Publicerad: 2007-12-13Henrik Garfvé

Slaveriet och den vite mannens nya börda

Det har varit en häktisk höst för den politiska korrekthetens ständiga försvarare. Kontroversen kring nobelpristagaren James Watsons kommentarer om rasskillnader i intelligens antog enorma proportioner och tidningar runtom i världen, liksom i Sverige, skrev hätska artiklar där uttalandena förvanskades och hånades. Bara någon vecka efter det att Watson-debatten kulminerade, så hamnade en svensk akademiker i blåsvädret. I ett flertal polemiska inlägg på DN-kulturdebatt har historieprofessorn Dick Harrison under hösten blivit föremål för anklagelser om eurocentrism och angrepp mot afrikaner.

Källan till Harrisons plötsliga impopularitet i vissa kretsar står att finna i den planerade trilogi om slaveri som Harrison för närvarande författar. För inte så länge sedan utkom den andra boken, Slaveri. 1500-1800, vari han ger en i mångas ögon alltför nyanserad bild av det transatlantiska negerslaveriet, som naturligtvis intar en framträdande position i den anti-vita tidsålder vi nu befinner oss i.

Ämnet aktualiserades ånyo för någon vecka sedan. När den internationella dagen för slaveriets avskaffande inföll den andra december, tog Sveriges negroida integrationsminister, Nyamko Sabuni, tillfället i akt och påpekade att svenskar i allt för liten utsträckning skuldbelagts för Sveriges delaktighet i negerslaveriet. Massmedia missade naturligtvis inte detta gyllene tillfälle att få driva sin anti-svenska agenda. I Bonnierägda Dagens Nyheters rapportering från spektaklet återfanns förutsägbara resonemang om det förmenta behovet av nationell rannsakan, reviderade skolböcker och kollektiv svensk slavskuld.

Höstens angrepp mot Harrison och Sabunis appell för ökad svensk skuldbörda kan ses som en motreaktion till den uppluckrade, traditionella synen på slaveri – en syn som främst syftar till att skuldbelägga den vita västvärlden.

Slaveri med stort "S"

Precis som det finns en förintelse med stort "F" så skulle man kunna säga att det finns ett slaveri med stort "S", som åsyftar just det transatlantiska negerslaveriet. Det finns många gemensamma nämnare mellan de båda fenomenen; offerrollen är tydlig och innehas av en part, detsamma kan sägas om den för vita européer reserverade förtryckarrollen. Båda dessa historieskrivningar används dessutom flitigt som påtryckningsmedel av minoritetsgrupper i vår samtid.

I fallet slaveriet med stort "S" är negrer de självklara innehavarna av offerrollen, medan vita européer i vanlig ordning står för förtrycket. Historieskrivningen är svartvit i dubbel bemärkelse. Häri finner man även orsaken till Harrison-kontroversen, då Lundaprofessorn inte sällar sig till denna skeva historieskrivning. Vilandes på gedigna referenser och fakta bryter Harrison effektivt upp klichéartade föreställningar. Genom att framhäva afrikanska slavsäljares skuld och påminna om arabernas ofta så bekvämt bortglömda slavhandel, som omfattade lika många negrer som européernas slavhandel gjorde, så blir den annars så traditionellt vita förtryckarrollen plötsligt mer mångfacetterad. Och färgrik. Inte heller offerrollen lämnas intakt. Harrison påminner tacksamt om att uppemot en miljon européer under den för boken aktuella tidsperioden föll offer för slavhandlare.

Harrison har dokumenterat sina ståndpunkter väl och har vid ett flertal tillfällen påpekat att dessa inte heller kan betraktas som särdeles kontroversiella, då de delas av många andra historiker. Likväl har hans senaste verk väckt ont blod. Inte nödvändigtvis hos andra historiker, utan främst bland afrikanska invandrare och anti-rasister. Slaveridebatten inleddes med ett inlägg av negern Kitimbwa Sabuni, samordnare i Afrosvenskarnas riksförbund och tillika bror till integrationsministern med samma efternamn, där Harrison anklagas för att "skylla på offren" och t.o.m. för att ha inlett en "attack mot afrikaner". Efter detta tog Viveca Motsieloa vid med ett angrepp där Harrison utpekades som "eurocentrist". För den som är mindre bevandrad i den politiskt korrekta nomenklaturen så kan det tilläggas att det sistnämnda begreppet betyder att man betraktar omvärlden eller historien ur ett europeiskt perspektiv och att man dessutom har en tendens till att värdera detta perspektiv högre än andra, något som naturligtvis är en stor synd i Motsieloas kretsar. Tillåter man sig tolka om ordets innebörd borde istället Motsieloa kunna anklagas för eurocentrism, eftersom hon uteslutande är intresserad av att betona en för européerna unik skuldbörda, trots att slaveri är ett dokumenterat universellt fenomen. Tilläggas kan också att Motsieloa, precis som namnet antyder, har rötter i Afrika. Ett tredje debattinlägg skrevs av en viss Jan Lönn, verksam vid Centrum mot rasism. Istället för att skissera en global bild av slaveriet förefaller Lönn mena att Harrison borde ha skrivit en bok om hur svenskproducerat järn användes till fotbojor under slavhandeln.

I ett gensvar med den talande rubriken Pajkastning förändrar inte historien bemöter Harrison sina ideologiskt motiverade belackare. För den som mer ingående vill ta del av Harrisons perspektiv rekommenderas naturligtvis den omtalade boken som sådan. Syftet med den här artikeln är inte att recensera ovannämnda debatt, eller att närmare utröna Sveriges marginella roll i slavhandeln, utan snarare att belysa varför det är så viktigt för vissa debattörer att den snäva bilden av slaveriet med stort "S" upprätthålls.

Den vite mannens nya (skuld)börda

Om vi frångår Harrisons mer nyanserade bild av slaveriet och åter fokuserar på den bild av slaveriet som Motsieloa, Lönn och syskonen Sabuni vill att vi ska undfägnas, så kan vi alltså konstatera att slaveriet med stort "S" tillskriver negrer offerrollen och vita européer förtryckarrollen. Den innebär med andra ord ett massivt skuldbeläggande av den europeiska civilisationen, något som får implikationer även i vår tid då hela nationer kan hållas ansvariga för historiska oförrätter. Att skuldbelägga vita européer kan således vara en framgångsrik strategi för grupper som vill avancera sina etniska intressen. Förebilder inom detta område lyser knappast med sin frånvaro, där det judiska folket torde vara det mest namnkunniga. Med utgångspunkt ur detta är det inte svårt att se varför en nyanserad bild av ett slaveri, med gement "s", utgör ett hot mot afrikanska rasintressen och det är knappast någon tillfällighet att två av de tre debattörer som angripit Harrison själva är afrikaner.

Att avancera egna etniska eller rasliga intressen är otvivelaktigt ett grundläggande motiv bakom skuldbeläggandet av vita européer. I USA är det högst påtagligt att denna strategi burit frukt. Detta kan bl.a. ses i för afrikaner fördelaktiga kvotsystem vid universiteten och möjlighet att organisera medlemmar i den egna gruppen på basis av rastillhörighet i otaliga, explicit svarta intresse- och lobbygrupper, ett privilegium som den krympande andelen vita amerikaner i praktiken inte åtnjuter. Man har dessutom börjat driva krav på ekonomisk kompensation till slavättlingar från privata företag och den amerikanska staten. På ett globalt plan kan man även notera att skuldbeläggandet fungerar som ett starkt incitament för den vita västvärlden att fortsätta pumpa in miljarder i biståndspengar till korrupta och dysfunktionella regimer i Afrika som en sorts "kompensation", trots att fenomenet skulle kunna beskrivas som ett 2000-talets Sisyfosarbete.

Det sistnämnda tangerar ytterligare ett viktigt motiv bakom skuldbeläggandet av vita, nämligen ett behov av att formulera en pseudovetenskaplig historieskrivning, eller ideologi om man så vill, vars främsta behov är att bortförklara och ursäkta egna, i detta fall afrikanska, misslyckanden. Det transatlantiska negerslaveriet, i kombination med kolonialismen, används därför flitigt som monokausala förklaringar till afrikanska staters oförmåga till grundläggande samhällsbygge, liksom afrikanska minoritetsgruppers bristande förmåga till integration i västvärlden. Detta trots att vetenskapen har funnit att andra faktorer i hög utsträckning bidrar till att förklara dessa fenomen. Utan att göra en alltför omfattande utläggning, så kan man t.ex. konstatera att låg, genomsnittlig IQ försvårar afrikanska folkslags förmåga till att bygga moderna samhällen eller integreras i västerländska sådana. Man har även funnit förhöjda testosteronhalter hos afrikanska män, vilket bidrar till att förklara det grova och omfattande våld som förekommer i afrikanska nationer liksom afrikanska minoritetsgruppers överrepresentation ifråga om våldsbrottslighet i västvärlden. Kort sagt behöver man även ta hänsyn till genetiska och evolutionära faktorer om man vill förstå Afrikas sönderfall efter de vitas uttåg eller afrikanska minoritetsgruppers notoriska oförmåga till integration.

En långtgående anklagelseakt

Av flera olika skäl är det alltså viktigt, utifrån afrikanska rasintressen, att skuldbelägga vita européer. Därför upphör sällan anklagelseakten vid just slaveri och kolonialism. Många afro-apologeter anklagar i ytterligare ett led vita för att ha konstruerat rasistiska, rasbiologiska teorier, vars syfte skulle ha varit att rättfärdiga negerslaveriet och kolonialismen. Tidigare nämnda Kitimbwa Sabuni har exempelvis i en artikel om "afrofobi", ytterligare ett pikant inslag i den ständigt expanderande pk-nomenklaturen, skrivit att "...oavsett vart i världen du dig vänder hamnar svarta av hävd längst ner i samhällshierarkin [...] Detta tog fart i upplysningstiden när det koloniala projektet accelererade. Upplysningstidens filosofer placerade svarta längst ner i sin rasbiologiska hierarki, vilket fått genomslag ända in i våra dagar".

Sabunis uppfattning delas även av Victoria Kawesa, negroid styrelseledamot i Centrum mot Rasism, som också hon i en artikel om s.k. "afrofobi" levererar identiska anklagelser:

I Europa återfinns afrofobins historiska rötter i europeiska länders kolonialisering av den afrikanska kontinenten. För att rättfärdiga européers ekonomiska och politiska koloniala projekt, utvecklades rasistiska teorier mot afrikaner som "underlägsna" vita för att därigenom möjliggöra våldshandlingar mot dem.

Här kan man således skönja en indirekt koppling till Watson-kontroversen, eftersom Sabuni och Kawesa insinuerar att vita européer mer eller mindre uppfann teorier om att afrikaner skulle vara underlägsna vita, inte minst ifråga om intellektuell kapacitet. Författarna menar vidare att denna relativt färska "uppfinning" är en bidragande orsak till att afrikaner fortfarande, för att citera Sabuni, "hamnar längst ned i samhällshierarkin". Därav det påstådda behovet av att ytterligare patologisera vita européer med det pseudodiagnostiska begreppet afrofobi. Även i detta fall placeras således skuldbördan bekvämt nog hos vita européer.

Lika lite som européer kan hållas ensamt ansvariga för slaveri, kan européer emellertid anklagas för att ha varit först ut med att odla "myter" om afrikaners intellektuella brister.

I boken Race: The Reality of Human Differences från 2004, författad av antropologiprofessorn Vincent Sarich och journalisten Frank Miele, har författarna ägnat ett helt kapitel åt hur äldre civilisationer betraktat raser och rasskillnader. De visar exempelvis att arabiska vetenskapsmän och filosofer klassificerade negrer som den minst intelligenta rasen. Vidare utvecklade araberna teorier om vad som givit upphov till detta.

Den persiske författaren och vetenskapsmannen Nasir al-Din Tusi skrev exempelvis på 1200-talet att "många har upptäckt att apan är mer lättlärd och intelligent än zanji [negrer, förf. anm.]". Kanske den främste av arabernas filosofer, Ibn Kaldhun, skrev på 1300-talet att "det enda folk som accepterar slaveri är negrerna, p.g.a. deras låga grad av mänsklighet och deras närhet till djurstadiet". Geografen Muhammad Al-Idrisi, som verkade på 1100-talet, menade att negrer "saknar kunskap och lider av defekta sinnen, varför lärda män är näst intill okända bland dem".

Orsaken till denna låga intelligens menade man berodde på det afrikanska klimatet, som format de negroida folkslagen. Juristen och vetenskapsmannen Said Al-Andalusi beskrev på 1000-talet teorin på följande sätt:

Solens långa närvaro vid zenit gör luften torr och atmosfären tunn. Detta gör deras temperament hetlevrat och sinnelaget hetsigt, deras färg svart och deras hår ulligt. Sålunda saknar de självkontroll och överhopas av nyckfullhet, oförstånd och okunnighet. Sådana är de svarta som lever i Etiopien, liksom nubier, zanj [avser i detta fall bantufolk i östra Afrika, förf. anm.] och dylika folk.

(Samtliga arabiska citat ovan är fritt översatta och återfinns i kapitel två i Race: The Reality of Human Differences. Citaten är ursprungligen hämtade ur Bernard Lewis bok Race and Color in Islam).

Ovanstående teorier om afrikaners låga intelligens, och orsaken till detta, promulgerades alltså århundraden innan europeiska upplysningsfilosofer hängav sig åt frågan. Om det är något européer kan anklagas för så är det däremot att vi systematisk studerat fenomenet, och i takt med våra vetenskapliga framsteg, med allt större precision därtill. Den trogne läsaren torde vid det här laget vara bekant med resultatet av detta företag; icke-kulturbundna IQ-test visar konsekvent att afrikanska folkslag i genomsnitt presterar 15-30 IQ-poäng lägre än européer.

Inte desto mindre vill ovannämnda, negroida debattörer att européer ensamma ska bära skuldbördan, såväl för slaveri som för påstått osakliga, men likväl empiriskt belagda, teorier om afrikaners intelligens. Detta eftersom skuldtyngda européer gör det betydligt lättare att avancera afrikanska rasintressen. För framgångsrika förebilder inom samma gebit är det bara att blicka mot judenheten, som vunnit enorma framgångar på européers bekostnad genom liknande strategier.

För dessa etniska intressegrupper är det centralt att européer ensamma fortsätter att axla historiska skuldbördor. För att så ska ske är det följaktligen viktigt att européer indoktrineras genom en skev, selektiv och i många fall direkt förvanskad historieskrivning. Vilket också är vad som skett i massiv skala i det efterkrigstida Europa. Vi har, som en tidigare generations kämpar konstaterade, blivit ett folk förslavat i lögner och skam. Det är nu vår generations stora uppgift att befria vårt folk från dessa påtvingade skygglappar.