Publicerad: 2007-08-08den-svenske.com

Stockholm Pride arrangerades för tionde gången

I veckan som gått har årets Pridefestival gått av stapeln. Kort efter att 500 nationalister samlats i Skåne för att i svenskhetens tecken fira den nordiska festivalen och samtidigt som ett trettiotal nationalister njöt av naturen och prövade sin styrka i de svenska fjällen när NSF:s partifana sattes på Sveriges högsta topp så samlades Sveriges etablissemang i Stockholm för att hylla det onaturliga, spela kubb med penisattrapper, tävla i politisk korrekthet och demonstrera tillsammans med AFA.

Det är för tionde året i rad som Stockholm invaderats av homosexuella från hela världen och i dess släptåg karriärsugna politiker och journalister som ibland ser femdubbelt när de ska uppskatta antalet deltagare och publik vid paraden genom Stockholms gator.

Gayscouter
Scoutrörelsen vill fostra våra barn

Pride-festivalens ursprung
Pride-festivalen är ett internationellt fenomen som har sitt ursprung i New York. Den 27 juni 1969 stormades böglokalen Stonewall Inn av polis. Anledningen till tillslaget var bland annat att klubben saknade utskänkningstillstånd och hade kopplingar till organiserad brottslighet. De homosexuella som besökte klubben, till stor del negrer och mexikaner, vägrade dock låta klubben stängas och började kasta mindre föremål såsom mynt mot poliserna som sökte skydd varpå bögarna började kasta flaskor, ölkannor och andra större föremål. Kravaller utbröt och fler och fler homosexuella, men också svarta som sympatiserade med de ickevita bögarna, liksom kommunister och anarkister, slöt upp i kravallerna som växte sig allt större. I flera dagar pågick sedan bråk mellan homoaktivister som ansåg att den kriminella klubben skulle få vara kvar på ena sidan och polis på den andra. På årsdagen av kravallerna samlades mellan 5000 och 10 000 personer från såväl den homosexuella undergroundmiljön som organiserade anarkister och kommunister för att demonstrera mot diskriminering. Pride-festivalen var således född.

Mona Sahlin tillhör dem som brukar gå i tåget, så även i år. Här längst till höger på bilden

Första Pride-festivalen i Stockholm
När första Pride-festivalen arrangerades i Stockholm hördes protester från flera håll i samhället. Ungefär samtidigt väckte fotografen Elisabeth Ohlson Wallin uppmärksamhet i samhället då hon skapat utställningen Ecce Homo som framställde Jesus som en transvestit och lät honom stå naken tillsammans med homosexuella män. Svenska kyrkan lät utställningen visas i deras lokaler vilket medförde att många lämnade Svenska kyrkan. Det svenska etablissemanget intog dock en hyllande ställning. Samma personer som några år senare skulle fördöma den danska tidningen Jyllands-Posten för att de publicerade nidbilder på muslimernas profet Mohammed hyllade hur fotografen framställde Jesus.

Den första Pride-festivalen kopplades därmed samman med Ecce Homo och många oroades över homorörelsens frammarsch. Deras positioner flyttades fram och många började oroas av de krav som de ställde, såsom att de ville adoptera barn och gifta sig i kyrkan. Många krav har de fått igenom och det som från början ändå verkade lite främmande för många i maktens korridorer har idag blivit ett viktigt inslag. Idag trängs politikerna i demonstrationståget för att visa att de stödjer homofilernas sak. Positionerna har verkligen flyttats fram.

Ministrarna Nyamko Sabuni och Jan Björklund
Integrationsminister Nyamko Sabuni och skolminister Jan Björklund fanns på plats...

Olika teman som media hakar på
2003 hade man ett tema som gick ut på att sexualisera barn. Man menade att mycket små barn kan vara homosexuella. Argumenten är direkt hämtade från Nambla och andra nätverk för pedofiler. Det året invigdes festivalen av Fredrik Reinfeldt som idag är Sveriges statsminister. Året därpå lyckades man få biskopen Caroline Crook att tala då temat var vigsel och kärlek. 2005 talade Stockholms länspolismästare Carin Götblad och då var temat hatbrott och homofobi vilket framställdes som oerhört vanliga brott som måste bekämpas hårdare än alla andra brott. 2006 hade man ett mångfaldstema och i år var temat sport och idrott. Varje år, veckorna kring Pridefestivalen, publiceras mängder av undersökningar som visar hur synd det är om landets bögar och flator. Oftast har det med årets tema att göra och undersökningarna kan visa allt från hur felaktiga skolböckerna är som beskriver homosexualitet som något ovanligt till att homosexuella par med samma efternamn kan betraktas som släktingar när de hyr hotellrum. Genom att kasta ut siffror försöker man påvisa att brott mot homosexuella är oerhört vanligt när siffrorna egentligen visar att denna typ av brott är försvinnande liten.

...liksom vice statsminister och näringsminister Maud Olofsson. Till höger om henne den homosexuelle miljöministern Anders Carlgren medan jordbruksminister Eskil Erlandsson får nöja sig med att gå bakom Olofsson

Media älskar att skriva om Pridefestivalen av flera skäl. Dels är det lagom provocerande men ändå helt politiskt korrekt. Det passar de tidningar som vill ge sken av att vara modiga och sticka ut när de publicerar samma artiklar som alla andra tidningar. Men det är också festivalens ständiga sexualisering som får, främst kvällstidningarna, att frossa i Pridefestivalen. I år kunde man exempelvis lära sig hur en homosexuell raggar och man fick läsa om ”Schlager-Marija” som ”vill prova allt”. Tidningarna har lyft fram en mängd kändisar som berättat om sin homosexualitet och gärna något privat från sitt sexliv. Inför festivalen fick man också möjlighet att skriva om hur flera kända representanter för böglobbyn inte ville låta Glenn Hysén invigningstala eftersom han fredat sig mot en bög som kommit fram och tagit honom mellan benen på en offentlig toalett.

På senare år har tidigare jämstäldshetsministern Jens Orback synts i tåget, detta år var inget undantag

Som synes får tidningarna allt som de brukar fylla löpsedlarna med: sex, konflikter, sex, kändisar (helst av b- och c-karaktär), sex, tipslistor och sex. Allt som de anser att folket behöver för att fortsätta sin Törnrosasömn levereras under Prideveckan till tidningarna som direkt fyller sida efter sida.

Krav ställs på samhället
När de homosexuella samlas i Stockholm varje år är det för att ställa nya krav på samhället. Det ställs politiska krav och man vill också förmedla en bild av sig själva för att visa att homosexuella är som vilka andra människor som helst, de bara råkar vara lite mer accepterande och kärleksfulla. ”All kärlek är bra kärlek” är ett uttryck som man ofta använt och som verkligen visat sig vara riktigt otäckt. En av festivalens ansvariga är dömd för sexbrott mot en minderårig pojke, 2003 handlade festivalen om att mycket små barn kan vara homosexuella och 2005 innehöll festivalen en utställning som bland annat visade ungdomar, så unga som 13 år som hade oralsex.

Bakom den skäggige prästen skymtar Aftonbladets Helle Klein fram

Man kämpar hela tiden med att tänja gränserna vilket blir allt svårare. De är så accepterade att all kritik riskerar att polisanmälas och dömas. Polisen går deras ärenden utan att blinka. Trots att Pridefestivalen är en politisk tillställning så får poliser delta i demonstrationerna i sina tjänsteuniformer och alltså i tjänst visa sitt stöd åt en festival som visar upp 13-åringar i sexuella situationer.

I år deltog uniformerade poliser tillsammans med kriminella element från organisationen Antifascistiskt aktion (AFA) som gick maskerade i tåget. Polisen legitimerar dessa vålddyrkare genom att gå tillsammans med dessa figurer. Än värre är naturligtvis att man går tillsammans med dömda pedofiler. AFA i sig är en organisation för misslyckade människor som genom sitt politiska ställningstagande kan skylla sina personliga misslyckanden på samhället och inbillad fascism men när de går armkrok med polismakten så kan de faktiskt utgöra ett hot mot samhället. Inte de personligen men genom de signaler som sänds ut när AFA och polisen går armkrok för ett nedmonterat samhälle.

Antifascistisk aktion och Polisen för gemensamma mål

När man, som homolobbyn, arbetar för att flytta fram gränserna blir det ofta endast patetiskt. Ingen upprörs över att Glenn Hysén spelar kubb med snoppattrapper eller att man ordnar transskola för nybörjare. Det som upprör är att dessa översexuella figurer vill adoptera barn och att de vill bli tagna på allvar. Personer som dansar nakna på stan, arrangerar festivaler för att hedra personer som kastat sten på poliser sedan de försökt gå in i en kriminell svartkrog, inte har några problem med att låta pedofiler stå för arrangemanget och är så egocentriska att de tror att brott riktade mot dem själva är mycket värre än andra brott är inga lämpliga föräldrar. Bilden de ger av sig själva vid de årliga Pridefestivalen må attrahera riksdagspolitiker, journalister och statsanställda som vill göra karriär men ingen normalt funtad person med psykologisk utbildning skulle kunna påstå att det vore lämpligt att låta pride-deltagarna komma nära barn. Inte för att de kan bli kära i någon av samma kön som de själva utan för att Pridefestivalen är totalt fientligt mot allt vad sunt förnuft heter.

Homosexuell deltagare
Homosexuell, CP-skadad, invandrare och internationell socialist, den våta drömmen för varje världsförbättrare

Pridefestivalen fortsätter
Nästa år firar Stockholm Pride sin elfte festival. Då är man också för andra gången värd för Europride som samlar extra många utländska besökare. Vad det innebär i praktiken är svårt att veta. Under förra årets Pride kunde den-svenske.com rapportera om flera homosexuella våldtäkter i Stockholmsområdet. Hur mycket homosexuellt relaterad kriminalitet ökar under Prideveckan vet vi inte eftersom ingen sådan statistik förs. I etablissemangets värld begår nämligen inte homosexuella några brott. De är brottsoffer och varje gång någon riktar ett slag mot en homosexuell så ska det betraktas som ett hatbrott, oavsett vilket syfte som egentligen låg bakom. Representanter för böglobbyn menade inför Pride att Glenn Hysén skulle ha dömts för ett hatbrott om han hade försvarat sig mot den man som antastade honom i Sverige. Hatbrott ska kartläggas och det finns inget tak för hur absurt det kan vara. När homosexuella begår brott, exempelvis sexuella övergrepp mot barn så talar man inte om homosexuell kriminalitet eller kallar det för kärleksbrott. Homosexuella begår helt enkelt inte brott i etablissemangets världsbild. Därför får vi aldrig veta hur verkligheten ser ut.

Läderbögar
Dessa herrarvill adoptera barn

Det homosexuella lokomotivet rullar vidare. Stockholm Pride har fått avläggare i flera andra städer och överallt ska homolobbyn visa att det är de som sätter agendan. Den som tvivlar på det lämpliga i att medlemmar i en pedofilanstruken organisation, som RFSL är, ska adoptera barn ska jagas oh föraktas. Samhället ska springa de homosexuellas ärenden. Ännu kommer Pridefestivalen i Stockholm fortsätta dra stora skaror besökare. Det är praktiskt för människor som vill verka radikala att gå och lära sig om avancerad homosexuell porr och förfasas över hur hemskt samhället är som inte låter homosexuella transvestiter adoptera barn. Genom att gå på Pridefestivalen kan medelsvensson känna sig lite radikal och tuff, även om det bara går ut på att applådera när halvnakna småflickor går förbi i den stora paraden. De vet genom media att de är radikala om de står där och applåderar.

Men det kommer blåsa nya vindar. Plötsligt kommer myntets baksida att bli känd för svenskarna. Fakta om homosexualitet kommer att bli känd. Korrekt statistik om homosexuellas kriminalitet kommer ställas mot kriminalitet som riktas mot homosexuella. Verkligheten kommer att krypa fram och då kommer inte längre människor vilja samlas för att hylla dessa grupper. Det är inte så många år sedan RFSL hade öppet samarbete med utländska grupper som krävde att pedofilin skulle accepteras av samhället. Att organisationen idag är lite smartare betyder inte att man bytt åsikter. Man har bara insett att man måste ta ett steg i taget för sitt mål få alla svenskar att tycka att all kärlek är bra kärlek.