Publicerad: 2008-02-16Björn Björkqvist

Yttrandefriheten ställs mot muslimers ilska

De nordiska teckningarna föreställande muslimernas profet Muhammed fortsätter att vara i blåsväder. Tisdagen den 12 februari avslöjades i media att muslimska extremister planerat att döda den 73-årige tecknaren Kurt Westergaard som står bakom den kanske mest publicerade teckningen på Muhammed. Westergaard deltog tillsammans med elva andra konstnärer i Jyllands-Postens välkända publicering där man ritade teckningar på temat Muhammed. Flera av bilderna var starkt provocerande och Westergaards bild föreställde Muhammed med en bomb som huvud.

Mordplanerna fick danska tidningar att gå ut till försvar för yttrandefriheten och minst elva tidningar, främst i Danmark men även svenskspråkiga Sydsvenskan, publicerade under onsdagen bilden.

I samband med att media uppmärksammade hotet mot den danska skämttecknaren så kom det också fram att liknande mordplaner funnits mot Lars Vilks som skapat publicitet i Sverige sedan han tecknat Muhammed som en rondellhund.

Hos en 42-årig somalisk man har Ekobrottsmyndigheten hittat en karta över Vilks hus i Skåne. Samtidigt beslagtogs handlingar som rörde mörkerkikare. Beslagen gjordes i samband med att husrannsakan gjordes i ett ärende som rörde bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll.

Beslaget har dock inte utretts av vare sig Säkerhetspolisen eller Skånepolisen och somaliern har inte delgivits någon misstanke om brott mot Vilks.

I Danmark har muslimer protesterat mot de nya publiceringarna i media genom att bland annat antända bilar och attackera polisen. Muhammedbilderna tycks dock främst vara en förevändning för att få använda våld.

I Sverige är det främst socialdemokrater som protesterat mot publiceringarna. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Monica Green skrev ett inlägg på sin blogg där hon ifrågasatte varför det är så viktigt att publicera bilder på Mohammed med en bomb på huvudet. Hon frågade varför ingen ritar en Jesus med en bomb på huvudet istället. Tydligen är Green helt obekant med den etablerade konsten. Hon har missat debatten som följde provokatörskan Elisabeth Ohlson Wallin och hennes utställning Ecce Homo där Jesus framställdes som en homofil. Hon känner inte till Sverigeaktuelle Andres Serrano som innan han skildrade djurporr i Alingsås (ivrigt applåderad av lokala politiker, även sossar) skapade utställningen Piss Christ som föreställde ett fotografi av Jesus nersänkt i Serranos eget urin. När andra gick på bio och skrattade åt Monty Python's Life of Brian som driver stenhårt med kristendomen och Jesus så gjorde Monica Green tydligen något annat. Inte satt hon hemma och läste August Strindberg i alla fall. I novellsamlingen Giftas går denne till hårt angrepp mot kristendomen och åtalades (men friades). Hon måste också ha missat progg- och punkvågen på 1960-talet och framåt. Jag tänker då inte bara på svenska band som Gudibrallan eller the Kristet utseende utan även det amerikanska kultbandet Bad religion vars logga är ett överstruket kors. Green måste ha missat sitt eget partis historia där flera personer under 1900-talets tidigare halva gick till många angrepp mot religion i allmänhet och kristendomen i allmänhet. Listan på saker hon missat kan göras enorm.

Monica Green avslöjade inte bara sin enorma okunnighet inom det smala området som vanligtvis kallas kultur. Hon fick även igång sina partikamrater. Eva Rundkvist, ordförande för socialdemokraterna i Upplands Väsby tog Green på orden och använde sina photoshoptalanger till att sätta ihop en bild föreställande Jesus med bombhuvud. Tillsammans med bilden som publicerades på hennes officiella blogg skriver hon ett märkligt resonemang om att Vilks tycks samla på N för att han först publicerades i Nerike, därefter i Norge. Att han inte först publicerades i Nerike utan att det bara råkade vara Nerikes allehanda som fick mest uppmärksamhet och mordhot för sin publicering av rondellhunden har gått Rundkvist förbi.

Eva Rundkvist menar sedan att Muhammed liksom Jesus var en fredens man. Det är dock en sanning med modifikation, för att tala ett milt språk, ska man tala sanning är det lögn eller ett okunnigt uttalande. Redan från början var islam en militant religion som värvade människor med vapnens hjälp.

Efter att Muhammed genom att gifta sig rikt upphört med sitt yrke som kameldrivare började han föra Guds talan. Sakta men säkert ökade såväl antalet anhängare och antalet fruar och älskarinnor, bland andra nioåriga favoritfrun Aisha (det var denna fru som föranledde Runar Sögaard att kalla Muhammed för pedofil för några år sedan). När hans idéer börjat växa började han föra en krigisk politik mot Mecka. Bland annat gick hans folk till ständiga attacker mot dess karavaner och skadade därmed Meckas handel. Efter en tids strid vann Muhammeds trupp. Efter denna seger växte religionen oerhört snabbt. Våldsexpeditioner utgick varje år och med vapen i hand växte religionen som skapats av "fredens man" för att låna ett uttryck från den socialdemokratiska gruppledaren. I Nordisk familjebok från 1946 beskrivs profeten enligt följande:

Sträng konsekvens var för Muhammed främmande både i livet och i läran. Från rent etisk synpunkt är han allt annat än en stor man, men bristen på strängt sedligt medvetande och hans oklara tankar över alla andliga ting voro en oundviklig följd av den tid och det folk han tillhörde. På grund av de världshistoriska följder hans liv medfört, måste Muhammed likväl räknas bland jordens mäktigaste män.

Man kan självklart alltid diskutera det vettiga i att publicera Muhammedbilderna. Jag har svårt att förstå varför man ska rita sådana bilder som uppenbarligen sårar väldigt många muslimer. På samma sätt har jag svårt att förstå varför svenska skattebetalare ska livnära Elisabeth Ohlson Wallin och hennes antikristna bögpropaganda visas för skattepengar. I yttrandefrihetens namn vill jag dock inte förbjuda vare sig Muhammed med bombhuvud eller en Bögjesus (däremot är jag av uppfattningen att djurporr ska förbjudas och att människor som väljer att hänga upp djurporr på väggen först bör genomgå sinnesundersökning och sedan låsas in).

Skulle teckningar som visar Muhammed få alla muslimer att hata Sverige så mycket att de lämnade landet så hade jag med stor glädje ritat så många Muhammedbilder att varje muslim i Sverige kunde få ett eget signerat exemplar. Men det verkar inte bli så. I Palestina har muslimer exempelvis uppmanat till bojkott mot Sverige och Danmark men bara mot svenska produkter, vårt ekonomiska bistånd har man glatt tagit emot. Att bränna pengar är inte det samma som att bränna flaggor och ambassader.

Som jag ser det finns det ingen anledning att i onödan såra människor, vare sig de är muslimer eller något annat. Det finns dock skäl att påpeka att det finns olika motiv till att publicera bilderna och att det spelar viss roll. I Jyllands-Postens fall verkar det ha varit att diskutera yttrandefriheten och det lyckades onekligen även om det fått oerhört överdrivna proportioner. Lars Vilks var nog mest ute efter uppmärksamhet och det lyckades verkligen också. Hans motiv kan dock ifrågasättas. Efter mordhoten mot konstnärerna har som sagt ett flertal tidningar publicerat bilden på Muhammed med bombhuvud. Det fyller en funktion. Det visar dels att tidningarna ställer upp för yttrandefriheten och dels har bilden ett allmänintresse. De muslimer som hotar konstnärer och bränner flaggor ger automatiskt bilderna mer uppmärksamhet. Yttrandefriheten ställs mot muslimers intolerans och här är det glädjande att så många medier valt yttrandefriheten.

Sossarnas svar, dvs att inte låtsas om att Danmark brinner med förevändningen att danska muslimer plötsligt blivit konstkritiker och istället inrikta sig på varför ingen attackerar Jesus är bara fånigt. Jesus har attackerats i flera hundra år i Väst. Det är inte längre provokativt eller utmanande. Vill konstnärer väcka uppmärksamhet utan att utsätta djur för plågsamma situationer så blir det Muhammed de får angripa. Det ger lagom mycket uppmärksamhet och väcker debatt och diskussion. Skulle en konstnär däremot vilja vara riktigt provokativ i Väst så måste han eller hon rita något på temat judar. Har konstnären en bakgrund inom vänstern (som Lars Hillersberg) så kan han få visst stöd från vänstergrupper medan högerpressen rasar, men saknar han politisk bakgrund så blir det totalstopp för konstnären för all framtid.

Ett annat sätt att provocera är att måla nationalromantik. Konstnären Markus Andersson har haft fräckheten att måla naturtrogna motiv med inspiration från vår natur och historia. I Syndabocks-serien skildrade han personer som inte styrt sitt eget öde. Bland de målade personerna fanns Daniel Wretström, Christer Pettersson och Pim Fortuyn. Sedan hans konst hängts ut på Moderna museet beskylldes Andersson av etablissemanget för att vara både det ena och det andra.

Riktigt provokativ är man alltså inte när man skändar Jesus, Muhammed eller djur. Tystad blir man när man försöker eftersträva det vackra. Då är det inte längre konst, utan provokation. Märkligt kan tyckas, men fullt naturligt när man tänker på vilka som styrt landet det senaste århundradet.