Publicerad: 2005-10-09Andreas Törner

Den demokratiske kommunisten

”Förebrår ni oss, att vi vill upphäva föräldrarnas utsugning av barnen? Vi tillstår denna förbrytelse. Men, säger ni, vi upphäver de intimaste förhållanden, när vi i stället för uppfostran i hemmet sätter samhällelig uppfostran.” – Kommunistiska Manifestet¹

Det har under en längre tid pågått en hjärntvätt av de europeiska folken, en hjärntvätt som inte ens samtligaav det nationalistiska motståndets aktivister, även om många tror det, undgått att drabbas av.

Ett påstående man ofta hör i de nationalistiska leden är att kommunismen som ideologi skulle ligga nära nationalsocialismen, att det i princip bara är internationalism kontra nationalism som skiljer dem åt. Grundfilosofierna är väldigt likartade och kommunismen är en väldigt fin tanke som fungerar i teorin, men kanske inte lika bra i praktiken, hävdas det. Inget kunde vara längre från sanningen! De båda ideologierna är diametralt motsatta varandra på alla plan, nationalsocialismen är elitistisk och kommunismen är egalitär.

En person lockas givetvis alltid av ideologier som i första hand värnar hans/hennes (vi får nöja oss med han- och hon- begrepp tills Storebror i form av Fi eller någon annan agent hittat på ett nytt, androgynt begrepp åt oss) egna och hans/hennes närmastes intressen. Med det sagt är det föga förvånande att samhällets andliga plebejer tilltalas av kommunism och demokrati, ideologier som predikar medelmåttans överlägsenhet och hela samhällets tvungna anpassande efter de sämst lämpade medborgarna och således hindrandet av dem som har mage att vara starkare än genomsnittet. Att en person som insett sig vara medioker attraheras av underkastelseideologierna bör således varken förvåna eller uppröra oss, utan helt enkelt ses som en logisk konsekvens av dennes ynka kapacitet och tafatta försök att, till synes, tillgodose sina egna intressen. Men där lurar proletären sig själv, dessa ideologiers förespråkare ser på intet sätt till den ”lille” medborgarens väl. Det enda de gör är att, i god Orwellsk anda, förse proletariatet med intetsägande skräpkultur i form av amerikansk snabbmat, talanglös MTV-musik och kioskdeckare så att proletären är nöjd, pacificerad och inte får något intresse för sin egen historia eller kultur, vilket lämnar Storebror att, bl.a. genom sin selektiva ”nyhetsrapportering”, styra opinionen och ”folkviljan” i önskvärd riktning. Det ligger däremot i hela samhällets intresse att ha ett kompetent styre, att inte ha inkvoterade kvinnor, rasfrämlingar och medelmåttor i sin regering, utan den absoluta eliten.

Nationalsocialismen är en av de få rörelser som insett det elementära faktum att det krävs lika mycket, om inte mer, specialkompetens för att styra ett land som det krävs för vilket annat yrke som helst. Det är knappast troligt att en hjärtkirurg skulle skicka ut en enkätundersökning till svenska folket och fråga hur han lämpligast bör operera, men likväl anses det vara acceptabelt att den metoden tillämpas vid frågor som drabbar hela landets befolkning. Det är tydligen också acceptabelt att den nuvarande marxistregeringen hipp som happ byter ministerposter, att det till exempel sitter en vekling till idrottsminister som, trots sin avsaknad av kunskap i ämnet, bestämmer att vissa idrottare inte får utöva sin sport då det inte passar in i hans partis agenda: att göra svenskarna till jordens vekaste folk så att de i största möjliga utsträckning kan skändas av främlingar. Denna typ av slarv skulle ses med mycket oblida ögon i en nationalsocialistisk regering som har kompetens och elitism som två av sina viktigaste grundstenar.

En annan grundvärdering som skiljer kommunismen från nationalsocialismen är tanken på en kärnfamilj. Kommunisten vill (vilket visas i ovan citerade stycke ur Kommunistiska Manifestet) avskaffa familjen helt och hållet och ersätta den med feminism och individualism. Detta resulterar, som vi även sett i demokratins Sverige, i ett skyhögt antal skilsmässor och raserade familjeförhållanden som lämnar barnen i händerna på en ensamstående förälder eller, om kommunisten/demokraten får som han vill, morbida familjekonstellationer bestående av två fäder eller två mödrar. Nationalsocialismen har å andra sidan alltid värderat familjen, en av samhällets viktigaste byggstenar, högt och sett det faktum att mannen och kvinnan, med sina olika egenskaper, måste leva i symbios som en självklarhet.

Det kan, i vissas ögon, te sig märkligt att jag i denna artikel nämner kommunism och demokrati som likartade ideologier, men det finns en enkel förklaring till detta. Ingen ideologi skapas av en slump, det finns alltid intressegrupper bakom, och även om två ideologier till synes står i polemisk relation till varandra kan de mycket väl tjäna samma intressen. Den judiske filosofen Moses Hess (1812-1875) kan nämnas som en bland många som bidragit till skapandet av två sådana. Han var en av drivkrafterna bakom skapandet av sionismen såväl som kommunismen, vilket bekräftas av judiska källor². Dagens kommunister däremot tror sig, kanske på grund av okunskap, bekämpa sionism och amerikansk-demokratisk imperialism, trots att de själva tjänar samma intressegrupper. Således kan man konstatera att trots att det på ytan kan se ut som två helt olika ideologier, de mycket väl kan ha många gemensamma nämnare på djupet.

Av detta kan man konkludera att det är långt mer än nationalism och rasfrågor som skiljer nationalsocialism från kommunism, det är hela essensen av ideologins väsen och framför allt syftet med dess skapande, då kommunismens grundare hade allt annat än vårt välbefinnande i åtanke. Det misstag vi heller inte får göra i sammanhanget är att bagatellisera demokratins betydelse, då den i grund och botten förs fram och glorifieras av samma intressegrupper som propagerar för kommunism. Således får demokrati aldrig accepteras av en nationalist, då den är lika oförenlig med nationalism som kommunismen är.

”Det gives sådana, som predika min lära om livet: och samtidigt äro de predikare av likhet och tarantlar.
Att de tala livet till behag, änskönt de sitta i sin håla, dessa giftspindlar, bortvända från livet: det kommer därav att de vilja smärta någon därmed.
Sådana vilja de smärta därmed, som nu hava makten: ty hos dessa trives ännu predikan om döden bäst.
Vore det annorlunda skulle tarantlarna lära annorlunda: och just de voro fordomdags de bäste världssmädarne och kättarbrännarne.” – Friedrich Nietzsche³

"Med dessa predikare av likheten vill jag icke bliva sammanblandad och förväxlad. Ty sålunda talar rättvisan till mig: ´Människorna äro icke lika´.” Friedrich Nietzsche⁴

Källor:

¹Karl Marx och Friedrich Engels, Kommunistiska Manifestet, Bokförlaget Arena 2002, s. 33
²http://www.jafi.org.il/education/100/people/bios/hess.htm
http://www.wzo.org.il/home/movement/hess.htm
³Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra, Kap. XXIX
⁴Friedrich Nietzsche, Så talade Zarathustra, Kap. XXIX