Publicerad: 2006-05-18Henrik Garfvé

Lögn, förbannad lögn och diskriminering

Under våren har en intensiv propagandasatsning pågått med syftet att hos befolkningen trumma in att invandrare diskrimineras strukturellt i Sverige. ”Vetenskapliga” rapporter, producerade på löpande band av regeringens särskilda integrationsutredare Masoud Kamali, har varvats med massmedias egna fantasifoster. Arbetslivet, partipolitiken och skolväsendet är några av de samhällssektorer som brännmärkts under de senaste månaderna. Avsikten med deras gemensamma värv är att förmedla bilden av ett Sverige där den strukturella diskrimineringen genomsyrar hela samhället.

I veckan var det så dags att på nytt lansera ett område inom vilket invandrare påstås bli diskriminerade. Det är i måndagens upplaga av Bonnierägda Dagens Nyheter som det med feta rubriker fastslås att invandrare kränks inom sjukvården. Den judiska morgontidningen har enligt egen uppgift tagit del av ännu opublicerade rön från den negroida forskaren Sarah Wamala, som gör gällande att utlandsfödda invandrare är överrepresenterade bland dem som påstår sig ha blivit kränkta. Wamala säger sig också ha funnit att denna grupp oftare än andra undviker att söka vård och att skälet till detta är just ”dåliga erfarenheter”.

Vad de dåliga erfarenheterna består i förtäljs i vanlig ordning av den i dessa sammanhang flitigt figurerande Masoud Kamali, som i DN-artikeln tillåts ge sin syn på den icke-vita kollegans fynd. Som hos så många andra intellektuellt ohederliga akademiker i etablissemangets tjänst, bygger Kamalis tankegångar på postmodernistiska nonsensresonemang genom vilka man kan påstå det mesta utan understödjande vetenskapliga bevis. I diskrimineringssammanhang innebär detta att invandrares subjektiva upplevelse av diskriminering och rasism är överordnad eventuella krav på realitetsprövning. Om invandrare säger sig ha blivit kränkta utgör detta således ett konstaterat faktum för Kamali, som i vanlig ordning fastslår för läsarna att ”diskrimineringen är väldigt utbredd inom vården, liksom i andra delar av samhället”.

Regeringens särskilda integrationsutredare Masoud Kamali

Vidare förtäljer Kamali att denna förmenta diskriminering beror på vårdpersonalens fördomsfulla bemötande av personer med annan hudfärg och ursprungsland. Den vetenskapliga stringensen lyser som alltid med sin frånvaro då detta erkänns vara hörsägner. Kamali, som i diskussioner kring kategorisering av invandrare och svenskar utmålar sig som fiende till alla former av generaliseringar, säger att han ”har hört många exempel” på att läkare har fördomar, vilket tydligen i detta fall berättigar honom att stämpla hela sjukvårdssystemet som diskriminerande.

I ytterligare en artikel i Dagens Nyheter, som dock inte ges lika mycket utrymme, konstateras att det emellertid snarare är språkförbistring som torde vara orsaken till många invandrares negativa upplevelse av den svenska sjukvården. Frågan som infinner sig är hur Kamali då kan få det till att det är den svenska sjukvården som är skyldig till de upplevda kränkningarna hos främst icke-europeiska invandrare. Förutom de fem officiella minoritetsspråken talas i dagsläget uppemot 200 språk i Sverige som en följd av massinvandringen. Måhända att Kamali utgör ett exotiskt undantag i dubbel bemärkelse, men gemene man skulle nog ha ytterst svårt att se vari det diskriminerande skulle ligga i att vårdcentraler runtom i landet inte kan tillhandahålla tolktjänster i hundratals olika språk. Man kan därutöver fråga sig om det inte borde ses som en ynnest och inte en kränkning att som invandrare få ta del av toppmodern sjukvård på bekostnad av svenska skattebetalare.

Naturligtvis finns det inget som säger att överrepresentationen av upplevda kränkningar härrör från faktisk diskriminering. Än mer absurt och tillika ovetenskapligt blir det onekligen i att spekulera i vad den icke-belagda diskrimineringen bottnar i för eventuella typer av fördomar, för att sedan i ytterligare ett led generalisera och påstå att dessa framfabulerade fördomar genomsyrar en landsomfattande organisation med tiotusentals anställda. Denna spekulativa orgie räcker dock tydligen som vetenskaplig legitimitet åt påståendet om sjukvårdskränkta invandrare då den levereras av Kamali i egenskap av sakkunnig vetenskapsman.

Den senaste massmediala turnén påminner om det plågsamma i att ens behöva beskriva Kamali som just en samtida svensk vetenskapsman, då han rimligtvis varken kan sägas vara endera. Svensk kan Kamali aldrig bli i biologisk bemärkelse. Av olika tv-framträdanden att döma så har han även en bra bit kvar innan han kan kallas svensk på ett rent kulturellt plan då en brytning på hans iranska modersmål envist förefaller dröja sig kvar. Att förära Kamali titeln som vetenskapsman känns inte mindre absurt. Faktum är dock att Kamali bl.a. varit professor vid Uppsala universitet, vilket således gör honom till kollega med svenska storheter som Anders Celsius och Carl von Linné. Inte desto mindre är dessa herrars yrkesliv väsensskilda. De båda sistnämnda gjorde ovärderliga avtryck i vetenskapshistorien, medan Kamali vigt sitt yrkesliv åt ren och skär ideologiproduktion. Apropå det sistnämnda faktumet kan det vara värt att påminna om att Kamali i sin nuvarande befattning är politiskt tillsatt för att genom sina s.k. ”utredningar” bekräfta det a priori fastslagna och påstått utbredda fenomenet ”strukturell diskriminering”.

Samtidigt som det är frapperande att notera bristen på empiriska belägg för den påstått massiva förekomsten av diskriminering är det minst lika viktigt att uppmärksamma de skilda spelregler som gäller för svenskar. Medan invandrares utsagor om påstådda kränkningar blir huggna i sten av massmedia och statliga integrationsutredare, får klarsynta svenskar se sina politiskt inkorrekta tolkningar av samtiden bli konsekvent underkända i samhällsdebatten.

Om svenskar menar att invandringen har varit för omfattande under senare decennier beror detta enligt etablissemangets experter på främlingsfientlighet, eller xenofobi som det i mer fackmässiga termer kallas, ett begrepp som antyder att fenomenet rör en kollektiv psykisk åkomma som det svenska folket insjuknat i. Om svenskar upplever en ökad otrygghet beror detta på naiva föreställningar om ett folkhem som enligt nämnda ”experter” var minst lika jävligt som det mångkulturella inferno de skapat på senare tid. Och om en viss andel svenskar konstaterar att judenheten är mäktig och detta görs i en undersökning som utförts av en jude, lanserats i landets största och tillika judiskkontrollerade dagstidning och uppenbarligen betraktas som så pass viktig att självaste statsministern under ett utlandsbesök ser sig nödgad att offentligt beklaga sig över resultatet, ja inte ens då kan det finnas ett korn av sanning i det svenskarna har att säga, utan det är givetvis ett uttryck för den form av rasism som är exklusivt reserverad åt judarna att ”utsättas” för.

Akademiker, journalister, utredare och andra företrädare för etablissemanget har således tillskansat sig tolkningsföreträde enligt, en av postmodernism influerad, ideologi där man kan påstå saker helt utan bevis, samtidigt som man med pseudoargument kan tillbakavisa andra påståenden som faktiskt har belägg. Att exempelvis otryggheten och brottsligheten har ökat, och att en starkt bidragande faktor till detta utgörs av de senare decenniernas massinvandring av främmande folkslag, blir ett irrelevant faktum om man besitter makten att formulera vad som är sant.

Det är inte utan vidare man kan dra paralleller till George Orwells dystopiska verk 1984, som nu, några decennier senare än förutspått, håller på att förverkligas. Det allenarådande partiet i Orwells fiktiva framtidsvision härskar enligt strategin och devisen ”den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden; den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna”. Det maktfullkomliga partiets ideologi genomsyras av en postmodern inställning till begrepp som sanning och verklighet. I en dialog mellan huvudpersonen, en politisk åsiktsbrottsling, och en partifunktionär förklarar den senare: ”Ni tror också att verklighetens natur är självklar. När ni inbillar er se något tror ni att alla andra ser samma sak. Men jag säger er, Winston, att verklighet inte är något yttre. Verkligheten existerar i människosjälen och endast där. Inte i individens själ, för den kan begå misstag och förgås iallafall snart, utan i partiets som är kollektiv och odödlig”.

I Sverige anno 2006 har ett lika sanningsmonopoliserande etablissemang börjat definiera verkligheten allt snävare. Den implicita avsikten är att verkligheten skall anpassas till diverse politiska ambitioner och inte vice versa. Ett exempel på detta är hur man från politiskt håll har beslutat att kön är att betrakta som sociala konstruktioner. Ett annat gäller det som denna artikel har berört, d.v.s. att invandrare påstås diskrimineras strukturellt av det svenska samhället.

Konsekvenserna av denna verklighetsfientliga inställning är tydliga i samhällsdebatten, särskilt i ljuset av den diskrimineringshysteri som har varit förhärskande under våren. För invandrare räcker det med att ”uppleva” fenomen för att de skall betraktas som sanna av etablissemanget. För svenskar räcker det varken med upplevelser eller fakta eller ens kombinationen av de båda – enligt rådande paradigm har vi helt enkelt alltid fel.