Publicerad: 2007-04-21Björn Björkqvist

Majblomman 100 år

2007 års majblomma Majblomman är en i sanning trevlig gammal svensk tradition. Blommorna började säljas i Göteborg 1907. Bakom initiativet stod frun och tvåbarnsmamman Beda Hallberg (1869-1945) och syftet var att samla in pengar till tuberkulossjuka. Initiativet tog snabbt fart. Efter att de första 100 000 nästan sålt slut trycktes ytterligare 40 000 blommor. Det första året såldes 139 000 majblommor. Tuberkulos, eller tbc, var ett stort problem vid förra sekelskiftet och skördade tusentals människoliv, främst unga dog till följd av sjukdomen.

Första majblomman (den hette så fram till 1998 och bytte sedan namn till majblomman, i denna text använder jag från nu dagens namn) spred sig snabbt och snart fanns det majblommekommittéer över hela landet. Även utomlands gjorde majblomman succé. Idag finns blomman förutom i Sverige fortfarande kvar i Norge, Finland och Estland. I de andra länderna upphörde majblomman i och med att tuberkulos utrotats.

Idag är sjukdomen på väg tillbaka till Sverige. Det är en naturlig följd av den invandringspolitik som bedrivs och applåderas av borgare och socialdemokrater. Det är dock en annan historia som absolut förtjänar att uppmärksammas men som inte riktigt hör denna historia till.

Den första avsikten med majblomman var alltså att arbeta mot tuberkulos. Den lilla blå blomman såg kanske inte ut att kunna påverka nämnvärt. Beda Hallberg mötte hinder när hon försökte etablera den. Men genom sin envishet lyckades hon och idag vet vi att den i sanning påverkat mycket. När sjukdomen genom vaccinering och andra insatser praktiskt taget var utrotad ansåg Beda att majblomman borde leva vidare för att hjälpa utsatta barn. Det var 1920-tal och fattigdomen var mer påtaglig än idag. Det var också vanligt med stora familjer, inte minst inom fattiga familjer. Jordbrukssamhället hade till slut förlorat kampen mot industrisamhället och övergått i det senare. I all den optimism som man försökte ge sken av fanns sorg, misär och fattigdom. Första världskriget var slut och aldrig mer skulle världen stå i brand trodde man. Skedet bedrog. Världen fick uppleva börskraschen i New York. De fattiga blev ännu fattigare och de rika roffade åt sig mer. Tillvaron handlade kanske mer än någonsin om överlevnad. Snart fick man också anledning att kalla det världskrig som drabbat vår värld för första världskriget eftersom det följts av ett andra.

Hela 1900-talets början hade kantrats av problem som då och då blossade upp i rena upprorsstämningar. 1908 inträffade exempelvis det kända Amaltheadådet som på flera sätt kan illustrera hur det fattigare skiktet av befolkningen hade det. Det rådde brist på arbeten och arbetsgivarna vid hamnarna såg hur de kunde tjäna pengar på detta. Varje morgon fick de desperata ungdomarna ställa upp sig på rad varpå arbetsgivarna kunde välja vilka de ville ha som arbetskraft för dagen. Naturligtvis valde de oftast dem som begärde minst i lön. En tävlan mellan de unga uppstod men snart insåg många att enda chansen att sätta sig emot var att organisera sig och vägra tävla med lägsta löner. Man organiserade sig och började strejka för att få igenom krav om bättre förutsättningar. Arbetsgivarna svarade med att skratta åt de svältande ungdomarna och tog in arbetare från utlandet. Några vänsteraktivister satt och diskuterade situationen på Café Utposten och beslutade sig för att göra något. Tillsammans byggde de en sprängladdning som de placerade på ett fartyg där brittiska strejkbrytare befann sig. Bomben detonerade och en brittisk arbetade dog. Gärningsmännen kunde snart gripas och dömdes till döden, vilket senare omvandlades till livstid och efter socialdemokraternas genombrott blev de benådade. Förbrytarna blev hjältar inom socialdemokratin och fick ekonomisk hjälp av Olof Aschberg för att nå sina olika drömmar som i ett fall var att slå sig ner på landet och i ett annat fall att bli stridspilot i det kommunistiska Sovjetunionen.

Kungen och ledande politiker besökte den döde strejkbrytaren och hedrade hans minne medan man blankt struntade i de svenska arbetarnas situation.

Situationen förbättrades något men varje gång arbetarna vann små slag så förlorade de andra. 1917 rasade revolutionen i en mängd länder. I Ryssland tog en pöbel makten och införde kommunistisk diktatur. I Sverige stod socialdemokrater, kommunister och syndikalister avundsjukt och tittade på. Världskriget medförde matbrist och på många håll i landet rådde svälttillstånd. Skörden 1916 hade varit ovanligt dålig och det bidrog också till att tillgången på exempelvis potatis och säd var minimal. I april 1917 uppstod kravaller i flera städer där mest ihågkomna är upploppen i Söderhamn, Stockholm och Västervik. Hungriga människor bröt sig in i matlagren och hamnade i konfrontation med polis. Vänstern som avundsjukt blickade mot vad som hände i Ryssland försökte dra nytta av de fattiga människornas känslor. Syndikalisterna försökte organisera motståndet för sina egna ändamål vilket man lyckades med på några orter medan man inte alls lyckades på annat håll. Då liksom nu ville syndikalisterna profitera på svenska arbetares motgångar. Majoriteten av alla som var ute och demonstrerade och ibland slogs för mat var inte syndikalister utan bara hungriga svenskar. De hade inget intresse av att utnyttjas av syndikalisterna men hungern fick gå före politisk taktik och organiserades protesterna av syndikalister i den stad där de bodde så protesterade de tillsammans med syndikalister.

Det var i dessa tider av potatiskravaller, utländsk arbetskraft som hyrdes in av giriga kapitalister, hunger och fattigdom som Beda Hallberg verkade.

Beda Hallberg hade redan från början arbetat för att ge fattiga barn nya möjligheter. Redan innan hon uppfann majblomman hade hennes engagemang brunnit för utsatta barn och i och med majblomman hjälpte hon från början barnen. Tanken var lika enkel som genial och har levt vidare in i våra dagar. Genom att låta barn i åldern 9-12 år att sälja majblommorna så kunde barnen på egen hand tjäna en liten slant. Dessutom kunde de genom att sälja blommorna hjälpa andra barn genom en medmänsklig handling.

Det föll sig därmed naturligt när tuberkulosen utrotats att helt och hållet låta majblomman gynna barn i fattiga familjer. Beda Hallberg hade tidigt insett att tuberkulos lätt spreds i fattiga familjer och för att komma åt sjukdomar menade hon att man måste förhindra fattigdomen.

1945 avled Beda Hallberg. Hon hade då blivit känd över hela världen för sina insatser för fattiga och sjuka. Den lilla blåsippa som hon från början skapade i Göteborg hade gått på ett internationellt triumftåg över hela Europa men även så långt borta som i Indien och på Kuba. Hon hade av riksdagen tilldelats hederspension 1938 men arbetade ändå vidare så länge hon orkade för utsatta barn runt om i Sverige. Hon åkte själv runt och tiggde ihop förnödenheter som mat och sängar åt fattiga och behövande barn.

För sina insatser har hon också prisats med en mängd utmärkelser och medaljer. Hon har bland annat på senare tid röstats fram av hallänningarna som Tidernas hallänning i konkurrens med personligheter som Ernst Wigforss, Per Gessle och August Bondeson.

Majblomman har efter Beda Hallbergs död fortsatt i samma anda. Somliga tragiska saker har dock inträffat under tidens gång. Jag tänker inte främst på kampanjen för några år sedan då man lyfte fram flyktingbarn som extra behövande. Kampanjen kan knappast ha blivit någon succé för försäljningen och sedan dess har sådana kampanjer lyst med sin frånvaro. Vad jag istället upprörts över är att blomman idag tillverkas i Kina. Om syftet med den lilla blomman som i enlighet med Beda Hallbergs önskemål vart femte år är blå för att minna om grundblomman och grundidén är att kämpa för fattiga svenska barn så ter det sig för mig totalt ofattbart att man tillverkar blomman i Kina.

Det var i slutet av 1990-talet som produktionen flyttade till Kina. Sannolikt var det billigare att producera blomman där. Men att tillverka en sådan blomma i miljonupplaga någon annan stans än i Sverige innebär naturligtvis att man också indirekt tar arbetet från flera svenskar och därmed bidrar till arbetslösheten. Det är just det faktum att jobben idag flyttar till låglöneländer som bidrar till att vi har hög arbetslöshet i Sverige. Jag vågar påstå att flytten av produktionen till Kina är ett oerhört svek mot svenska barn som lever i fattiga familjer med arbetslösa föräldrar. Det är ingen tvekan om att blomman behövs idag, som jag snart kommer in på, men det är tråkigt att majblomman ska bidra till att behövas. Syftet borde ju vara att arbeta för att inte längre behövas.

Trots detta tycker jag om majblomman. Det må vara att den för närvarande tillverkas av låglönearbetande kineser och att en del av pengarna går till invandrarbarn. Jag gillar grundtanken. Jag gillar att det finns en opolitisk kraft som arbetar för fattiga barn i Sverige. Jag gillar att det inte bara handlar om att hjälpa invandrarbarn som annars är så populärt. Jag gillar att man låter barn ta socialt ansvar genom att sälja blomman. Vinsten per blomma är inte stor för den som säljer den utan den stora behållningen blir att ha hjälpt andra barn.

Vad jag inte gillar är att blomman tyvärr behövs mer och mer. Behovet är snart lika stort som det var under 1900-talets första årtionden. Sverige förvandlas sakta men säkert till ett försäkringsland där bara de som har råd att teckna försäkringar har råd att leva. Sverige blir mer och mer svårt att skilja från USA:s delstater. Det blir svårare för många att överleva på sin lön.

I och med utvidgningen av EU blev Amalthea aktuellt igen. Göran Persson talade oroat om att det skulle kunna välla in utländsk arbetskraft som för en låg timlön skulle konkurrera ut svenska hantverkare. Den övriga vänstern (liksom högern naturligtvis) skrattade åt oron och antydde att Persson var rasist. Problemet är dock det samma nu som då. Genom att öppna upp för utländska arbetare tvingar man svenska arbetare att antingen dumpa sina egna löner eller stå utan arbete. Visst kan svenska hantverkare många gånger erbjuda bättre kvalité men när fler och fler blir fattiga så väljer och fler och fler, helt naturligt, den billigare hantverkaren framför den bättre. Då stod socialdemokraterna på den svenske arbetarens sida, idag har de bytt planhalva och väljer arbetsgivaren.

Som nationalsocialister menar vi att man måste harmonisera de båda sidorna. Man kan inte välja antingen arbetaren eller arbetsgivaren. Båda är viktiga och fyller en viktig funktion. I första hand går alltid svensken, oavsett om denne svensk är arbetsgivare eller arbetare.

Samma problem som uppkommer inom hantverket ser vi inom svensk livsmedelsindustri. I takt med att de svenska butikskedjorna upphört att vara svenska utan istället vara delar av multinationella företag så har också produktionen av den mat som säljs i våra butiker flyttats utomlands. Situationen har också försämrats för de livsarbetare som till äventyrs har kvar sina arbeten i Sverige. Genom att butikskedjorna startat sina egna varumärken som ska profilera sig med låga priser (exempelvis Icas Euro Shopper och Axfoods Eldorado) så tvingas de svenska producenterna att ställas inför ett svårt val. Antingen börjar de producera dessa produkter till oerhört låg ersättning eller så ser de något annat företag i världen ta jobbet. Detta medför att en mängd arbeten flyttar utomlands och de som finns kvar är dåligt betalda och många gånger flerskriftsarbeten men minimal helgledighet.

Läget försämras konstant för de svenska arbetarna och därför är projekt som majblomman oerhört viktiga och hedervärda. Via majblomman kan fattiga familjer ansöka om pengar för att ha råd att ge sina barn glasögon eller gymnastikskor. Genom majblomman sponsras forskare som försöker förbättra för barnen genom att finna svar på sjukdomars gåtor eller ge stöd åt psykiskt pressade barn.

Sverige närmar sig 1900-talets första år. Nu liksom då blir allt fler fattiga. Nu liksom då växer orättvisorna som en följd av oansvarig och osolidarisk politik. Nu liksom då styrs Sverige av högerkrafter, skulle högerkrafterna förlora nästa val så vinner det största högerpartiet Socialdemokraterna. Nu liksom då bryr sig politiker och etablissemang mer om utländska strejkbrytare (nåja, jämförelsen haltar något, de är måhända inte strejkbrytare men inte sällan handlar det om svartjobb som tar svenska arbetares jobb) än om svenska arbetare. Nu liksom då finns en enorm klyfta mellan politikerna och folket.

Nu som då måste svenskarna söka sig till andra alternativ för att få förändring.

Tidig reklam för majblomman

I dagarna köper jag en majblomma av ett svenskt barn. Jag gör det av solidariska skäl. Jag gör det för att jag älskar grundtanken med majblomman. Jag hoppas dock att samhället på sikt ska förändras så att majblomman inte längre behövs för detta ändamål. Jag arbetar för nationell solidaritet. Jag vill se ett Sverige där politikerna tillsammans med företagarna och arbetarna arbetar för ett starkt och solidariskt Sverige. Jag tror att ett sådant Sverige är möjligt.