sida tillhörde han en av Upplands mest förnämsta godsägarsläkter. Man tror att denna familj tidigt ägde sätesgården Vasa mellan Uppsala och Vaxholm eftersom släktnamnen ofta kom från gårdarna. Själv föddes han på Lindholmens gods ungefär 3 mil från Stockholm. Hans mor härstammade från gården Eke ett par mil från Enköping.

Från 1509 var Gustav Vasa verksam i Uppsala där han studerade. 1514 upptogs han i Sten Sture den yngres omgivning. Det var också där han första gången kom i kontakt med Gustav Trolle för första gången och dessa båda män lärde sig snabbt att tycka illa om varandra. Trolle arbetade för en unionsvänlig politik och var lojal mot danskarna som också var trogen honom. 1517 slogs en dansk trupp tillbaka. I striderna var Gustav Vasa aktiv och han blev väl ansedd för sin insats.

1518 kom åter danskarna för att strida, nu ledda av Kristian II. Danskarna led stor manspillan och 300 fångar fördes till Stockholm. Kristian II begärde stillestånd vilket Sten Sture medgav. Den danske kungen ville egentligen vinna tid. Kristian begärde att Sten Sture skulle komma för att förhandla vilket denne vägrade. Kristian föreslog då att han själv skulle komma till Stockholm men ville så att Gustav Vasa och ytterligare några av Sten Stures män skulle sändas till de danska skeppen som gisslan för att Kristian därmed skulle vara säker. Förutom Gustav Eriksson skickades Hemming Gadd, Lars och Göran Siggeson Sparre, Olof Ryding och Birger Nilsson (Grip) till de danska skeppen. När Kristian fått sin gisslan bröt han avtalet och seglade till Danmark.

Gustav sattes i fångenskap på Kallö slott som låg utanför Jyllands kust. Slottet ägdes av Vasas frände Erik Banér. Han fick långsamt större frihet på slottet och kunde efterhand röra sig ganska fritt. Maten var dock usel. Tidigt en sommarmorgon 1519 beslutade han sig för att fly från fästningen. Han våndades över att hans vän Banér skulle råka illa ut men hade samtidigt fått vetskap om danskarnas planer på att inta Sverige. Fosterlandet fick gå före och iklädd bondekläder som han lyckats gömma undan begav han sig iväg söderut. Han lyckades hålla sig gömd i Lübeck en tid men snart nådde ryktet danskarna och de kom för att hämta honom. Lübecks borgmästare valde dock att skydda Gustav Vasa eftersom han var rädd att danskarnas makt skulle bli för stor. Efter åtta månader i Lübeck fick Vasa äntligen segla mot Sverige.

Danskarna hade då segrat över Sten Sture. Han kunde därför inte segla mot Stockholm utan fick bege sig till Kalmar där han landsteg. Han togs emot av folket i Kalmar men ingen var intresserad av att lyssna på hans tal om motstånd mot danskarna. Eftersom dessa närmade sig så valde Gustav att bege sig inåt landet varpå danskarna kort därpå intog Kalmar som föll i händerna på danskarna. I Småland och Östergötland hade han ingen lycka med att få med sig människorna. De förklarade att så länge de lydde kungen hade de inget att frukta och mat på bordet, om de skulle resa sig så kunde de förlora detta.

Kristian ville snart sluta fred med sina fiender och kallade en stor mängd människor att närvara vid hans kröning. Vid kröningen var det en stor fest. Både vänner och tidigare fiender deltog i feststämningen. Efter tre dagars festande ändrades stämningen. Kristian II lät stänga staden och grep flera av festdeltagarna. Gustav Trolle uppträdde som åklagare och yrkade på det strängaste straffet för sina fiender. Totalt avrättades 94 personer. Bland dem fanns släktingar till Gustav, bland andra hans far Erik Johansson. Massavrättningen gick till historien som Stockholms blodbad.

Danskarna beslagtog därefter de gods som fanns i familjen Vasas ägo och Kristian tyrann lät sända ut knektar för att avrätta Gustav Vasa som flydde upp mot Dalarna. Han hade fienden ständigt hack i häl och var flera gånger nära att gripas. Han fick stöd av flera dalmasar medan andra svek honom för pengar.

En händelse som ofta berättas är när han flydde från Isala. Sven Elfsson gömde Vasa i ett halmlass och gav sig iväg. Längs vägen mötte de spejare som sökte efter Gustav. En stack sitt spjut in i halmlasset för att ta se om någon gömde sig där varpå Gustav sårades. Blod började rinna men ingen upptäckte det. Elfsson körde vidare men snart märkte han att blod droppade från lasset varpå han drog fram sin kniv och skar ett mindre sår i hästens fot. Snart kom spejarna åter då de sett blod i snön. Elfsson kunde då visa att hästen var skadad varför Gustav klarade sig även den gången.

Gustav Vasa talar till dalkarlarna i Mora. Målning av Johan Gustaf Sandberg (1782–1854)

Väl i Mora började han bygga upp en armé. I början av februari 1521 hade han en styrka på 400 personer. Truppen fortsatte att växa i takt med att Gustav besökte nya orter. Med yxor, pilbågar och liknande vapen erövrade man Västerås. I staden tog han sig bland annat in i en vinkällare och högg banden av öltunnorna så att dryckerna rann ner på marken. Detta eftersom han hellre ville se mjöd och vin rinna på marken än hans mäns blod.

Ryktet om segern i Västerås spriddes och tusentals män anmälde sig som frivilliga för att göra motstånd mot och fördriva de hatade utlänningarna. Med 15 000 man skickade Gustav ut olika trupper. En begav sig till Örebro, en annan till Nyköping. Efter nya segrar vände han sig mot Uppsala som också erövrades.

I Stockholm var danskarna nervösa. Gustav Vasas här kom allt närmare och en belägring av staden påbörjades. För att försöka lugna Vasa förklarade Kristian tyrann att han skulle låta straffa Gustavs fängslade anförvanter som satt i Danmark. Flera kvinnliga släktingar till Vasa ska ha utsatts för en grym behandling och avled i ”Blåtornet” där de satt fängslade. Då Gustav Vasas trupper inte var lika väl rustade som danskarnas arméer mötte de motgångar under belägringen. Han fick lämna Brunkeberg där de befann sig och föra sin styrka till Rotebro. Därefter begav han sig till Östergötland. Där fördes taktiska diskussioner, förhandlades och planerades.

Man kallade till herredag i Vadstena. Män från hela Sverige samlades för den svenska saken. Gustav Vasa erkändes av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Därmed började det röra på sig än mer. Gustav Vasa var en enande faktor. Många danskar såg vartåt det barkade och begav sig till Danmark. Kvar fanns svenska förrädare som skulle försvara det danska väldet.

I början av maj 2003 utlystes ett möte som skulle hållas i Strängnäs. Alla biskopar infann sig, förutom Brask som var för sjuk för att kunna närvara. Likaså ett flertal rika och ansedda män. Alla samlade röstade enhälligt fram Gustav Eriksson Vasa som kung över Sverige. Detta var den 6 juni 1523. En ny era var född och vi är tillbaka där denna text började. Efter riksdagen i Strängnäs begav sig Vasa till Stockholm. På midsommarafton red han in genom södra porten. Han togs emot under jubel från folket.

Hur han sedan styrde Sverige är en annan historia. Med Gustav Eriksson Vasa föddes nationalstaten Sverige. Många svenska män och kvinnor gav sina liv för den nationalstat som inte längre finns. Men Sverige kan åter bli en nationalstat. Glöm aldrig att det fanns en tid då Sveriges kung Gustav Vasa talade inför döva öron. Det fanns en tid när människor sade till honom att så länge se är tysta så har de mat på bordet. Några år senare utropades han till kung av Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, firar vi nationen Sverige. Vi hedrar det svenska folket och dess uppoffringar genom historien. Vi firar det på det datum då Gustav Vasa blev kung. Vi firar dagen för att hedra minnet av en man som kastade ut de främmande knektarna och gjorde upp med landsförrädarna.

Leve Sverige!