Publicerad: 2004-12-01den-svenske.com

Missnöjet fortsätter jäsa i Sydafrika president Mbeki i nya konflikter

Sydafrika När den marxistiska terrororganisationen ANC grep makten i Sydafrika för ett decennium sedan, förutspåddes en mångraslig utopi i judisk-influerad massmedia i Västvärlden. Denna utopi har inte förverkligats. I själva verket har situationen i landet regredierat så till den grad, att allt fler sydafrikanska negrer nostalgiskt blickar tillbaka på den tid då landet styrdes av vita. Detta fascinerande fenomen synliggjordes i en opinionsundersökning, vars resultat publicerades av IOL (Independent online), Sydafrikas största nyhetssida, den 11 december 2002 och har vid ett par tillfällen omnämnts av den-svenske.com.

Det samhälleliga sönderfall som försatt Sydafrika i ett prekärt läge, har fått till följd att landets negroide president, Tabo Mbeki blivit alltmer ansatt av diverse sydafrikanska medborgare och profiler. Senast ut i raden av kritiker till presidenten är ärkebiskopen Desmond Tutu. Tutu har länge varit hyllad av självhatande vita i Västvärlden, till följd av att den judisk-influerade massmedian gjorde honom till en symbol i den smutsiga kampen mot apartheid. För sin roll i undermineringen av Sydafrikas vita styre har Tutu bl.a. erhållit Nobels fredspris.

Nu förefaller det dock som att ärkebiskop Tutu har kommit till insikt om bristerna hos de negroida potentater han själv bidrog till att placera vid maktens taburetter. Enligt brittiska BBC:s nyhetssida för 29 november, skall han i ett tal den 23 november ha yttrat att "För tillfället lever många, för många, av vårt folk i svår, avhumaniserande och förnedrande fattigdom. Vi sitter på en krutdurk." Vidare skall Tutu, enligt ovanstående källa, indirekt ha anklagat ANC-regeringen för korruption, då dess hjälp till svarta endast tenderar att hjälpa en liten elit. President Mbeki kontrade i fredags med att anklaga ärkebiskop Tutu för att bruka tom retorik och för att ha bristande respekt för sanningen. Schismen fick en ny vändning under måndagen, då Tutu satiriskt tackade president Mbeki för att denne kallade honom lögnare. Enligt BBC:s korrespondent Barnaby Phillips är grälet det värsta mellan svarta ledare under Sydafrikas post-apartheid-tid.

Charlene Smith, våldtäktsoffer och journalist från Sydafrika, anklagas för rasism av Sydafrikas negroide president Tabo Mbeki, sedan hon belyst den våldtäktskultur som råder i landet.

Tidigare under hösten var president Mbeki inblandad i ytterligare en dispyt rörande Sydafrikas missförhållanden. Upprinnelsen till kontroversen stod att finna i landets mardrömslika våldtäktsstatistik. Enligt tidigare nämnd nyhetsskälla, Independent Online, beräknas ca 1,7 miljoner våldtäkter äga rum årligen i landet. Detta har bl.a. medfört att över 50 procent av alla rättsfall som avhandlas i sydafrikanska domstolar berör våldtäkter, enligt landets åklagarmyndighet. I oktober i år försökte den kvinnliga journalisten Charlene Smith, själv ett offer för våldtäkt, belysa den rådande våldtäktskulturen, bl.a. genom att publicera en artikel som gick under namnet "Våldtäkt har blivit en livsstil i Sydafrika". Uppståndelsen kring artikeln blev enorm och kulminerade i ett irrationellt och hatiskt frontalangrepp från president Mbeki i egen hög person, som i vanlig ordning förlitade sig på motbeskyllningar om underliggande rasism hos hans vita kritiker. Enligt brittiska BBC:s nätupplaga för den 5:e oktober i år anklagade Mbeki ovannämnda kvinnliga journalist för att hävda att alla afrikanska män är potentiella våldtäktsmän och att afrikanska folkslag utgörs av barbariska vildar.

Vi uppmanar våra läsare att begrunda tillhandahållen statistik och bilda sig en egen uppfattning om huruvida så kan anses vara fallet.

Angående Mbekis dispyter så lär den-svenske.com få anledning att återkomma till detta ämne. I takt med att samhällssönderfallet eskalerar, torde oenigheten i regnbågsnationen öka parallellt. President Mbekis väldokumenterade, och tillika patologiska, grälsjuka borgar för att fler konflikter kommer att uppkomma. Historien om det Sydafrikanska misslyckandet är långtifrån ett avslutat kapitel.