Publicerad: 2005-01-25Henrik Garfvé och Meister Eckehart

Ökänd judisk ekobrottsling bakom omfattande korruptionsskandal inom FN

2004 har varit ett ovanligt trist år för FN. Organisationens redan skamfilade rykte har fått sig ytterligare en törn i samband med uppdagandet av en omfattande korruptionsskandal. I internationell massmedia har denna skandal kommit att benämnas "Kofigate" - en fyndig syntes av FN-generalsekreteraren Kofi Annans förnamn och den omtalade s.k. Watergate-affären som framtvingade president Richard Nixons avgång.

Kärnan i "Kofigate" är det s.k. olja-för-mat-program som FN ansvarade för i Irak från 1996 fram till 2003. Upprinnelsen till detta program står att finna i efterspelet till det första Gulfkriget, där den segrande alliansen med USA i spetsen påtvingade Irak svåra sanktioner. Dessa repressalier skapade enorma umbäranden för det irakiska folket. Undernäring, brist på mediciner och dylikt resulterade i hundratusentals irakiska dödsoffer. Dessa offer bekom givetvis inte de sionistiska krafter som såg till att sanktionerna upprätthölls, men det indirekta folkmord som sanktionerna gav upphov till blev icke desto mindre irriterande ur ett PR-perspektiv. Till följd av detta föddes det s.k. olja-för-mat-programmet, som gick ut på att Irak tilläts sälja bestämda kvantiteter av olja på den internationella marknaden förutsatt att intäkterna gick till mat och mediciner.

Totalt beräknas ca 100 miljarder dollar ha slussats genom det omfattande, FN-administrerade programmet under dess 8-åriga existens, vilket ekonomiskt sett gör projektet till den mest omfattande hjälpinsatsen någonsin. I en värld alltmer präglad av korruption är det således föga förvånande att olja-för-mat-programmet, och de astronomiska summor som varit inblandade, lockade till sig profitstinna individer med bedrägliga intentioner. Apropå korruptionsskandalens omfattning skrev den svenske journalisten Anders Carlgren i ett debattinlägg den 26 augusti 2004 i Svenska Dagbladet att det "handlar om mutor för minst tio miljarder, i dollar räknat, inom det olja-för-mat-program som FN drev i Irak mellan 1996 och 2003".

Exakt hur korruptionen gått till är ännu inte känt i detalj. Klart är dock att flera obskyra bolag etablerats och tilldelats kontrakt inom olja-för-mat-programmet med hjälp av korrupta tjänstemän. Bolagen har i själva verket fungerat som fronter för andra bolag som på så sätt kunnat köpa eller smuggla olja billigt och sedan sälja den vidare till stor förtjänst.

Notorisk judisk ekobrottsling utpekad som centralfigur i "Kofigate"

En aspekt som florerat i de massmediala artiklar som berört skandalen är FN-ledaren Kofi Annans sons roll i härvan. Sonen Kojo Annan arbetade nämligen för det schweiziska bolag som anlitades för att övervaka leveranserna av mat och mediciner till Irak. Detta faktum har i sin tur underminerat förtroendet för det nuvarande FN-ledarskapet på vissa håll runtom i världen och föranlett skandalens benämning "Kofigate". De neokonservativa som styr och ställer i USA ogillar Annan, som kritiserat Israel vid flera tillfällen, varför detta fokus på FN-ledaren är mycket välkommet inom denna krets. Att fokus i än större utsträckning borde riktas åt ett annat håll är dock något de neokonservativa helst av allt vill att det skall hållas tyst om.

Det är förvisso intressant att konstatera att FN är en organisation som förefaller präglas både av korruption i största allmänhet och flagrant nepotism. Än mer intresseväckande är emellertid de senaste turerna i korruptionshärvan. Under december månad framkom det uppgifter som gör gällande att hjärnan bakom "Kofigate" har avslöjats. I den amerikanska tidningen New York Post kan man den 13 december läsa i artikeln "City, Fed Probes Eye Pardongate Billionaire as a 'Major Player' in Saddam's Scam" att "miljardären Marc Rich har framträtt som en centralfigur i FN:s olja-för-mat-skandal och är under utredning för att ha skött avtal genom vilka otaliga internationella politiker och affärsmän tjänade pengar på fördelaktiga oljeaffärer med Saddam Hussein".

För den politiskt medvetne läsaren ringer namnet Marc Rich garanterat en klocka. Detta är nämligen inte vilken person som helst. Denne man tillhör onekligen vår samtids mest ökända ekobrottslingar och har därutöver gjort sig känd för att åtnjuta stöd bland världens mäktigaste politiker, däribland USA:s f.d. president Bill Clinton. Detta mycket tack vare att Marc Rich är jude och har ett starkt engagemang för den internationellt organiserade judenheten.

Den belgisk-födde juden Marc Rich (född Marc Reich) innehar en diger meritlista vad gäller illegala ekonomiska förehavanden. Hans "yrkesliv" skulle i själva verket kunna liknas vid en veritabel orgie i ekonomisk brottslighet och korruption. I början av 1980-talet gjorde Rich sig känd som huvudpersonen i det som den dåvarande åklagaren Rudolph Guiliani, sedermera känd som borgmästare i New York, kallade för "det största rättsfallet rörande undanhållande av skattemedel i USA:s historia". Anklagelserna i fallet grundade sig bl.a. på att Rich hade gjort tvivelaktiga oljeaffärer med Iran 1979. USA hade vid den tidpunkten upprättat ett handelsembargo mot Iran, varför det från första början var olagligt att göra affärer med landet. Rich drog också nytta av energikrisen i början av 1980-talet genom bedrägeriaffärer med olja från Texas. Kärnan i åtalet var emellertid att Rich hade undanhållit den amerikanska staten ca 48 miljoner dollar i skatter. New York Post skriver den 14 december 2004 att Rich i förhandlingar gick med på att erkänna sig skyldig till åtalspunkterna mot honom, men att han 1983 flydde landet när åklagare yrkade på fängelsestraff.

Ett annat mörkt kapitel i juden Marc Rich liv är hans inblandning i den post-kommunistiska utplundringen av Ryssland. Den tidigare nämnda New York Post-artikeln berör Rich kopplingar till Ryssland och skriver att denne "gjort många tvivelaktiga råvaruaffärer med ryska maffiafigurer och oligarker, som tog kontrollen över stora ryska finansiella tillgångar och naturresurser efter Sovjetunionens kollaps". Som bekant bestod gruppen av oligarker näst intill uteslutande av judar, så som Vladimir Gusinskij, Mikhail Chodorkovskij, Mikhail Friedman, Alexander Smolenskij, och Boris Berezovskij, eller gudfadern i Kreml som han passande nog också kommit att kallas. Att Marc Rich blev en del i denna vidriga härva av ofattbara proportioner berodde på de erfarenheter han förvärvat tidigare i sitt "yrkesliv". Kunskaper ifråga om pengatvättning och att dölja kapital och ett omfattande internationellt kontaktnät gjorde att Rich, tillsammans med de judiska oligarkerna, kunde berika sig själva med rekordsummor på det ryska folkets bekostnad.

Med ovanstående i åtanke är det således inte särskilt överraskande att Marc Rich har framträtt som en nyckelperson i "Kofigate". En intressant aspekt av Rich agerande i denna skandal är de slående likheterna med utplundringen av Ryssland. Återigen verkar Rich gebit - specialkompetens ifråga om pengatvätt i kombination med ett utbrett internationellt kontaktnät - ha gjort honom till något av en spindel i nätet. Enligt New York Post-artikeln skall Rich tillsammans med en kumpan, juden och tillika oljeaffärsmannen Ben Pollner, ha grundat företag i bl.a. Liechtenstein, med hjälp av vilka de fick till stånd avtal mellan Saddam Hussein och diverse korrupta politiker och affärsmän.

Utredare tror nu att Rich och Pollner skötte många av avtalen genom att hitta köpare till den olja som tilldelats personer som var mutade av Saddam. Den rabatterade oljan skulle sedan ha sålts till större oljebolag till högre priser och Rich och Pollner skulle då ha tagit provision på vinsten, som var värd hundratals miljoner dollar, enligt källor.

För att få detta att fungera, behövde de någon som kunde sitt område och som kunde driva igenom dessa avtal, sade en högt uppsatt representant för polisen angående Rich roll i skandalen.

Enligt den amerikanska tidningen Newsweek har bolagen som Rich och Pollner etablerat i Schweiz handhaft hela fyra miljarder dollar, och det vid en tidpunkt då dollarkursen var betydligt högre än vad den är idag.

"Koscher" inom den judiska världen

De framkomna uppgifterna om Rich och Pollners centrala roller i den omfattande korruptionen inom olja-för-mat-programmet är intressanta av flera skäl. Av någon anledning tenderar judar vara kraftigt överrepresenterade i samband med avancerad ekonomisk brottslighet. Som nämnts tidigare var de ledande oligarkerna i Ryssland judar, liksom judar utgjorde en majoritet av de oligarker som plundrade Ukraina efter Sovjetunionens fall.

För inte allt för länge sedan nystades en rad ekonomiska härvor upp i USA, där judar stod som centralfigurer i nästan samtliga fall. Vem minns exempelvis inte energikonglomeratet Enrons kollaps för ett par år sedan, som uppmärksammades flitigt även i svensk massmedia? Den man som till stor del orsakade konkursen var företagets unge, korrupte, judiske ekonomichef, Andrew Fastow.

På 1980-talet skakades USA också av en rad ekonomiska brottsfall, där återigen judar stod i centrum. Främst av alla var Michael Milken, vilken samarbetade med Simon Wiesenthalcentret, som via företaget Drexler plundrade andra företag på miljarder och åter miljarder dollar. Den ende som kunde mäta sig med Milken var Ivan Boesky, ordförande för United Jewish Appeal i New York och styrelsemedlem för USA:s judiska universitet, Yeshiva University.

I Tyskland var judar kraftigt överrepresenterade inom den ekonomiska brottsligheten före det nationalsocialistiska maktövertagandet. Bara under 1932 greps judar för långt över 30.000 fall av ekonomiska bedrägerier i Tyskland, inklusive de största fallen av ekonomisk brottslighet. Den judiske historikern Howard Sachar kommenterar i boken Diaspora att av de cirka 250 grövsta ekonomiska brottslingarna som dömdes i Sovjetunionen åren 1962-63, så var två tredjedelar judar. I Sverige är fortfarande landets mest eftersökte man juden Joakim Posener, en nyckelperson i den s.k. Trustor-härvan som är det största ekobrottet i vårt land någonsin.

Det är inte svårt att empiriskt konstatera den judiska överrepresentationen inom den ekonomiska brottsligheten. Det är dock inte syftet med denna artikel att utveckla någon teori om vad detta beror på. Istället kan Rich inblandning i korruptionen bakom olja-för-mat-programmet exemplifiera hur etnocentriska intressen kan inverka på etiska överväganden.

Clintons benådande av Rich föregicks av att över 100 ledande judar världen över skrivit och vädjat till honom att Rich skulle benådas. Bland dessa återfanns den tidigare israeliske premiärministern Ehud Barak, den före detta Mossad-chefen Shabtai Shavit, den mäktiga judiska organisationen ADL:s ordförande Abraham Foxman, borgmästaren i Zürich Josef Estermann, och chefrabbinen i Frankrike Rene-Samuel Sirat.

Förutom den massiva uppslutningen från judenheten agerade även Rich exfru, som sammanlagt skall ha donerat mer än 1 miljon dollar till det demokratiska partiet och Bill Clintons fru Hillarys personliga kampanj inför valet till senaten och ytterligare nästan en halv miljon dollar till Clintons biblioteksfond.

Anledningen till dessa judars agerande å en av världens främsta ekobrottslingars vägnar står att finna i Rich starka judiska engagemang, något som exemplifierar den etnocentrism och moraliska partikularism som karaktäriserar judenheten. Det faktum att Rich gjort sig skyldig till allvarliga brott var underordnat det faktum att han gynnade judenheten. Det moraliska resonemanget gör gällande att judiska intressen är överordnade de eventuella skador icke-judar kan ha lidit.

Exemplen på Rich etnocentriska engagemang är åtskilliga. I en artikel om Rich stora donationer skriver exempelvis den israeliska finanstidningen Globes den 26 februari 2001 att "Azulay [chef för Marc Rich-fonden i Israel] sade att Rich hittills donerat över 100 miljoner dollar i syfte att stödja kultur, sjukvård och utbildning i Israel. Enligt Azulay har Rich använt sina affärskontakter runtom i världen för humanitära syften, såsom att rädda judar i nöd".

Rich känslor för Israel uppges vara mycket starka. En organisation i USA som erhållit pengar från Rich är exempelvis "Birthright Israel", som årligen låter unga "amerikanska" judar resa gratis till Israel i syfte att stärka deras judiska identitet. Den 2 februari 2001 redogjorde tidningen The Jewish Journal of Greater Los Angeles för ett "Birthright Israel"-möte i Jerusalem som Rich hedrade med sin närvaro:

Omgiven av tusentals unga, främst nordamerikanska judar på gratisresa till Israel, rördes Rich, en av 14 personer som har donerat 5 miljoner dollar till programmet ["Birthright Israel"], till tårar. 'Han älskar Israel; man kunde se hur exalterad han blev av att vara där', sade en "Birthright"-företrädare som satt nära honom under mötet.

Rich har dessutom arbetat som inofficiell diplomat åt den israeliska regeringen. I länder i tredje världen där Israel saknat ambassader har han kunnat agera som landets representant. I den före detta Mossadchefen Shavits vädjade till Clinton att benåda Rich underströk han också att Mossad behöver Rich "assistans i vårt letande efter våra MIAs och hjälp med att rädda och evakuera judar från fientliga nationer").

Denna judiska etnocentrism motiverar även andra etnocentriska judar att se honom primärt som en person som gynnar judenheten, varför hans kriminalitet anses vara oväsentlig. De judar som har denna moral är inte vilka judar som helst, utan världens judiska elit. Det handlar bland annat om premiärministern för Israel och omAbraham Foxman, ledaren för en av judenhetens främsta organisationer som vid flera tillfällen rankats som en av den amerikanska judenhetens mest inflytelserika personer.

Deras agerande säger en hel del om de ledande judarnas världsåskådning. Det säger också en hel del om vilka motiv som driver dem i deras dagliga värv och i den propaganda de sprider. Av religiösa judar har Rich rent av setts som ett exempel på att det är passande och acceptabelt att kriminella judar finansierar judiska intressen. Bakom allt tal om vikten av en hög moral och ett fördömande av "antisemitismen" döljer sig en moralisk partikularism där judiska etniska intressen står över allting annat. Det gäller den israeliska regeringen, ADL, och alla organisationer som kämpar för dem. Det är en insikt som kan ernås av den som noga kontemplerar den lektion Marc Rich givit oss, hans enda gåva till den icke-judiska världen.