Publicerad: 2004-12-03Henrik Garfvé

Valet i Ukraina ur ett judiskt perspektiv

Rapporterna om stridigheterna kring det ukrainska presidentvalet har duggat tätt i massmedia under den senaste veckan. Intresset har främst riktats mot de anklagelser om valfusk, som följde i kölvattnen av den f.d. premiärministern Viktor Janukovitjs seger över oppositionskandidaten Viktor Jusjtjenko. Både journalister och politiker har, runtom i Västvärlden, till följd av detta unisont beklagat sig över ovissheten kring Ukrainas framtida, demokratiska legitimitet.

Ovanstående hållning har onekligen varit intressant att iaktta. Om inte annat för att det åskådliggör det motbjudande hyckleri som karaktäriserar de västerländska demokratierna. För samtidigt som politiker och journalister påstår sig vara "oroade" över den demokratiska situationen i Ukraina, så låter de ett systematiskt förtryck av nationella meningsmotståndare pågå i de egna länderna. Denna skenhelighet är inte minst påtaglig i vårt eget land. Att NSF:s Björn Björkqvist dömdes till fängelse efter att ha uttryckt sitt ogillande mot invandrare som våldtar svenskor, en dom som obestridligen är ett hån mot den yttrandefrihet som påstås råda, verkar exempelvis inte ha uppfattats som ett s.k. "demokratiproblem" av det svenska etablissemangets kreatur. Inkonsekvensen borde i allra högsta grad vara frapperande för personer som ännu inte avtrubbats av det demokratiska åsiktsförtrycket, men så förefaller tragiskt nog inte vara fallet.

Nåväl, en annan aspekt av presidentvalsdramat i Ukraina som tål att beröras är den rapportering som skett i israelisk massmedia kring kontroversen. Givetvis har detta skett ur ett judiskt perspektiv. Ukraina hyser en betydande judisk minoritet, som utövar ett oproportionerligt stort inflytande över samhällslivet, i enlighet med den historiska och internationella trend vi nationalsocialister ofta försöker belysa. När den-svenske.com, eller någon annan nyhetsförmedlare för den delen, påtalar dylikt judiskt inflytande, brukar detta dock avfärdas som osaklig "antisemitism". En artikel i måndagens (29 november, 2004) upplaga av den israeliska tidningen Haaretz bekräftar dock, ifråga om Ukraina, den linje vi företräder:

De 100 000 judar som lever i Ukraina har ingen större betydelse för valutgången i ett land med 50 miljoner invånare. Men som på andra platser i världen beaktas inte judarnas styrka enbart utifrån numerär, utan snarare utifrån ekonomisk och politisk makt. För närvarande sitter 15 judiska ledamöter i det ukrainska parlamentet, vilket är oproportionerligt många jämfört med deras andel av befolkningen och judiska magnater återfinns i de politiska lägren för både utmanaren Viktor Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovitj.

Exempel på de judiska magnater som flyktigt nämns i Haaretz-artikeln är mediamogulen Vadim Rabinovitj, parlamentsledamöterna Grigorij Surkis och Viktor Pintjuk, som alla tillhör Ukrainas mest förmögna män. Samtliga har stått Ukrainas avgående president Leonid Kutjma mycket nära och Pintjuk är t.o.m. gift med Kutjmas enda dotter. Flera av de judiska oligarkerna står på båda sidor ikonflikten om presidentpostenför att på så sätt bibehålla sin makt oavsett konfliktens utgång.

Den ukrainska judenheten har inför valet inte tagit ställning för endera presidentkandidaten. Det kan samtidigt påpekas att Jusjtjenko och Janukovitj redan inför den första presidentvalsomgången var de enda presidentkandidater som judenheten i Ukraina ansåg önskvärda som landets officiella ledare. Den israeliska tidningen Jerusalem Post rapporterade den 1 december att judiska organisationer i landet enats om att inte anta en gemensam ståndpunkt inför valet. Denna inställning har även bibehållits i takt med att massprotesterna mot valresultatet och det förmenta valfusket tilltagit. "Det judiska samfundet väljer inte sida i det som nu pågår, gudskelov", sade exempelvis Josef Zissels, en judisk ledare, till Jerusalem Post.

Motivet till den ukrainska judenhetens ambivalens är förvisso inget mysterium. Utifrån judiska intressen sett, spelar det faktiskt ingen större roll huruvida det i slutändan blir Jusjtjenko eller Janukovitj som axlar manteln som Ukrainas nya president. Båda kandidaterna har nämligen en diger meritlista ifråga om att tillfredsställa judiska intressen.

Viktor Janukovitj, f.d. premiärminister och den avgående presidenten Kutjmas kandidat, har vunnit judars gillande då han ingått i en regering som prioriterat kampen mot förment "antisemitism", enligt tidigare nämnd artikel i Haaretz. Det finns därför en ovilja inför ett regeringsbyte från många judars håll, förklarar en judisk Janukovitj-supporter i samma artikel. Oppositionens kandidat Viktor Jusjtjenko har haft vissa svårigheter med att värva judiska röster, då det har förekommer vissa nationalistiska, och tillika anti-judiska, element inom hans politiska läger. Juden Leonid Finberg, chef för ett judiskt institut i Kiev, går dock i god för Jusjtjenko. "Att utmåla honom som en person som stödjer antisemitism är en fruktansvärd förvanskning av verkligheten. Hans fader satt i Auschwitz och det är allmänt känt att hans familj räddade judar undan Förintelsen", säger Finberg till Haaretz. Därutöver har Jusjtjenko personligen deltagit i en konferens mot antisemitism i Sverige och uttalat sig starkt mot detta fenomen inför judiska grupper i Ukraina, rapporterar Haaretz vidare.

Utifrån den pro-judiska hållning som de båda ukrainska presidentkandidaterna anammat, kan man tvivelsutan konkludera att Ukrainas judar befinner sig i en situation där de oavsett utgången står som vinnare. Ukrainas näste president kommer noggrant att hörsamma judenhetens önskemål, oavsett vilken Viktor det blir som slutligen svärs in i presidentämbetet. Här är det onekligen frestande att dra en parallell till det amerikanska presidentvalet i höstas. De ukrainska judarnas situation i dagsläget är på många vis analog med den som de amerikanska judarna befann sig i för bara någon månad sedan. Även i det amerikanska valet var de två huvudkandidaterna som bekant genuint pro-judiska. Den sittande presidenten George W. Bush influerades starkt av judiska neokonservativa under den gångna mandatperioden, vilket medförde att utrikespolitiken präglades av aggressiva ansträngningar å Israels vägnar, vilket inte minst illustreras av det ännu pågående Irakkriget. Presidentens motkandidat, John Kerry (Kohn), hade själv en judisk far och identifierade sig starkt med judestaten och kunde därmed knappast avfärdas som mindre pro-judisk än den sittande presidenten.

Vad som sammanfattningsvis är viktigt att ånyo framhålla är att den fördelaktiga situationen som Ukrainas judar åtnjuter är allt annat än ett unikum, vilket exempelvis jämförelsen med USA vittnar om. Att judarna befinner sig i en anmärkningsvärt gynnsam sits i båda dessa länder bottnar givetvis i deras oproportionerligt stora ekonomiska, massmediala och politiska makt. Judenhetens väldokumenterade hyperetnocentrism och moraliska partikularism har därutöver bidragit till att denna makt har utnyttjats och kanaliserats med oöverträffad effektivitet. Den amerikanske psykologiprofessorn Kevin MacDonald, som studerat judendomen i egenskap av en evolutionär gruppstrategi, har omsorgsfullt kartlagt dessa processer i en boktrilogi över judenheten ("A People That Shall Dwell Alone: Judaism as a Group Evolutionary Strategy", "Separation and its Discontents: Toward and Evolutionary Theory of Anti-Semitism" och "Culture of Critique").

Den som fortfarande har svårt att tillgodogöra sig det faktum att judar har en historisk och internationell tendens att tillskansa sig makt och inflytande i enorma proportioner, bör ödmjukt ställa sig frågan hur det annars exempelvis är möjligt att huvudaktörerna i den demokratiska processen i världens enda supermakt utgörs av två ökänt pro-judiska individer. För de som redan har förvärvat en någorlunda fullständig förståelse för existensen av judefrågan, och de implikationer den har för vårt folks frihet och fortlevnad, är nästa steg att bidra till spridandet av denna insikt till en bredare publik.