Publicerad: 2006-05-08den-svenske.com

Kommentar till BNP:s valresultat

Storbritannien I det brittiska kommunalvalet ökade det nationaldemokratiska partiet BNP antalet platser i kommunfullmäktige från 13 till 27. Förutom det faktum att ett ökat antal britter röstar på ett parti de anser vara nationalistiskt så är resultatet dock inte mycket till glädjeämne. Liksom i fallen med BNP:s nationaldemokratiska brödrapartier runtom i Europa finns det nämligen inte mycket av genuin nationalism inom ledarskiktet.

De brister som existerade redan under den forne partiledaren John Tyndall har eskalerat och blivit allt tydligare under den nye partiledaren Nick Griffin. Detta har lett till en splittring som förmått de flesta sanna nationalister att lämna BNP, även om en del stannat kvar till följd av en missriktad nostalgi och förhoppning om att den tid de investerat i partiet inte skall vara förgäves. Många av dessa kvarvarande nationalister hör till de mest fanatiska försvararna, oförmögna till en kritisk självanalys emedan de upplever angrepp mot partiet som angrepp på sin egen person, och givetvis kan det vara bekvämare att uppleva en situation som att alla andra har fel än att man blivit förd bakom ljuset av dem man litat på.

Under Griffins tid som ledare har rasfrämlingar fått allt mer framträdande positioner inom partiet. Judinnan Patricia Richardson (född Feldman) fick exempelvis representera BNP i kommunfullmäktige i Epping Forest i nordöstra London. Barry Bennett, en av BNP:s partiorganisatörer och toppnamn, har en judisk far och har med anspelning på sin etnicitet aktivt och öppet försökt värva fler judar till partiet. Partiledaren Griffins syn på judefrågan och därmed hans hållning till nationalismen blev inte mindre tydligen sedan han bjudit hem en rabbi Meyer Schiller och accepterat en personlig donation från den samme.

För många tidigare anhängare rann bägaren över när partitidningen Voice of Freedom i sitt februarinummer 2003 öppet omhuldade rasblandning. I samband med en intervju med BNP-kandidaten Charlie Bickerstaffe ifrågasattes hur partiet kan anses vara "rasistiskt" och "nazistiskt" när denne kandidat har en svart svärson från Zimbabwe, som i intervjun kallas "en stolt britt". Tidningen visade även stolt upp på bilder på dotterns och svärsonens mulattbarn.

Frågan är dock inte varför BNP kan anses vara "rasistiskt" och "nazistiskt", utan varför det överhuvudtaget kan anses vara nationalistiskt? Troligen inte av någon annan anledning än att de själva och en del av deras moståndare refererar till dem som sådana. Nationaldemokratiska partier har dock genomgående visat att de inte sätter nationen, det vill säga folket, i främsta rummet. Istället hänfaller de åt en relativistisk "nationalism" baserad på godtyckliga och ofta inkoherenta kulturella värderingar. I praktiken är makten i sig det viktigaste; ett mål istället för ett medel. Liksom i fallet med övriga parlamentariska demokrater leder det till att de styrande principerna inte baseras på folkets intressen utan den egennytta som opportunismen kan medföra. Av den anledningen har nationaldemokrater liksom övriga demokrater inga problem med att låta sina åsikter fluktuera fritt eller att kurtisera judar och tattare som villigt bereds plats i partiets kader. Det kan inte med bästa vilja anses vara nationalism.

Artikel i BNP:s tidning Voice of Freedom där partiets syn på rasblandning tydliggörs.
Senaste reportage från nsf.nu

Kampen går vidare

Folkfronten

Lördagen den 22 november beslutade Nationalsocialistisk front (NSF) att överföra samtliga sina tillgångar till det nystartade partiet Folkfronten då vi anser att detta parti har möjlighet att återskapa ett svenskt Sverige. Detta innebär också ett bokslut för Nationalsocialistisk front. Beslutet har fattats efter en längre tids övervägande och en utredning av partiets framsteg i relation till den utveckling som krävs för att skapa ett svenskt Sverige.

Läs mer
Aktivitetsrapporter

Motståndsrapporter från ett urval av de aktiviteter som våra aktivister utför.

Senaste nytt från arminius.se