Publicerad: 2006-07-05Henrik Garfvé

Svart på vitt om svartvit brottslighet i USA

Det amerikanska institutet New Century Foundation har i dagarna gjort en mycket intressant brottsstatistikrapport tillgänglig för en bredare allmänhet. Rapportens titel är The Color of Crime och precis som namnet antyder så syftar undersökningen till att klargöra olika samband mellan ras och brott i USA. den-svenske.com har vid tidigare tillfällen citerat 1999 års utgåva av rapporten, varför namnet kan vara bekant för regelbundna läsare. I september 2005 släpptes emellertid en uppdaterad och utökad utgåva som sedan någon vecka tillbaka tillhandahålls kostnadsfritt av den samhällskritiska tidsskriften American Renaissance.

USA utgör ett mycket lärorikt exempel när det kommer till mångkulturens inverkan på en nations brottslighet. Massiv illegal invandring i kombination med befintliga minoriteters höga nativitet har undanträngt USA:s vita befolkning i allt högre utsträckning och dess majoritetsstatus hotar att upphöra inom en femtioårsperiod. USA är i den bemärkelsen mer mångkulturellt och mångrasligt än de europeiska nationerna. Om vi i Europa vill lära oss om konsekvenserna av den pågående och accelererande demografiska förmörkningen av våra hemländer finns det således ett alldeles utmärkt praktiskt exempel att tillgå. Morgondagens Europa och Sverige är det fragmenterade och brottshärjade USA vi nu ser idag.

Så vad är det då utredarna har tagit fasta på i The Color of Crime? Syftet är, som påpekat, att klarlägga olika fakta och samband mellan rasgrupper och brottslighet. Den brottsstatistik som amerikanska myndigheter tillhandahåller är inte sällan medvetet manipulerad för att allmänheten skall få en tillrättalagd och positivt skimrande bild av ett mångrasligt USA. Ett ständigt återkommande exempel på detta är att icke-vita invandrare från Latinamerika, som går under benämningen "hispanics", inkluderas i gruppen vita i många statistiska brottsundersökningar. Detta försämrar avsevärt statistiken för vita som grupp, som därigenom framställs som mer brottsbenägen än vad den egentligen är samtidigt som en betydande del av minoritetsproblematiken bekvämt sopas under mattan. En viktig del i The Color of Crime är därför att belysa dessa missförhållanden och, om möjligt, försöka korrigera dem.

Vidare intresserar man sig för s.k. "interracial crimes", d.v.s. brott där förövaren och offer är av olika ras. Om förövaren i dessa fall motiveras av rasistiska föreställningar blir brottet klassat som ett s.k. hatbrott. Det judeoamerikanska mediaetablissemanget har som bekant odlat en rad myter kring dessa typer av brott. I otaliga filmer och tv-serier porträtteras negrer som oskyldiga offer för rasistiska, vita våldsverkare. Med hjälp av statistiska uppgifter från The Color of Crime kan läsaren själv bilda sig en uppfattning om huruvida denna massmediala bild är verklighetsförankrad eller blott en propagandakonstruktion. I rapporten dissekeras också USA:s gängproblematik, som förvärrats i takt med att nybildade latinamerikanska gäng allt oftare hamnar i konflikt med etablerade, negroida gäng. Därutöver granskar The Color of Crime också USA:s fängelsepopulation och huruvida överrepresentationen av icke-vita är en konsekvens av ett rasistiskt rättssystem eller olika rasgruppers varierande brottsbenägenhet.

Nedan följer en översiktlig genomgång av rapportens viktigaste fynd.

Mångkultur och brottslighet: The Color of Crime konstaterar att USA:s två största minoritetsgrupper, svarta och latinamerikaner, är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken, vilket knappast kommer som någon större överraskning. Svarta utgör exempelvis ca 13 procent av USA:s befolkning, men står för över hälften av alla mord som begås (51 procent för år 2002). Detsamma gäller för rån. Latinamerikaner är som tidigare nämnt en svårbedömd kategori, men fängelsestatistik antyder att latinamerikaner begår våldsbrott i tre gånger så stor utsträckning som vita. Asiater är däremot underrepresenterade.

Ovannämnda resultat är helt i linje med tidigare undersökningar och torde vara allmänt kända för den allmänbildade läsaren. Någon djupdykning i dessa uppgifter kommer därför inte att göras i denna artikel, utan vid intresse hänvisas istället läsaren direkt till The Color of Crime. Vad som däremot förtjänar en grundligare genomgång är kategorin interracial crimes, som vederlägger en rad politiskt korrekta vanföreställningar.

Årligen begås ca 770 000 våldsbrott i USA där förövare och offer är av olika ras. Massmedias bild av denna typ av brottslighet är välkänd, eller kanske snarare ökänd; man missar sällan ett tillfälle att porträttera svarta som brottsoffer och vita som förövare. Inget kunde emellertid vara mer felaktigt. Av dessa årliga 770 000 interracial crimes begås 85 procent av svarta och blott 15 procent av vita. Och då skall man samtidigt ha i åtanke att kategorin vita i detta fall inkluderar latinamerikaner. Svarta begår de facto fler brott mot vita än mot andra svarta. Nästan hälften av brottsoffren för svart våldsbrottslighet är nämligen vita. Gruppen svarta brottsoffer för vitas våldsbrottslighet är däremot försvinnande liten, ca tre procent. The Color of Crime konstaterar att det är 39 gånger mer sannolikt att svarta begår ett våldsbrott mot vita än vice versa.

Tittar man specifikt på exempelvis våldtäkter gör sig samma trend gällande. Mellan 2001 och 2003 begicks i genomsnitt 15 400 våldtäkter årligen där förövaren var svart och våldtäktsoffret en vit kvinna. Detta kan kontrasteras mot att det under samma period i genomsnitt begicks 900 våldtäkter årligen där förövaren var vit och offret en svart kvinna. Skillnaden är slående men blir skrämmande påtaglig när det gäller gruppvåldtäkter. Under hela perioden 2001-2003 begicks ca 10 000 gruppvåldtäkter där förövarna utgjordes av svarta män och offret var en vit kvinna. Siffran för det motsatta förhållandet? Noll(!). Under en treårsperiod har man alltså inte registrerat en enda gruppvåldtäkt som begåtts av en grupp vita män mot en svart kvinna, samtidigt som 10 000 vita kvinnor har fallit offer för hela gäng av svarta våldtäktsmän!

En fråga som man kan ställa sig när detta anmärkningsvärda förhållande betänks är hur väl massmedia speglar denna verklighet. "Juryn: A Time to Kill" från 1996, regisserad av juden Joel Schumacher, är t.ex. en populär Hollywoodfilm som åtagit sig att beröra nämnda problematik. Storyn kretsar kring ett övergrepp där två vita rasister våldtagit en minderårig svart flicka. Filmen är både välspelad och gripande och har blivit flerfaldigt belönad med diverse filmpriser. Det finns bara en hake; utifrån den tidigare nämnda gruppvåldtäktsstatistiken kan man inte annat än konstatera att många science fiction-filmer äger mer trovärdighet än "Juryn: A Time to Kill". Vad filmen däremot lyckas demonstrera med all önskvärd tydlighet är hur media snarare agerar som osakliga propagandamakare än objektiva samtidsskildrare.

Hatbrott: Frågan om hatbrott förtjänar en kortare utläggning. Skillnaden mellan interracial crimes och hatbrott är att det i de senare fallen måste kunna styrkas ett rasistiskt motiv. Kategorin hatbrott uppvisar emellertid frapperande brister. Exempelvis redovisas latinamerikaner som offer för hatbrott, men anmärkningsvärt nog inte som förövare. Om en vit eller svart person begår ett rasistiskt motiverat brott mot en latinamerikan, så klassas det följaktligen som ett hatbrott med ett latinamerikanskt hatbrottsoffer. Om en latinamerikan däremot skulle begå ett hatbrott mot en svart person, vilket inte minst förekommer i gängsammanhang, så existerar plötsligt inte gruppen latinamerikaner som förövare, utan förövaren kommer istället att redovisas som vit i statistiken. Än mer absurt blir det om en latinamerikan begår ett rasistiskt motiverat brott mot en vit person. I dessa fall redovisar faktiskt amerikanska myndigheter det på ytan ologiska förfarandet att en ”vit” förövare har begått ett anti-vitt hatbrott mot ett vitt offer, vilket är ett av många sätt att maskera den rasism som vita utsätts för av icke-vita.

Det finns, som ovannämnda exempel antyder, en rad brister att uppmärksamma kring hatbrottsklassifikationen, men då denna kategori är försvinnande liten i jämförelse med interracial crimes-kategorin är inte någon större fördjupning påkallad. Den årliga skörden av hatbrott som är relaterade till ras eller etnicitet uppgår till drygt 5000, att jämföra med 770 000 årliga brott i interracial crimes-kategorin. De s.k. hatbrotten utgör således ett mycket dåligt mått på brottsligheten mellan raser. Att det existerar en hatbrottskategori innebär inte heller att rasistiska motiv saknas i s.k. interracial crimes. Tvärtom menar man i The Color of Crime att den höga andelen vita offer för svart brottslighet inte enbart kan sägas vara resultatet av en slump, utan tvärtom tyder på att många svarta våldsbrottslingar medvetet angriper vita. Slutligen kan ändock nämnas att svarta utgör drygt 20 procent av hatbrottsförövarna, vilket gör gruppen svarta överrepresenterad även i denna i många bemärkelser tveksamma brottskategori.

Gängproblematik: Problemet med kriminella gäng har ökat explosionsartat på senare tid, konstaterar man i The Color of Crime. På 1970-talet uppgav 270 städer och orter runtom i USA att de hade problem med gängrelaterad brottslighet, en siffra som nästan tiodubblats idag. År 2002 uppgav 2300 städer och orter att de var drabbade. Brottsligheten som dessa gäng gör sig skyldiga till har också blivit grövre. Exempelvis begås årligen nästan 1000 gängrelaterade mord runtom i USA. Ett av de mest ökända gängen är det salvadoranska MS-13, som uppskattas ha mellan 8000 och 10 000 medlemmar. MS-13 är topprioriterat av den FBI-enhet som ägnar sig åt organiserad brottslighet.

Icke-vita är starkt överrepresenterade i de kriminella gängmiljöerna. Vita däremot är starkt underrepresenterade och endast ca 10 procent av medlemmarna i kriminella gäng är vita. Latinamerikaner är 19 gånger mer benägna att vara medlemmar i dessa gäng jämfört med vita. Samma siffra för svarta är 15 och för asiater 9. Den sistnämnda siffran är av intresse då den asiatiska underrepresentationen ifråga om brottslighet på sikt riskerar att utraderas om benägenheten att organisera sig i kriminella gäng fortsätter att öka.

USA:s fängelsepopulation: Antalet fångar i amerikanska fängelser har ökat lavinartat under senare decennier. 1980 fanns 320 000 fångar, 2003 är siffran istället svindlande 1,39 miljoner. Den amerikanska fängelsepopulationens rasliga komposition förhåller sig på följande vis: svarta utgör den otvivelaktigt största gruppen med dryga 44 procent, andelen vita uppgår till 35 procent vilket gör vita till kraftigt underrepresenterade och latinamerikaner är den tredje största gruppen med knappt 20 procent. Dessa procentsatser skall sättas i relation till att vita utgör ca 67 procent av befolkningen, svarta, som tidigare nämnt, ca 13 procent och latinamerikaner ca 14 procent, vilket tydliggör representationen ytterligare. Till dessa siffror kan tilläggas att den sistnämnda gruppen är den vars andel ökar snabbast, så inom en snar framtid kommer latinamerikaner med all sannolikhet att utgöra en allt större del av USA:s interner. Den kraftiga överrepresentationen av icke-vita i USA:s fängelser speglar olika rasgruppers faktiska brottsbenägenhet och är därmed inte ett resultat av ett rasistiskt rättsystem.

Slutsatser: En av de många tänkvärda slutsatser som levereras i The Color of Crime är att den i särklass bästa markören för hög brottslighet i ett område utgörs av områdets etniska och rasliga sammansättning; hög andel av svarta och/eller latinamerikaner borgar för hög brottslighet medan det motsatta förhållandet gäller för en hög andel vita. Inte ens om man kombinerar variabler som arbetslöshet, fattigdom och utbildning får man ett lika användbart verktyg att kunna förutsäga brottslighet med. Med andra ord, om en barnfamilj vill flytta till en trygg stad med låg brottslighet bör familjen först och främst fästa stor vikt vid stadens etniska och rasliga homogenitet. Om familjen istället skulle lyssna på massmedia och politiker och välja en stad som präglas av etnisk och raslig fragmentering, eller "mångfald" som det i politiskt korrekt terminologi bör benämnas, så är risken överhängande att familjen går en mycket otrygg framtid till mötes.

Det ovannämnda gäller för USA men kan säkerligen generaliseras till Sverige, som så många andra slutsatser man kan dra av de fakta som presenteras i The Color of Crime. Filmer, tv-serier och partisk nyhetsförmedling har i de breda folklagren lyckats inpränta bilden av vita, rasistiska förövare och oskyldiga, svarta brottsoffer. I The Color of Crime påvisas dock att verkligheten är den diametralt motsatta – en stor del av de svartas våldsbrottslighet riktas mot vita, medan svarta ytterst sällan faller offer för vita våldsverkare.

Denna amerikanska verklighet är på många sätt analog med svenska förhållanden. Trots att svenska ungdomar systematiskt utsätts för övergrepp av invandrargäng, talar massmedia och politiker mest om hur invandrare diskrimineras av ett rasistiskt svenskt samhälle. År 2006 har av vår regering t.o.m. deklarerats vara ett hyllningsår till mångkulturen. Klichéerna har följaktligen haglat om hur berikande främmande kulturer och folkslag påstås vara för det svenska samhället. Den som läser amerikansk gruppvåldtäktsstatistik för åren 2001-2003 kan dock lägga fram 10 000 övertygande skäl till varför den mångkulturella vansinnespolitiken omedelbart borde skrotas.