Publicerad: 2006-06-15Björn Björkqvist

Yttrandefriheten allt mer trängd

Då gripandet av mig under nationaldagsfirandet i Stockholm har väckt många reaktioner så ska jag här ge mina egna tankar om det inträffade. Först vill jag tacka för det enorma stöd som jag känt att jag haft från nationalister i hela Sverige. Efter att ha sett delar av det ”försvarstal” som en polisman höll på platsen så har jag förstått att gripandet väckte starka känslor hos deltagarna i Folkets marsch vilket naturligtvis berört mig. Återigen agerade rörelsen som en stark enhet vilket visar att vi i många situationer kan vara enade. Många av dagens talares önskan om enighet besannades därmed redan samma dag. Detta är glädjande att se och naturligtvis känns det speciellt för mig som ofrivilligt hamnade som huvudperson i denna enighetsmanifestation som uppenbarade sig efter gripandet.

Björn Björkqvist

Själva gripandet var, som så mycket annat i händelseförloppet, mycket märkligt. Just som deltagarna avslutat nationalsången så stod jag en bit bakom talarpodiet och stängde av kameran sedan jag tagit några foton för Den Svenske Nationalsocialistens räkning. Fram kommer två civilklädda polismän som visar polislegitimation och säger att jag ska tas med på förhör. Någon anledning angavs inte men jag förstod naturligtvis att det hade att göra med mitt tal. Jag protesterade och sade att förhör kunde hållas på plats ifall det nu var så bråttom men polismännen som nu dubblerats till antalet förklarade att jag var tvungen att följa med till stationen. Jag insåg att det inte fanns mycket att göra annat än att följa med men förklarade att jag först ville träffa min flickvän för att meddela vart jag tog vägen samt lämna över två kameror som jag för stunden bar på. Detta förvägrades jag men de vänliga konstaplarna lovade att jag skulle få ringa och meddela var jag tog vägen och att förhöret skulle gå fort. Ställd inför dessa löften valde jag att följa med mot polisbussen. Precis innan jag gick in i pikébussen tog jag upp min telefon för att ringa. Jag hinner börja slå in numret och sätta mig i bussen tillsammans med åtta polismän som smäller igen dörren och rivstartar bilen samtidigt som de förklarar att det är ändrade direktiv och att jag inte får ringa. Om jag inte genast lägger ner telefonen så kommer de beslagta den.

På vägen mot stationen försöker jag tala med polismännen om varför de ljög om att jag skulle få ringa samt om hur stolta de är att tillhöra en poliskår som avsätter åtta man för att hämta en person som sagt något som staten ogillar samtidigt som man låter en våldspöbel härja på stan. Någon form av befäl beordrar sina kumpaner att inte tala med mig och under hela resan sitter de tysta och vägrar berätta var vi är på väg, vad som är orsak till gripandet eller om det var situationer som dessa som de drömde om när de valde att utbilda sig till poliser.

Björn Björkqvist

Väl på polisstationen förklarade jag åter att jag var tvungen att kontakta min flickvän så hon visste var jag var och att inget allvarligare hänt än att staten kidnappat mig. Fortfarande förvägrades min önskan men man sade att man kontaktat Robert Vesterlund och förklarat situationen. Detta var lögn. Istället var det en nationalist som uppmärksammat det snabba gripandet av mig och underrättat Vesterlund som sedan konfronterat polisen. Hade inte denna enda person sett gripandet hade de således inte låtit meddela någon om var jag befann mig. För stunden nöjde jag mig i alla fall med detta eftersom jag insåg att jag inte kunde göra så mycket annat. Jag visiterades och fick sedan avvakta förhör. Medan jag väntade försökte jag åter få veta mer om varför jag tagits till stationen och exakt vad jag var misstänkt för. Jag fick då veta att jag inte var gripen utan tagen till förhör och att jag skulle släppas så snart förhöret var över. När poliserna talade sinsemellan fick jag dock höra att jag var misstänkt för hets mot folkgrupp samt att man letade efter rätt papper för att fylla i min ankomst till stationen. Detta lyckades inte och man började fundera över andra papper och snart ringde man den jourhavande åklagaren och beslutade sig för att hålla ett förhör för anhållan istället. På grund av brist på blanketter gick jag därför från att vara tagen till förhör till att vara gripen. Det enda positiva var att åklagaren menade att jag hade rätt till ett telefonsamtal och jag fick nu som först tala såväl med min flickvän som med Daniel Höglund vilka informerade mig lite snabbt om läget på platsen.

På grund av att jag nu var gripen så låstes jag också in i en cell. Jag tvingade lämna ifrån mig skjorta, slips, kavaj, plånbok, mobiltelefon, kameror och skor. Något beslagsprotokoll upprättades inte. Därefter visiterades jag av en invandrad polis och fick sedan vänta på att bli förhörd. Jag behövde inte vänta speciellt länge innan jag togs till förhör. När jag fördes till förhörsrummet hörde jag hur poliserna hade problem med filmen som spelats in när jag talade eftersom de saknade sladdar för att föra över den från kameran. Jag förhördes av två poliser tillika invandrare från obestämt land. De ville att jag skulle berätta om talet vilket jag avstod eftersom det fanns på film. De frågade också om publikens reaktion och sedan jag sagt att den var positiv så ville de veta om publiken var främlingsfientlig. Flera liknande frågor ställdes liksom hur jag upplevde situationen att förhöras av två invandrare.

Folkets marsch
Sekunderna efter Björkqvist tagit denna bild blev han gripen. Enligt klockan i kameran var klockan då 17.07

Efter förhöret tog det bara några minuter innan åklagaren beslutat att jag skulle anhållas. Han kan omöjligt ha hunnit se filmen från talet utan agerade sannolikt instinktivt och med påtryckningar från annat håll. Poliser på plats förklarade för de nationalister som väntade utanför att jag sannolikt skulle släppas dagen därpå och själv fick jag höra att jag anhållits för att risken fanns att jag skulle gå ut och hålla tal igen med risk för bråk. Det skulle alltså vara för min egen skull som jag anhölls eftersom jag sannolikt skulle gå ut på Stockholms gator och tala efter marschen var slut.

Nästa dag kom, men den innebar inte att jag släpptes. Jag började inse att den åklagare som nu tagit över ärendet hade för avsikt att häkta mig och min enda förklaring till detta är att han därigenom ville skydda sin åklagarkollega som utan något att gå på valt att anhålla mig dagen innan. För att fördriva tiden bad jag att få in boken ”Den efterlysta oppositionen” som jag haft med mig vid gripandet. Boken gavs ut 1938 av Svea rikes förlag och bör, genom sin ålder, mer ses som ett historiskt tidsdokument än något annat. Jag förvägrades dock att ta in boken eftersom den ansågs rasistisk. Det socialdemokratiska Sverige förbjuder alltså politiska fångar att läsa laglig politisk och historisk litteratur samtidigt som sexualbrottslingar tillåts konsumera porr på våra anstalter.

Utanför Polisstationen
När det blivit känt att Björkqvist gripits marscherade ett par hundra nationalister till polisstationen och i protest mot gripandet genomfördes en manifestation mitt emot polisstationen som bevakades av ett stort polisuppbåd

Efter ytterligare någon dag bestämde jag mig för att ta en närmare titt i bibliotekets bokvagn eftersom tristessen annars riskerar att tråka ut en för mycket. När dagen inrutas av tre måltider med mat som knappast ger en tillräckligt mycket näring, dusch på morgonen och en timmes ”promenad” i en ”tårtbit” lika liten som cellen så är det viktigt att hålla igång på annat sätt. Nu var ju inte de dagar jag var inlåst något problem men jag kunde lika gärna blivit kvar hela sommaren. Boken jag lånade var Eino Hanskis bok ”Levande skuggor”. Hanski beskriver i denna bok i romanform hur livet i Sovjetunionen tedde sig. Det är en mörk bild som målas upp. Alla är rädda för att säga vad de tycker. De kan angivas av sina egna barn, grannar eller arbetskamrater om de så mycket som yppar kritik mot regimen. Många hatar det rådande systemet och talar illa om det innanför stängda dörrar men vågar inte kritisera systemet öppet eftersom minsta kritik kan resultera i att statens polismän kommer och hämtar de obekväma och utan förvaring för bort dem till förhör och inlåsning.

Det kan inte ha varit lätt att bo i Sovjetunionen tänkte jag på kvällen när jag läst ut boken. Tur att vi bor i Sverige där vi har yttrandefrihet och får säga vad vi tycker utan att gripas. Tankarna for runt i huvudet innan jag somnade i min cell, bortförd och inlåst för att jag sagt vad jag tyckte.

Dagen innan häktningsförhandlingen hade jag fortfarande inte fått något entydigt besked om huruvida åklagaren ville att jag skulle häktas eller inte. Jag hade inte heller tilldelats någon advokat eller fått veta vad i mitt tal som skulle vara olagligt och så anstötligt att jag var tvungen att sitta inlåst. Först på kvällen fick jag besök av den person som utsetts till min advokat. Han hade ingen tidigare erfarenhet av att försvara personer som misstänktes för liknande ”brottslighet” utan hade enkom valts ut av staten för sitt geografiska läge. Min egen begäran om advokat hade avslagits. Det var bara när det rörde sig om grov brottslighet som man kan få en advokat som bor långt bort fick jag veta samtidigt som jag fick veta att mitt brott ansågs så grovt att det skulle hållas häktningsförhandling.

Fredagen den 9 juni hölls häktningsförhandlingen mot mig klockan 10:30. Jag tilläts inte byta till mina vanliga kläder så i häktets kläder och handbojor fördes jag till rättegångssalen. Min advokat var försenad och åklagaren kom till det rum där jag förvarades i väntan på förhandlingen för att meddela detta samt be om ursäkt för bristande information till mig angående tid för förhandling. Åklagaren gick fram till en svarthårig häktesvakt och frågade om han var Björn Björkqvist. Snabbt fick han dock veta vem han skulle tala med och framförde det han hade att säga. Att han inte kände igen mig skvallrar om att han knappast granskat filmen själv utan haft andra som ordnat med detta.

Cirka klockan 11:00 startade häktningsförhandlingen och nu som först presenterade åklagaren vad ”han” ansåg vara hets mot folkgrupp. Trots allvaret i situationen fick jag anstränga mig för att hålla mig för skratt när punkterna lästes upp. Åklagaren ansåg bland annat att jag ska dömas för att ha citerat vad jag tidigare dömts för. I klarhet anser alltså åklagaren att jag aldrig ska kunna berätta om den dom som tidigare drabbat mig då jag sade att jag inte tror att jag är ensam om att må dåligt då svenska flickor utsätts för gruppvåldtäkter av invandrarhorder. Åklagaren ansåg vidare att det var hets mot folkgrupp att påpeka att den medicinska forskningen måste ta hänsyn till rasliga skillnader när de tar fram nya mediciner för att den inte ska få motsatt effekt. Att jag påpekade att det inte finns något fall där uteslutande svenskar gruppvåldtagit en flicka skulle vidare också vara hetsande. Där kan jag möjligen gå med på att det skulle kunna vara faktafel. Jag har aldrig hört talas om ett sådant fall men skulle det inte stämma så tar jag gärna del av informationen som kan sändas till mig via redaktionsadressen. Även om det skulle visa sig vara fel så kan jag inte acceptera att det skulle vara hets mot folkgrupp att säga att det inte har inträffat någon sådan gruppvåldtäkt. Åklagaren ansåg också att frågan ”Ska Sverige bli svenskt igen?” var hets mot folkgrupp.

Under förhandlingen menade åklagaren att jag var sannolikt misstänkt (den högsta graden av misstanke) för hets mot folkgrupp och att jag, genom mina tidigare domar, sannolikt skulle begå nya ”brott” om jag försattes på fri fot. Att det var cirka tre år sedan jag senast begick något ”brott” och att det då rörde sig om yttrandefrihetsbrott och inte förseelse mot brottsbalken försökte åklagaren hålla tyst om. Åklagaren menade istället att jag borde låsas in eftersom det är valår och risken finns att jag kommer att arbeta med NSF:s valrörelse och därmed automatiskt begå nya ”brott”.

Rätten höll med åklagaren om att jag sannolikt gjort mig skyldig till hets mot folkgrupp men menade att brottet inte var av den art att det försvarade häktning. Vidare påtalade man att det faktiskt är flera år sedan förra ”brottet” ska ha begåtts. Efter den cirka 15 minuter långa förhandlingen förklarades jag därmed på fri fot och slapp handbojor på vägen tillbaka till häktet där jag fick hämta ut mina tillhörigheter.

Jag är fortfarande misstänkt och har sannolikt en rättegång att vänta. Med tanke på tidigare domar där jag knappast behövt säga någonting för att dömas så ser jag det som sannolikt att även ”Ska Sverige bli svenskt igen?” kommer att ses som hets mot folkgrupp och generera några månaders fängelse. Det är också min övertygelse att många NSF:are kommer att gripas, åtalas och dömas under valrörelsen. Regimen har nämligen inget annat att sätta emot än förbud. Genom att illegalisera allt vi tycker så kan man driva igenom ett förbud utan att direkt förbjuda vår organisation. Därmed håller man uppe skenet av att vi har åsikts- och föreningsfrihet i Sverige trots att man i praktiken arbetar aktivt med att förbjuda oppositionella organisationer. De kan istället peka på hur kriminella ”nazisterna” är som hela tiden hetsar mot folkgrupper.

Efter häktningsförhandlingen släpptes Björkqvist
Björn Björkqvist, just frigiven men fortfarande misstänkt

Något annat kan de inte göra. De kan inte möta oss i debatt. De kan inte ändra statistiken eller människornas genpooler. De kan inte förhindra att det så länge det finns svenskar så kommer det att finnas människor som vill ha ett svenskarnas Sverige. Kvar för regimen återstår bara att ljuga och förbjuda. Deras enda vapen mot sanningen är att fängsla dem som visar sanningen. Därför kommer många nationalister att fängslas framöver. Det är regimens enda möjlighet att på kort sikt kunna hålla skenet uppe. Så gjorde man i Sovjetunionen och så gör man i Sverige. Sovjetunionen föll, det kommer även bli ödet för socialdemokraternas Sverige.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka alla nationalister som på olika sätt visat sitt stöd under min korta frånvaro. Mitt engagemang brukar alltid öka efter att jag gripits. Så även den här gången och med allt det stöd jag känt så känns det ännu roligare. Inga domar ska få hindra oss. Vill vi så tar vi tillbaka Sverige.