Publicerad: 2006-03-21Mark Weber

Ett krig för Israel

USA:s invasion av Irak 2003, och ockupationen sedan dess, har kostat mer än femtonhundra amerikanska liv, åtskilliga miljarder dollar och har bringat död till tusentals irakier. Varför beslutade president George W. Bush att gå i krig? I vilkas intressen handlade han?

Under månaderna som föregick attacken varnade Bush och andra amerikanska ledare upprepade gånger för att hotet från regimen i Bagdad mot USA och den övriga världen var så stort och överhängande att USA snarast var tvungna att bomba, invadera och ockupera Irak.

Den 28 september 2002 sade Bush till exempel: "Hotet mot vårt land är stort och det växer. Den irakiska regimen har biologiska och kemiska stridsvapen, har möjligheter att skaffa mer och har, enligt den brittiska regeringen, möjlighet att genomföra en biologisk eller kemisk attack redan 45 minuter efter att order givits [...] Regimen försöker nu skapa en atombomb, och genom atomklyvning kan de bygga en inom ett år."

Den 6 mars 2003 deklarerade Bush att: ”Saddam Hussein och hans vapen är ett direkt hot mot detta land, mot vårt folk och mot alla fria folk [...] Jag tror att Saddam Hussein är ett hot mot det amerikanska folket. Jag tror att han utgör ett hot mot sina grannländer. Och jag har goda anledningar till att tro det. Han har massförstörelsevapen [...] Det amerikanska folket vet att Saddam Hussein har massförstörelsevapen."

Dessa anklagelser var osanna. Som världen vet hade Irak inga farliga "massförstörelsevapen" och utgjorde inget hot mot USA. Dessutom visade det sig att de oroväckande uppgifterna om att regimen i Bagdad samarbetade med terrornätverket al-Qaida också saknade grund. Så om de officiella orsakerna som gavs för kriget var osanna, varför attackerade USA Irak?

Oavsett vilka de sekundära orsakerna för Irakkriget var, så är den avgörande faktorn i president Bush beslut att attackera landet att hjälpa Israel. Med stöd från Israel och USA:s judisk-sionistiska lobby, och uppmuntrad av judiska "nykonservativa" med höga positioner inom hans administration, beslutade Bush (som redan brann för Israel) att invadera och kuva en av Israels största fiender i sin region. Detta är så vida känt i Washington att senatorn Ernest Hollings i maj 2004 var rörd att bekräfta att USA invaderade Irak för att "säkra Israel" och att "alla" vet om det. Han identifierade också tre inflytelserika pro-israeliska judar i Washington som spelade en viktig roll i att hetsa USA till krig: Richard Perle, styrelseledamot i Pentagons försvarspolitiska råd, Paul Wolfowitz, vice försvarsminister och Charles Krauthammer, kolumnist och författare. [1]

Charles Krauthammer, Paul Wolfowitz och Richard Perle är tre viktiga personer i spelet före USA:s anfall mot Irak

Hollings hänvisade till den fega motvillighet som hans kongresskollegor uppvisade då de inte öppet vågade erkänna sanningen, "ingen är villig att stå upp och säga sanningen om vad som pågår". Vidare menade han att de genom politiska påtryckningar fått medlemmar i kongressen att okritiskt stödja Israel.

Någon månad innan invasionen, sade den pensionerade [judiske] generalen och tidigare NATO-överbefälhavaren Wesley Clark i en intervju:
"De som stött denna attack [från USA mot Irak] kommer nu uppriktigt och ärligt säga er att det sannolikt är sant att Saddam Hussein inte är något hot mot USA. Men de är rädda att han någon gång skulle använda kärnvapen mot Israel, om han hade några." [2]

Glödande Pro-israel
President Bush brinnande stöd för Israel och dess hårdföra premiärminister är välkända. Han bekräftade det, till exempel, i ett tal han höll om Mellanöstern i juni 2002. The London Times rapporterade att talet var ”så pro-israeliskt att det skulle kunna ha varit skrivet av Ariel Sharon”. [3]

Genorge Bush framför sitt Mellanöstern-tal, juni 2002
Bush visar i juni 2002 att USA:s utrikespolitik innebär brinnande sionism

Condoleeza Rice, Bush säkerhetspolitiska rådgivare, upprepade presidentens synsätt i en intervju i maj 2003 då hon sa att ”Israels säkerhet är nyckeln till världens säkerhet.” [4]

Adresserat till de pro-israeliska aktivisterna på 2004 års konvent för American Israeli Public Affairs Committee (AIPAC) sa Bush: "Förenta staterna är starkt engagerade, och jag är starkt engagerad, för den levande judiska staten Israels säkerhet." Han förklarade också för deltagarna att de "Genom att försvara friheten, välståndet och säkerheten för Israel, tjänar ni också Amerikas sak". [5]

Tidiga planer
Sionist-judiska planer för krig har pågått i åratal. 1996 författades riktlinjer för den dåvarande israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu som visade på storslagna planer för Israel i Mellanöstern. Under namnet "A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm" författades riktlinjerna av en israelisk expertgrupp, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier. I målsättningarna åberopas att "försök [som] ska sätta fokus på att avsätta Saddam Hussein från makten i Irak, [är] en viktig israelisk strategisk målsättning…" [6] Bland författarna till "A Clean Break" fanns Richard Perle, Douglas Feith och David Wurmser, tre inflytelserika judar som alla senare fick positioner på hög nivå i Bush-administrationen 2001-2004: Perle som ordförande för Pentagons försvarspolitiska råd, Feith som biträdande försvarsminister, och Wurmser som specialassistent till statssekreteraren John R. Bolton.

Den roll som spelats av de tjänstemän inom Bush-administrationens som är associerade till två större pro-sionistiska neokonservativa forskningscenter har granskats av den inflytelserika affärstidningen tidningen The Nation. [7] Författaren Jason Vest undersökte de nära kopplingarna mellan the Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA) och the Center for Security Policy (CSP), och visade utförligt banden mellan dessa grupper och diverse politiker, vapenhandlare, militärer, förmögna pro-israeliska amerikanska judar och den republikanska president-administrationen. Vest noterade att JINSA- och CSP-medlemmar "har stigit till mäktiga regeringspositioner där [...] de hunnit få igenom en mängd frågor – stöd för nationellt missilförsvar, opposition mot avtal för vapenkontroll, kämpat för oekonomiska vapensystem, ensidigt amerikanskt vapenbistånd till Turkiet – med villkoret att de stödjer israelisk rätt [...] För denna skara är 'regimbyte' en angelägen nödvändighet i Irak, Iran, Syrien, Saudiarabien och inom den palestinska myndigheten".

Samuel Francis, författare, redaktör och kolumnist, har också tittat närmare på de "nykonservativas" roll i underblåsandet av krig. [8] "Mitt eget svar", skriver han, "är att lögnen [att ett kraftigt beväpnat Irak utgör ett stort överhängande hot mot USA] fabricerades av nykonservativa i administrationen vilkas första lojalitet går till Israel och dess intressen och som ville att Förenta Staterna skulle krossa Irak därför att landet var det största potentiella hotet mot Israel i regionen. De är kända för att ha utövat påtryckningar för ett krig mot Irak sedan minst 1996, men de kunde inte hitta någon effektiv orsak för det förrän den 11 september 2001. [...]
Det som har hänt inom Bush-administrationen är inget mindre än ett förräderi likt de sovjetiska spionringarna under New Deal-eran och om politisk realitet inte kräver dess exponering, så gör enkel lojalitet till Förenta Staterna det".

I efterdyningarna av 11 september-attackerna 2001 utnyttjade glödande pro-sionistiska "nykonservativa" i Bush-administrationen (som i åratal sökt ett krig i Mellanöstern för att säkra Israels säkerhet i regionen) tragedin för att driva på deras agenda. I detta var de uppbackade av den israeliska regeringen som också pressade Vita huset att attackera Irak.

Den respekterade brittiska dagstidningen The Guardians korrespondent i Jerusalem rapporterade i augusti 2002 att: "Israel signalerade igår sitt beslut att sätta press på president George Bush att gå till militär attack mot Irak, trots att de tror att Saddam Hussein kommer hämnas genom att slå tillbaks mot Israel". [9]

Tre månader före USA:s invasion, rapporterade den välinformerade Washington-journalisten Robert Novak att den israeliska premiärministern berättat för amerikanska politiska ledare att "det bästa amerikanska stödet till Israel skulle vara att störta Saddam Husseins irakiska regim". Dessutom, tillade Novak, ”[är] detta synsätt är vida utbrett inom Bush-administrationen, och är huvudorsaken till att USA:s trupper idag förbereder sig för krig". [10]

Israels spionorganisationer var fullt deltagande när USA och Storbritannien skapade stora överdrivna förkrigsanalyser av Iraks förmåga att utkämpa krig, enligt en före detta israelisk militär tjänsteman inom underrättelsetjänsten. Shlomo Bron, brigadgeneral i den israeliska arméreserven och pensionerad forskare i en israelisk expertgrupp, sade att underrättelsetjänsten i Israel spelade en signifikant roll i stödet för USA:s och britternas försök att starta krig. Bron förklarade att israeliska underrättelseorganisationer ”starkt överskattade det irakiska hotet mot Israel och förstärkte amerikanernas och britternas övertygelse att Irak hade [massförstörelse-] vapen". [11]

För vissa judiska ledare var Irak-kriget en del i ett långtgående försök att installera Israel-vänliga regimer i hela Mellanöstern. Norman Podhoretz, en prominent judisk författare och ivrig anhängare av Israel, har i åratal varit redaktör för den inflytelserika judiska månadstidningen Commentary. I septembernumret 2002 skrev han: "Regimerna som verkligen förtjänar att omstörtas är inte inskränkta till de tre utpekade medlemmarna av ondskans axelmakter [Irak, Iran, Nordkorea]. Som ett minimum borde axelmakterna utvidgas till Syrien, Libanon och Libyen, liksom 'vänner' till Amerika som den saudiska kungliga familjen och Egyptens Hosni Mubarak, liksom de palestinska myndigheterna oavsett om den styrs av Arafat eller någon av hand tjänare".

Patrick J. Buchanan, välkänd författare och kommentator, och tidigare Vita husets kommunikationschef, är rättfram i identifierandet av dem som utövat påtryckningar för krig: [12] "Vi befarar att en komplott av polemiker och offentliga tjänstemän försöker snärja vårt land i en serie av krig som inte ligger i Amerikas intresse. Vi anklagar dem för att i maskopi med Israel antända dessa krig och ödelägga Oslo-avtalet. Vi anklagar dem för överlagd förstörelse av USA:s relationer med alla arabiska stater som utmanar Israel eller stödjer det palestinska folkets rätt till ett eget hemland. Vi anklagar dem för att ha fjärmat av vänner och allierade över hela den islamska världen och västvärlden genom sin arrogans, hybris, och fientliga attityd [...]
Cui Bono? För dem som gagnas av ändlösa krig i en region som inte har något annat vitalt för Amerika än olja, som araberna måste sälja för att överleva?
Svaret är: En nation, en ledare, ett parti. Israel, Sharon, Likud."

Uri Avnery, en prisad israelisk journalist och författare och tre gånger vald till medlem i Israels parlament, ser Irak-kriget som ett uttryck för omättligt judiskt inflytande och makt. I en essä skriven någon vecka efter USA:s invasion, skrev han: [13] "Vilka är vinnarna? Det är de så kallade neo-konservativa. En liten grupp, där nästan alla är judar. De håller nyckelpositionerna i Bush administration, liksom i hjärntrusten som spelar en viktig roll i utformandet av Amerikas politik och ledarsidorna i de inflytelserika tidningarna [...] Det ofantliga inflytandet från dessa till större delen judiska grupperna härrör från dess nära förbund med de högerextrema kristna fundamentalisterna som numer kontrollerar Bush republikanska parti. [...] Till synes är allt detta av godo för Israel. USA kontrollerar världen, vi kontrollerar USA. Aldrig tidigare har judar utövat sådan ofantligt inflytande över världsmakten."

I Storbritannien deklarerade en äldre medlem av Storbritanniens underhus att judar hade tagit kontroll över USA:s utrikespolitik och med framgångsrika påtryckningar hade fört USA i krig. "En judisk sammansvärjning har tagit över regeringen i USA och bildat en ohelig allians med kristna fundamentalister", sa Tam Dalyell, från Labour som suttit längst i parlamentet, och tillade, "Det är alldeles för mycket judiskt inflytande i USA". [14]

George W. Bush och Ariel Sharon
Även om det inte tillhör vardagen att Sharon står i den amerikanske presidentens talarstol så är det ändå hans ord som strömmar ut från talarens mun så snart Mellanöstern kommer på tal

Summering
I många år har nu amerikanska presidenter från båda partierna varit helt engagerade i Israel och dess säkerhet. Denna befästa politik är ett uttryck för det sionist-judiska greppet om Amerikas politiska och kulturella liv. Detta innerliga stöd för Israel – delad av president Bush, ledande personer inom administrationen och nästan hela den amerikanska kongressen – har bevisats avgörande i beslutet att invadera och underkuva en av Israels största regionala fiender.

Medan denna oprovocerade invasion av Irak har hjälpt Israel, precis som de som planerade kriget hade hoppats, har det varit till olycka för Amerika och världen. Det har kostat tiotusentals liv och åtskilliga miljarder dollar. Runt om i världen har det genererat makalös misstro och fientlighet mot USA. I arabiska och muslimska länder har det skapat ett intensivt hat mot USA och har bringat många nya rekryter till leden av anti-amerikanska terrorister.

Amerikanerna har redan betalat ett högt pris för deras nations åtaganden för Israel. Vi kommer få att få betala ett ännu högre pris – inte bara i dollar eller internationell prestige, utan i unga mäns liv som offras för ett annat lands politiska syften – till dess de sionist-judiskas grepp om USA:s politiska liv slutligen brutits.

Om författaren
Mark Weber är chef för the Institute for Historical Review. Han studerade historia på the University of Illinois (Chicago), the University of Munich, Portland State University och Indiana University. I nio år har han varit redaktör för Journal of Historical Review.
NSF-Butiken saulför följande av Mark Weber:
Ljudbok: An Introduction to Holocaust Revisionism
DVD: The Weber-Shermer Holocaust Debate

Fotnoter
1.Remarks by Ernest F. Hollings, May 20, 2004. Congressional Record — Senate, May 20, 2004, pages S5921-S5925.
2.The Guardian (London), August 20, 2002.
3.R. Dunn, "Sharon Could Have Written Speech," The Times (London), June 26, 2002.
4.A. S. Lewin, "Israel’s Security is Key to Security of Rest of World," Jewish Press (Brooklyn, NY), May 14, 2003. Rice's interview with the Israeli daily Yediot Aharnonot is quoted.
5.Bush address to AIPAC convention, Washington, DC, May 18, 2004.
6.Text posted at: www.israeleconomy.org/strat1.htm See also: J. Bamford, A Pretext for War (Doubleday, 2004), pages 261-269; B. Whitaker, "Playing Skittles with Saddam," The Guardian (Britain), Sept. 3, 2002.
7.J. Vest, "The Men From JINSA and CSP," The Nation, Sept. 2, 2002.
8.S. Francis, "Weapons of Mass Deception: Somebody Lied," column of Feb. 6, 2004.
9.Jonathan Steele, "Israel Puts Pressure on US to Strike Iraq," The Guardian (London), August 17, 2002.
10.Robert Novak, "Sharon’s War?," column of Dec. 26, 2002.
11.L. King, "Ex-General Says Israel Inflated Iraqi Threat," Los Angeles Times, Dec. 5, 2003.
12.P. J. Buchanan, "Whose War?," The American Conservative, March 24, 2003.
13.Uri Avnery, "The Night After," CounterPunch, April 10, 2003.
14.F. Nelson, "Anger Over Dalyell's 'Jewish Cabal' Slur," The Scotsman (Edinburgh), May 5, 2003; M. White, "Dalyell Steps Up Attack On Levy," The Guardian (London), May 6, 2003.