Årets Salemmanifestation liknade i mångt och mycket föregående års upplagor. Vänsterextrema element hade sin vana trogen tagit sig till platsen och manifesterade sin ståndpunkt under banderollen "En fixad - nu tar vi resten". Traditionsenligt fick de även lämna platsen med oförrättat ärende. De vänsterextrema hann däremot förstöra för vanliga Salembor. Bland annat anlades bränder vid Säbyskolan och Söderby friskola varefter vänsterextremister utsatte tillkallad brandpersonal för stenkastning likt ungdomar i invandrartäta förorter.
Inför Salemmanifestationen har flera media rapporterat om hur lokalpolitiker i Salem försökt få demonstrationstillstånden indragna. I regel har media vidarebefordrat politikernas argument om att demonstrationerna brukar urarta i våldsamheter varför de borde förbjudas. Såväl politiker som media har därmed medvetet förbisett det flagranta faktum att Salemmanifestationen aldrig har urartat i våldsamheter varemot de vänsterextrema elementen målmedvetet anställt våldsamheter varje år, främst mot polis på plats men även mot civila mål i Salem.
Om politikerna med ärligt uppsåt skulle motsätta sig våldsamheterna i Salem så borde de rimligen rikta sin kritik enkom mot de vänsterextrema. Så har emellertid inte skett.
De vänsterextrema på plats tar årligen till sin gamla invanda och inherenta strategi att anlägga förstörelse för att på så sätt försöka skapa en motvilja till Salemmanifestationen. De är väl medvetna om att de omöjligen skulle kunna uppmuntra någon betydande del av kommunbefolkningen att ställa sig bakom deras linje att våld mot etniska svenskar borde bejakas. Deras enda alternativ är att förmå folk att förknippa en manifestation mot våld till en manifestation kantad av våld, även om det inte är Salemmanifestationens deltagare som står för våldet.
Kommunpolitikerna är allt för villiga att se till så att vänsterextremisternas strategi blir framgångsrik eftersom det ytterst är konsekvenserna av deras förda politik som kritiseras i manifestationer likt den i Salem. De senaste decenniernas invandrarpolitik som drivits av såväl socialistiska som borgerliga regeringar har resulterat i ett samhälle diametralt motsatt det svenska folkets intressen, med bland annat försämrad ekonomi, minskad solidaritet, ökad brottslighet och ett ökat våld som konsekvenser. Daniel Wreström är en av de många individer som betraktas som acceptabla offer för den förda politiken, men det är ett ansvar som politikerna ytterst ogärna axlar och ett faktum som de helst av allt inte vill att folk skall uppmärksammas på.
Media å sin sida skäms heller aldrig för att ljuga. De är lika väl medvetna om vilka som står för våldet i Salem som de är medvetna om att politikernas framställning av problemen i Salem är snedvriden. Ändå ifrågasätter de vare sig politikerna eller de vänsterextrema utan framställer dylika våldsamheter som ett resultat av de "högerextremas" demonstration. Rubrikerna lyder vid varje tillfälle att det är "nazistdemonstrationen" som "urartar", trots att det i själva verket genomgående är nationalsocialismens motståndarläger som glorifierar och griper till våld.
Handlingsmönstret är definitivt ingenting unikt för Salemmanifestationen utan närhelst vänsterextremister angriper nationalsocialistiska arrangemang, eller även andra gruppers arrangemang för den delen, så är den massmediala vinklingen att försöka associera "nazisterna" med våldet samtidigt som de vänsterextremas roll tonas ned.
Att detta sker systematiskt illustreras bland annat i Publicistklubbens årsbok 2007, en skrift för journalister av journalister där den välkände journalisten Niklas Svensson uttrycker sig ovanligt rättframt apropå medias ensidighet och enfald vad gäller vänsterextremisters destruktiva förehavanden i samhället:
Aldrig under mina tretton år på Expressen har jag känt mig så totalt överkörd som den kväll då vi fick beskedet om att samtliga vänsterextremister skulle anonymiseras. Joachim Berners vackra ord knappt två år tidigare var inget annat än vackra ord. Det är möjligt att det fanns flera olika skäl till hans beslut. Men huvudskälet kan ha funnits på Expressens redaktion.
Vi hade tidigt under vår granskning funnit obehagliga kopplingar mellan dömda vänsterextremister och anställd personal på redaktionen. Och vi hade upptäckt texter på kultursidorna som tog vänsterextremisterna i försvar.
Det kan förväntas att media och politiker framgent med allt större emfas kommer försöka förhindra nationella manifestationer med hänvisning till de vänsterextremas våld, eller hur "nazistdemonstrationer" uratar som de bedrägligen formulerar saken. Det är således av vikt att nationella inte bara uppvisar oantastlig disciplin vid sina aktiviteter utan även att det svenska folket aktivt informeras om hur verkligheten förhåller sig. De nidbilder som de presenteras av vilka som står för det politiska våldet i dagens Sverige kommer nämligen ständigt att vara präglad av de obehagliga kopplingar som existerar mellan vänsterextremister och anställd personal på landets massmediala redaktioner.

För femte året i rad arrangerade NSF–Östergötland en minnesdag över Gustav II Adolf som stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Detta är en traditionell åminnelsedag som uppmärksammas av nationalister, och en utmärkt dag för att ta del av Sveriges rika kulturarv.
Motståndsrapporter från ett urval av de aktiviteter som våra aktivister utför.