Publicerad: 2007-08-01Daniel Höglund

Hur Sverige blev en mångkultur

När nationer formats, folk skapats, raser utvecklats och civilisationer byggts har det aldrig skett av en slump. Inte heller har raserandet och utrotandet av dessa skett av ett icke påverkbart ”öde”. Bakom varje framgång, varje framsteg står en hårt arbetande drivkraft, likväl står alltid en förlorande part på andra sidan av dessa framgångar och framsteg. Allt liv är en kamp om överlevnad, en strid om de resurser som existerar för att så effektivt som möjligt kunna avancera den egna gruppen och erövrandet av dessa ändliga resurser innebär alltid att ”den enes bröd är den andres död”. Alla levande organismer som lyckats överleva tidens prövningar har gjort det enbart på grund av att de lyckats skapa ett livsrum där de förskansat sig tillräckligt mycket resurser för att kunna överleva och försvara sig i striden med den naturliga konkurrensen. Arter och raser har trängts undan och utrotats genom historien när de inte klarat av att freda sig eller sitt livsrum och inte lyckats ta del av de resurser som de behövt för att ens överleva. Vår art är knappast ett undantag och människans historia är kantad av strider som avgjort nationers gränser såväl som fördelandet av jordens resurser och rasers fortsatta existens. Att kämpa för sin egen och den egna gruppens existens är något självklart och något som inte ifrågasätts så länge individerna påminns om det i sin vardag, när tidigare generationers hårda slit och kamp för överlevnad genererat en så storslagen civilisation att dess efterkommande inte ens behöver arbeta i någon nämnvärd utsträckning för sin egen eller ens familjs existens så mattas dock tanken av och den första skyddsbarriären som släpper är den som värnar om det större kollektivet, folket och rasen. Där står vi idag, i västvärlden behövs för det stora flertalet inte någon särskild prestation för att klara sig från dag till dag utan det är i stort sett endast de som genom livets egna val försatt sig i situationen där de är den ytterst marginaliserade promille av befolkningen som dagligen måste kämpa för sin överlevnad. Till skillnad från andra arters utveckling har ytterligare en faktor kunnat spela in när det gällt människan, nämligen genierna. De mänskliga civilisationernas varande och teknikens utveckling har varit beroende av de få som stuckit ut från massan och kunnat förbättra för denna genom sin storslagenhet. Människan har genom historien varit beroende av dessa ledare inom olika områden och därför har även massan i stor utsträckning okritiskt överlåtit till de mest kompetenta att leda gruppen vilket gör att de rådande ledarna sätter agendan och i stort beslutar åt massan vad den skall anse. Med rätt ledning är detta vad som möjliggjort de mest storslagna civilisationer världen skådat, med fel ledarskap har detta i historien inneburit civilisationernas förfall och folkens utrotning. Som tidigare nämnt krävs inte någon större kamp av svenskarna för den individuella överlevnaden och det är troligen en av de faktorer som spelat in när Sverige tillåtits att bli vad det är idag. Idag har inte svenskarna ett eget livsrum, det etniskt svenska Sverige existerar inte, svenska resurser fördelas först och främst till icke-svenska intressen och folkets tillsatta ledning arbetar öppet och aktivt med att ersätta det egna folket med andra folkslag som skall upprätthålla ett ekonomiskt system och materiellt ägande snarare än en nation byggd på och av ett folk; Sverige har blivit en mångkultur. Idag vänder sig allt fler svenskar mot utvecklingen som drivs fram eftersom de i allt högre grad drabbas av den i sin vardag. Mångkulturen kan på intet sätt sägas gynna svenskarna, inget folk har någonsin gynnats av att ge upp sina resurser, sitt livsrum och bokstavligen låta sig ersättas av andra folkslag inom det egna territoriet. Mångkulturens försvarare hävdar att detta är ett för svensken gynnsamt utbyte där svenskar likväl som de tillströmmande invånarna alla tjänar på utvecklingen av idag men vad dessa egentligen syftar på, en för alla parter gynnsam handel eller kulturellt utbyte mellan nationer eller folkslag är inte vad som sker idag. Samma människor är oftast de som försöker göra sig lustiga genom att exempelvis kalla Karl XII för Sveriges förste förkämpe för mångkultur då denne tog influenser av matkulturtill Sverige efter sina vistelser utomlands. Skillnaden är dock att Karl XII lät ett matkulturellt inslag hos ett annat folk inspirera svensken, han tog inte turkarna till Sverige för att ersätta de svenska kockarna. Mångkulturen handlar inte om huruvida vi skall kunna äta pizza eller inte i Sverige utan mångkulturen är ett verktyg för att aktivt minska antalet etniska svenskar i Sverige och öka antalet icke-svenskar till den grad som, om den lyckas, inom en historiskt mycket kort period kommer sätta punkt för det svenska folkets blotta existens utan att ett skott avlossats av landets armé för att försvara varken folk eller nation. Hur kunde då detta hända? Hur kunde den socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hanssons ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige” bytas ut mot vår nuvarande statsministers ”Ursvenskt är bara barbariet”? I skriften Hur Sverige blev en mångkultur ger den mycket uppskattade skribenten Meister Eckehart ett skarpsynt och välpresenterat svar på denna fråga. Jag har haft förmånen att ta del av skriften som kommer från tryckeriet vilken dag som helst nu och det är min fulla övertygelse att den kommer att fungera som en väckarklocka för en mängd svenskar som levt i villfarelsen att det samhälle vi nu lever i är ett sedan länge väl etablerat svenskt system och att vår mångkultur är en följd av den globala utvecklingen snarare än något som skapats av personer boendes i Sverige. Mångkulturen är dock ingen ”gammal svensk tradition” utan har drivits igenom under den senaste generationen, inte heller är den något som okritiskt mottagits från utlandet av en oförståndig statsledning. Så sent som 1975 togs beslutet i Sveriges riksdag att Sverige skulle vara mångkulturellt och på strax över 30 år har Sverige förvandlats från att vara en i stort sett etniskt homogen nation till att vara allt annat än just det. Eckehart visar i boken på ett tydligt sätt vilka drivkrafter och intressen som verkat för att förändra Sverige så radikalt och han gör det utan att väga in några åsikter om utvecklingen och redogör istället klart och tydligt för hur mångkulturen kunnat bli ett faktum. Detta gör även skriften till en än mer viktig sådan då den med fördel kan spridas till alla som är intresserade av samhällsutvecklingen, Hur Sverige blev en mångkultur är inte skriven för att påverka utan för att upplysa läsaren vilket gör att texten med mycket stor säkerhet tas emot på ett helt annat sätt och med en helt annan trovärdighet än en skrift som helt uppenbart försöker påverka läsaren att tycka något bestämt. Däremot inte sagt att skriften inte kommer att påverka, tvärtom är det min övertygelse att skriften i än större utsträckning tillåter de kritiska personer som läser den att reflektera och själva reagera över på vilket sätt dagens situation kunnat drivas fram. Boken visar även prov på att det i det nuvarande statsskicket inte är de påstått ytterst ansvariga som faktiskt driver fram utvecklingen utan den första statsmakten är snarare de som har möjligheten att besluta hur utvecklingen skall presenteras för massan, den folkmassa som sedan är statsledningens arbetsgivare. Självklart är det medias oerhörda makt som åsyftas och hur arbetet förts genom denna visas mycket tydligt i boken där det visas hur och vilka icke-svenska minoriteter som främst begagnat sig av bland annat media för att kunna driva igenom sina egna etnocentriska intressen. Efterforskningen som gjorts är grundlig och utdrag från de debatter som slutligen ledde till att riksdagen officiellt gav upp Sverige som etnisk nation presenteras tillsammans med noga redovisade källor. Hur Sverige blev en mångkultur är en oerhört viktig skrift som absolut bör vara ett av de standardverk som är ett måste i varje nationalists ägo och skriften bör i så stor omfattning som möjligt lånas ut eller spridas till personer som inte idag identifierar sig själva som nationalister men som ändå intresserar sig för samhällsutvecklingen. Skriften är explosiv på så sätt att den kommer påverka dess läsare oavsett om de vill det eller ej, för många kommer den vara en bekräftelse och en välbehövlig källa till vad de tidigare anat eller trott men inte haft belägg för, för andra kommer den vara anledningen till att börja förstå och i högre grad stödja de etnocentriska svenskar som allt fler och effektivare kämpar för vårt folks fortsatta existens.