Publicerad: 2005-07-05den-svenske.com

Korruptionsskandal i det orange Ukraina

När först massmedia och senare folket började skrika om "valfusk" i samband med det ukrainska presidentvalet i slutet av förra året var det inledningen till vad som kom att kallas den orange revolutionen. Den valde presidenten Viktor Janukovitj fick till följd stiga åt sidan och usurpatorn Viktor Jusjtjenko kunde bestiga tronen.

Av den dualistiska bild som målats upp i västerländska massmedier var detta att jämställa med godhetens seger över ondskan. Den bejublade demokratin segrade, eller åtminstone hävdades att så var fallet, och en era av korruption var över. Förvisso stämmer bilden av att den tidigare regimen var korrupt väl överens med verkligheten. Dessvärre för ukrainarna är Jusjtjenko och hans anhang av samma skrot och korn.

Jusjtjenko var själv länge en del av den gamla regimen under president Leonid Kutjma. Efter Sovjetunionens fall kunde en liten grupp affärsmän, precis som i Ryssland, lägga beslag på en stor del av de tidigare statliga tillgångarna i Ukraina när de privatiserades. I stor utsträckning handlade det om på förhand uppgjorda aktioner där företag såldes ut för väldiga underpriser, och återigen precis som i Ryssland var det i stor utsträckning judiska affärsmän som på kort tid gjorde enorma förmögenheter på detta sätt.

Därigenom koncentrerades makten i Ukraina i händerna på en liten grupp personer; landet blev en oligarki. Den som ansvarade för privatiseringen i Ukraina var en man vid namn Roman Shpek. Officiellt tjänstgjorde han bland annat som ekonomiminister och vice premiärminister under Kutjma. Idag är han Ukrainas EU- och NATO-ambassadör, en mycket inflytelserik roll där Shpek sköter en stor del av Ukrainas politik gentemot övriga Europa. Den som arbetade närmast Shpek i samband med privatiseringen av Ukraina var ingen mindre Viktor Jusjtjenko, dåvarande chef för Ukrainas Riksbank.

Någon framstående bekämpare av korruptionen kan Jusjtjenko med andra ord inte berömma sig med att vara.

En av dem som blev förmögen under privatiseringen är Pjotr Porosjenko, en 39-årig jude från Odessa. Han räknas vanligtvis inte in i gruppen av oligarker, men är personligengod för flera miljarder kronor. Bland Porosjenkos ägor återfinns bland annat Roshen, Ukrainas största konfektyrföretag, en bilfabrik, banken Mriya och tevekanalen Kanal 5. Det sistnämnda är ett faktum som hade mycket stor inverkan i den orange revolutionen.

Före revolutionen var Porosjenko liksom flera av de som berikat sig också ledamot i det ukrainska parlamentet där han besatt den framskjutna positionen som ordförande för parlamentets budgetkommitté. Även under presidentvalet kom han att få en framskjuten positioni egenskap av Jusjtjenkos biträdande kampanjchef.Som en avkampanjarbetets mest inflytelserika personer var Porosjenko rent av kandidat till posten som premiärminister om Jusjtjenko skulle gå segrande ur valet.

Det som framför allt gav Porosjenko inflytande var hans tevebolag Kanal 5. Tevebolagetkom att bli Jusjtjenkos främsta propagandavapen och de demonstrationer som utgjorde den orange revolutionen organiserades och koordinerades genom Porosjenkos utsändningar. Det var via Kanal 5 som budskapet spreds att det förekom valfusk, och det var talare i Kanal 5 som uppmanade till protester och sade åt folk var de skulle samlas. Utan Porosjenko är det med andra ord tveksamt att utgången i Ukraina skulle bli den det slutligen blev.

Porosjenko belönades emellertid inte med posten som premiärminister utan fick nöja sig med att bli ordförande för säkerhets- och försvarsrådet. Premiärminister blev istället en annan av Jusjtjenkos nära allierade, Julia Timosjenko.

En kort tid efter att Timosjenko tillträdde som premiärminister skrev lokala judiska tidningar att hon var av judisk börd. Hur det verkligen förhåller sig är dock mycket osäkert. Hennes bakgrund och till och med hennes riktiga namn är höljt i dunkel. Något som däremot står klart är att hon i allra högsta grad är ett levande bevis på att korruptionen lever kvar i Ukraina, den "demokratiska revolutionen" till trots.

Timosjenko inledde sin politiska karriär redan 1996 och avancerade snabbt till posten som vice premiärminister 1999, vilket hon var fram till 2001. Med andra ord är även hon en del av det gamla gardet, och liksom övriga har hon lyckats bli mycket rik på kuppen. Under loppet av några få år har Timosjenko lyckats tillskansa sig tiotals miljarder kronor.

Den som hjälpte Timosjenko att göra politisk karriär var Pavlo Lazarenko, Ukrainas premiärminister 1996-97. Efter sin politiska karriär var Lazarenko vida eftersökt internationellt för sina ekonomiska oegentligheter. Han har dömts i sin frånvaro i Schweiz för att ha stulit och tvättat 114 miljoner dollar och i slutet av förra året fälldes han för grov ekonomisk brottslighet av en domstol i USA. Lazarenko skyller anklagelserna mot honom på "antisemitism".

Mot bakgrund av denna förhärskande politiska kultur väcker det således liten förvåning när den nya ukrainska regeringens hittills största korruptionsskandal skådar dagens ljus. I västerländska media har händelsen inte uppmärksammats överhuvudtaget, men i Ukraina är händelsen ett pinsamt bakslag för Jusjtjenko.

Det som inträffat är att två inspelade samtal med den ukrainske chefsåklagaren Sviatyslav Piskun läckt ut till allmänheten. På banden hörs Piskun, den högste ansvarige för att bekämpa korruptionen i landet, utlova tjänster i utbyte mot personliga gentjänster. De han talar med är inga mindre än John Herbst, den amerikanske ambassadören i Ukraina och Viktor Pintjuk, den störste mediamagnaten i Ukraina och den mäktigaste oligarken under den gamla regimen, gift med den förre presidenten Kutjmas dotter.

I samtalet med Herbst tackar Piskun för dennes stöd i samband med att Kutjma avsatt honom som chefsåklagare. Som en gest på sin uppriktighet lovar han också att avskeda en åklagare som Herbst ogillade. I samtalet med Pintjuk ber Piskun oligarken om hjälp att återfå sin position som chefsåklagare. I gengäld lovar han att aldrig väcka åtal mot Pintjuk om Jusjtjenko skulle vinna presidentvalet. En kort tid därefter återinstallerades Piskun som chefsåklagare.

Piskuns reaktion på det inträffade har hittills varit att skylla ifrån sig utan att direkt neka till anklagelserna. Däremot har han inlett en undersökning om olaga avlyssning i sammanhanget, något som måste ses som ett indirekt erkännande. Krav på hans avgång till följd av samtalen har väckts på flera hålloch det lär bli svårt för Jusjtjenko att låta Piskun sitta kvar med bevarad trovärdighet.

Krav har också väckts bland en del parlamentsledamöter på att Herbst skall utvisas ur Ukraina för att ha lagt sig i landets inre angelägenheter. Att detta inte skapat en enda rubrik ens i amerikanska medier förvånar. John Herbst är en erfaren karriärdiplomat, jude och tidigare anställd vid ambassaden i Tel Aviv innan han avancerade till posten som USA:s generalkonsul i Jerusalem. Efter sin mångåriga tjänstgöring i Israel utnämndes han till ambassadör i Uzbekistan 2000-2003 innan han i september 2003 förflyttades till Ukraina.

Liksom Herbst är också Pintjuk jude. Han var länge den främste i den lilla grupp som styrde Ukraina, men under presidentvalet stod han på den förlorande sidan. Som redan häntytts var presidentvalet i stor utsträckning en uppgörelse mellan två rivaliserande fraktioner av korrupta individer där folkets intressen oavsett utgången aldrig skulle tas till vara - ett typiskt demokratisk val med andra ord.

Efter valet försökte Pintjuk emellertid göra sig vän med Jusjtjenko. När den senareuppvaktade världens ledare och bad om ekonomiskt och politiskt stöd i Davos en kort efter sitt tillträde på presidentposten så var det Pintjuk som arrangerade mötet. Pintjuk är med andra ord en man med goda kontakter, så att säga. En del av kretsen kring Jusjtjenko ser dock Pintjuk som en bitter fiende och vill använda sin nya makt till att angripa honom. Detta ledde till att han nyligen förlorade ståljätten Kryvorizhstal som köptes till ett kraftigt underpris förra året. Att Pintjuks fiender helt skulle lyckas ostracera honom är dock tveksamt.

Något ironiskt inledde Pintjuk tillsammans med den ökände miljardären George Soros nyligen en "rundabordskonferens" i Kiev om hur Ukrainas juridiska system skall omstruktureras. Pintjuks ambitioner att påverka politiken i Ukraina har uppenbarligen inte försvunnit.

Chefsåklagaren Sviatyslav Piskun kommer med största sannolikhet inte sitta kvar mycket längre på sin position. Korruptionen och de värsta korrumperarna lär dock stanna kvar i Ukraina under en överskådlig framtid. I Ukraina segrade nämligen de "goda" och idag är landet en sann demokrati,en nation därkorruptionen fröjdas och frodas som aldrig förr.