Publicerad: 2008-02-13den-svenske.com

Dresdens förintelse - Churchills demokratiska krigsbragd

I krigets sista timma förintades Dresden i det största samordnade brittisk-amerikanska flygangreppet. Dödsdomen över den helt försvarslösa staden utfärdades för att imponera på Stalin. Denna artikel publicerades i tidningen Fria ord den 28 februari 1970. Okunskapen hos allmänheten om vad som hände i Dresden den 13 februari 1945 är fortfarande enorm. Därför publicerar vi denna artikel, på dagen 63 år sedan massbombningarna av Dresden. Språket kan kännas något torftigt men förutom i undantagsfall har vi låtit texten vara originalet trogen. Vi vill varna för otäcka bilder.

I vårt förra nummer fastställde vi, att våra stora folkupplysande massmedia i dagspress, radio och TV inte funnit anledning högtidlighålla minnet av Jaltakonferensen för 25 år sedan, då Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill sinsemellan delade upp det blivande krigsbytet. Anledningen till de uteblivna jubelfanfarerna i våra massmedia var alltför uppenbar: de västerländska krigsdemokratiernas självuppgivelse för den röde tsarens maktspråk och landrov i Europa.

I denna månad för 25 år sedan utförde det brittiska och amerikanska krigsflyget sitt största, mest framgångsrika samlade anfall på tysk mark. Detta kvartsekelminne av en demokratins krigstriumf har även gått de massmedia ganska spårlöst förbi, som eljest äro så påpassliga i återupplivande av segerfanfarer från andra världskriget. Det totala förintandet av Dresden den 13 och 14 februari 1945 med dödsoffer, som av skilda källor uppskattas från 150 000 till 300 000 människor, var en västallierad krigsförbrytelse, präglad, av den mest infernaliska omänsklighet. Men Winston Churchill, den store demokratiske krigshjälten, var dess upphovsman därför är det inte angeläget för våra massmedia att erinra om Dresdens död.

Det dröjde fram till 1951, innan den första boken med ögonvittnesskildringar och fotografier från Dresdens förintelse kom ut: "Der Tod von Dresden" av Axel Rodenberger, med förord av den då nära 83-årige Gerhart Hauptmann, vilken som genom ett under räddades ur fosforbrändernas, eldstormarnas och sprängbombernas gehenna. År 1963 kompletterades Rodenbergers verk med den stora utredning, byggd på dokumentariskt material i England, av den brittiske historikern David Ivring, som publicerades under titeln "The Destruction of Dresden". Irving fastställer Churchills krigsförbrytelse: Dresden var inget militärt mål, Churchills avsikt var att imponera på Stalin genom att åskådliggöra det samlade anglo-amerikanska flygets slagkraft i krigets allra sista timme, när Tyskland i realiteten redan var krossat och besegrat.

***

Det var alltså i Dresden tisdagen den 13 februari 1945. Sachsens gamla huvudstad hade helt undsluppit de bombmattor, som västmakternas flygarmador vräkt över andra tyska städer enligt den "strategi", som Churchill vunnits för av den tyskjudiske immigranten Frederick Lindemann - sedermera adlad för sina förtjänster. Dresdenborna var övertygade om, att deras stad "Elbflorenz" - som de kallade den - skulle undslippa terror bombningens förödelse. (Nedtecknaren av dessa rader besökte Dresden tre månader före dess död: de stadsbor, som han talade med, uttalade frispråkigt, att kriget var förlorat, men att västmakterna behållit Dresden oskadat för att där i "det nordiska Florens" installera sig till fredskonferenser och europeisk nygestaltning). Ingen människa anade, vilket fruktansvärt öde, som under nattimmarna denna dag för 25 år sedan skulle drabba dem och deras stad, en av Tysklands vackraste städer, musernas, de sköna konsternas, de underbara praktbyggnadernas stad.

Utan varsel - luftalarmtjänsten var desorienterad - bröt helvetet löst i den sena kvällstimmen, när flera hundratal tunga bombplan i ett första angrepp vräkte 3 000 sprängbomber och 400 000 brand- och fosforbomber över den aningslösa staden. Dresdens innerstad förvandlades till ett enda eldhav på en längd av 7 kilometer och med 4 kilometers bredd. Mycket få människor undslapp denna hetglödgade ugn på 28 kvadratkilometer; eldstormarna genom gatorna och fosfor-bränderna omöjliggjorde varje försök att undkomna. Staden hade inga bunkers, inga luftskyddskällare och dess tidigare luftvärnsartilleri hade flyttats till den östfront, som drog allt närmare.

Dresdens eget invånarantal var då omkring 630 000 människor. Staden var emellertid samtidigt uppsamlingsplats och genomgångsort för ett otal flyktingar, mest från Schlesien och Oberschlesien, åldringar och från krigstjänst befriade, som i allehanda fordon, hästspända vagnar och handkärror tillsammans med sina hustrur och barn flytt undan de annalkande ryssarna. Man räknar med att Dresden med dessa flyktingar hyste 1,3 miljoner människor denna tisdag den 13 februari 1945. Det var över dessa massor, som spräng-, brand- och fosforbomberna vräktes ner.

Två och en halv timmar senare kom det andra angreppet. Denna andra våg fällde 5 000 sprängbomber med förhärjande verkan, som fullbordade förintelsen. Efter det att själva staden redan förvandlats till ett flammande eldhav, inriktade bombflyget efter planenliga direktiv sina anfall mot de icke bebyggda områdena, såsom parkerna, det stora utställningsområdet och Elbes stränder. Dithän hade mångtusenden begett sig, som mer eller mindre skadade lyckats undfly den första eldstormen. Och här fanns de långa flyktingkolonnerna, som inte fått husrum i staden, med sina tältvagnar och kärror. I dessa väldiga oordnade massor av olyckliga människor, som flytt undan krigets fasor, föll sprängbomberna och fosforkanistrarna. De under vår och sommar grönskande områdena översållades av döda och stympade människor och hästar, splittrade vagndelar och de torftiga ägodelar, som flyktingarna velat rädda med sig från sina hem. Luften stank vida omkring av förbränt kött ... I Tekniska högskolan härbärgerades inemot 1 000 flyktingar: samtliga omkom i en bombfullträff.

I Dresden fanns det talrika krigslasarett; slott och många privatvillor hade omställts till lasarett. På taken från dessa byggnader lyste röda kors på vitt fält. Men detta utgjorde inget hinder för bombfällarna att förinta dem. Blinda krigsskadade sprang barfota omkring i brinnande fosfor, benamputerade försökte på armbågarna kräla sig fram till utgångarna av de sammanstörtade, brinnande lasaretten.

I morgontimmarna följde ett tredje anfall av oförminskad styrka, i vilket 2 000 sprängbomber och 50 000 brandbomber överöste de östra stadsdelarna. Lågtgående flyg jagade på landsvägarna de flyende människorna till döds. Tjocka, svarta moln låg över staden: solen kunde inte tränga genom detta dödens mörker.

***

Hela Dresden hade blivit en massgrav. Först så småningom kunde man fastställa omfattningen och ödeläggelsen i denna den mest fruktansvärda krigsförbrytelse, signerad av Winston Churchill. Detta underbara Dresden, detta det nordiska Florens vid Elbe med dess enastående, under så många generationer samlade kulturskatter i stadsbyggnad och konstverk, hade lagts i spillror på något dygn. För att Winston Churchill med tillstånd och medhjälp av Roosevelts så lydige Dwight D. Eisenhower ville ge ett imponerande fyrverkeri för krigskumpanen Josef Stalin!

Vid Jaltakonferensen träffades de allierade den 4-11 februari 1945 för att diskutera Europas och världens framtid. Kriget ansågs redan vunnet. Dagarna efter konferensen bombades den fridfulla staden Dresden till ruiner. På bilden syns Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin

De döda kunde inte jordfästas. I dragkärror forslades offren, barn, kvinnor och män, avslitna lemmar och huvuden för att vräkas ner i massgravar. Uppröjningsmanskapet hann inte med att i tid få undan dessa hundratusenden döda, och risken för epidemier genom förruttnelse var överhängande. Enda utvägen var kremation under öppen himmel: högarna av lik övergötos med bensin och antändes på järngaller. Glöden från dessa "krematorier" flammade dag och natt, och stanken därifrån spred sig kilometervis.

***

Så långt en sammanfattning av Axel Rodenbergers skakande bok om "Dresdens död". I den ovannämnde brittiske krigshistorikern, David Irvings bok "Dresdens förintelse" fastställes bland annat:

Dresden brann under sju dagar och åtta nätter. I Dresden dog fler människor än genom atombomberna. Därest Hiroshima var det omänskliga priset för en evig varning - vad var då Dresden? Man talade om en vansinnig och meningslös aktion, om ett dåd, som var ovärdigt den engelska historien, ty kriget var sedan länge avgjort, då det med flyktingar och fångar överfyllda Dresden planmässigt förintades.