Publicerad: 2007-04-22den-svenske.com

Jude huvudkandidat till den franska presidentposten

När fransmännen imorgon går till valurnorna för att välja ny president tyder allt på att 52-årige Nicolas Sarkozy är den kandidat som kommer få flest röster. Han kommer dock troligen inte att få över hälften av rösterna, vilket krävs för att han skall bli president redan i den första valomgången. Avgörandet fälls då i en andra valomgång som hålls den 6 maj där de två kandidater som fick flest röster i den första omgången ställs mot varandra. Samtliga valundersökningar de senaste veckorna tyder på att Sarkozy skulle gå vinnande även ur en andra valomgång oavsett vem motkandidaten blir.
Sarkozy, som är ledare för höger-centerpartiet UMP, föddes i Paris den 28 januari 1955.

Nicolas Sarkozy

Hans far Pál Sárközy de Nagy-Bócsa kom från en lågadlig ungersk familj och modern Andrée Mallah kom från en judisk familj som invandrat från Grekland. Pappan lämnade dock familjen då Sarkozy var fyra år gammal, och han växte upp med modern och två bröder i ett hus ägt av morfadern Benoît Mallah, en sefardisk jude. Frankrike ser således ut att få sin första icke-franske president, om man bortser från att juden Léon Blum som Frankrikes högste ledare i praktiken hade presidentens auktoritet perioden 16 december 1946 till 22 januari 1947, samt att Napoléon Bonaparte härstammade från en italiensk lågadlig familj bosatt på Korsika.

Även Sarkozys hustru Cécilia Sarkozy har ett påbrå som är lika brokigt som parets förhållande. På fädernet härstammar hon från judar och zigenare och på mödernet från Spaninen.

Den etniska bakgrunden hos den främste kandidaten till Frankrikes presidentpost vittnar om hur nationalstaten håller på att tyna bort i Europa. Principen att staten skall organiseras kring en nation, alltså ett folk eller en etnisk grupp, och deras intressen har överallt försvagats till följd av invandringen av främmande folk. Istället för att föra en politik som på bästa möjliga sätt gynnar nationen åsidosätter merparten av dagens europeiska politiker folkets intressen till förmån för ideologiska ideal om mångkultur som i regel står i direkt strid med folkets bästa. En betydande del av de europeiska nationernas resurser fördelas till invandrade nationer och i en rad frågor där möjliga lösningar gynnat nationen får folket istället kompromissa eller helt ge vika till förmån för andras intressen. Ytterligare ett led i denna övergripande etniska konflikt är hur den bestämmande politiska makten i allt större utsträckning tillfaller individer från främmande etniciteter.

I Frankrike har flera judar tidigare tjänstgjort som premiärministrar. Utöver nämnde Léon Blum som var premiärminister i tre omgångarunder 1930- och 1940-talet, så har ämbetet även innehafts av judarna René Mayer, Pierre Mendès-France, Michel Debré och Laurent Fabius. Ingen jude eller annan etnisk främling har dock tidigare innehaft presidentämbetet.

Sarkozy har under senare år varit en av de mest framstående personligheterna inom fransk politk. Sedan år 2002 har han varit inrikesminister med undtag av en sejour som finansminister under år 2004. Han har blivit känd för att vilja ta i med hårdhandskarna för att stävja den höga brottsligheten i Frankrike, men egentligen har inte mycket hänt under hans tid som inrikesminister. Han har även målats ut som kritisk till invandring och islam, men det är långt ifrån några radikala förändringar som Sarkozy vill åstadkomma. Framför allt vill han minska de radikala muslimska grupperingarnas inflytande, vilka anses utgöra ett hot mot den franska och i synnerhet den judiska befolkningen. Sarkozy är dock ingen motståndare till islam i sig. Under sin tid som inrikesminister ville Sarkozy rent av luckra upp lagen om separation mellan kyrka och stat från 1905 för att möjliggöra en statlig finansiering av moskéer och andra muslimska institutioner. I längden skulle en sådan lagändring även möjliggöra en statlig finansiering av judiska organisationer i Frankrike.

Bakom sig har Sarkozy en liten grupp inflytelserika miljardärer som uttalat stödjer honom. En av dem är Antoine Bernheim, så kallad Förintelseöverlevare och tidigare chef för den judiska storabanken Lazard. De båda har känt varandra sedan Sarkozy började sin politiska karriär som 28-årig borgmästare i den exklusiva Parisförorten Neuilly-sur-Seine. I gruppen återfinns också Edouard de Rothschild från den kända judiska bankfamiljen, som bland annat äger tidningen Libération. Rothschild och Sarkozy är likaledes vänner sedan lång tid tillbaka och har spenderat semester tillsammans. Det mäktigaste stödet kommer kanske från Serge Dassault, även han så kallad Förintelseöverlevare och jude, Frankrikes fjärde rikaste man, medlem av senaten, ägare av vapentillverkaren Dassault Aviation och mediajätten Socpresse där ett 70-tal tidningar ingår, däribland inflytelserika Le Figaro, L'Express och L'Expansion.

Gruppen består också av Arnaud Lagardère, chef för familjeföretaget Lagardère, den stora franska tidningsjätten jämte Socpresse, och även om Lagardère framförallt äger illustrerade tidskrifter som ELLE så ingår även flera franska lokaltidningar i koncernen.

Huvudutmanaren till Sarkozy är socialisten Ségolène Royal, en 53-åring som föddes i den dåvarande franska kolonin Senegal. Hon är gift med socialistpartiets ledare François Hollande och har haft en lång politisk karriär, men beskrivs ändå av sina kritiker som oerfaren och naiv, något andra hävdat utgör grunden för hennes popularitet bland delar av befolkningen. Om hon blir vald till president har hon bland annat utlovat en ökad invandring och möjlighet för homosexuella att gita sig och adoptera barn.

När socialistpartiet valde kandidat 16 november 2006 stod valet mellan Royal, Laurent Fabius och Dominique Strauss-Kahn. Då de bägge senare är judar var det alltså långtifrån omöjligt att båda de största partierna i Frankrike skulle ställa upp med judiska presidentkandidater. Hur det än blev med den saken så tycks det räcka med en kandidat för att landet skall få sin första judiska president, men oavsett vem av de två som slutligen står som segrare så står det franska folket som förlorare.