Publicerad: 2005-04-26Henrik Garfvé och Meister Eckehart

Judisk vänsterikon med pedofila böjelser på Sverigebesök - lyfts fram av Dagens Nyheter

Måndagen den 18 april fick det politiskt korrekta Sverige celebert besök. Det var europaparlamentarikern och ordföranden för den gröna gruppen i nämnda parlament, juden Daniel Cohn-Bendit, som gästade landet och höll ett föredrag om EU:s nya grundlag på Goethe-Institutet i Stockholm. Cohn-Bendit går även under det talande namnet "Röde Dany" och har tack vare sitt förflutna blivit en vänsterradikal ikon i Europa. Denna roll till trots har han emellertid lyckats med konststycket att flörta in sig i vissa liberala kretsar tack vare ett intensivt arbete för internationalism och mångkultur. Kanske är det också därför som han lyfts fram i en subtilt positiv artikel i Bonnierägda Dagens Nyheter, där han intervjuades dagarna innan Sverigebesöket.

Den gästande europeiske toppolitikern är emellertid något utöver den genomsnittlige mångkulturivraren. Skrapar man lite lätt på ytan på fenomenet Cohn-Bendit, framträder bilden av en ideologisk och moralisk varböld. Cohn-Bendit har många vidriga oegentligheter i sitt personliga bagage som nog av de flesta personer skulle betraktas som oförsvarbara, givet att etablissemangets journalister hade haft kurage nog att belysa dem. Kurage är dock det sista som karaktäriserar demokratins journalister, varför det faller på den nationella medians lott att exponera de amoraliska och dekadenta individer som vanstyr Europa och grumlar framtiden för dess folk.

Vänsterradikal ledare

Daniel Cohn-Bendit föddes 1945 i Monatuban i Frankrike av judiska föräldrar som tidigare varit bosatta Tyskland. Det senare faktumet bidrog till att Cohn-Bendit valde att gå i skola i just Tyskland. 1965 flyttade han emellertid tillbaka till Frankrike och började studera sociologi vid ett universitet i Paris. Under denna tid började Cohn-Bendit göra sig känd och avancera inom vänsterradikala kretsar. De våldsamma studentuppror som skakade Frankrike och nådde sin kulmen i maj 1968 höll på att leda till regeringsskifte. Hela 60 procent av ledarskiktet i upproret utgjordes av judar. Bland de fyra personer som ledde upproret återfanns "Röde Dany" tillsammans med ytterligare två judar, Alain Geismar och Alain Krivine. Den judiska dominansen i ledarskiktet är i synnerhet anmärkningsvärd med tanke på att judar vid den tiden endast utgjorde en procent av befolkningen i Frankrike. Upproren kvästes, men omfattningen hade skakat det franska samhällets grundvalar, vilket ledde till att Cohn-Bendit utvisades ur landet.

Tiden efter 1968 spenderade Daniel Cohn-Bendit i den tyska staden Frankfurt, med bibehållet engagemang för vänsterradikal politikisk verksamhet. Han blev något av en ikon bland vänsteraktivister i hela den västerländska världen, i synnerhet i Tyskland, trots att han levde ett luxuöst och i marxistisk terminologi "borgerligt" liv. Han lockade till sig en stor skara beundrare. Tillsammans med en av dem grundade och ledde han organisationen Revolutionärer Kampf 1969. Beundrarens namn är Joschka Fischer, idag Tysklands utrikesminister. Radarparet Cohn-Bendit och Fischer var också framträdande gestalter i den s.k. Sponti-rörelsen (sponti, tysk slang för spontan). Denna rörelses ideologi var en tysk avart av vänsterradikalism, med anarkosyndikalistiska inslag. Sponti-rörelsen var betydligt mer aktionsinriktad än de gängse, mer intellektuella, vänsterrörelserna och propagerade för revolution genom gatuslagsmål, husockupationer etc. Cohn-Bendit och Fischer distanserade sig visserligen från vänsterterroristerna i Röda Arméfraktionen, men var inte främmande för att låta sina anhängare beväpna sig med molotovcocktails. Under denna period misshandlade Fischer en polis, en händelse som för några år sedan skapade kontrovers kring hans person och ifrågasatte hans lämplighet som tysk utrikesminister.

Böjelse för pedofili

Det är intressant att notera hur Daniel Cohn-Bendits förflutna målas upp med ett romantiskt skimmer i Dagens Nyheters artikel. Våldsamheterna bagatelliseras med något svamlande om att "Röde Dany" åter står på barrikaderna, fast denna gång för internationalismen, samtidigt som de judisk-ledda och våldsamma studentupproren reduceras till en "het vår" för många år sedan. Än mer anmärkningsvärt är emellertid att läsarna överhuvudtaget inte upplyses om det arbete Cohn-Bendit bedrivit i syfte att normalisera pedofili eller hans egna pedofila utsvävningar.

Under nämnda period i Frankfurt, tiden efter studentrevolten 1968, kom Daniel Cohn-Bendit i kontakt med den s.k. kinderladen-rörelsen vars syfte var att uppfostra barn i enlighet med rådande vänsterradikala strömningar. Den f.d. vänsterradikalen Gerd Koenen har författat en bok om 1970-talet med det passande namnet Det röda decenniet och skriver där om just denna verksamhet. Enligt Koenen var det inte ovanligt att bilder på massmördaren och kommunisten Mao Tse-tung prydde väggarna på kinderladen-dagis eller att barnen togs med ut för att demonstrera för diverse vänsterextrema ståndpunkter. En annan het fråga i de vänsterradikala leden handlade om nödvändigheten av sexuell frigörelse. Denna förmenta "frigörelse" undfägnades även barn som råkat i händerna på kinderladen-anhängarna, bl.a. i form av sexuellt färgade lekar. I artikeln Hjälte från 60-talet avslöjad som sexförfattare, publicerad i den brittiska tidningen The Guardian den 28 januari 2001, konstaterar författaren Koenen att kinderladen-barnen var mänskliga försökskaniner i ett destruktivt, socialt experiment.

Det var alltså denna dekadenta miljö som Cohn-Bendit lockades av. 1972 anställdes han som skötare vid Frankfurtuniversitets kinderladen-inrättning. Cohn-Bendit trivdes mycket bra och tog barnens sexuella "frigörelse" på stort allvar. 1975 skrev han t.o.m. en frispråkig bok, Den stora basaren, om sina erfarenheter. Boken föll i glömska, men dök åter upp i början av 2000-talet och ställde Cohn-Bendit i en mycket prekär situation. I en annan artikel från The Guardian, publicerad den 23 februari 2001 med det fyndiga namnet Fischers vän får rött ansikte, citeras ett par ytterst komprometterande passager ur Cohn-Bendits alster:

Jag kände att de små flickorna redan från fem års ålder hade lärt sig att locka mig, att flirta. Det var helt otroligt. För det mesta blev jag helt försvarslös.

Vid ett flertal tillfällen drog vissa barn ned gylfen på mina byxor och började kittla mig. Jag reagerade olika varje gång, beroende på omständigheterna [...] men när de insisterade, smekte jag dem.

Avslöjandena om Daniel Cohn-Bendits pedofilanstrukna förflutna väckte starka känslor och många har ställt krav på hans avgång som europaparlamentariker. Själv förnekar han dock att han skulle ha begått några sexuella övergrepp och hänvisar till den tidsanda i vilken boken är skriven. I The Guardian-artikeln, varifrån citaten hämtades, påpekar Cohn-Bendit att han bl.a. medverkade i fransk tv när hans bok först publicerades och att ingen då kom med några anklagelser.

Faktum är att Daniel Cohn-Bendit har rätt när han säger att hans pro-pedofila hållning låg i tiden i 1970-talets Frankrike och han var faktiskt på intet sätt ensam om sina ståndpunkter i sitt forna "hemland". Den av judar starkt influerade vänsterradikala politiska scenen i Frankrike karaktäriserades av en öppen ambition att både legalisera och normalisera pedofili. Den 26 januari 1977 gick exempelvis en rad personer från vänstern ut i ett upprop i den franska tidningen Le Monde med krav på att pedofili skulle legaliseras.

Bakgrunden till uppropet stod att finna i ett åtal mot tre manliga pedofiler. Dessa hade haft sex med barn i åldrarna 12 och 13, vilket författarna till uppropet ansåg vara helt acceptabelt. Protesten uppmärksammades ånyo i början av 2000-talet med en smärre skandal som följd, då det visade sig att Bernard Kouchner och Jack Lang, Frankrikes vid den tidpunkten verkande hälso- respektive utbildningsminister i yngre dagar hade skrivit på uppropet. Både Kouchner och Lang är, liksom Cohn-Bendit, av judisk härkomst. Förutom att vara pedofililiberal är Kouchner givetvis mest känd som grundaren av organisationen "Läkare utan gränser" och mottagare av Nobels fredspris 1999. Det senare något ironiskt då han till skillnad från merparten av Frankrikes icke-judiska vänsteraktivister förespråkade krig mot både Jugoslavien samma år och senare mot Irak 2003. Kouchner var också chef för FN-administrationen i Kosovo efter NATO:s angrepp mot Jugoslavien 1999, lett av juden Wesley Clarke.

Andra vänsterintellektuella fransmän som också givit stöd till arbetet för att normalisera pedofili är bl.a. idéhistorikern och den i AIDS avlidne Michel Foucault och filosofen Jacques Derrida, den förre homosexuell och den senare jude.

Mångkultur och narkotikaliberalisering blir nya hjärtefrågor

Det torde vara allmänt känt att många av de vänsterradikaler som var aktiva under det ökända året 1968 tillslut själva kom att bli en del av det etablissemang de sade sig vilja krossa i en revolution. Daniel Cohn-Bendit utgör inget undantag. Hans etablissemangskarriär inleddes även den i Frankfurt, då han 1984 övergav sina revolutionära vanföreställningar till förmån för ett medlemskap i Tysklands motsvarighet till miljöpartiet. Fem år senare, 1989, avancerade Cohn-Bendit till vice borgmästare i staden. Han hade under en tid förespråkat att Tyskland borde bli en mångkulturell nation och på hans initiativ grundades Amt für Multikulturelle Angelegenheiten (AmkA) i Frankfurt, det första statligt finansierade departementet i Tyskland för mångkulturella frågor. Cohn-Bendit blev också departementets chef och mångkulturen är ett område som sedermera har engagerat honom starkt. Man kan således säga att "Röde Dany" bytte tankarna om en kommunistisk revolution till en demografisk sådan.

Nästa steg för Daniel Cohn-Bendit var att bli invald i Europaparlamentet för de gröna, vilket skedde sommaren 1994. Av de övriga två judiska ledarna under upproret i Frankrike 1968 har även Alain Krivine varit ledamot i Europaparlamentet fram till 2004, medan Alain Geismar är en av chefrådgivarna till Paris borgmästare. Cohn-Bendit har sedan 1994 blivit återvald två gånger och är sedan 2002 ledare för den gröna gruppen i EU-parlamentet. Om det tidigare var mångkultur i Frankfurt som stod på dagordningen för Cohn-Bendit, så är det i dag hela Europas rasliga homogenitet som ytterligare skall fragmenteras. Hans storskaliga ambitioner inbegriper bl.a. en stark önskan om Turkiets införlivande i EU. Cohn-Bendit sitter för övrigt i en av parlamentets kommittéer som arbetar med frågan och deltog nyligen i ett möte i Istanbul, där han ånyo uttalade sig positivt ifråga om ett turkiskt medlemskap.

Ett annat destruktivt inslag i Daniel Cohn-Bendits politiska agenda som till sist tål att nämnas är hans liberala syn på droger. Senast den 14 april 2004, i en intervju med den franska tidningen Nouvel Observateur, yttrade den europeiske toppolitikern följande:

Kulturellt sett är marijuanacigaretten en del av vardagen i vårt konsumtionssamhälle, precis som tobak, alkohol eller mjölk [...] Att acceptera det är nödvändigt.

Uppenbarligen är inte heller detta ett ämne som Dagens Nyheter ids beröra.

Ett europeiskt misslyckande i flera bemärkelser

Daniel Cohn-Bendits karriär borde sticka i ögonen på alla människor med en någorlunda anständig moralkänsla. Enbart förekomsten av drog- och pedofilliberala individer i ett samhälle borde betraktas som ett konkret tecken på osundhet. Om drog- och pedofilliberala individer därutöver också utgör ett samhälles ledarskikt, så talar vi om ett genomgripande samhälleligt sjukdomstillstånd, och det sistnämnda är faktiskt vad demokratin bäst kan liknas vid då det onekligen är detta system som placerat perverterade politiker som Cohn-Bendit vid maktens taburetter. Att det demokratiska vanstyret sedan motiveras med att ett givet antal fjäderlösa tvåfotingar, för att låna ett uttryck av dr William Pierce, har varit enfaldiga nog att lägga sina röster på dessa amoraliska kreatur, tillför endast eländet en tragikomisk dimension. Detta absurda tillvägagångssätt förstärker enbart den enda möjliga slutsatsen: demokrati är blott sekundärt att betrakta som ett statsskick, först och främst är det en patologi.

Fenomenet Daniel Cohn-Bendit belyser även tacksamt hur Västvärlden låter en främmande etnisk grupp påverka politiska och sociala skeenden på ett sätt som inte bara ligger i direkt konflikt med våra normer och värderingar, utan också hotar vår överlevnad som folk.

Juden Cohn-Bendits engagemang för vänsterradikala grupperingar delades av många andra judar i Frankrike. Exempelvis utgjorde judar, som tidigare nämnts, majoriteten av ledarna i den ökända studentrevolten anno 1968, trots att judar endast utgör en procent av Frankrikes totala befolkning. Nämnda mönster är givetvis inte avgränsat till Frankrike, utan är i allra högsta grad internationellt. Det är en trend som kan spåras tillbaka till den "ryska" revolutionens distinkt judiska karaktär och i ännu längre utsträckning tillbaka till juden Karl Marx i egen hög person.

En i stort sett identisk röd tråd löper genom den mångkulturella problematiken. Juden Daniel Cohn-Bendits mångkulturella engagemang delas idag av en rad judar världen över. Som bekant är det i dagsläget judiskinfluerad massmedia, med Hollywood i spetsen, som torde vara den mäktigaste aktören i den gränsöverskridande pådrivningen för ett demografiskt förmörkat Västerland. Även Dagens Nyheter, tidningen som subtilt hyllar Cohn-Bendit, utgör en del i detta världsomspännande mönster då den ägs av den judiska Bonnierfamiljen. Liksom vänsterradikala grupperingar i vår tid kan kopplas till juden Karl Marx, har även mångkulturen en ideologisk fader av judisk härkomst. Juden Horace Kallen myntade dogmen om "berikande" mångkultur och etablerade den mångkulturella ideologin med böckerna Demokratin vs. smältdegeln från 1915 och Kultur och demokrati i USA från 1924 och juden David Schwarz var huvudpersonen i omvälvandet av Sverige till en mångkultur.

Om politikens främsta mål är att garantera de europeiska folkens genetiska och kulturella integritet, så personifierar juden Daniel Cohn-Bendit på många sätt vår tids monumentala antites i denna strävan. Det positiva som faktiskt går att yttra om Cohn-Bendit är att han åtminstone låter svenskar och andra européer få sig en tankeställare, både om den parlamentariska demokratins degenererade väsen och om vissa etniska gruppers destruktiva inflytande över vår samtid. Kanske planteras hos vissa klartänkta individer ett ideologiskt frö, som i slutändan leder till insikten om att Europas framtid måste formas av européer, för européer och enlighet med forna europeiska ideal. En vision som omöjligt kan inkludera personer som Daniel Cohn-Bendit.