Publicerad: 2005-01-29den-svenske.com

Marianne Ahrne kritiseras för hur hon politiserat Svenska Filminstitutet

Sverige Judinnan Marianne Ahrne hör inte till de mest älskade personligheterna bland Sveriges filmskapare. Regissören och författarinnan Ahrne arbetar som långfilmskonsulent åt Svenska Filminstitutet, och handhaver en stor del av institutets budget. Tidigare har hon kritiserats för att vara "sexist" eftersom hon givit fler anslag till manliga än till kvinnliga filmskapare. Som bekant spelar kön ingen roll varför olika personers kön spelar en oerhört stor roll enligt politiskt korrekt logik.

Enligt SVT:s Kulturnyheterna har Ahrne haft en budget på 50 miljoner kronor varav hon givit 98 procent till män. Tidigare har hon också kritiserats för en intervju i tidningen Filmkonst, nr 92, där Ahrne, som själv är regissör, utlade följande freudianska, och enligt vissa "sexistiska", resonemang om skillnaden mellan kvinnor och män:

Det finns en skillnad på att vara manlig och kvinnlig regissör. Rollen som arbetsledare kan vara svår för vissa kvinnor. En bra manlig regissör blir älskad och respekterad av alla - älskad av de kvinnliga skådespelerskorna och respekterad av de manliga kollegerna. En bra kvinnlig regissör kan bli lika respekterad som en manlig men blir sällan älskad - i så fall av lesbiska kvinnor vilket ju är helt ointressant om man inte är det själv. En filminspelning är en sluten värld - erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara. Men den kvinnliga arbetsledaren/regissören blir averotiserad. Det kan ibland vara svårt att ta.

På Göteborgs filmfestival som inleds i dagarna visas två filmer som kritiserar Ahrne, både för hennes "sexism", men än mer intressant för hur hon låter politiska ställningstaganden styra vilka filmer hon beviljar anslag.

På festivalen visas en dokumentär om hur regissören Kjell-Åke Olsson sökte stöd till sin film "Grisbrottaren" som handlar om den nu avlidne konstnären Lars Hillersberg. Ahrne avslog ansökan med motiveringen att hon ogillade Hillersbergs, enligt henne, "fanatiska antiamerikanism och hans demonisering av Israel".

Det är dock inte den enda film Ahrne stoppat av politiska skäl. Tidigare har hon exempelvis dragit in bidragen till filmen "Repetitioner", baserad på Lars Noréns pjäs "7:3" där tre påstådda nationalsocialister för fram sitt budskap. Hennes motivering då var att hon inte ville "medverka till spridning av nazistiska idéer".

Den kan väl kanske påpekas att mannen bakom "Repetitioner", polacken Michal Leszczylowski, är just en man.

Det intressanta i sammanhanget är dock inte alla detaljer utan den stora bilden. Det sitter alltså en judinna som styr över hur 50 miljoner av de svenska skattebetalarnas kronor varje år skall användas till olika långfilmer, med makten att i många fall avgöra vilka filmer som skall komma till stånd eller inte. Hennes uppenbara drivkraft, eller åtminstone ett avgörande kriterium, är huruvida filmerna gynnar judenheten eller inte. Kritik av Israel eller "spridningen av nazistiska idéer" är någonting som i yttrandefrihetens namn inte får äga rum.

Men varför klaga? Vi lever som bekant i en demokrati, den bästa av världar, där det inte förekommer någon som helst statlig propaganda, där sanningen är ett ideal och ordet är fritt.