Publicerad: 2007-06-02Björn Björkqvist

Billig mat - en dyr affär

Billig mat - en dyr affär Har du någonsin funderat över priser när du gått och handlat? Naturligtvis har du det. Är du student, arbetslös eller lågavlönad tvingas du fundera över dina inköp och varje sparad krona kan vara avgörande för om det ska gå ihop i slutet av månaden eller inte. Men har du funderat djupare kring priserna? Vet du vad det är du köper när du står med en burk vita bönor från Euro Shopper eller tvättmedel från Eldorado? Hur kan matvaror som är märkta med Ica, Coop eller Hemköp vara billigare än varor som är märkta Bob, Felix eller Arla? Varför skiljer priserna så oerhört mycket på köttbullar, korv och annat i frys- och kyldiskarna?

En förträfflig bok i ämnet publicerades förra året på Premiss förlag i samarbete med Livsmedelsarbetareförbundet. Boken heter Billig mat – en dyr affär och är författad av Gunnar Brulin, mångårig skribent på Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel där han ofta bevakat de frågor som tas upp i boken.

Jag är av den uppfattningen att vi som konsumenter kan påverka marknaden. Men jag är också av den uppfattningen att det endast är som medvetna konsumenter som vi har en chans att påverka. Det finns aldrig någon mening att bojkotta något utan att veta varför man ska göra det. Därför är bojkottskampanjer ganska meningslösa om de inte byggs upp av bakgrundsfakta. I första hand bör man sprida information och kunnande så växer bojkotten automatiskt.

För det finns mycket i de butiker som vi handlar i som man bör undvika. I Billig mat – en dyr affär avslöjar Brulin spelet som pågår bakom de låga priserna. När vi väljer konserver, godis, tvättmedel, köttprodukter, spagetti, flingor och annat av märken som Euro Shopper, Eldorado eller X-tra så köper vi hem en billigare vara som för stunden gynnar oss ekonomiskt. Vi som inte har så feta plånböcker kan komma undan med priser som är mer än 50% billigare än ett kändare märke. I gengäld går vi hem med kassar fulla av sämre varor. Sämre för vår hälsa, sämre för miljön, sämre för landets samtliga produktionsled, sämre för nationalekonomin. Vi går hem med en påse svensk arbetslöshet. Vinnare i det långa loppet är bara de stora matvarukedjorna.

Låt oss börja med att reda ut begreppen. I Sverige finns praktiskt taget bara tre företag som säljer mat till oss. Störst är en holländsk kedja som heter Ahold. Vi tänker vanligtvis inte på att vi handlar där utan tror att vi handlar i en svenskägd butik som heter Ica och Maxi. De andra stora aktörerna är Axfood som i Sverige har Willys och Hemköp, Tempo och Handlar´n samt Coop med sina butiker som heter Konsum, Coop mm. Dessa tre aktörer har sedan olika samarbeten över hela världen och genom dessa samarbeten kan de förhandla om priser för att kunna saluföra så billiga produkter som möjligt. Kedjorna vill själva kunna styra marknaden och det för man genom att ha egna varumärken. Detta fenomen har blivit allt vanligare de senaste åren.

Det var inte länge sedan vi kunde hitta billiga konserver med märket Pride i de flesta butikerna. Märket finns fortfarande men är ganska ovanligt. Märket saluförs i Sverige av B&S Foods AB som länge varit flitiga annonsörer i den judiska lobbytidningen Menorah. Pride och den nya aktören Lidl har dock drivit fram den prispress som vi idag ser i butikernas hyllor.

Nu finner man dock sällan Pride i varuhusens hyllor. Istället har kedjorna satsat på egna märken. Ahold (Ica) har Euro Shopper, Axfood har Eldorado och Coop har X-tra. Utöver dessa har de också märken med samma namn som butikerna som såspulver av märket Hemköp. De varor som heter Ica eller Hemköp är i regel något billigare än de kända märkena men det handlar oftast bara om någon krona. De riktigt billiga märkena låtsas man inte riktigt om att man äger. De har ingen tydlig koppling till företaget (Coops märke X-tra är ett undantag) och anledningen är naturligtvis att kvalitén ofta är mycket sämre. Procenthalten kött i köttbullarna är exempelvis ofta mycket lägre men priset är också lägre.

Meningen med de egna lågprismärkena är att man vill kunna styra producenterna. Om producenten säljer en lågprisvara under eget märke så äger de märket. De kan ställa krav på butiken, höja priset om de anser det nödvändigt och välja att avbryta samarbetet med butikerna om kontakten inte fungerar som den ska. När man själv äger varumärket vänder man på makten. Det är inte personal på Coop eller Ica som tillverkar makaroner eller diskmedel. Produkterna köps av företag som redan tillverkar varorna. Dessa får lägga bud på hur billigt de kan producera varorna som sedan ska prydas av butikskedjornas egna märken (dessa märken kallas EMV). Hela tiden undersöker butikskedjorna om de kan hitta billigare producenter. Ena året kan en vara som heter Eldorado därför tillverkas i Sverige för att året därpå tillverkas i Italien. Konsumenten märker ingen skillnad. Sällan står tillverkningsland heller. Tillverkas en produkt i Sverige påpekar dock butikerna gärna det. Detta gör att kunderna med gott samvete köper varorna även fortsättningsvis, trots att produkten snart lika gärna tillverkas i något annat land. Kunden märker inte att varan inte längre produceras i Sverige.

EMV-märken
Icas eget lågprismärke heter Euro Shopper, Axfoods
heter Eldorado och Coop kör med X-tra

Genom denna metod får matvarukedjorna total makt över tillverkningen. Det är en angenäm ställning för dem men lidande blir alla människor som jobbar i produktionsleden. Deras arbeten är osäkra eftersom matvarukedjorna kan besluta sig för att låta någon annan fabrik någon annanstans i världen tillverka deras EMV. För att kunna hålla låga priser så tvingas de anställda att arbeta med låga löner och utan några andra fördelar. Förslitningsskador är oerhört vanliga hos de människor som står vid banden och paketerar varor eller rensar kyckling. Deras enda lilla glädje är att de ändå sannolikt snart blir av med sina arbeten eftersom det, trots obekväma flextider och låga löner i längden inte går att konkurrera med länder i Öst där arbetarna har ännu lägre löner.

Idag importerar exempelvis bondeägda Swedish Meats genom ett dotterbolag kyckling från Brasilien. Det bondeägda företaget motarbetar alltså aktivt sina egna medlemmar genom att importera billig mat som säljs. Vanligtvis packas dock varorna om och vi konsumenter tror inte alls att vi köper brasilianska kycklingar utan europeiska. Hur det påverkar miljön att skicka mat över hela jorden förstår nog de flesta. Än värre är det med kalkoner som för att bli större pumpas med proteiner från gris. Ibland påpekas detta på förpackningarna men långt ifrån alltid.

Billig mat – en dyr affär tar upp många exempel på hur illa ställt det är med matmarknaden idag. Boken visar också hur få varor som idag ägs a svenskar. Varumärken som vi alltid förknippat med Sverige som Milda, Lätta, Slotts och GB Glace ägs av Unilever Bestfood som är ett av världens största livsmedelsföretag med säte i Rotterdam. Marabou äg av ett amerikanskt bolag. Utländska är också Abba, Pripps, Bob, Önos, osv.

Inspiration för EMV och den förändrade maktstrukturen har matvarukedjorna hämtat från snbbmatsrestaurangerna. Jag ska inte gå in allt för mycket på hur det fungerar utan istället rekommendera boken Snabbmatslandet av Eric Schlosser som på ett ingående och övertygande sätt visar hur företag som McDonalds, Pizza Hut, Wendys och Burger King utnyttjat de amerikanska bönderna. Man har skapat en storindustri med enorm makt över både producenter och politiken. Snabbmatslandet är mycket läsvärd om än enormt skrämmande.

Som avslutning på Billig mat – en dyr affär ger Gunnar Brulin förslag på hur han menar att vi kan svara på den här utvecklingen. Det handlar om krav på bättre märkning, konsumentansvar, decentralisering, matkvalitet, aktivism, facklig kamp, nya aktörer, mångfald, hållbar konsumtion och tanken om et grönt folkhem. Författaren är som jag tidigare påpekat fackligt aktiv och jag vill nog mena att han sätter lite väl stor tilltro till fackets möjligheter. Trots allt sitter facket i knät på socialdemokratin och även om Brulins bok ges ut i samarbete med facket och boken närmast bör ses som en informativ kampskrift så ser jag nog fackets möjligheter som högst begränsade. Tyvärr. Facket skulle kunna vara en stark kraft om den inte vore så politiserad.

Trots det är boken oerhört bra och bör läsas av alla som har minsta intresse av vad de går hem med i matpåsarna. Boken väcker många tankar och efter att ha läst boken ser varorna i butikshyllorna inte längre ut som förr.

Relaterat

Billig mat - en dyr affär i NSF-Butiken
Snabbmatslandet i NSF-Butiken
Folkmedveten konsumtion