Publicerad: 2005-10-04Meister Eckehart

Genvarianter som reglerar intelligensen varierar mellan raser

Det har sedan länge varit känt att raser varierar i generell intelligens, vilket en lång rad psykometriska undersökningar samstämmigt har kunnat konstatera. De bakomliggande orsakerna till skillnaderna har dock länge varit föremål för en ofta hätsk akademisk debatt. Inom den tidiga forskningen rådde enighet om att skillnaderna i betydande utsträckning är genetiskt betingade, men på 1930-talet började emellertid psykologen Otto Kleinberg, en elev till socialantropologins fader Franz Boas, ifrågasätta existensen av rasliga skillnader i intelligens och snart följde flera kritiker i hans spår.

Vad kritikerna framförallt velat göra gällande är att de intelligensskillnader som uppmätts i själva verket beror på snedvridna test eller att andra sociala faktorer spelar in. Ofta har de utgått a priori från att inga väsentliga skillnader överhuvudtaget existerar mellan raser, och ibland rent av förnekat existensen av raser. Utifrån denna ståndpunkt har alla belägg för bakomliggande genetiska skillnader ansetts förkastliga och otillämpbara. Enligt den teori de istället ställt sig bakom determineras intelligens helt och hållet av sociala faktorer medan gener är fullständigt irrelevanta i sammanhanget.

De forskare som alltjämt hävdar att intelligensskillnaderna mellan raser är genetiskt betingade tillstår att sociala faktorer kan spela en roll för intelligensens utveckling hos en individ, men menar samtidigt att gener har en relevans för vilken intellektuell utveckling som är möjlig under olika förhållanden. Det är med andra ord ett samspel mellan ärftliga och miljöbetingade faktorer som spelar roll för en individs intelligens, och en del av de ärftliga faktorerna varierar mellan olika raser.

Nu kan ny forskning ställa den gamla trätan på ända. I två studier som publicerades den 9 september i den ansedda tidskriften Science har nämligen två alleler, genvarianter, identifierats som inverkar på människors intelligens. Studierna visar dessutom att dessa båda varianter är mycket utbredda inom vissa raser, men i princip obefintliga i andra. De raser som saknar genvarianterna är till yttermera visso samma raser som uppvisar en påtagligt lägre intelligens i intelligenstest.

Patrick Evans et al har i sina studier granskat de två varianterna, fastslagit när varianterna uppstod och undersökt deras spridning inom olika populationer. Intressant nog visar studierna att genvarianterna uppkommit relativt nyligen i den mänskliga evolutionen, långt efter att delar av mänskligheten vandrat ut från Afrika för ca 100 000 år sedan.

Den ena studien behandlar en variant av genen MCPH1 som reglerar hjärnstorleken. Varianten uppstod för cirka 37 000 år sedan och har sedan dess varit föremål för en mycket stark positiv selektion, vilket innebär att individer med genvarianten haft en stor evolutionär fördel gentemot dem som saknat den. Evans et al konstaterar att varianten troligen har ett euroasiatiskt ursprung eftersom den är utbredd bland euroasiatiska populationer, men är sällsynt hos subsahariska populationer. De påpekar att uppkomsten av genen även sammanfaller med den så kallade paleolitiska revolutionen, den tidpunkt då de moderna europeiska urbefolkningarna uppvisade en dramatisk förändring i sitt beteende, bland annat genom införandet av konstnärlig symbolik.

Den andra studien behandlar en variant av genen MCPH5, också kallad ASPM, vilken även den påverkar hjärnans storlek genom att reglera tillväxten av neurostamceller. Varianten uppstod för bara cirka 5 800 år sedan och har sedan dess selekterats väldigt kraftigt bland de europeiska och orientaliska populationer där den uppstod, vilket tyder på att den varit till betydande evolutionär fördel för bärarna av varianten. Mot bakgrund av genvariantens sena uppkomst är den som väntat i princip obefintlig bland subsahariska, sydostasiatiska och indianska populationer, men utbredd bland europeiska populationer och populationer från främre Orienten. Evans et al påpekar även att genvariantens uppkomst sammanfaller med den tidsperiod då städer började ta form och skriftspråk tas i bruk, just i de områden vars populationer bär på varianten.

Fastän det kan vara lockande att sammankoppla uppkomsten av de studerade varianterna av MCPH1 och ASPM med samtida mänskliga framgångar så är det att gå alldeles för långt i slutledningarna i detta tidiga skede. Dessa genvarianter som påverkar intelligensen positivt kan säkerligen ha bidragit och underlättat utvecklingen, men samtidigt är detta med all säkerhet inte de enda generna som inverkar på rasers varierande intelligens. Den vidare forskningen kommer med all sannolikhet att upptäcka fler genvarianter som inverkar på intelligensen, vilka dessutom kommer visa sig ha stor varians mellan olika raser.

Det viktigaste bidraget från studierna är emellertid att det numer är vetenskapligt fastlagt att det existerar olika genvarianter hos olika raser vilka påverkar deras intelligens. Detta har förvisso varit känt en längre tid, men nu har de två första av dessa gener positivt identifierats. Debatten om huruvida det existerar genetiska skillnader som inverkar på intelligensskillnaden mellan raser borde rimligen vara över, även om endast den naive verkligen kan tro att så kommer bli fallet per automatik.

Frågan om skillnader i generell intelligens mellan raser är känslig eftersom en kedja inte är starkare än sin svagaste länk. Till följd av de psykometriska studiernas globala samstämmighet har intelligensfrågan varit ett bryderi för dem som av någon anledning förnekat existensen av raser, eller åtminstone förnekat existensen av relevanta skillnader mellan dem bortom hudfärgen. Om det skulle existera bakomliggande genetiska förklaringar till de iakttagna intelligensskillnaderna kullkastas nämligen möjligheten att med akademisk trovärdighet framföra sådana ståndpunkter. Nu finns bevisen för existensen av genetiska skillnader mellan raser med avseende på intelligens, men av erfarenhet vet vi att politiska intressen lär väga tyngre än akademiska insikter i den offentliga retoriken och praktiska politiken.