Publicerad: 2005-12-17Henrik Garfvé

Sjukvårdspersonal ifrågasätter de ”apatiska” flyktingbarnen

Härvan kring de s.k. ”apatiska” flyktingbarnen fortsätter att växa. den-svenske.com har tidigare rapporterat om hur en polis vittnat om att avvisade flyktingbarn mirakulöst nog tillfrisknar när de flygs hem. I slutet av november i år väcktes vidare misstankar om att invandrarföräldrar vanvårdar sina barn i syfte att få uppehållstillstånd, vilket föranledde migrationsverket att anmäla ett tiotal fall. Nu rapporterar även sjukvårdspersonal att det finns vissa frågetecken kring flyktingbarnens förmenta sjukdomstillstånd.

I fredagens upplaga av Svenska Dagbladet får sjukvårdspersonal ge sin syn i frågan om flyktingbarnen, om än under anonymitet då de är rädda för att förlora sina jobb.

Sjuksköterskan ”Stina” och tre av hennes kollegor har vårdat ett femtiotal s.k. ”apatiska” barn och avslöjar att besynnerliga företeelser i ”påtagligt många fall” har ägt rum. De beskriver bl.a. hur invandrarföräldrar vid första kontakten med sjukvården ofta påstår att deras barn varken har ätit eller druckit på flera dygn, utan att personalen kan hitta några fysiska tecken på uttorkning. Trots att detta är ett återkommande fenomen går man helt på föräldrarnas uppgifter och påbörjar sondmatning, vilket läkaren ”Peter” menar är omotiverat.

”Stina” kan därutöver avslöja att de ”apatiska” flyktingbarnen inte är fullt så apatiska när de ska sondmatas. ”Apatiska är det sista de här barnen är, det är helt fel ord. Det borde i stället kallas för aktiv vägran. De har en helt sanslös styrka. Det går åt fem ur personalen för att tvångshålla ett sådant barn vid sondmatning”, berättar hon för tidningen.

Personalen vittnar även om att barnen som sondmatas ändock förefaller få i sig föda på traditionellt vis. Proceduren vid sondmatning inkluderar att man kontrollerar att sonden befinner sig i magsäcken, vilket gör att lite av maginnehållet kommer upp. Innehållet ska hos sondmatade patienter se ut som välling, men två av ”Stinas” kollegor har vid ett flertal tillfällen fått upp maginnehåll med andra färger och något som bl.a. sett ut som yoghurt. Därutöver är muskelmassan förhållandevis opåverkad hos flyktingbarnen. Patienter som är sängliggande i ett flertal veckor, vilket påstås vara fallet för dessa barn, förlorar vanligtvis så mycket muskelmassa att det blir synligt. Detta förlopp kan emellertid inte beskådas hos de ”apatiska” barnen, vilket antyder att de skulle vara uppe och röra sig på nätterna.

I takt med att allt fler oegentligheter kring de ”apatiska” flyktingbarnen har avslöjats har allt fler läkare börjat tvivla på tillståndets äkthet. I ytterligare en artikel i SvD kritiserar exempelvis överläkare Hans Bendz andra läkare som helt avfärdar möjligheten att flyktingbarnen simulerar eller tvingas till detta av sina föräldrar. Chefsläkaren och psykiatrikern Tomas Eriksson instämmer i Bendz kritik mot de läkare som inte överväger simulering som en seriös möjlighet. Eriksson menar därtill att en del av barnen förgiftas av sina föräldrar. Bl.a. har han själv observerat både hur barn beter sig som läkemedelsförgiftade och hur invandrarföräldrar har givit kraftiga överdoser av mediciner till sina barn.

Frågan om flyktingbarnens inducerade och fluktuerande apatiskhet är emellertid fortsatt kontroversiell. Den judiske barnläkaren och tillika kommunisten Henry Ascher tillhör dem som hårdast har försvarat riktigheten i flyktingbarnens diagnos. Trots att bevisen mot denna linje blir allt fler, har Ascher i ett flertal medier, bl.a. i programmet Debatt i SVT och nu senast i fredagens upplaga av SvD, hävdat att man inte bör ifrågasätta vare sig flyktingbarnens sjukdomstillstånd eller invandrarföräldrarnas motiv. Tyvärr präglas stora delar av sjukvården fortfarande av Aschers dogmatiska inställning i frågan och många av de anställda är rädda för att protestera mot rådande förhållanden.

Tidigare i år nyttjades de s.k. ”apatiska” flyktingbarnen som ett effektivt propagandaverktyg av massmedia i syfte att få tillstånd än mer liberala asyllagar. Ett stort antal naiva svenskar mobiliserades i den massmediala masspsykosen och kampanjens framgång blev olyckligtvis ett faktum. Ämnet är fortfarande brännande och många fortsätter att klänga fast vid föreställningen om att flyktingbarnens apati är äkta och att medicinska behandlingar bör stå tillbaka till förmån för politiska botemedel i form av fortsatt uppluckrade och anti-svenska asylregler.