Publicerad: 2006-04-06Meister Eckehart

Offerrollen som minoritetspolitisk strategi

De senaste veckorna har medierna i Frankrike dominerats av de våldsamma demonstrationer som följt i spåren av ett nytt lagförslag om ungdomars anställningsskydd i landet. Veckorna innan dess var det en annan våldsam händelse som dominerade nyhetsflödet, berättelsen om det brutala mordet på den 23-årige juden Ilan Halimi, ett mord i vars kölvattnen en debatt virvlade upp om det förmenta problemet med "antisemitism" i Frankrike.

Ilan Halimi, en mobiltelefonförsäljare, försvann i januari sedan han givit sig ut på en träff med en kvinna han träffat i den butik där han arbetade. En tid därefter kontaktades Halimis föräldrar av en person som lät meddela att Halimi kidnappats och framförde krav på en lösensumma för att han skulle friges. På polisens inrådan gick föräldrarna inte med på kidnapparnas krav och svarade heller inte i telefonen när kidnapparna försökte ringa dem igen. Den 13 februari påträffades Halimi naken, bunden och svårt misshandlad vid vägkanten i en förort till Paris. På väg till sjukhus avled han till följd av skadorna.

Halimi föll offer för en kidnapparliga bestående av afrikaner och araber som satt i system att locka till sig unga män med hjälp av attraktiva kvinnor. Ligan hade på liknande sätt utan framgång försökt snärja minst tio män, både judar och fransmän, innan de lyckades föra bort Halimi. En kort tid efter Halimis död kunde polisen gripa tretton misstänkta i en av Paris invandrartäta förorter. Ligaledaren Youssef Fofana greps av polis i sitt födelseland Elfenbenskusten och har utlämnats till Frankrike där han inom kort skall ställas inför rätta.

Polisen säger sig vara förbryllad över ligans agerande. Medlemmarna i ligan saknade helt realistiska planer för hur lösensumman skulle betalas ut, men vad som framförallt förvånar är det övervåld deras offer utsattes för. Stora delar av Halimis kropp var när han påträffades täckt av blåmärken, skärsår och brännmärken, skador som tillfogats honom vid flera tillfällen under flera dagars tid.

Våldsamma mord hör emellertid inte till ovanligheterna i det mångkulturella Frankrike och till en början var fallet Halimi bara ytterligare ett i mängden av de cirka 700 mord som årligen drabbar landet, men det faktum att Halimi var jude gjorde snart att uppmärksamheten kring mordet blev en helt annan än den brukliga.

En starkt bidragande faktor var att hans död av en händelse sammanföll med den judiska paraplyorganisationen CRIF:s årliga middag, en tillställning då alla ministrar, ledande politiker, tjänstemän och affärsmän i Frankrike inbjuds till en middag tillsammans med landets judiska elit, ofta karaktäriserad av olika politiska löften till den judiska minoriteten. Mordet på Halimi blev middagens huvudämne, där de judiska ledarna vände sig direkt till premiärminister Dominique de Villepin med krav på en grundlig utredning av fallet. "Är Ilian död eftersom han är jude? Herr premiärminister, du är skyldig landet sanningen", sade CRIF:s ordförande Roger Cukierman bland annat i sitt tal under middagen.

Närvarande vid middagen var även inrikesministern Nicolas Sarkozy, själv jude, som snabbt hävdade att "antisemitism" låg bakom mordet, trots att gärningsmännen inte gripits och att några andra motiv än de ekonomiska inte var kända. Sarkozy framförde senare samma påstående inför media och i det franska parlamentet.

De påföljande dagarna fylldes franska ledarsidor och förstasidor av artiklar med fördömanden av "antisemitismen". Liknande artiklar publicerades inom kort över hela världen, inklusive Sverige, där mordet på Halimi hävdades vara prov på "judehat". I Paris arrangerades en demonstration med 33 000 deltagare, de flesta judar och bland dem inrikesminister Sarkozy, i protest mot "antisemitismen", och vid begravningen av Halimi i Paris största synagoga deltog demonstrativt flera högdjur inom den franska politiken, så som premiärminister de Villepin och president Jacques Chirac, till stöd för landets judenhet.

Allt detta samtidigt som både polis och åklagare konstaterade att ingenting tydde på att "antisemitism" hade någon som helst relevans för dådet. Utspelen från de judiska ledarna i Frankrike och gensvaren från politiker och media målade med andra ord upp en med verkligheten icke överensstämmande bild i människors medvetande, men en så pass stark bild att den ändå färgat och av många människor förnimmas som verkligheten. Detta efterspel till mordet på Halimi återspeglar ett förfarande som är långt ifrån unikt; en process som i modern politik snarare blivit regel än undantag.

De senaste åren har flera fall uppdagats i Frankrike där motiven bakom olika brott, eller påstådda brott, initialt tillskrivits en förment "antisemitism", vilket senare i tysthet har kunnat konstateras vara helt obefogat.

Ett av de mest uppmärksammade fallen var knivöverfallet på rabbi Gabriel Farhi, son till en av Frankrikes mest framstående rabbiner och själv ledare för organisationen Mouvment juif libéral de france. Farhi pårtäffades knivskuren i januari 2004 och berättade senare för polisen hur en man iförd motorcykelhjälm överföll honom på väg hem från en synagoga. Under utropet "Allah Akhbar", Gud är störst, stötte mannen en kniv i Farhi. Överfallet hade föregåtts av hotbrev mot rabbi Farhi och flera andra ledande judar, vilket var en av anledningarna till att knivdådet rönte stor uppmärksamhet såväl i Frankrike som utomlands.

Jacques Chirac och Paris borgmästare Bertrand Delanoe gick ut i massmedia och fördömde dådet. Farhi själv gav också flera intervjuer där han manade till kamp mot "antisemitismen". Händelsen fick emellertid en tvär vändning då polisen plötsligt grep rabbi Farhi. Det visade sig nämligen att hela händelsen var arrangerad och att den som höll i kniven vid "överfallet" var ingen mindre än Farhi själv. Kort efter gripandet kunde ytterligare flera judar gripas i kretsen kring Farhi, misstänkta för att ha författat falska hotbrev till judiska ledare, inklusive de brev Farhi tidigare hävdat föregick överfallet på honom.

I maj 2004 dömdes Alex Moise, överhuvudet för den sionistiska organisationen Frankrikes vänner till Israels Likudparti, till två månaders fängelse i ett liknande fall sedan han på motsvarande manér författat en rad "antisemitiska" hot mot sig själv. I juni samma år uppmärksammades hur ett 50-tal gravstenar på en judisk griftegård i östra Frankrike vräkts omkull, med påföljande rubriker runtom i landet där det inträffade beskrevs som ett "antisemitiskt" illdåd. Vid den påföljande polisutredningen kunde det dock konstateras att gravstenarna blåst omkull i en storm som dragit fram över området.

Den 4 juni 2004 angreps den 17-årige juden Yisrael Yiftah på vägen till en affär mittemot den judiska skolan Mekor Yisrael i Paris, en händelse som kom att kablas ut världen över beskriven som ett "antisemitiskt" illdåd. Tidningen Le Monde använde händelsen i sin ledare den 6 juni och hävdade melodramatiskt att "judarna" fortfarande dödas på fransk mark 60 år efter Dagen D, trots att Yiftah inte dog utan endast fick lindriga skador vid överfallet. Även i Sverige publicerade flera dagstidningar uppgifter om överfallet och i samtliga fall betonades att det inträffade var prov på "antisemitism".

En mycket viktig detalj utelämnades emellertid unisont i sammanhanget. Den massmediala bild som förmedlades gav intryck av att Yiftah ensam angreps enbart eftersom han var jude, men i själva verket högg gärningsmannen, en 28-årig nordafrikan, i samma veva även ner sex icke-judar, men dessa omnämndes i regel överhuvudtaget inte i nyhetsrapporteringen. Av sju offer omnämndes endast det judiska offret, och endast angreppet på honom beskrevs vara motiverat av rashat. Detta samtidigt som gärningsmannen sedan tidigare hade konstaterats lida av en allvarlig psykisk störning.

I samband med att den israeliske utrikesministern Silvan Shalom besökte Frankrike i augusti 2004 eldhärjades ett judiskt församlingscenter, något Shalom vid samtal med den franska regeringen använde som ett retoriskt och illustrativt exempel på en framväxande "antisemitism" i Europa. Den som senare kunde gripas för dådet visade sig emellertid vara en 50-årig judisk man som tidigare arbetat som vakt vid centret. Den gripne erkände även att det var han som klottrat ned området runt församlingscentret med svastikor och "antisemitiska" slagord.

Under 2004 blev också tre judiska ungdomar misshandlade av cirka 15 ungdomar med nordafrikanskt ursprung i Lyonförorten Villeurbanne, en händelse som omgående hävdades vara "antisemitisk" av massmedia. Den judiske ledaren i Lyon, Marcel Amsalem, hävdade att överfallet var ännu ett i raden av "antisemitiska" våldsdåd i staden och ungdomarna själva hävdade i intervjuer med massmedia att överfallet var "antisemitiskt".

Polis tillbakavisade dock alla sådana påståenden. Utredningen fann inte några som helst indikationer på att "antisemitism" skulle ha varit inblandat, och inte heller de tre drabbade judarna nämnde någonting om "antisemitism" i de inledande förhör polisen höll med dem. Av allt att döma var de tre offer för samma slags våld som invandrarungdomar dagligen utsätter en mängd fransmän för i Frankrike, och svenskar i Sverige.

I motsats till flera av de dåd som omnämns ovan är mordet på Halimi på intet sätt påhittat. Han torterades och mördades på ett vis som var lika brutalt som verkligt. Vad som däremot är ett genomgående tema i samtliga dessa händelser är hur judar snabbt utnyttjat situationer och trots brist på belägg återgivit dem som förmenta exempel på "antisemitism", något som dessutom fått ett oerhört gensvar bland politiker och massmedia. I de flesta fall har de politiker och medier som uppmärksammat fallen som "antisemitiska" heller inte brytt sig om att dementera de inledande påståendena då de väl visat sig felaktiga. När röster höjs om "antisemitism" är också faktiska förhållanden i regel av ringa relevans; det relevanta är genomslagskraften och den påverkan som kan utövas över politiker och allmänhet. Begreppet "antisemitism" används idag inte främst för att beskriva reella fenomen, utan är ett i praktiken effektivt medel för att nå etniska, politiska mål.

Agerandet bland judar i fallet Halimi fungerar som ett illustrativt typexempel på ett universalt inslag i den rådande minoritetspolitiken i Västvärlden.

Bland olika välorganiserade minoriteter så har det satts i system att utmåla sig själva som offer, vilket när den bilden väl är etablerad används som propaganda och politiskt påtryckningsmedel för att driva igenom en given agenda. I dagsläget leder offerrollen till en privilegierad status, en ökad sympati bland allmänheten och sänkta krav från den samma, samt tillgång till ekonomiska och andra resurser.

Den sympati som medvetet väcks bland allmänheten för en utmålad offergrupp förstärks genom en dubbelverkan då de som kritiserar gruppen ges skenet av att angripa en redan utsatt grupp och är därmed till synes delaktiga i det orättfärdigade översitteri och förtryck som i propagandan hävdas vara så utbrett. Denna intolerans mot kritik av vissa grupper leder i sin tur till den paradoxala situationen att gruppen hävdas vara särskilt utsatt till följd av att kritiken uppmärksammas och möter fördömanden enligt helt andra kriterier än motsvarande kritik mot andra grupper. Detta fenomen eskalerar i en del fall i så mån att till slut ingen kritik av gruppen anses acceptabel, en utveckling som minoritetsgrupperna ofta aktivt understödjer.

Dymedelst utvecklas en starkt negativ hållning mot den som dristar sig kritisera gruppen, där ingen eller ringa hänsyn tas till huruvida kritiken är berättigad eller ej, utan där allt fokus riktas mot att den överhuvudtaget framfördes. I regel förstärks detta genom bruket av olika, många gånger gruppspecifika pejorativ mot kritikerna. Orden får ofta en så starkt emotiv laddning att folk skyr att bli associerade med dem till den grad att de anpassar sitt förhållningssätt mot gruppen eller kritik mot gruppen, vilket ytterligare stärker minoriteternas ställning gentemot omgivningen.

I egenskap av offergrupper kan även minoriteter, om de är tillräckligt inflytelserika, utan något större allmänt motstånd förmå politiker att instifta särskilda lagar till deras förmån, exempelvis lagar som kringskär kritiken av dem. På samma vis kan grupper påverka fördelningen av statliga medel till deras förmån, bland annat i form av särskilda subventioner till av gruppen arrangerade aktiviteter, instiftandet av myndigheter och tendentiösa statligt finansierade utredningar. Detta innebär ofta en konflikt mellan minoritetens och majoritetens intressen, där ändå minoriteten tenderar få sin vilja igenom. Ett skäl härtill är den effektivare organisation och större medvetenhet en minoritet besitter som lyckats etablera sig som offergrupp i allmänhetens sinne, men det är även konsekvensen av en motsägelsefull aspekt i dagens demokrati som i praktiken gör gällande att majoritetsbefolkningen inte får gå emot minoritetens intressen eftersom det anses odemokratiskt, samtidigt som minoriteten däremot får gå emot majoritetens intressen. Åtminstone när det gäller vissa särskilda grupper.

Även om samma strategi kan användas av flera olika grupper så är det de minoriteter som har förhållandevis störst makt som också får störst genomslagskraft. Förutom förekomsten av organisationer dedicerade till gruppen kan således de minoriteter som effektivast exploaterar offerrollen förväntas förekomma i disproportionerligt stor utsträckning inom massmedia och den ekonomiska sfären, två områden varifrån politiken effektivt kan påverkas trots ett relativt litet numerär.

Jag hävdar givetvis inte att samtliga individer inom dylika grupper aktivt deltager i framställandet av gruppen som ett offer eller på annat vis främjar en sådan strategi, något vissa meningsmotståndare säkert skulle vilja göra gällande. Det relevanta i sammanhanget är dock inte hur varje enskild individ inom gruppen agerer utan hur de mest engagerade individerna inom gruppen är organiserade och verksamma, samt att de identifierar sitt handlande som varandes i gruppens intresse.

Det är en uppenbar fördel för minoriteter att kunna undgå kritik och dessutom väcka okritisk sympati bland andra, i synnerhet om det tar formen av aversion mot vemhelst som kritiserar gruppen. Likaså är det en fördel för minoriteter att kunna påverka lagar och resursfördelning till sin förmån. Det troligen viktigaste inslaget i den utåtriktade minoritetspolitiken för att uppnå detta är förmågan att hos allmänheten etablera bilden av gruppen som ett kollektivt, förfördelat offer, där det är uppfattning i sig som är relevant och helt överordnad de faktiska omständigheterna.

Detta uppnås bland annat genom studier som hävdas påvisa olika negativa och förment oacceptabla attityder mot gruppen, eller ständigt nya exempel på påstådda typfall av brott mot gruppen. I avsaknad av verkliga fall kan sådana konstrueras, eller så kan verkliga fall ges en sådan vinkling att de till synes riktades mot gruppen. Det viktiga är som sagt hur allmänheten uppfattar saken, inte hur det verkligen förhåller sig.

På detta är mordet på Halimi endast ett exempel i mängden.

Vi vet inte i vilken mån "antisemitism" var en faktor vid mordet på Ilan Halimi, men vi vet däremot att inget av de tusentals mord begångna av svarta och araber som drabbat vita fransmän de senaste åren har rönt tillstymelsevis lika stor uppmärksamhet. Vid samtliga dessa mord har de etniska aspekterna om något tystats ned istället för att som i det aktuella fallet hamna i fokus. Inte i något fall har franska regeringstjänstemän gått ut i medier, deltagit i demonstrationståg eller besökt begravningar i protest mot det våld vita drabbas av, lika lite som internationell massmedia uppmärksammat något av dessa mord ur en etnisk aspekt.