Publicerad: 2006-04-28Meister Eckehart

Logik och semantik prövas i Högsta domstolen

För ett antal år sedan skrev jag en artikel med rubriken "Konsekvenser av homosexualitetens lov" som sedermera publicerades på den-svenske.com i början av 2003. Artikeln kom att åtalas för hets mot folkgrupp och fälldes i tingsrätten för att sedan frias i hovrätten. Nu har justitiekanslern Göran Lambertz överklagat hovrättens dom och kräver att Högsta domstolen prövar fallet. Ett skäl Lambertz åberopar är att min artikel är "ännu mer hatfull" än Åke Greens välbekanta predikning, varför den följaktligen borde betraktas som ett lagbrott.

För en subjektiv betraktare kanske det är möjligt att läsa in någonting hatiskt eller hetsande i min artikel, även om det på intet sätt var min avsikt. Oavsett Lambertz övertygelse om att han kan utläsa mina intentioner så var hat sannerligen inget drivande motiv, utan skrivandet var ett försök att åskådliggöra en rad felslut baserade på falska antaganden, samt logiska konsekvenser av argument som frekvent återkommer i diskussionen om homosexualitet. I dagsläget hade jag troligen inte utformat artikeln på samma vis som då, inte för att sakförhållandet kräver revision, utan av stilistiska skäl. Det är möjligt att på ett mer koncist och konkret sätt framföra vad jag ämnade framföra i min artikel. Nedan följer ett försök att göra just så, vilket förhoppningsvis även kan åskådliggöra vad landets justitiekansler anser är hatiskt och brottsligt att framföra.

Inledningsvis så är diskussionen om homosexualitet i den allmänna debatten starkt subjektiv. Det är tydligt vad som är politiskt korrekt att tycka om homosexualitet och vad som inte är det. Den officiella ståndpunkt som folk i allmänhet intager i ämnet baseras i regel inte på någon egen djupare begrundan kring sakfrågan, utan är emotionellt baserad och präglad av konformism, där en given åsikt är målet och godtyckliga argument fungerar som medel. Argumenten åberopas eftersom de leder fram till den givna slutsatsen, oavsett huruvida argumenten har någon som helst relevans eller validitet. I enlighet härmed framförs ofta argument som är baserade på falska antaganden, samt ad hoc-argument vars logik folk som framför dem har en irrationell hållning till och inte anser vara allmängiltiga.

Sedan detta konstaterats tog jag ett konkret exempel på ett vanligt argument som används för att rättfärdiga homosexualitet, dels för att visa att det är ett felslut baserat på ett falskt antagande, dels för att påvisa de logiska konsekvenserna om vi ponerar att det vore korrekt. Jag kallade argumentet för "kärleksargumentet", vilket åsyftade en vanlig floskel i olika tappningar så som "all kärlek är bra kärlek", "kärlek känner inga gränser", eller "det kan inte vara fel att älska".

Det falska antagandet här är att homosexualitet beskriver en form av kärlek när det i själva verket beskriver en form av sexualitet, vilket inte är liktydigt med kärlek. En inte allt för klyftig kvinnlig journalist skrev för ett par år sedan i en artikel publicerad på en vänsterhemsida att jag därmed hävdat att homosexuella inte kan älska. Även det är, givetvis, ett felslut. Trots att det inte borde vara nödvändigt skulle jag kanske ha påpekat att inte heller heterosexualitet beskriver en form av kärlek, utan en form av sexualitet. Homo- och heterosexualitet är biologiska begrepp som beskriver könsdrifter, och trots att någon kanske är så naiv att sexualitet i dennes sinnesvärld alltid är ekvivalent med kärlek så torde de flesta vara varse om att så inte är fallet. En heterosexuell individ är inte så enbart under perioder då den älskar någon av motsatt kön och hamnar således inte i något slags asexuellt tillstånd då den inte älskar någon. Lika lite blir en individ plötsligt homosexuell om den älskar någon av samma kön. Det avgörande i sammanhanget är könsdriften.

Om vi ändå ponerar att sexualitet är ekvivalent med kärlek och tar i beaktning det indirekta argumentet att sexualitet, eftersom det är kärlek, därmed är oklanderligt, så medför det vissa logiska konsekvenser. Argumentet är konstruerat enligt logiken att: x tillhör B eftersom x har egenskapen A. Homosexualitet (x) är oklanderligt (B) eftersom homosexualitet (x) är kärlek (A). Rationellt gäller detta för alla x i definitionsmängden, där x i det aktuella fallet betecknar en form av sexualitet, varför samtliga former av sexualitet kan sättas in i dess plats. Av det följer, enligt resonemanget, att samtliga sexualiteter är oklanderliga eftersom samtliga sexualiteter är kärlek. "Alla former av sexualitet är bra former av sexualitet".

De som framför "kärleksargumentet" har dock i regel en irrationell hållning till det då de anser resonemanget enbart vara applicerbart på homosexualitet, vilket det enligt ovan inte är. Vemhelst som anser att "kärleksargumentet" i sig är fullgott för att rättfärdiga homosexualitet rättfärdigar följaktligen samtliga former av sexualitet. Noterbart är att en del har framfört påståendet att jag i min artikel jämställt homosexualitet med en rad andra sexualiteter, när vad jag i själva verket gjort är att påpeka att deras resonemang logiskt leder fram till en sådan jämställdhet.

Märk väl att jag i min behandling av argumentet inte hävdade att det i och med detta inte finns någonting som rättfärdigar homosexualitet, endast att argumentet i sig inte gör så. Det var en prövning av ett givet argument där slutsatsen var att det saknade validitet och relevans. Av någon anledning tycks det dock i regel vara argument av det slaget som ständigt åkallas i diskussionen om homosexualitet.

I min ursprungliga artikel berörde jag även "frivillighetsargumentet", alltså argumentet att homosexualitet är oklanderligt om det sker av fri vilja. Också detta argument kan på motsvarande vis appliceras på resonemanget ovan vilket medför att alla former av sexualitet är oklanderliga om de sker av fri vilja.

Någonting utöver detta som Lambertz kan tänkas invända mot var min beskrivning av homosexualitet som en morbiditet. Kanske kan det vara värt att närmare beröra vad det ordvalet avsåg. Inte för att jag hyser någon förhoppning om att justitiekanslern skulle förstå saken bättre då, men måhända kan det finnas andra som är frågande och intresserade av ett tydliggörande.

En morbiditet är en yttring av en psykisk osundhet. Det finns säkerligen många som skulle hålla med om den beskrivningen av homosexualitet liksom många som med bestämdhet skulle avfärda den baserade på deras tolkning av dess innebörd, samt deras emotionella förhållande till frågan. Individer med ett emotionellt förhållande till homosexualitet finns givetvis i bägge lägren. Mitt perspektiv på homosexualitet är hursomhelst strikt evolutionsbiologiskt, ur vilket jag omöjligen kan dra slutsatsen att det är en sund form av sexualitet. Fastän journalister kan jubla över ett par påstått homosexuella gräsänder eller opportunistiska biologer som talar om observationer av förekomsten av homosexualitet hos en del andra djurgrupper, så är samma biologer väl medvetna om att homosexualitet är en evolutionär återvändsgränd.

Evolutionsbiologiskt kan en individs framgång uppskattas i form av dess fitness, dess förmåga att föra sina gener vidare till nästa generation. Jag skulle vilja se den evolutionsekolog som kan presentera en hållbar teori enligt vilken homosexualitet är en fördelaktig strategi som ger god fitness hos individer inom en art med könlig fortplantning.

Enligt evolutionsbiologin har i princip alla våra egenskaper i någon mån selekterats fram eftersom de individer som haft dem gynnats relativt till individer som saknat dem. Det inkluderar de egenskaper vi gemensamt betecknar som psykiska, vilka har en fysiologisk grund i olika neurala och endokrina system. Bland dessa återfinns sexualiteten. Sexualitet är givetvis någonting väldigt komplext, vilket inte kan reduceras till en generell psykisk egenskap, än mindre till att enbart ha en psykisk dimension. Inte desto mindre kan sexualitetens sunda psykiska egenskaper generellt betraktas som de egenskaper vilka relativt bidrager till en hög fitness. På motsvarande vis kan de egenskaper som kraftigt försämrar fitness således anses vara osunda.

En viktig funktion förbunden med sexualitet är förmågan att betrakta och utse lämpliga partners för befruktning. Homosexualitetens evolutionsbiologiska brister som en hållbar strategi är i det avseendet uppenbara. Det är i högsta grad en psykisk egenskap och kan evolutionärt knappast anses vara sund. Det kan således anses vara en morbiditet. Problemet skulle vara att begreppet inte fullt ut skildrar vad homosexualitet är evolutionsbiologiskt.

Kanske är morbiditet inte det bästa ordvalet för att beteckna homosexualitet. Kanske finns bättre alternativ. Kanske är begreppet enligt dagens morbida rättsväsende rent av olagligt att använda i det sammanhanget.