Publicerad: 2008-03-05Anders Svensson

Bakom medias smånotiser

"En 40-årig man har åtalats för våldtäkt mot barn..."
"12-åring gravid efter upprepade våldtäkter..."
"14-åring våldtagen i trappuppgång..."
"Misshandlad och våldtagen på fest..."

Våldtagen. Gruppvåldtagen. Utnyttjad. Orden är många men beskriver i samtliga fallen samma sak. Ett svek mot en oftast ung individ från ett samhälle i förfall som låter det ske. Vi kan dagligen läsa om våldtäkter, gruppvåldtäkter, pedofiler, fall av brutalitet och sadism som hos tidningsredaktionerna förvandlas från livsöden till notiser. Där kvinnor, flickor, barn, ja till och med spädbarn våldtas och förnedras. Vi kan läsa om vidriga fall av incest där barn lämnas i händerna på sjuka och avskyvärda föräldrar eller släktingar som stjäl deras livsglädje och lämnar dem i åratal i de djupaste gropar av plågor och skam. Men allt eftersom det blir vanligare med dessa brott blir artiklarna mer sällsynta, notiserna kortare och färre. I en avskyvärd kurva som pekar rakt uppåt för fallen med våldtäkterna pekar i samma veva en annan kurva neråt, den som visar på hur mycket samhället faktiskt bryr sig om offren till dessa förövare.

Som nationalsocialist har man exakt samma ansvar som andra medborgare i samhället, att värna om de oskyldiga, att kämpa för det rätta och att aldrig tillåta att varken en själv eller andra vänder bort huvudet och blundar för de nödställdas hjärtskärande rop på hjälp. Personligen har detta i mitt fall ofta tagit formen i att jag handgripligen hjälpt individer i nöd. Men kanske mer så att jag kommit att bli engagerad i Nationalsocialistisk front (NSF) för att jag anser att NSF som parti är beredda att ta upp frågor som andra partier idag blundar för.

En av dessa frågor är en som jag starkt kommit att bli berörd av och engagerad i, nämligen våra svenska kvinnors rätt till sina egna kroppar. En rättighet att inte behöva känna fruktan och skräck för att man skall bli våldtagen för att man är svensk och kvinna. I dagens samhälle stämmer inte detta, denna rättighet är förkastad till förmån för politisk korrekthet och dogmer där "allas lika värde" kommit att innebära att man hellre ser tusentals och åter tusentals svenska kvinnor bli våldtagna varje år hellre än att reagera mot orsakerna. Anledningen är simpel, de styrande vet vilka det är som våldtar. Polisen vet vilka som våldtar. Massmedia vet vilka som våldtar. De vet exakt hur det ser ut i statistiken och har till följd av detta gjort allt för att försköna den och vända och vrida på den. Det ser inte bra ut i statistiken om till exempel 90 % av alla brott av en viss typ begås av en viss typ av invånare. Det ser verkligen inte bra ut om samtliga gruppvåldtäkter som bokförts med statistik visar på att gärningsmännen är av främmande etnisk bakgrund, nej då är det bättre att förbjuda dylika studier, vilket man också gjort gällande gruppvåldtäkterna.

Statistiken ser inte bra ut om alla är "lika mycket värda" (under slagordet "alla lika alla olika") och ingen skillnad kan finnas mellan folkgrupper annat än hur mycket mer vissa tycks bli strukturellt diskriminerade av oss svenskar. Anledningen till att vi inte dagligen kan läsa om vilka våldtäkter som begåtts och gärningsmännens signalement är inte att detta inte skulle leda till att våldtäktsmännen skulle åka fast i högre grad. Det är en självklarhet att det skulle leda till fler gripanden och fällande domar om vanligt folk fick se signalementen. Det är dock olyckligtvis för multikulti-ivrarna i samma veva en självklarhet att svenska folket skulle vakna upp för exakt vilka som begår brotten. Risken att de då blir främlingsfientliga är, för media och politiker, mycket allvarligare än att unga flickor får sina liv och kroppar sönderslitna av "nysvenskar". Och visst kan man förstå etablissemanget. I över 30 år har de konstant propagerat för hur underbar mångkulturen är. Hur skön och förbrödrande kontakten mellan olika etniska grupper är och hur otroligt mycket vi svenskar vinner på att ge bort vårt land och våra barns kroppar till dessa främlingar. Inte kan något så litet och obetydligt som tiotusentals svenska kvinnors och mäns fasansfulla lidande komma mellan politikerna och deras drömmar.

Då är det bättre om svenskarna kan hållas ovetande om vad det är som sker, inte längre enbart i våra storstäder (som i Malmö där 80 % av kvinnorna inte vågar gå ut om kvällarna av oro för att bli våldtagna eller misshandlade) utan i varje stad som genomgår en mångkulturell förvandling. Därför får vi aldrig läsa om vilka det är som begår brotten. Vilka det är som hånande skrattar åt sina offers plågor när de tillfredställer sina sjuka lustar med vetskapen om att de nästan alltid kommer undan.

Antalet anmälda våldtäkter har ökat konstant sedan 1970-talet.

Uppklarningstakten är i sig ett hån, av antalet våldtäkter är det en minoritet som anmäls, för att kvinnorna inte vågar, skäms, eller känner att det inte tjänar något till. Vidare är det en minoritet som går till åtal, och slutligen är det en otroligt liten del av de faktiska fallen som leder till en fällande dom. Väl där är domen likt hela samhället ett hån mot offren, enstaka år i bekväma fängelser på speciella våldtäktsavdelningar och sedan frisläppning där de oftare än inte får stanna kvar i landet.

Lidande förvandlas till undanskymd notis

Men det största hånet mot offren är inte att de inte får upprättelse genom våra liberaliserade lagar och patetiska rättegångar och straff, nej det största hånet mot offren är att de försvinner i folkets medvetande. En kort notis, en snabb men övergående känsla av obehag hos läsaren och så vidare med nästa artikel, mångdubbelt större som avhandlande viktigare ting än en ung flickas lidande, viktiga och framförallt lättsamma ting som vilken kändis som dejtar vilken annan kändis.

Det är på grund av detta hån som jag skriver denna artikel. För att offren inte skall förbli osynliga och glömda. De är människor som ni och jag. Och just för att ni skall få inse detta och vikten av att inte låta dem bli siffror i en kall statistik eller notiser i tidningar tänker jag ta upp en historia som kommit att beröra mig djupt på ett rent personligt plan.

För ett par veckor sedan så tog en NSF:are i Skåne kontakt med mig och berättade att det fanns en flicka som jag borde prata med. Mer än så sa han inte första gången och jag lämnades med en förvånad nyfikenhet. En dag senare pratades vi vid mer och då berättade han att en av hans kompisars flickvänner nyligen blivit gruppvåldtagen i Malmö och så frågade han om jag inte kunde prata med henne lite. Försöka hjälpa henne, lyssna på henne etc. Givetvis var jag beredd att ställa upp på detta utan någon tvekan och bad honom hälsa henne att om hon ville så kunde jag höra av mig och prata lite med henne. Jag förväntade mig inte att så skulle bli fallet, utan var mer inställd på att i alla fall försöka göra något, maktlös som man är i en sådan situation. Men kort därefter fick jag höra att hon ville prata med mig och jag fick hennes nummer och ringde upp henne.

*
* *

Det var en ung flickröst som mötte mig när hon svarade och redan efter det inledande samtalet där jag presenterade mig kunde jag känna av att hon hela tiden höll inom sig en djup smärta som gjorde att hennes ord bitvis tycktes vara som viskningar. Jag var väldigt mån om att förklara för henne vart jag stod politiskt så att hon inte på efterhand skulle känna sig "lurad" men reaktionen var förvånansvärt inte den väntade där jag som en av massmedia uttalade "mörkermän" och "hatande nazister" skulle möta avstånd. Snarare tycktes hon ovanligt glad att någon äldre individ tog sig tid att prata med henne och lyssna på hennes berättelse. Detta fick sin förklaring senare.

Jag pratade med henne flera gånger senare och lyssnade på det hon hade att säga, frågade henne om vardagliga ting, fick henne att skratta lite och förhoppningsvis även le. Efter ett tag kom det på tal att massmedia endast skrivit en kort notis om det som hänt henne och att hon kände sig sviken av samhället. Jag erbjöd mig då att för denna tidnings räkning intervjua henne och se till att hennes historia inte bara blev ännu en notis utan en levande berättelse där hon oförvanskat skulle kunna säga sin mening och nå ut till tusentals människor som inte skulle blunda och framförallt inte kunna glömma.

Hon ville ställa upp och några dagar senare bestämde vi även en tid för intervjun.

Natten innan intervjun, efter att jag sammanställt frågorna jag tänkte ställa, fann jag mig liggandes på rygg, stirrandes rakt upp i taket. Jag kunde inte sova, för tankarna malde i mitt huvud. Hur skulle jag reagera av att höra hennes berättelse? Hur skulle jag någonsin kunna göra den rättvisa och förmedla ens en bråkdel av hennes känslor till läsarna? Jag kände att jag tagit mig vatten över huvudet, för oavsett hur bra eller dålig jag är på att skriva kommer jag aldrig kunna göra hennes upplevelser lika skrämmande livfulla för läsarna som för henne själv. Men likväl kände jag en allt starkare känsla av målmedvetenhet, de eventuella obehag jag skulle känna av att beröras av hennes upplevelser är trots allt en ynklig droppe i havet mot hennes egna eller andra kvinnors känslor. Och kan min intervju göra något, ens något närmast obetydligt litet för henne eller andra kvinnor där ute så är det bättre än inget.

"Jag har blivit våldtagen på vägen till skolan"

När jag kör för att hämta upp Anna* möts jag av en mycket söt och vacker ung flicka med brunt kort hår och ett leende på läpparna. Vi kör iväg till Malmö stadsbibliotek medan vi småpratar och där vi sedan hittar en avskild plats där vi kan hålla intervjun. Vi sätter oss ner på var sin stol och jag börjar så smått med några lättare frågor om henne som person.

Kan du berätta lite mer om dig själv så att läsaren kan bilda sig en liten uppfattning?

Jag heter Anna och är femton år gammal. Hmm mer om mig själv... Jag brukar oftast vara en glad tjej och tycker om att träffa vänner, umgås med min pojkvän och träffa nytt folk.

Vid tiden för det som hände dig var du alltså fjorton år och du är nyligen fyllda femton år?

Ja det stämmer.

När jag frågar henne om hon kan berätta om det som hänt henne tystnar hon, atmosfären runt omkring oss blir med ens tryckande och jag känner ett stygn av ånger för att tvinga henne till att minnas det som hänt och dessutom berätta om det. Tillskillnad från många journalister är jag inte en kallhjärtad individ med år av intervjuer bakom mig. Den unga flickan som sitter framför mig är exakt lika levande och tydlig för mig som hon är en check för en sensationslysten journalist.

Hon tar ett andetag och säger sedan:

Det som har hänt mig är att jag har blivit våldtagen på vägen till skolan.

Det märks att denna mening var svårare att få fram än det kan tyckas, som om hon tvingar sig själv till att förmå munnen att forma orden. Men hon fortsätter och berättar mer om själva våldtäkten. Hon berättar att hon var på väg till skolan en torsdagsmorgon i december då hon blev stoppad av ett gäng ynglingar som kommer fram till henne och säger att de vill prata med henne.

Anna var 14 år när hon blev överfallen och våldtagen på väg till skolan.

Jag frågar henne om hon visste vilka dessa var, hur gamla de var och hur de såg ut. Hennes svar kommer inte som någon chock till mig.

De var araber, kanske irakier, sex stycken och de såg ut att vara mellan sjutton och tjugo år gamla.

Hon visste inte vilka de var men de verkade veta vem hon var, de var "arga" på henne och de tog tag hårt i hennes armar och sa till henne att de skulle prata med henne. Sedan drog de iväg henne in mot en gård i närheten. Hon blev mycket rädd men insåg inte vad som skulle hända härnäst. Så rädd och skräckslagen, en liten fjortonårig svensk flicka omringad av stora och äldre araber, att hon inte vågade ropa på hjälp. Paniken fick henne att frysa till och helt plötsligt hade de fått in henne på en av gårdarna mellan höghusen i centrala Malmö. Omringad av sex araber på en gård mellan kall och hård betong var hon så livrädd att hon inte vågade göra något motstånd. Hennes uppenbara rädsla var inget som bekom araberna något. Hon berättar:

Helt plötsligt slänger de ner mig på marken och börjar slita av mig byxorna och trosorna. Jag försöker göra motstånd nu, men de är flera stycken och...

Hennes röst brister här. Mitt i en mening blir hon först tyst och sedan ser man tårarna komma fram. Hon vänder ner blicken och jag känner den djupaste sorg och sympati för henne. Hon är en ung flicka som tvingast uppleva mångkulturens fruktansvärda baksida och det är uppenbarligen smärtsamma upplevelser.

Hon samlar mod, eller kanske krafter och fortsätter sedan att berätta. Själva våldtäkten vill hon inte berätta om. Det klarar hon inte av. Hon berättar att det gjorde ont, att hon grät och att ingen av araberna sa något till henne. Tysta och målmedvetna fullgjorde de i tur och ordning sitt onda värv medan andra höll vakt. När de var klara gick de bara därifrån i lugn takt. Och lämnade Anna halvnaken, skakandes och gråtandes på den kalla vintermarken. Som så många andra svenska kvinnor och flickor runt om i landet.

En våldsam verklighet

Vi sitter båda tysta ett litet tag. Ingen verkar vilja ta till orda. Hon för att det måste ha varit svårt att berätta. Jag för att jag sitter i vredesfylld chock över att ett så fasansfullt illdåd skett denna späda flicka och med den skrämmande insikten att det sker varje dag runt om i landet. Gång på gång.

Tillslut berättar jag att det inte är lätt för mig att höra henne berätta om det som skett henne men att jag i alla fall är glad att hon inte blev allvarligt fysiskt skadad eller misshandlad under gruppvåldtäkten. Hon säger:

Nä... det blev jag å andra sidan i somras av ett gäng invandrare. De sparkade och slog ner mig.

Det är sorgligt nog en ännu vanligare händelse i Malmö att svenska ungdomar, pojkar som flickor, blir rånade och ofta även grovt misshandlade av främlingsgäng. Enligt BRÅ begås cirka 90 % av rånen i Malmö av invandrare. Medan över 70 % av offren är etniska svenskar. Och då får man inte glömma att invandrarna än så länge utgör en minoritet av befolkningen (även om detta beräknas ändras om ett fåtal år).

Jag frågar henne om vad hon gjorde direkt efteråt och om en del av bevisföringen, om det fanns vittnen eller andra spår.

Hon berättar att det hela var över på kanske tjugo minuter. Efter ett tag så tar hon på sig kläderna och springer till bussen som tar henne till skolan. Väl där håller hon ut ett litet tag innan hon ringer till en bekant och blir körd till akuten och polisen blir kontaktad. De ställer frågor och hon blir utsatt för prover med ett så kallat "rape-kit", en term för en samling prover som skall öka polisens chanser för att få fast förövarna. Man letar efter DNA, i kvinnan, under hennes naglar etc. bland annat. Det fanns enligt polisen inga vittnen till gruppvåldtäkten och man hittar inget DNA på platsen, misstankarna är att förövarna använt sig av kondomer.

Rent allmänt känner hon inte heller att hon fått något stöd från samhället. Hon fick en del hjälp från Kvinnokliniken som tog emot henne omgående efter det som hänt, men av de sociala myndigheterna har det varit kalla handen.

Av polisen fick hon än mindre stöd.

Jag frågar henne om hur hon kände sig efteråt, inte så mycket för min egen skull utan för att du, läsaren skall kunna sätta dig in i händelsen mer. Hennes svar är något som skär in i mig när jag tänker på det.

Jag kände mig som en hora. Och jag blir kallad för hora nu med.

Jag frågar henne bestört vad hon menar med det och hennes svar är om något ett tydligt tecken på vart samhället är på väg. På hennes skola går det endast en handfull svenskar och i hennes klass var hon enda svensken. Sedan hennes klasskamrater fått reda på (antagligen av förövarna) att hon blivit gruppvåldtagen ger de inte henne något stöd, istället hånar de henne och kallar henne för hora! För att hon som fjortonåring blivit gruppvåldtagen av sex araber. Men det är ju klart, i deras ögon var hon ju en svensk hora och i enlighet med deras normer gjorde en sådan gruppvåldtäkt föga så länge som det var en svenska som utsattes.

Hon berättar att när hon började på skolan fanns det fler svenskar men att de flyttar bort inte bara från skolan utan även från hennes område. I takt med att skolan blir allt "mörkare" ökar även utflyttningstakten för svenskarna. Hon har ansökt om förflyttning nu och skall även flytta. Att hon inte vill vara i en skola där hon blir hånad för att hon är svensk och utsatt för att hon blivit gruppvåldtagen kan knappast förvåna någon. Men så ser situationen ut för allt för många svenskar i Malmö och andra mångkulturella helveten.

Jag styr tillbaka intervjun och frågar henne om varför hon tror att just hon blivit utsatt för detta.

Jag vet inte riktigt. Det känns som att det hänt för att jag är svensk, att de inte gör sådant mot sina egna. Det är kanske för att jag är för lättlurad. Jag känner att det är mitt eget fel.

Här avbryter jag henne och förklarar att det absolut inte är henne fel, att hon inte får förebrå sig själv och att det hade kunnat hända vilken ung svenska som helst. De var uppenbarligen ute efter att våldta en flicka just där och då, och hade någon annan gått förbi hade de antagligen tagit henne istället. Det är aldrig offrets fel, det kan aldrig vara offrets fel. Naivitet eller godtrogenhet ger aldrig någon rätten att våldta. Det känns som att det är ord hon behöver höra.

Vi går vidare med intervjun, frågorna jag ställer rör mer hennes tankar om brott och straff och samhället som det ser ut idag.

*
* *

Hur känns det att veta att om de åker fast och om de blir dömda så kommer de komma ut igen inom kort frågar jag.

Det känns jobbigt... för jag har anmält detta och det har stått i tidningarna. Så de vet om att jag har gjort det. Att de skall följa mig efter skolan, eller få reda på vart jag bor. Jag är jätteorolig för att de skall hämnas. Att de kommer hem till mig och gör något, något annat. Jag kan inte sova längre. Inte på nätterna i alla fall. Eftersom jag bor bredvid Rosengård så kan jag inte känna mig trygg, inte som svensk. Och i skolan är jag ju ensam så jag är rädd att de kommer dit med. Jag känner mig inte trygg alls.

När jag frågar henne om vad hon tycker skall hända med förövarna om hon fick bestämma svarar hon sammanbitet och utan tvekan:

Jag vill att de också skall lida, att de skall förnedras, att de upplever samma smärta och ångest som jag. Att de känner vad jag behövde göra.

Det finns många som har skuld i det här, säger jag till henne. Inte bara invandrarna som genomförde brottet, utan även politikerna som låter invandrare svärma över våra gränser i hundratusentals och sedan inte gör något för att förhindra att sådant här sker. Jag frågar henne vad hon skulle vilja ha sagt till dem om hon fick chansen, till de politiker som släpper in dem och låter sådant här ske. Hennes svar är rakt på sak:

Att de inte är värda att leva, då kan de flytta till invandrarfulla områden. Eller till invandrarnas länder om nu mångkulturen är så bra.

Så de styrande upplever inte svenskarnas vardag menar du?

Nej, det gör de verkligen inte, när var sist en politiker blev våldtagen?!

Jag kan inte annat än att hålla med henne. Det är en intressant paradox när politikerna å ena sidan talar sig varma för mångkulturen och integration, men själva bor i fina och svenska områden långt borta från vardagen som så många svenskar tvingas leva i. jag fortsätter med frågor om hennes syn på det mångkulturella samhället.

Hur känner du för det här samhället som vi har idag, som låter det här ske? Kan du känna stolthet över det här samhället? Känner du dig delaktig?

Nej verkligen inte. Det känns... ja... konstigt. Sverige skall ju vara Sverige, det skall egentligen inte finnas andra här, de har ju egna länder. Att ett fåtal av deras länder krigar ger dem ju inte rätten att komma hit, ändå kommer de hit och gör som de vill.

Vi pratar vidare om att ett annat samhälle är möjligt. Ett samhälle där unga flickor och kvinnor inte skall behöva oroa sig varje vaken stund för att de skall bli våldtagna av främlingsgäng. Där lag och ordning precis som moral och dygder blir ledord att följa. Ett sådant samhälle är något hon själv aldrig upplevt, ett samhälle av och för svenskar, men likväl är det något som uppenbarligen låter lockande för hon säger lite drömskt att det är något hon skulle vilja uppleva i framtiden.

Hon är ännu för ung för att rösta, men jag frågar henne ändå om hon efter allt det som har skett henne kommer att lägga sin röst på ett av dagens hycklande partier, samma partier som öppnar portarna för våldtäktsmän och annat kriminellt pack. Hon säger nej med tyngd i orden, tyngd skapad av personliga upplevelser långt borta från riksdagens och regeringens trygga vardag. Det parti hon skulle lägga sin röst på idag är Nationalsocialistisk front, tillägger hon.

Innan jag avslutar intervjun frågar jag henne om hon har något hon vill hälsa till andra flickor där ute som är i samma situation som hon själv. Hon funderar lite innan hon säger:

Det är inte ert fel. Ni skall våga erkänna det som har hänt för er själva och för er omgivning, att våga söka hjälp och ni måste anmäla det som hänt så att förövarna åker fast. Annars kanske fler drabbas sen.

En liten notis med delvis felaktiga uppgifter var det intresse media gav åt denna gruppvåldtäkt.

Med det avslutade vi intervjun och gick tillbaka till bilen och jag körde sedan henne hem genom Malmös mörka gator med både en känsla av lättnad och en känsla av sorg. Det var tungt för mig att intervjua en så pass ung tjej som fått utstå så mycket. Men vetskapen om att detta gav henne en form av upprättelse mot ett samhälle som låtit det ske och sedan vänt henne ryggen gjorde att det kändes lite bättre.

Jag hör av mig då och då till Anna, kollar upp hur det är med henne och än så länge har det varit mer glädjande nyheter. Hon har flyttat från Malmö och trivs mycket bättre i den stad hon nu flyttat till. En stad där mångkulturen inte är lika utbredd och brottsligheten otroligt mycket lägre. Hon har fått börja om med ett nytt liv. Och jag hoppas innerligt att det blir ett bättre liv, för henne och alla andra svenskar som råkar illa ut i mångkulturen.

*Anna heter egentligen något annat. Hon ville själv framträda med sitt riktiga förnamn med redaktionen har av hänsyn för Annas privatliv och framtid ändå valt att inte använda hennes namn. Det har inte gått lång tid sedan Anna utsattes för denna traumatiska upplevelse och samtidigt som vi är tacksamma för att hon orkar berätta om detta så vill vi inte att hon längre fram ska ångra att hon berättade.

Fakta / Våldtäkter
År 2006 anmäldes 4 208 våldtäkter, grova våldtäkter inkluderade, en ökning med 11 procent jämfört med 2005, då 3 787 våldtäkter anmäldes. Det var i sin tur en ökning med 44 procent från 2004, då 2631 våldtäkter anmäldes. 2006 dömdes 226 personer för våldtäkt.
Källa: Brottsförebyggande rådet