Publicerad: 2005-03-22Henrik Garfvé

Tre kontinenter; tre förövare; en rastillhörighet – tillfällighet eller återkommande mönster?

Hakeem Hakeem, en sudanesisk 19-åring, kom till Australien för tre veckor sedan. Onsdagen den 16:e mars framträdde han inför en domstol i Melbourne, anklagad för att ha begått inte färre än fem våldtäkter under sin korta vistelse i landet. Våldtäkterna skall ha förövats mellan den 5:e och 12:e mars, rapporterar den australiska tidningen The Sunday Mail. Den negroide tonåringen står också åtalad för att ha försökt mörda ett av sina våldtäktsoffer, en dam i 60-årsåldern som tillfogades stor skada med kniv.

Brian Nichols

Brian Nichols, en 33-årig svart man från USA, inställde sig fredagen den 11 mars inför en domstol i Atlanta, åtalad för våldtäkt. På väg in i rättssalen ryckte Nichols åt sig en pistol från en kvinnlig vicesheriff och skottskadade henne svårt, varpå han sköt ihjäl domaren i målet och en reporter. Nichols flydde sedan ut ur byggnaden och sköt där ihjäl ytterligare en vicesheriff. Den kallblodige, negroide våldverkaren lyckades undkomma polisen under fredagen, men greps odramatiskt dagen därpå, trots att han tagit en kvinna som gisslan.

Peter Bryan

Peter Bryan, en 34-årig svart man från London, tilldömdes tisdagen den 15:e mars livstidsfängelse för att ha begått två synnerligen makabra mord. "Våldet vid respektive tillfälle var extremt och oförutsägbart och ackompanjerades av bisarra och sexuella övertoner", skriver brittiska BBC på sin hemsida samma dag. Även i Sverige uppmärksammades Bryans illdåd. Både Expressen och Aftonbladet redogjorde med skräckblandad förtjusning för detaljerna kring Bryans antropofaga böjelser - han skall enligt båda tidningar ha anrättat hjärnan till ett av sina offer och informerat polisen om att tillagningen var lyckad -men utelämnade givetvis hans rasliga härkomst som sig bör i sådana kretsar.

Globala tendenser med mörka undertoner

Australien, Nordamerika och Europa, respektive. Tre synnerligen makabra nyheter från tre olika kontinenter. Samtliga har florerat i massmedia under de senaste två veckorna. Samtliga har en övertydlig gemensam nämnare: förövarna är alla svarta män. Tiotusenkronorsfrågan som onekligen infinner sig blir följaktligen om förövarnas gemensamma rashärkomst bara är ett sammanträffande, eller om de makabra dåden speglar ett ständigt närvarande och tillika globalt mönster. Om det senare är fallet, måste följdfrågan, som onekligen är av högre valör, beröra orsakerna. Varför, om så är fallet, begår svarta män våldsbrott i högre grad jämfört med män av andra raser?

Låt oss inleda med att konstatera det självklara svaret på tiotusenkronorsfrågan. Att svarta män är starkt överrepresenterade vad gäller vålds- och sexualbrott är ett faktum som kan konstateras med brottstatistik för nationer som främst befolkas av negroida populationer, såväl som med statistik för negroida minoritetsgrupper i icke-afrikanska nationer.

Den kanadensiske psykologiprofessorn J. Philippe Rushton kartlade den globala situationen ifråga om ras och våldsbrottslighet för ca 100 nationer, med utgångspunkt från INTERPOL:s årsböcker, redan under 1980-talet. De brottskategorier som undersöktes var mord, våldtäkt samt grov misshandel. Mönstret som framträdde talade sitt tydliga språk; afrikanska och karibiska nationer hade dubbelt så hög våldsbrottslighet som europeiska nationer och tre gånger så hög våldsbrottslighet som nordostasiatiska nationer. Professor Rushton replikerade sin studie med INTERPOL:s årsbok anno 1990 och i artikeln Race and Crime som publicerades i tidsskriften Canadian Journal of Criminology samma år kunde han återigen konstatera att mönstret kvarstod.

Den höga våldsbrottsligheten för svarta är inget unikum för afrikanska nationer. Precis som professor Rushton fastslog, så är exempelvis statistiken för karibiska nationer, i vilka svarta ofta utgör en betydande andel av respektive nations befolkning, analog med den för afrikanska nationer. Undersöker man svarta minoritetsgrupper i icke-afrikanska och icke-karibiska nationer framträder en markant överrepresentation i våldsbrottslighet för svarta i relation till majoritetsbefolkningen. I exempelvis USA har detta faktum åskådliggjorts i brottsstatistiken sedan tidigt 1900-tal, samtidigt som fenomenet är minst lika påtagligt i vår samtid.

En intressant aspekt av skillnaderna mellan vit och svart våldsbrottslighet i USA belyses i rapporten The Color of Crime, utgiven av New Century Foundation. I denna presenteras sammanställd brottsstatistik från FBI för år 1997 och särskilt stor vikt har fästs vid brott där förövaren och offret hade olika rastillhörighet. I rapporten ifråga valde man dock att enbart fokusera på svarta och vita. Resultatet? Av 1 700 000 våldsbrott av ovannämnd karaktär begicks hela 90 procent av svarta förövare mot vita offer(!), vilket beskriver en verklighet som står i diametral motsats till den myt som odlats av massmedia, där svarta oftast porträtteras som offer och vita som förövare. Vidare kunde The Color of Crime åter blottlägga den allmänna svarta överrepresentationen, jämfört med vita, ifråga om våldsbrottslighet.

Betydande svarta minoritetsgrupper återfinns vid sidan av USA i en rad andra nationer, såsom exempelvis Storbritannien, Kanada och Brasilien. Även i dessa nationer är svarta överrepresenterade i våldsbrottsstatistiken, som professor Rushton påpekar i ytterligare en artikel om ämnet ifråga - Race and Crime: an international dilemma, publicerad i tidsskriften Society 1995.

Ensidighet i samhällsdebatten

Närhelst det påtalas att en viss rasgrupp utmärker sig inom ett mindre avundsvärt område, rycker mångkulturens devota apologeter genast ut för att försvara sin verklighetsfrånvända utopi. Deras vapen heter allt som oftast "socioekonomisk status", ett begrepp som p.g.a. massmedial likriktning har kommit att bli den enda accepterade förklaringsmodellen när det exempelvis blir tal om vissa rasgruppers påfallande överrepresentation i brottsstatistiken.

"Socioekonomisk status" är i sanning ett beprövat propagandavapen i samhällsdebatten. För marxister är begreppet näst intill heligt, då det sägs förklara varför vissa individer är mer framgångsrika i samhället än andra och vice versa, d.v.s. varför vissa individer tenderar att lyckas sämre än andra. Mångkulturivrare har i mångt och mycket anammat detta koncept, men använder det främst för att förklara varför vissa rasgrupper är mer benägna att begå brott än andra. Låg socioekonomisk status hävdas följaktligen utgöra grundorsaken till överrepresentation ifråga om brottslighet, något som exempelvis de flesta svenskar via massmedia har fått förklarat för sig på bruten svenska av etablissemangets favoritkriminolog, den härdade mångkulturivraren Jerzy Sarnecki.

Socioekonomisk status kan dock långtifrån användas som en entydig förklaring till vissa rasgruppers överrepresentation ifråga om brottslighet. Jan Ahlberg vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstaterade exempelvis i rapporten Invandrares och invandrares barns brottslighet från 1996 att arbetslösa invandrare var överrepresenterade i brottstatistiken jämfört med svenska arbetslösa och att samma mönster var rådande för svenska arbetare kontra invandrararbetare etc. "Inom samtliga yrkesgrupper föreligger således en högre participation i brottslighet för invandrare jämfört med svenskar. Generellt sett är det dubbelt så många invandrare inom varje grupp som registrerats för brottslighet", står det att läsa i rapporten.

Testosteron, ras och brott

Mänskliga beteenden som regelbundet manifesteras oberoende av tid och geografisk plats, förväntas i vetenskapliga kretsar åtminstone delvis konstitueras av någon form av biologisk komponent. Svart överrepresentation ifråga om våldsbrottslighet utgör, som konstaterat, ett exempel på ett ständigt närvarande mönster som onekligen är oberoende av både tid och geografisk plats och kan således inte avfärdas med mångkulturhetsarnas monomana mässande om socioekonomisk status. Uppenbarligen måste andra, mer biologiskt relaterade, förklaringar beaktas för att vi skall kunna erhålla en djupare förståelse för skillnader i brottslighet mellan olika grupper.

I den tidigare nämnda artikeln Race and Crime: an international dilemma påtalas exempelvis betydelsen av könshormonet testosteron. Professor Rushton skriver:

En studie, publicerad 1993 i Criminology av Alan Booth och D. Wayne Osgood, visade att det förelåg tydliga bevis för ett samband mellan testosteron och brott, vilket baserades på en analys av 4 462 individer ur USA:s militär. Andra studier har sammankopplat testosteron till aggressiv och impulsiv personlighet, brist på empati och till sexuellt beteende. Testosteronhalter förklarar varför unga män är oproportionerligt överrepresenterade i brottstatistiken i jämförelse med yngre kvinnor och varför yngre personer är mer problembenägna än äldre personer.

Etniska skillnader existerar beträffande genomsnittliga testosteronhalter. Studier visar att svarta studenter och militärveteraner har 3 till 19 procent mer testosteron än sina vita motsvarigheter. Studier på japaner visar på motsvarande sätt på lägre halter av testosteron jämfört med vita amerikaner.

Märk väl att trestegsskillnaden i testosteronhalter för svarta (högsta halterna), japaner (lägst halter) och vita (mittemellan) korresponderar med trestegsskillnaden i brottslighet för afrikanska och karibiska nationer (högst brottslighet), nordostasiatiska nationer (lägst brottslighet) och europeiska nationer (mittemellan).

IQ, ras och brott

Ytterligare en egenskap som inverkar på en persons benägenhet att begå brott är låg IQ. Detta samband har fastställts i en rad studier, som psykologiprofessorn Arthur R. Jensen påpekar i boken The g Factor från 1994. Den starkt ärtliga egenskapen IQ inverkar på individers socioekonomiska status, exempelvis potential ifråga om utbildning och yrkesliv, vilket medför att personer med låg IQ generellt sett kommer att erhålla lägre socioekonomisk status än personer med hög IQ.

Det är dock viktigt att poängtera att det inte är den låga socioekonomiska statusen, vars upphov främst står att finna i låg IQ, som döljer sig bakom sambandet mellan låg IQ och högre benägenhet till brottslighet. Denna missuppfattning kan vederläggas i studier där man undersökt kriminella som uppfostrats med icke-kriminella syskon. Professor Jensen skriver på sid. 297 i ovannämnda bok: "Då brottslingarna och deras syskon uppfostrades tillsammans i samma familj, med samma socioekonomiska och kulturella bakgrund, kan dessa miljöbetingade variabler inte förklara intelligenskvotens självständiga roll i antisocialt beteende". Låg IQ förmodas istället påverka en rad andra IQ-relaterade egenskaper som i sin tur kan öka riskerna för kriminellt beteende. Exempelvis har personer med låg IQ generellt sett högre impulsivitet, långsammare moralutveckling och i högre grad en oförmåga att se långsiktiga konsekvenser av olika typer av handlande.

Precis som för testosteron, så föreligger markanta rasskillnader ifråga om IQ. Professor Rushton skriver i tidigare citerad artikel:

Rasskillnader i genomsnittliga IQ-testresultat existerar och återigen är det ett mönster som återfinns även utanför USA. Den internationella litteraturen om IQ granskades av Richard Lynn 1991 i Mankind Quarterly. Vita i Nordamerika, Europa och Australien erhöll generellt sett en IQ på runt 100. Asiater från både Nordamerika och Nordostasien erhöll något högre medelvärden, mellan 101 och 111. Afrikaner från söder om Sahara, afro-amerikaner och svarta karibier (inklusive de som lever i Storbritannien) erhöll i genomsnitt IQ-nivåer från 70 till 90.

Sammanfattning

Västvärlden lider av en brottsepidemi som blivit alltmer påtaglig i takt med att massinvandringen av främmande folkslag har eskalerat. Hakeem, Nichols och Bryan, de svarta männen bakom illdåden i de nyheter som nämndes i artikelns inledning, har alla bidragit till att bekräfta den globala tendensen ifråga om ras och brottslighet som beskrivits ovan. Trots att detta fenomen i allra högsta grad är konkret tillåts det emellertid fortleva och förvärras. Detta tragiska faktum bottnar i att västvärlden även lider av en genomgripande ideologisk epidemi, som medvetet har spridits av massmedia och etablissemangsföreträdare. Det biologiskt korrekta får stå tillbaka för det politiskt korrekta. Oönskad fakta kring invandring, ras och brott förtigs systematiskt, medan vulgära fantasterier om samma fenomen dogmatiskt förs fram som enda giltig sanning. Detta destruktiva informationsmonopol måste brytas innan vi på allvar kan motarbeta den destruktiva våldsspiral som importerats till västvärlden.