Publicerad: 2005-04-20Björn Evertsson

Trettio år sedan kommunistgerillan tog makten i Kambodja

Den 17 april var det på dagen 30 år sedan den kommunistiska gerillan Röda Khmererna intog Kambodjas huvudstad Phnom Penh och inledde en sällan skådad terror mot den egna befolkningen.
Genom massmord, svält och ett totalt förakt för människoliv lyckades de slå sönder landet fullständigt under sitt knappt fyra år långa skräckvälde. Som vanligt ville man tvinga på folket ett nytt samhälle där staten styr allt utifrån den stalinistiska övertygelsen och utan hänsyn till vad som faktiskt är gångbart. Detta samhällsexperiment slutade som brukligt är när det gäller kommunistiskt styre. I total katastrof!

Jag vill här kort redogöra hur och varför Kambodja störtades ner i avgrunden. Inte helt överraskande finner man att USA, ”den fria världens försvarare” spelade en stor roll även i denna händelse genom sin arroganta imperialistiska politik.

Det hela började med att Kambodja blev helt självständigt från Frankrike 1954, mycket på grund av att den vietnamesiska gerillan Viet Minh besegrade fransmännen i slaget vid Dien Bien Phu.

Viet Minh byggdes upp under andra världskriget med stöd från USA för dess motstånd mot Japan. Ledare för Viet Minh blev senare Nguyen Tat Thanh, mer känd som Ho Chi Minh, och vad han tyckte om sin förre vapenbroder USA klargjordes tydligt under Vietnamkriget. Fransmännen lämnade nu hela regionen där Kambodja, Vietnam och Laos ingår, mest för att slippa från den krutdurk som Sydostasien höll på att utvecklas till.

Regent i Kambodja blev nu Kung Norodom Sihanouk. Han förespråkade en neutral utrikespolitik och retade därigenom upp USA som ville att Kambodja skulle sluta upp i de antikommunistiska leden och gå med i Seato, en akronym för South East Asian Treaty Organization. Kungen lyckades trots hårda påtryckningar hålla sig utanför alla allianser, såväl kommunistiska som proamerikanska. Hans regim blev dock allt mer förtryckande med korruption och en så långtgående censur att kungen av journalister ibland kallades Kambodjas chefredaktör. Man höll även ett val där omröstningen övervakades av kungens förtrogna vilket resulterade i att han fick 2 miljoner röster mot de andra kandidaternas 133.

Detta tillsammans med att kungen antog en mer antiamerikansk inställning till Vietnamkonflikten gjorde att USA såg det som säkrast att satsa på att få generalen Lon Nol i regeringsposition istället för kungen. Han avsatte kung Sihanouk 1970 när denne var på utlandsresa. Lon Nol lade all sin tillit till att mäktiga andar skulle hjälpa honom när han startade krig mot de nordvietnamesiska kommunisterna som hade dragit Ho Chi Minh-leden genom Kambodja och även upprättat baser på kambodjanskt territorium. Krigsaktionerna resulterade mest i rena massakrer på civila vietnameser eftersom man inte hade kraft nog att slå till mot de vietnamesiska trupperna.
Som svar på denna aggression invaderades Kambodja av både nordvietnamesiska kommunister och den sydvietnamesiska armen.

USA:s president Richard Nixon och dennes judiske säkerhetsrådgivare, och sedermera utrikesminister, Henry Kissinger ansåg nu att man borde utvidga kriget. Man började därför bomba inne i Kambodja. Enligt New York Times utförde USA:s B-52 bombplan minst 3500 bombräder i Kambodja från mars 1969 och ett drygt år framåt.

I det totala kaos som följde presenterade sig en annan rörelse på allvar. De Röda Khmererna med sin ledare Pol Pot.

Pol Pot Pol Pot föddes 18 maj 1925 som Saloth Sar i byn Prek Sbov. Han gick i munkskola som barn för att senare skola om sig till snickare innan han 1949 åkte till Paris för att studera radioteknik. Särskilt mycket studier blev det dock inte eftersom han kom i kontakt med franska kommunister och börjar studera Marx, Lenin, Stalin och andra förvirrade despoter. Han blev utsparkad ur skolan och åkte till Jugoslavien för att bygga vägar.

1953reste han tillbaka till Kambodja för att senare söka upp Viet Minh i östra Kambodja. 1960 startade han och några kamrater det khmeriska kommunistpartiet och 1963 blev han utsedd till ledare i partiet med titeln ”broder nummer ett”.

Då det blev allt svårare för dem att verka efter statskuppen där Lon Nol blev premiärminister drog de sig ut i djungeln, och under tiden regeringen kämpade mot Vietnameserna utnyttjade Pol Pot tiden till att bygga en effektiv partiapparat, en välutrustad armé och ett nära samarbete med bönderna ute på landsbygden. När
Röda Khmererna startade krig mot regeringen och Lon Nols korrumperade soldater hade deinte mycket att sätta emot trots att USA pumpade in pengar och vapen i enorm skala.

Kommunisterna drog fram genom landet och var så segervissa att de bröt sin allians med nordvietnameserna när dessa ville inkludera Kambodja i eldupphöravtalet 1973. De närmade sig huvudstaden Phnom Penh under massiva amerikanska bombningar. I början av april 1975 flögs Lon Nol ut från Kambodja och den 17 april tågade kommunisterna in i Phnom Penh. Ett parti med 14000 medlemmar hade tagit makten i ett land med 7 miljoner invånare.

Redan samma dag kom ordern att alla städer skulle utrymmas och att alla stadsbor skulle tåga ut på landsbygden för att undvika fortsatta amerikanska bombningar. Den verkliga anledningen var dock den att Röda Khmererna ansåg att stadsborna endast parasiterade på resten av folket. Man kallade bl.a. huvudstaden Phnom Penh för ”den stora horan”. Deras ideologiska övertygelse var att man skulle börja om från år 0 och bygga upp ett nytt marxistiskt bondesamhälle utan imperialistiska moderniteter. Man hade för avsikt att uppnå kommunism på mycket kort tid. Man hade ett punktprogram som bl.a. innefattade följande:

Inget privat ägande, inte ens kläderna som de bar på kroppen.Inga tidningar, böcker eller bibliotek.Ingen religion.Ingen läkare eller sjukvård.Inget penningväsende, banker eller löner.Tvång att äta kollektivt.Tvång att arbeta från fem års ålder.

Khmererna ansåg att sjukvård var ett kapitalistiskt påfund, därför slog de sönder sjukhus, sjukhusutrustning och dödade läkarna. Även skolor brändes och lärarna dödades i jakten på intellektuella. Istället utsåg de medicinmän och analfabetiska bönder till läkare och lärare. De sprängde riksbanken och slog sönder all modern utrustning som kylskåp och luftkonditionering. Bilar brändes och man gjorde sandaler av däcken, allt i jakten på det som kunde förknippas med det gamla systemet. En skola i Phnom Penh byggdes om till fängelse för att ta hand om intellektuella, höga militärer och politiker från den gamla regimen. De satt i genomsnitt fängslade i 2-4 månader innan de dog av tortyr eller svält. Vanliga människor behövde dock inte oroa sig för att hamna där. De togs bara ut i skogen och slogs ihjäl med påkar eller höggs i bitar med machete. Befolkningen tvingades arbeta på risfälten och med att bygga bevattningskanaler från tidig morgon till mörkrets infall. Trots detta blev det stor brist på mat i hela landet och de flesta av de 2 miljoner människor som dog under Khmerernas tid vid makten dog av just svält,i likhet med Stalins massvältsprojekt i Kazachstan och Ukrainapå 30-talet och Maos ”stora språng” i Kina. Detta var inget som bekymrade den svenska, kommunistvänliga regeringen. De som redan hyllat Ho Chi Minh och hans gerilla utryckte nu sin glädje över Khmer-revolutionen. När Olof Palme träffade Kubas ledare Fidel Castro utryckte de båda sin glädje över att det kambodjanska folket nu äntligen kunde bestämma över sitt eget öde. Även förra talmannen Birgitta Dahl stämde in i hyllningskören.

Pol Pot Till skillnad från invånarna i andra kommunistiskt styrda länder utsattes inte kambodjanerna för någon särskilt intensiv propaganda. Inte förrän 1977 gick Pol Pot ut till de mer privilegierade i samhället och berättade att den nya regimen, känd som Ankar, var det kambodjanska kommunistpartiet och att han själv var partiledare och premiärminister för landet som man kallade för demokratiska Kampuchea. Efter några års skräckvälde började även högt uppsatta Khmerer att tvivla på att detta var rätt sätt att styra landet.Pol Pot som märkte att han riskerade en resning mot sitt styre startade då omfattande utrensningar inom partiet där många som varit med från början nu även fick det tvivelaktiga nöjet att se insidan på tortyranläggningen i huvudstaden. Pol Pot försökte även ta fokus från folkets lidande genom att skaffa sig en yttre fiende. 1978 beordrade han sin armé att anfalla det kommunistiska Vietnam. Vietnameserna visade dock åter sin stridsvana och slog snabbt tillbaka anfallet och på julafton 1978 gick vietnameserna över gränsen till Kambodja. Den 5 januari 1979 flydde Pol Pot ut i djungeln och den 7 januari intog vietnamesiska styrkor Phnom Penh. En kommunistregim hade bytts ut mot en annan, men de flesta var ändå glada över att de tidigare massmördarna var borta.

Det var dock inte FN:s generalförsamling som krävde att Khmererna skulle återfå makten och i september 1979 röstades Röda Khmererna in som Kambodjas representant i FN. Man lyckades även med konststycket att utse de Röda Khmererna, som dödat 2 miljoner av den egna befolkningen, till garant för att de mänskliga rättigheterna upprätthölls i Kambodja.

Vietnam lämnade så småningom över till en ny regering som så sent som 1989 utkämpade strider mot Röda Khmererna ute i djungeln. Pol Pot själv hade inte dock mördat klart efter sin tid vid makten utan så sent som 1997 gav han order om att hans gamla vapendragare och chefstrateg Son Sen och dennes fru skulle köras över med en lastbil tills de var oigenkännliga.

Den 25 juli 1997 ställdes Pol Pot inför rätta av sina gamla underhuggare. Han dömdes till livstids husarrest men hann inte sitta instängd längre än ett knappt år innan han den 15 april 1998 dog i ett slaganfall. Han kremerades i en slarvigt ihopsnickrad kista på ett bål av gamla bildäck. Efter sig lämnade han ytterligare 2 miljoner offer för kommunismen.