Publicerad: 2007-09-12Björn Björkqvist

Det talas för lite om Förintelsen

Mellan 1939 och 1945 skakades världen av det mest bestialiska massmordet som någonsin inträffat. Det var inte värst i antal offer eller brutalitet utan brutaliteten och vidrigheten låg i att offren var judar, världens mest oskyldiga och välmenande folkslag. Under åren 1939-1945 mördades sex miljoner judar dels genom gasning men också genom att man begravde dem levande, att man lät dem svälta ihjäl, att man tvingade på dem sjukdomar, att man tvingade in dem till dr Mengele som fick göra sina hemska tester på dem (praktiskt taget alla som överlevde Förintelsen har träffat Mengele). Tyskarna hatade judarna (så mycket och utan anledning) att de till och med ville tvätta sig med deras fett. Därför gjorde de tvål av judarnas fett som de glatt marknadsförde som Rent Judiskt fett (som konstigt nog förkortades RIF). Av samma fett tillverkade man ljus som man tände vid speciella högtider. Vid speciella tillfällen och finare bjudningar fanns det ingen finare gåva att överräcka till värdparet än en lampa vars skärm var gjord av hud från en jude. Allt detta om man får tro den officiella historieskrivningen.

Sedan dess har det kommit olika vågor av Förintelsepropaganda som sköljt över Sveriges gränser. I slutet av 1970-talet berättade exempelvis en kvällstidning förfärat att ungdomarna inte kände till Förintelsen och gav sedan ut en specialtidning som spreds via lärare till eleverna och dels berättade om den hemska Förintelsen men också att ungdomarna skulle akta sig för dagens hemska nazister som Göran Oredsson och Per Engdahl.

I slutet av 1990-talet var det dags för en ny våg. En vinklad och feltolkad undersökning visade att väldigt få ungdomar med 100 % säkerhet ansåg att Förintelsen var ett historiskt faktum som inte på något sätt får ifrågasättas. 1998 började man sprida boken "Om detta må ni berätta" som delades ut gratis till skolor och alla som ville ha. Snart stod Sverige som då var synonymt med Göran Persson som värd för en årlig konferens om Förintelsen där judar och statsmän på skattebetalarnas bekostnad fick njuta dyra middagar och prata om Förintelsen under nästan en vecka i januari varje år. Man startade också vad som med tiden blev myndigheten Forum för Levande Historia. Som utbildningsansvarig på Levande Historia och med ansvar för den årliga Förintelsekonferensen utsågs forskaren och doktoranden Christer Mattsson. Det var i alla fall den officiella bilden man ville ge. I själva verket var Mattsson bara en gammal misslyckad SSU:are som inte alls var doktorand.

Sedan undersökningen bland unga tolkades till oigenkännlighet så har Förintelsen varit ett ständigt tema i Sverige. Förutom de dyra middagarna som spärrade av stora delar av Stockholm så har det ordnats demonstrationer där svenska barn har tvingats ut för att "minnas Förintelsen" och "se till att det aldrig händer igen". Varje dag har Förintelsen nämnts i minst två tidningar men ofta i ett dussintal. Varje dag sedan mitten av nittiotalet. En sökning på Eniro visar att ordet Förintelsen nämns 29 gånger sedan den första september. Det är alltså nästan tre artiklar om dagen. Detta kan jämföras med Gulag som för närvarande är ett mer populärt ämne än någonsin och nämns i 13 artiklar, dvs lite drygt en artikel om dagen. Man kan fortsätta jämförelsen och jämföra sökorden Hitler mot Stalin och så vidare. Man märker snart att människorna bakom etablerad massmedia är fanatiska när det gäller att få tjata om Förintelsen. Förutom detta är Förintelsen ständigt återkommande i skolorna som inte längre använder en lektion av de få historietimmar man har åt Förintelsen utan numera använder flera veckor och ibland hela terminer. Eleverna samlar pengar för att åka till Auschwitz. Fackförbund och andra intresseorganisationer ordnar kurser och fyller sina medlemstidningar med material om Förintelsen och det finns ofta mer material att beställa. Levande Historia har som tidigare nämnts blivit en myndighet som ska tala om för svenskarna vad de ska tänka och tro.

Men det finns de som är mer fanatiska. En av de tidningar som ofta bidrar med artiklar om Förintelsen är den kristna tidningen Dagen. Idag har den kristdemokratiska lokalpolitikern Stefan Dozzi, kommunalråd i Värmdö kommun, blivit publicerad under rubriken "Oroväckande tystnad om Förintelsen".

Dozzi inleder sin sansade artikel på följande sätt:

Förintelsen är det mest fruktansvärda och fasansfulla brott mot mänskligheten som någonsin inträffat. Jag är oroad över den tystnad kring Förintelsen som i dag råder inom det politiska livet, men också i samhället i stort.

Foto: Kristdemokraterna

Stefan Dozzi

Dozzi fortsätter sedan sin artikel med att fråga varför inget görs för att Förintelsen inte ska falla i glömska och påminner läsaren om att odemokratiska partier blir allt mer vanliga i landets politiska församlingar. Vilka partier Dozzi syftar på behåller han som sin egen lilla hemlighet men så vitt den-svenske.com känner till finns det endast några få partier i några kommunfullmäktigeförsamlingar runt om i landet som titulerar sig som kommunistiska. Dessa kan ses som ickedemokratiska men å andra sidan har dessa partier i regel en fungerande demokratisk struktur och förespråkar, i alla fall tills vidare, demokrati av parlamentarisk modell. Om det är Sverigedemokraterna som Dozzi syftar på så är dessa i allra högsta grad demokrater och att vilja assimilera invandrare gör dem inte till antidemokrater.

Vidare hyllar Dozzi den store Göran Persson för dennes Förintelsekonferenser och andra initiativ som gjorde honom populär hos befolkningen i Israel för att sedan fråga vad Fredrik Reinfeldt tänkt göra.

Fredrik Reinfeldt bör föra stafettpinnen vidare och ta initiativ till en ny konferens om Förintelsen och även väcka frågan inom EU. Regering och riksdag har i detta en stor uppgift. En ökande antisemitism runt om i Europa väcker oro. Nya generationer växer upp som kanske aldrig har samtalat kring Förintelsen och de som kan berätta försvinner ifrån oss.

Var finns den uppväxande generation som växer upp utan att ha samtalat om Förintelsen? Syftar Stefan Dozzi på de barn som man ibland läser om i media och vars levnadsöde får det att tåras i ögonen? Jag menar de barn som stötts ut av sina familjer och tvingats att leva i mörka jordkällare där mat kastats in några gånger i veckan. Nog för att det finns sådana barn men att kalla dem för en generation är lite magstarkt. I Sverige har jag inte läst om något sådant fall och jag tror inte att det förutom dessa barn finns några svenska barn som inte tvingas att sitta lektion efter lektion för att höra om Förintelsen istället för att läsa sig om sin egen historia.

Stefan Dozzi avslutar sin debattartikel med att förklara vilken uppgift han anser att han och alla andra förtroendevalda har att fylla:

Politiskt förtroendevalda har en stor uppgift att fylla när det gäller att följa upp och aktivt medverka till att minnet av Förintelsen lever vidare i hela samhället och från generation till generation. Vi måste tillsammans göra någonting nu!

De som trodde att politiker ska arbeta för sina väljare eller för det svenska folket har alltså fel. De politiskt förtroendevalda har en stor uppgift och det är att tjata hål i öronen om Förintelsen. Det är därför som de väljs. För om vi inte kommer ihåg Förintelsen så kan vad som helst hända. Om människan inte längre tror på Förintelsen, vad ska de tro på då? Kommer nästa generations Stefan Dozzi tala om hur viktigt det är att landets förtroendevalda för fram att alla måste tro på Troll och Häxor? Vi får helt enkelt inte glömma eller för någon sekund tro att det finns viktigare frågor för landets politiker. Förintelsen är vår nya statsreligion och den som inte tror på denna bör landsförvisas.