Publicerad: 2008-05-20Björn Björkqvist

Irland går till val om EU:s framtid

Den 13 december 2007 klubbades det så kallade Lissabonfördraget. I förordet till en svensk utgåva av en konsoliderad version av Lissabonfördraget (utgiven av Sieps, regeringskansliet och SNS förlag) skriver EU-ministern Cecilia Malmström (fp) bland annat:

Fördraget är ett regelpaket som är tänkt att göra EU-samarbetet mer effektivt och demokratiskt, bättre rustat att ta itu med nya utmaningar och redo att ta emot fler medlemsländer i framtiden. Lissabonfördraget ersätter inte de nuvarande EU-fördragen, utan innebär ändringar på olika områden, på samma sätt som med fördragen från Maastricht, Amsterdam och Nice. Innehållet motsvarar till största delen det konstitutionella fördraget, som togs fram av EU:s framtidskonvent för några år sedan men som aldrig blev antaget.

Sedan det förra fördraget blev nedröstat i folkomröstningar (Sverige ville inte ha någon folkomröstning eftersom risken var för stor att folket röstade fel som i frågan om EMU) beslutade man att göra vissa förändringar för att få sin vilja igenom. Bland det som skiljer detta fördrag från det förra är att man strukit alla allt för tydliga försök att göra EU till en stat. Borta är nu tanken på Europas nationalhymn, flagga och mottot ”Enade i mångfald”. Som Malmström nogsamt påpekade rör det sig nu om en reformering och inte en ny konstitution (grundlag). Utrikespolitiken ger länderna fortsatt möjlighet till vetorätt men det kommer ändå att finnas ett gemensamt EU-försvar och man kommer att ha en utrikesminister, som dock kallas ”Hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik”.

Många menar att Lissabonfördraget är ett illa dolt försök att ge oss en ny konstitution

Grundtankarna med EU finns kvar och slås fast i Lissabon fördraget. Bland annat kan man läsa:

Den inre marknaden ska omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördragen.

De flesta länderna kommer att fatta beslut på parlamentsnivå vilket innebär att dessa länder anses säkra. Hittills har 13 länder sagt ja. Men ett land har gjort misstaget att låta folket tycka till om Lissabonfördraget och det skapar problem. Den 12 juni hålls folkomröstning på Irland och Europas politiker håller andan. Eftersom det är i stort sätt samma föredrag som tidigare förkastades av Europas folk så är det nervöst, ska Irlands befolkning gå på omskrivningarna?

Opinionsundersökningar visar att det är långt ifrån avgjort. Den senaste mätningen som publicerades i The Irish Times visade att 35 procent var för fördraget och 18 procent var mot. Det kan tyckas vara ett starkt övertag för ja-sidan men resterande 47 procent har inte bestämt sig för om de ska rösta ja eller nej.

Precis som när Sverige röstade nej till EMU eller röstade in Junilistan i EU-parlamentet så tros många av nejrösterna komma från människor som är allmänt trötta på EU överhuvudtaget. Innehållet spelar inte någon jättestor roll. Människor vill egentligen ut ur unionen och många känner också instinktivt avsky för det som politikerna kokat ihop.

Svenska politiker har resonerat så när de beslutade att inte låta svenskarna ha en folkomröstning om frågan. Den anses för komplicerad för folket som antas kunna rösta efter känslor och annat än i första hand efter det faktiska innehållet. Intressant kan tyckas att Sveriges politiker (bortsett från Miljöpartiet och Vänsterpartiet som ville ha folkomröstning) så öppet fördömer demokratitanken och öppet medger att människor kan för lite i gemen för att kunna fatta viktiga beslut som rör politik. Det kan tyckas märkligt att de partier som vanligen kämpar för att så många som möjligt ska rösta i allmänna val, oavsett kunskap, inte ska få rösta om en avgörande framtidsfråga som vilken utveckling den union vi är medlemmar i ska gå. Men det är ett bra ämne för andra artiklar.

Det folkliga motståndet mot Lissabonfördraget kan vända snabbt och när de väl röstar den 12 juni kan det göra riktigt ont för politikerna som åter bromsas i sin kamp för en EU-stat.

Mary Lou McDonald (Sinn Féin) leder Peoples Movement

Ett parti som arbetar aktivt för ett nej är Sinn Féin som driver en aktiv kampanj. Partiets representant i Europaparlamentet Mary Lou McDonald är kampanjledare för nejsidan och tror på en seger för nejsidan. Bland annat menar hon att Vaxholmsfallet kan bli avgörande. Det var i december 2007 som EG-domstolen beslöt att Byggnads och Elektrikerförbundets blockad mot företaget Laval var olaglig. Domstolen förklarade bland annat:

En åtgärd som blockad av arbetsplatser utgör en begränsning av den fria rörligheten av tjänster, vilket i detta fall inte är berättigat med hänsyn till det allmänna intresset att skydda arbetarna.

Beslutet togs i enlighet med artikel 49 i Maastrichtavtalet som kommer att införlivas i Lissabonfördraget om det klubbas igenom.

Enligt Mary Lou McDonald är har valkampanjerna på Irland nyligen dragit igång på allvar. Hon menar att ja-sidan kör hårt på känsloargument och skrämselpropaganda.

– De försöker avskräcka folk från att rösta nej genom att hävda att det skulle leda till katastrof för Irland och att landet skulle straffas av EU. Detta är givetvis nonsens. Det är uppenbart att fransmän och holländare inte straffats för sina röster mot konstitutionen 2005, säger hon i ett uttalande på GUE/NGL:s hemsida (EU:s parlamentsgrupp som står längst till vänster på den klassiska kräftgångsskalan).

Samtidigt menar hon att nej-sidans argument är mer sakliga och erkänner delar av EU som något positivt men fördömer Lissabonfördraget:

– Vi hävdar att fördraget ökar militariseringen av EU och underminerar Irlands neutralitet och att det underminerar offentliga tjänster och löntagarnas rättigheter. Det försvagar Irlands kontroll över sin sociala och ekonomiska framtid och vår förmåga att motstå exempelvis den skatteharmonisering som drivs av EU-kommissionen och av vissa regeringar i EU.

Irlands folkomröstning är just nu det största enskilda hindret på vägen mot en ny EU-stat. EU:s höga herrar är fast beslutsamma om att EU ska bli en superstat där de mindre staterna äts upp av de stora och de kulturella och befolkningsmässiga skillnaderna suddas ut. Ett irländskt nej kan ge oss mer tid och fördröja planerna.

Vi som inte får rösta om det nya fördraget kan tänka oss för nästa gång det är dags för val. Varje röst på ett EU-vänligt parti är en röst mot det svenska folkets självständighet.