Publicerad: 2007-03-06Henrik Garfvé

"Kan svarta skapa välmående samhällen?"

Ponera att en västerländsk journalist, eller en svensk sådan för all del, skulle drista sig till att ställa följande fråga: "Kan svarta skapa välmående samhällen"?

Finns det några som hyser tvivel om vilket mottagande en sådan fråga skulle möta i Västvärldens förljugna samhällsdebatt? Frågeställaren skulle med all sannolikhet avfärdas som rasist och antagligen förpassas från deltagande i det offentliga rummet för all framtid. Det är också möjligt att den olycklige frågeställaren därutöver skulle kunna dömas till böter eller fängelse om han utvecklade svaret på sin fråga i "fel" riktning. Ämnet som berörs är synnerligen tabubelagt och utgör ett av många minerade kunskapsområden där man riskerar att inte omfattas av demokratiernas s.k. "yttrandefrihet". Men om en svart person skulle framföra frågan, vad händer då?

Faktum är att frågan ställdes för drygt en månad sedan av den ugandiske journalisten Elias Biryabarema i en artikel med titeln Varför svarta folk har förblivit underutvecklade, publicerad i den ugandiska tidningen The Monitor och på den afrikanska nyhetssajten allafrica.com. Biryabarema konstaterar i artikeln att den afrikanska nationen Uganda misslyckats med att uppnå någon högre grad av välstånd under de senaste 20 åren, trots att landet har haft goda förutsättningar och ekonomiskt bistånd har rullat in från Västvärlden. Biryabarema skräder inte orden när han skriver om Ugandas samhälleliga kräftgång; i vissa avseenden skulle man t.o.m. kunna hävda att den illitterate psykopaten Idi Amin åstadkom mer i Uganda än den nuvarande, demokratiskt valde presidenten Yoweri Museveni, menar Biryabarema.

Den frispråkige, ugandiske journalisten konstaterar sedan att Uganda knappast utgör något unikum - så gott som hela Afrika söder om Sahara delar Ugandas krassa samhällstillstånd. Med bakgrund av att denna del av världen främst är känd för svält, krig, kronisk korruption, usel infrastruktur och samhälleligt förfall i största allmänhet levererar Biryabarema ytterligare ett kontroversiellt uttalande: "Hur kommer det sig att vita folk skapar välstånd varhelst de slår sig ned, medan svarta folk går åt det rakt motsatta hållet"? Biryabarema fortsätter därefter med att lyfta fram historiska exempel som illustrerar påståendets relevans och riktighet, t.ex. genom att kontrastera det framgångsrika, vita samhällsbygget i Australien med den svarta oförmågan att överhuvudtaget upprätthålla ett fungerande samhälle på paradisön Haiti.

Biryabarema ger i sin artikel en bred beskrivning över de svarta folkens misslyckade samhällsbyggen, en diger lista minst sagt, men förefaller inte ha någon utvecklad teori om varför det skulle förhålla sig på detta vis. Han skriver:

Samtliga skäl – från slaveri, kolonialism, nykolonialism till orättvisa handelsvillkor – som sägs vara orsaken till de svarta afrikanska nationernas underutveckling har med tiden blivit så motbevisade att det blivit nödvändigt att försöka se bortom dessa samtida förklaringsmodeller. De svarta folkens tröghet och de mystiska krafter som håller våra nationer tillbaka förefaller i själva verket härstamma från oss själva, inte från utsidan som det har påståtts i decennier.

Istället för att vraka i den flora av vitt skilda afro-apologetiska förklaringsmodeller, som krystats fram av Västvärldens intellektuella etablissemang, rör sig Biryabarema trevande i rätt riktning. Några "mystiska krafter" behöver emellertid inte åberopas för att förklara de universella mönster som han tidigare beskrivit, modern psykologisk forskning är fullt tillräcklig. Framstående forskare inom området har som bekant under senare år kunnat påvisa att en nations genomsnittliga IQ-nivå är av stor betydelse för den grad av välstånd som nationen ifråga kan uppnå eller upprätthålla. Med hjälp av IQ-forskning kan vi således ge ett vetenskapligt grundat svar på den inledande frågan om huruvida svarta förmår skapa välmående samhällen.

Vad behöver vi känna till för att svara på Biryabaremas fråga? Vi behöver först och främst veta vilken miniminivå ifråga om IQ som krävs för att skapa och upprätthålla en modern samhällsekonomi. Svaret återfinns i IQ and the Wealth of Nations, författad av de båda professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen, vari det beräknas att denna nivå ligger på IQ 90. Vi behöver sedan veta vad afrikanska nationer har för genomsnittlig IQ. Tittar vi specifikt på Uganda erhåller vi en genomsnittlig IQ-nivå på 73. Denna nivå är marginellt högre än siffran för regionen, d.v.s. Afrika söder om Sahara, som ligger på 67 enligt en kartläggning som professor Lynn nyligen genomfört (Race Differences in Intelligence: An Evolutionary Analysis). Vi kan således konstatera att såväl Uganda som dess grannländer ligger avsevärt under nämnda miniminivå.

Innan vi kan leverera ett fullgott svar på Biryabaremas fråga behöver vi emellertid också veta om de genomsnittliga IQ-nivåerna för de aktuella afrikanska nationerna har någon förändringspotential, d.v.s. om det med hjälp av olika insatser finns någon möjlighet att närma sig gränsvärdet på IQ 90. Då IQ betraktas som produkten av ett komplext samspel mellan arv och miljö torde det finnas utrymme för förändringar, frågan är emellertid hur stora sådana som kan åstadkommas. Ifråga om individuella skillnader i IQ brukar det genetiska arvet sägas stå för uppemot 70-80 procent av variationen. Framstående intelligensforskare, däribland psykologiprofessorerna Arthur R. Jensen och J. Philippe Rushton, har på senare tid kunnat konstatera att genetiskt arv även spelar en betydande roll ifråga om skillnader mellan raser, något som innebär en begränsning av förändringspotentialen (Ras och IQ – 30 års forskning).

En uppskattning av hur stor förändring som är möjlig har nyligen gjorts av professor Lynn, utifrån adoptionsstudier och studier av afroamerikaners genomsnittliga IQ. Han anger den sistnämnda gruppens genotypiska IQ till 85, bl.a. baserat på det faktum att gapet på 15 IQ-poäng mellan afroamerikaner och vita amerikaner inte har minskat under de senaste 80 åren trots att livsvillkoren förbättrats avsevärt för afroamerikaner under samma period. Att afroamerikaner har en genotypisk IQ på 85 innebär emellertid inte att siffran är densamma för afrikaner. Till följd av rasblandning är den afroamerikanska genpoolen nämligen uppblandad med vita gener, i snitt utgör inslaget av vita gener ca 25 procent, vilket bidrar till att höja afroamerikanernas genomsnittliga IQ. I delar av USA där den afroamerikanska genpoolen är mer intakt har det visat sig att den genomsnittliga IQ-nivån ligger närmare 80. Delvis med bakgrund av dessa fakta konkluderar professor Lynn att den genotypiska IQ-nivån för afrikaner är ca 80, d.v.s. ca 10 IQ-poäng högre än den nivå som uppmätts. Således kan vi dra slutsatsen att om afrikaner skulle leva under förhållanden som vore jämbördiga med europeiska sådana så skulle deras genomsnittliga IQ-nivå stiga något, men ändock inte nå upp till den miniminivå på IQ 90 som anges i IQ and the Wealth of Nations.

Slutligen återstår det att svara på den ugandiske journalisten Elias Biryabaremas ursprungliga fråga, som löd: "Kan svarta skapa välmående samhällen"? Efter att ha analyserat samtida och historiska tendenser är Biryabarema själv säker på sitt svar: "Jag är fast övertygad om att svaret sorgligt nog är ett NEJ" – ett svar som modern psykologisk forskning knappast kan ha något att invända mot.