Publicerad: 2007-12-19Tomislav Sunic

Bedrägeriet med de mänskliga rättigheterna

Ingen verbal konstruktion är så kraftfull och effektiv när det gäller att fullständigt avväpna dess kritiker som uttrycket om "mänskliga rättigheter". Sedan instiftandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 har inte en enda regering i världen, eller frihetsälskande akademiker, undvikit uttrycket när de yrat om världsförbättringar eller hoppats på att utöka sin egen välfärd. Trots detta har det skett en påfallande ökning av inskränkningar av de mänskliga rättigheterna sedan klausulen om just dessa rättigheter togs i bruk.

Anledningen till det är enkel och representerar inte en motsägelse vad gäller begreppet. Den lexikografiska konstruktionen "mänskliga rättigheter" är det mest framgångsrika verktyget för att dölja oförätter gentemot särskilda rättigheter hos folk. Idag har det blivit ett honnörsord för liberal plutokrati och dess vänstervridna författare i sökandet efter ett moraliskt försvar för dessas militära äventyr eller mediala lögner. Vid en närmare grammatisk undersökning av den lexikografiska akrobatiken vad gäller uttrycket "mänskliga rättigheter" så betecknar det ett abstrakt juridiskt område som vilar på en myriad av olika definitioner. Dess ursprungliga beskaffenhet förhindrar konkreta rättigheter för ett givet folk, nation, ras, folkstam eller social grupp. Uttrycket "mänskliga rättigheter" är specialdesignat för en rotlös och anonym individ eller en gör-det-själv konsument utan historiskt minne, omedveten om sin ras och kultur. Det är ett självuppfyllande uttryck med olika innebörd i olika sociala och historiska sammanhang. För en utfattig palestinier bosatt i ett flyktingläger på Västbanken har mänskliga rättigheter en annan innebörd än för hans granne, den judisk-amerikanske nybyggaren vars avlägsna kusiner försvann i Europa under andra världskriget. För en serbisk bonde har mänskliga rättigheter en innebörd, för den närbelägna albanske jordbrukaren en annan. För en av Washington DC:s experter eller politiker har mänskliga rättigheter en annan klang än för den fattige vita jordbrukaren i Oklahoma som har fått avveckla eller förlorat sitt arbete till illegala invandrare.

De mänskliga rättigheternas ideologi är särskilt väl införlivad i den amerikanska rättsprocessen. Dess franska motsvarighet les droits de l’homme ("mannens rättigheter") skulle, om det användes i dagens USA, orsaka raseri hos många feminister och bisexuella. Den amerikanska nationens grundare Thomas Paine skulle troligen bli stämd om han gett ut sitt arbete The Rights of Man idag eftersom hans uttryck "man" syftar till ett maskulint och helt vitt samhälle. Således skulle Paines betydelsefulla virila "man" bli ersatt av det kastrerade, om inte transvestita, adjektivet "människa". Tyskarna verkar ha större tur då deras uttryck Menschenrechte är närmare det engelska uttrycket om mänskliga rättigheter. Åtminstonde var det vad som var meningen efter denazifieringsprocessen som i stor utsträckning drevs fram av den judisk-amerikanska Frankfurtskolans omskolare i efterkrigstidens Tyskland.

Många författare menar att de mänskliga rättigheterna är av bibliskt ursprung vars sekulära utskott skapat grundstenarna i den moderna liberala demokratin. När man studerar ideologin om de mänskliga rättigheterna närmare visar det sig att det är den mest rasistiska och självförhärligande tro som orsakar oräkneliga katastrofer och besvikelser. Ideologins egna natur framhärdar att alla folk är jämlika – och därför kan offras. Budskapet som ideologin om de mänskliga rättigheterna framför är illusionen att varje människa på jorden måste vara rik och vacker, och att denne kan byta social status efter tycke. En förstulen blick på verkligheten visar dock att folk inte är födda jämlika, icke vare sig det gäller fysik eller den genetiska uppsättningen! Någon bär på kromosomer som grundar för kriminalitet och gör denne till ett framtida fall som seriemördare. Någon föds med avlångt ansikte och runt format bakhuvud, likt många européer, en annan har en sluttande panna på en neanderthalliknade skalle. Någons IQ tangerar 150, en annan är sinnessvag och till större belastning för samhället än en tillgång för det. Omsatt i praktiken i ett mångkulturellt samhälle så leder dogmen om de mänskliga rättigheterna till social polarisering, spänningar och slutligen till inbördeskrig.

Särskillt barbarisk är dogmen om de mänskliga rättigheterna under krig. Varför? Låt oss ställa en retorisk fråga. Vad händer när individer och folkslag placeras utanför kategorin "människor", så som de tyska civila under andra världskriget? Inga vilda gissningar krävs vad gäller den frågan. Utpekade som monster och odjur av de allierade så passade inte tyskarna in i den skyddade zonen som mänskliga rättigheter utgör. Odjur och monster måste utplånas, deras städer fosforbombas och deras kultur från Monte Cassino till Berlins museum måste angripas som ultimata symboler för onskan.

På den akademiska nivån appliceras samma exkluderande arbetssätt. En akademiker eller självtänkande person som tvivlar på de mänskliga rättigheternas paradigm blir genast kategoriserad som "högerextrem" och liknas vid en pessimist, en korkad, konstig person – ett sjukligt tillstånd inte värdigt några mänskliga rättigheter. Han är en främling som i värsta fall kräver inlåsning på en psykiatrisk institution, eller som behöver träning i etniskt medlidande i bästa fall. Hur i hela världen skulle en "nazist" eller hans kusin, i ordets utsträckning, "antisemiten" ses som en mänsklig varelse? Han måste tystas för gott.

Baksidan av "mänskliga rättigheter" är ett annat lexikografiskt barbari där det anmärkningsvärda nya uttrycket "hatbrott" tål att poängteras. Dess semantiska elasticitet skapar en kriminell i varje kritiker av den moderna liberala mytologin. Det snabba förökandet av sådana meningslösa standardiserade talesätt tjänar som en sköld för det liberala systemet för vilket det, likt forna Sovjetunionen, noga döljer en totalitär karaktär. Slutligen kommer det att bli förintat av samma predikande mästare som införde detta lexikografiska och juridiska nonsens.

Den amerikanske medborgaren och före detta diplomaten Dr. Tom Sunic är professor i statsvetenskap och i denna artikel beskriver han bedrägeriet med dogmen om de mänskliga rättigheterna, rättigheter som snarare används som ett redskap för förtryck än den "godhet" som det gärna framställs som av etablissemanget.

Dr Sunic är en uppskattad författare som tidigare utgivit boken Against Democracy and Equality och nu är aktuell med boken Homo Americanus, med förord av professor Kevin MacDonald. Boken kommer inom kort att vara tillgänglig via NSF-Butiken.