Publicerad: 2004-11-30Kevin MacDonald

Invandring och den onämnbara frågan om etniska intressen

Argument rörande invandring är vanligtvis begränsade till att röra ekonomiska eller kulturella faktorer. Politiska vetenskapsmän som Samuel Huntington påpekar att landets kultur kommer att förändras dramatiskt om tillströmningen av spanskspråkiga invandrare fortlöper. Och ekonomer som George Borjas har påvisat att ett stort antal nykomlingar sänker lönerna och skapar påfrestningar på miljön och det sociala skyddsnätet, speciellt vad gäller sjukvård och utbildning.

Dessa typer av argument är givetvis legitima. Det förefaller emellertid alltid finnas ett hämmande element närvarande. Ingen vill tala om den uppenbara frågan som finns framför ögonen på oss - frågan om etniska intressen.

Alla försök att föra upp den etniska frågan på dagordningen har oftast kvävts i sin linda. Annan argumentation möts ofta med påståenden om att de döljer etniska intressen. Invandringsentusiaster är således snabba på att smutskasta argument, som gör gällande att invandring kommer att skada miljön, som "grönt hat".

Denna strategi har varit högst effektiv, för om det finns något område inom vilket den intellektuella vänstern har vunnit en jordskredsseger, så är det i fråga om patologiseringen av alla former av beaktanden utav egna etniska intressen från den europeiska majoritetens sida i USA. Med "patologisering" avser jag icke endast att folk har blivit indoktrinerade att tro att deras insikter om ras och etnicitet, som är grundade på sunt förnuft, är en "illusion", utan också att även det minsta värnandet av etniskt egenintresse eller etnisk medvetenhet från USA:s europeiska majoritets sida är ett tecken på grava moraliska defekter - så allvarliga att de utgör en psykiatrisk angelägenhet.

Detta är givetvis hyckleri. Samtidigt som européers värnande av etniska intressen brännmärks, är andra gruppers värnande av etniska intressen mycket vanliga. Mexikanska aktivister aviserar högljutt deras mål om en återerövring av det sydvästra USA medelst invandring från Mexico, något som onekligen ligger i mexikaners etniska intresse men som sannolikt skulle skada europeiska amerikaners intressen. Judiska organisationer, som befinner sig i förgrunden i den intellektuella och politiska kampen för att patologisera europeiska amerikaners etniska intressen, har samtidigt varit djupt involverade i organiseringen av minoritetsgruppskoalitioner i syfte att hävda deras politiska intressen i kongressen och i arbetslivet. Därtill kommer de legendariska judiska ansträngningarna å deras etniska bröders vägnar i Israel, som enbart kan beskrivas som enormt effektiva.

Jag anser att vi borde göra oss av med hyckleriet och diskutera etniska intressen ärligt och öppet.

Fram till nyligen förstods etniska intressen intuitivt av alla. Folk har ett intresse, eller en "insats", i sin etniska grupp på exakt samma sätt som föräldrar har ett genetiskt intresse i att uppfostra sina barn. Genom att uppfostra mina barn, försäkrar jag mig om att mina unika gener förs vidare till nästa generation. Detta är den fundamentala principen i Darwins evolutionslära. Men genom att försvara mina etniska intressen gör jag samma sak. Jag försäkrar mig om att min etniska grupps genetiska unikum förs vidare till nästa generation.

Så är också fallet även om jag inte själv har barn: Jag lyckas genetiskt då min etniska grupp är framgångsrik som en helhet.

Frank Salters bok On Genetic Interests: Family, Ethny, and Humanity in an Age of Mass Migration är ett stort steg framåt för den vetenskapliga analysen av etnicitet. Salters grundläggande syfte är att kvantifiera den genetiska överlappning som folk i en etnisk grupp eller ras delar, jämfört med folk från andra etniska grupper eller raser.

Olika mänskliga etniska grupper och raser har varit separerade i tusentals år. Under denna period har de utvecklad en viss grad av genetisk särprägel.

Men, som Salter påpekar, att mäta dessa skillnader är numera en rättfram process, tack vare det arbete som utförts av forskare som Luigi Cavalli-Sforza, vars bok The History and Geography of Human Genes dokumenterar den genetiska distansen mellan mänskliga grupper.

Det har visat sig att distanserna mellan mänskliga populationer korresponderar ungefärligt med vad en någorlunda allmänbildad historiker eller demografiker eller turist skulle förvänta sig. Skandinaver har exempelvis ett större överlapp vad gäller genetiska intressen med andra skandinaver än med övriga européer. Européer har ett större genetiskt intresse i andra européer än i afrikaner.

Faktum är att folk generellt sett är lika nära besläktade med andra medlemmar ur deras etniska grupp, jämfört med övriga folk, som de är nära besläktade med sina barnbarn, jämfört med övriga medlemmar ur sin etniska grupp.

Salter föreslår att vi bör betänka detta på följande vis: genom att citera författare som Garret Hardin och E.O. Wilson, menar han att vi inte bara kan fortsätta att utöka vårt numerär och användningen av resurser i all oändlighet. Om invandrare bidrar till ekonomin på sätt som den ursprungliga befolkningen inte förmår, ökar den nationella bärkraften. Men om de tär på resurser eller rent av den genomsnittliga produktiviteten, så måste de ta platsen från potentiellt infödda i den totala befolkningen. Det är ett nollsummespel.

Ponera att invandrare har samma kapacitet som ursprungsbefolkningen. Om då 10 000 danskar emigrerar till England och ersätter 10 000 infödda engelsmän, förlorar den genomsnittlige engelsmannen den genetiska motsvarigheten till 167 barn (eller barnbarn) i den totala befolkningen, p.g.a. det nära genetiska släktskapet mellan Danmark och England. Detta är ingen stor förlust.

Om 10 000 bantus däremot emigrerar till England och ersätter 10 000 infödda engelsmän, förlorar den genomsnittlige engelsmannen den genetiska motsvarigheten till 10 854 barn (eller barnbarn).

Detta fungerar givetvis också om situationen är den motsatta: Om 10 000 engelsmän emigrerar till ett bantuterritorium och ersätter 10 000 infödda bantus, förlorar den genomsnittlige bantun motsvarigheten till 10 854 barn (eller barnbarn)

Detta är en ofantlig förlust. Det är inget mysterium att folk tenderar att motsätta sig andras invandring till det egna territoriet. Det som står på spel är en enorm familj av nära släktingar. Historien är också full av exempel på undanträngande invandring, exempelvis européers undanträngande av amerikanska indianer, judars undanträngande av palestinier i Israel, albaners undanträngande av serber från Kosovo.

Samtliga förlorare i dessa konflikter skulle ha haft det bättre genetiskt och på alla andra sätt om de hade förhindrat invandringen av den grupp som slutligen kom att dominera området.

Icke desto mindre karaktäriseras den efterkrigstida invandringen av att välmående västerländska samhällen, med stora ekonomiska förutsättningar och en hög välfärdsnivå ifråga om sjukvård och utbildning, har kommit att bli magneter för invandring från världens alla hörn. Till följd av denna invandring, och hög fertilitet bland många invandrade etniska grupper, är resultatet en snabb undanträngning av de ursprungliga befolkningsgrupperna, inte bara i USA, utan också i Australien, Belgien, Kanada, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Italien.

Om de nuvarande trenderna fortgår förväntas den europeiska befolkning som grundade USA att bli en minoritetsgrupp i mitten av detta århundrade. På de brittiska öarna infinner sig detta datum endast två generationer senare, omkring år 2100.

Europeiska populationer som tillåter dem själva att undanträngas spelar ett väldigt farligt spel - farligt därför att de etniska konflikternas långa historia inte tillhandahåller några garantier inför framtiden. Genom historien har etniska grupper i majoritet haft en benägenhet att förtrycka minoriteter. Att kasta en blick på judarnas historia är tillräckligt för att tydliggöra de faror som konfronterar en etnisk grupp, som inte har en stat eller politisk apparat att skydda sina intressen med.

Det krävs ingen större fantasi för att se hur koalitioner av minoritetsgrupper skulle kunna äventyra de tidigare dominerande europeiska gruppernas intressen. Vi kan redan urskilja ett antal exempel där koalitioner av minoritetsgrupper försöker influera den allmänna opinionen mot den europeiska majoritetens intressen, exempelvis genom "positiv diskriminering" i arbetslivet och ifråga om invandringspolitiken.

Förutom koalitioner av etniska minoritetsgrupper är den främsta faran som européer står inför det faktum att förmögna, mäktiga europeiska eliter ofta är omedvetna om, eller inte värderar, sina egna etniska intressen. I praktiken offrar de ofta sina egna etniska grupper till förmån för kortsiktiga personliga förtjänster. Det finns många samtida exempel, varav det mest påfallande är storföretagens ansträngningar i syfte att importera låglönearbetare och att exportera jobb till främmande länder.

Givetvis är människorna i denna västerländska elit de sista som kommer att lida personligen av den etniska undanträngningen. De har möjlighet att leva i muromgärdade områden och att skicka sina barn till privatskolor. De är starkt angelägna om att anskaffa rikedom och makt för att gynna den närmaste familjens intressen, eller, ibland, deras sociala klass. De ignorerar emellertid helt deras enorma familj av etniska släktingar.

Denna extrema individualism hos västerländska eliter är ett tragiskt misstag för alla etniska européer, inklusive eliterna själva, som förlorar otaliga miljoner etniska släktingar genom att befrämja massinvandring av icke-européer. Det är ett fall där kortsiktiga klassintressen och egenintressen sätts framför långsiktiga etniska intressen.

I det långa loppet utgör globalism och mångkulturalism ett hot mot nästan allas etniska intressen, då båda ideologier de facto legitimerar och trappar upp etnisk konkurrens. Globalism resulterar i ökad konkurrens, då alla potentiellt har tillträde till den andres territorium, vilket öppnar för möjligheter att plundra någon annans bakgård. Mångkulturella samhällen sanktionerar etnisk mobilisering eftersom de oundvikligen blir hemvister för rivaliserande etniska intressen.

I detta farliga spel om etnisk konkurrens, är vissa etniska grupper bättre utrustade än andra. Etniska grupper skiljer sig i intelligens och i förmågan att kontrollera ekonomiska resurser. De skiljer sig i graden av etnocentrism, i vilken omfattning de är mobiliserade att tillvarata gruppintressen och hur aggressivt de beter sig gentemot andra grupper. De skiljer sig i antal, fertilitet och i vilken utsträckning de uppmuntrar ansvarsfullt föräldraskap. De skiljer sig vid alla givna punkter i tiden i fråga om mycket land eller resurser de besitter genom deras politiska makt.

Med dessa skillnader i åtanke är det minst sagt svårt att trygga fredliga relationer mellan etniska grupper. Även att upprätthålla status quo ifråga om territorium och kontroll över resurser är mödosamt, vilket kan ses i amerikanernas olycksaliga försök att åstadkomma ett etniskt status quo med 1924 års immigrationslagar. Att acceptera ett status quo är inte intressant för grupper som nyligen förlorat land eller antal. Det vore troligen också oacceptabelt både för grupper med ett relativt lågt antal och ringa kontroll över resurser och, på motsatt vis, för grupper med hög fertilitet. Ändock framstår alternativet, att alla människor skulle avsäga sig sina etniska grupplojaliteter, som orealistiskt och utopiskt.

Utifrån det att vissa etniska grupper, speciellt de med hög etnocentrism och mobilisering, onekligen kommer att fortsätta att fungera som grupper inom en överskådlig framtid, kommer endast ensidiga avsägelser av etniska lojaliteter från andra grupper att innebära dessas kapitulation och nederlag och försvinnande, d.v.s. den darwinistiska återvändsgränden i form av utrotning.

Precis som det förflutna kommer även framtiden oundvikligen att präglas av darwinistisk konkurrens. Och etnicitet kommer att spela en betydande roll.

Salters slutsats: det bästa sättet att skydda etniska intressen är att försvara en etnostat, d.v.s. en politisk apparat med ett explicit syfte att värna medborgarnas etniska intressen. Att stödja etnostater är inte enbart rättvist, det tjänar också de flesta folks intressen. Alla befintliga nationer är sårbara för undanträngning av effektivt mobiliserade etniska minoriteter, i synnerhet om minoritetsgrupperna har hög fertilitet.

Frank Salter menar att en mycket bättre lösning vore att erkänna allas rätt till att leva i en stat som domineras av ens etniska grupp.

Denna "etniska nationalism" skulle tillerkänna folk rätten att leva i en etnostat som skulle försvara deras etniska intressen och således, i förlängningen, de genetiska intressena för den stora majoriteten av mänskligheten.