Publicerad: 2004-10-13Henrik Garfvé

Rekordstor illegal invandring till USA belyser ständigt aktuell fråga

Den 25 november i fjol rapporterade Dagens Nyheter att president Bush godkänt en rekordstor försvarsbudget i storleksordningen 3000 miljarder kronor. Kan befolkningen i ett land vars regering spenderar sådana astronomiska summor på försvar lita på att nationens gränser bevakas minutiöst? Frågan kan först tyckas vara löjeväckande, men en artikel i den amerikanska upplagan av TIME Magazine den 20:e september i år visar att den är högst motiverad. Om beräkningarna visar sig stämma kommer nämligen tre miljoner illegala invandrare att välla in över USA:s gränser i år och därmed göra 2004 till ett rekordår. Artikelförfattarna leker med de smått ofattbara siffrorna; tre miljoner, så många människor kan exempelvis fylla 22 000 flygplan av typen Boeing 737-700. Hur många illegala invandrare som redan huserar i USA vet ingen, men antalet uppskattas i TIME-artikeln till ansenliga 15 miljoner.

TIME Magazine exponerar dubbelmoral inom etablissemanget, men också hos sig själva

Artikeln Who left the door open? är skriven med 2001 års attacker mot World Trade Center och Pentagon i nära åtanke. Dessa våldsdåd kom som bekant att omdana det amerikanska samhällslivet i grunden. Verkningarna av dåden har varit många och dramatiska. En av de mer intressanta aspekterna är onekligen hur neokonservativa judar kapat den amerikanska utrikespolitiken, som inte minst manifesterats i kriget mot Irak. En annan angelägen konsekvens av 11/9 har varit inskränkningarna av de medborgerliga fri- och rättigheterna som officiellt skett i syfte att höja den generella säkerheten i landet. För att återknyta till TIME-artikeln är det senare fenomenet aktuellt. Artikelförfattarna kopplar nämligen de uppoffringar som medelamerikaner har tvingats utstå till problematiken kring den illegala invandringen på ett tämligen fyndigt vis:

Nästa gång du passerar genom en flygplats och tvingas uppvisa ett ID-kort för att fastställa din identitet och sedan avlägsna dina skor, ta av dig ditt bälte, tömma dina fickor, bevisa att din laptop inte är en sprängladdning och skicka din hand- eller resväska genom en maskin för att klarlägga huruvida den innehåller vapen, tänk på detta: Under blott en dag kommer mer än 4000 illegala invandrare att vandra genom den livligast trafikerade illegala inkörsporten till USA, den 375-mile långa gränsen mellan Arizona och Mexico. Inget letande efter vapen. Inga avlägsnade skor. Inga ID-kontroller. Inom kort kommer många att skaffa sig förfalskade ID-handlingar, inklusive falska socialförsäkringsnummer, för att dölja sin olagliga närvaro (TIME Magazine, 20 sept. 2004).

Den nuvarande amerikanska administrationens storsvulstiga retorik ifråga om nationens säkerhet blir, med ovanstående jämförelse i åtanke, tragikomisk att åhöra. Att ett demokratiskt samhällsskick genomsyras av inkompetens och skenhelighet är emellertid knappast en novitet som behöver klargöras för den-svenske.com:s läsare, varför vi kan återgå till TIME-artikeln i fråga. Det hittills positiva omnämnandet av denna från er artikelförfattare syftar på intet sätt till att utmåla dessa journalister som hjältar. Faktum är att deras artikel är skriven ur ett synnerligen snävt perspektiv beträffande den illegala invandringens skuggsidor, där en rad angelägna faktorer medvetet negligeras.

De förluster som tillfogades USA den 11/9 ter sig lindriga i skuggan av den djupgående degeneration som eskalerat analogt med icke-vita minoritetsgruppers tilltagande numerär. Det förstnämnda dådet bleknar de facto till intet i jämförelse med den senare processen, även om vi bara avser de mänskliga förlusterna. Antalet amerikaner som har avlidit till följd av terrordåd är onekligen avsevärt färre än de amerikaner som fallit offer för det mångrasliga samhällets skenande kriminalitet. De sociala och ekonomiska konsekvenserna av den icke-vita invandringen är ett oändligt mer angeläget problem än alla de terrordåd som drabbat USA sammantaget.

Därutöver, för att bemöta TIME-journalisternas terrorskräck, torde exempelvis antalet muslimska fundamentalister, den grupp som i dagsläget kan sägas vara mest benägen att utföra terrordåd, som korsar den mexikanska gränsen till USA vara försvinnande litet. Sannolikt icke-existerande. Att USA drastiskt bör stärka bevakningen av gränsen mot Mexico råder det dock inga tvivel om, men inte p.g.a. förment anstormande terrorister. Det primära syftet bakom en sådan ambition borde istället vara en vilja att stävja den massiva icke-vita invandringen till USA.

Folkligt motstånd hjälper föga i en demokrati

I USA, liksom i övriga västvärlden, påträffas en starkt folkligt förankrad opinion mot det massiva och tilltagande inflödet av främmande folkslag. Men precis som i västvärldens övriga demokratiska nationer avspeglas inte denna folkvilja i den förda politiken. De två partier som dominerar den politiska scenen i USA, det demokratiska respektive republikanska partiet, är båda hopplöst ovilliga att styra upp situationen till det vita folkflertalets fördel. Det demokratiska partiet har under det senaste decenniet blivit känt för sin notoriskt anti-vita politik, vilket väckt många minoritetsgruppers gillande. Detta illustrerades bl.a. i förra presidentvalet av att demokraten Al Gore erhöll ca 90 procent av de svartas röster. Önskar man se krafttag mot icke-vit invandring, legal såväl som illegal, är det således knappast demokratiska politiker man bör söka sig till.

Det republikanska partiet, eller "Grand Old Party", har "traditionellt varit de vitas parti", som ledarsidan i Expressen uttryckte det den 29 augusti i år. Utifrån det faktum att kärnväljarna är vita amerikaner skulle man kunna förledas att tro att partiet faktiskt utgår från denna grupps intressen. Här finns emellertid ett stort problem: det republikanska partiet ser sin rasligt homogena väljarskara som en stor belastning. Av detta följer givetvis att man från republikanernas håll inte hyser någon som helst avsikt att tillvarata sina vita väljares långsiktiga intressen. Det bör visserligen medges att det fortfarande finns enskilda republikanska politiker som ventilerar ett visst missnöje ifråga om invandringspolitiken, men moderpartiet som sådant har redan gjort ett tydligt vägval.

Apropå den rekordstora illegala invandringen från Latinamerika så är det just spansktalande mestiser som hamnat i blickfånget för lismande republikaner. Inte minst den sittande presidenten George W Bush hoppas med hjälp av denna växande minoritetsgrupp kunna bryta demokraternas popularitet bland icke-vita. I sin ävlan att späda ut den vita väljarskaran med mörkare element har presidenten bl.a. börjat studera spanska, samtidigt som den expanderande mestisminoriteten därutöver har blivit föremål för spanskspråkig tv-reklam som propagerar för republikanska alternativ. Ytterligare ett tecken på denna olyckliga utveckling kunde urskiljas inför det konvent som republikanerna traditionsenligt höll inför det stundande presidentvalet. Jämfört med det konvent som hölls inför presidentvalet år 2000 ökade nämligen andelen delegater med minoritetsbakgrund med lavinartade 70 procent enligt konventets egen hemsida, ett tragiskt faktum som emellertid passade republikanernas anti-vita agenda som hand i handske.

Lite anekdotiskt kan det vara värt att nämna att den nuvarande presidentens fader, George Bush senior, var en minst lika god kålsupare under sin tid som besudlare av det amerikanska presidentämbetet. Detta demonstrerades inte minst då den välkände pro-vita aktivisten David Duke (nu aktuell med sin exposé över judenhetens aggressiva etnocentrism Den Judiska Rasismen, som saluförs av NSF-butiken) ställde upp i guvernörsvalet för republikanernas räkning i delstaten Louisiana. Detta begav sig år 1991 och Duke, som uppenbarligen drev frågor som berörde, rönte stora framgångar under valkampanjen till det anti-vita etablissemangets stora förtret och förskräckelse. Till det senare visade det sig att man kunde räkna president Bush senior. Denne uppmanade nämligen Louisianas befolkning att inte rösta på partivännen David Duke. Landets republikanske president vädjade istället folket att lägga sin röst på den demokratiske motkandidaten, Edwin Edwards, som i folkmun, t.o.m. bland sina egna sympatisörer, gick under öknamnet "Skurken". Precis som Edwards föga smickrande öknamn antydde, så var han mer korrupt och skrupelfri än vanligt för att tillhöra det politiska etablissemanget. Men hellre än att se en guvernör vars främsta ambition var att värna det egna folkets väl och ve, valde president George Bush att stödja en notoriskt korrupt man som dessutom tillhörde det rivaliserande partiet. Efter en massiv smutskastningskampanj lyckades Duke, som förlorade valet, ändock samla knappt 40 procent av rösterna. Sådan fader sådan son. Förhoppningsvis kan Bush-klanens båda förhärdade folkförrädare fungera som en varningssignal till de naiva drönare som fortfarande tror att konservatismen utgör en bastion mot tilltagande anti-västerländska strömningar. Nog om denna utvikning.

Den eviga frågan som infinner sig när man betraktar den eländiga och prekära situation vårt folk runtom i världen befinner sig i är hur detta kunnat ske. USA, den nation som är aktuell i denna artikel, är ett typexempel. Från att ha varit en sund och välmående nation, grundad av frihetskämpar och rasnationalister som George Washington och Thomas Jefferson, har USA degenererat till att bli ett mångrasligt gehenna, styrt av skrupelfria politiker som entusiastiskt åser sitt eget folks annalkande undergång. Hur kunde detta ske? Drabbades det vita USA av kollektiv självmordsbenägenhet och raslig amnesi av sig självt? Nej, givetvis inte. Visst kan man finna brister i vårt folks, och därmed vita amerikaners, folkkaraktär som underlättat denna process, men den förestående demografiska omvälvningen USA och andra tidigare vita nationer står inför, och som på sikt hotar vårt folks existens, är på intet vis självförvållad. Faktum är att den är resultatet av en i allra högsta grad medveten ambition från medlemmar av en sammansvetsad etnocentrisk minoritetsgrupp med rötter i Mellanöstern.

Judiskt inflytande över USA:s demografiska eklips

Att följa invandringsdebatten i USA är på många sätt tragikomiskt. Förutsättningarna i det politiska livet har försjunkit så till den grad att det blivit inopportunt för landets politiker att ens kräva krafttag mot den illegala invandringen, än mindre den legala. För att förstå hur detta epokavgörande och häpnadsväckande paradigmskifte kommit tillstånd måste man först förstå hur attityderna och politiken kring den legala invandringen förändrats i anti-vit riktning av främst judiska intressen.

Det demografiska och politiska tillståndet i USA har inte alltid sett ut som det gör i nuläget. Fram till mitten av 1960-talet utgjordes landets befolkning till ca 90 procent av vita. Sund immigrationslagstiftning från bl.a. 1921 och 1924, såg därutöver till att denna demografiska balans inte bara upprätthölls, utan t.o.m. stärktes, då de förefintliga lagarna favoriserade invandring från Europa i allmänhet och nordeuropeiska länder i synnerhet. 1965 utdelades emellertid ett förödande slag mot denna politik i form av nya, anti-vita immigrationslagar som stod i diametral motsats till de dittills gällande. Kvoter och krav på kvalifikationer revs upp och öppnade upp USA för en flodvåg av icke-vita folkslag från världens alla hörn. Sedan de nya lagarna antogs har andelen vita av USA:s befolkning också sjunkit med drygt 20 procentenheter fram till idag. De senaste beräkningarna från US Census Bureau, USA:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån (SCB), visar att denna negativa, demografiska trend fortsätter. Om mindre än ett halvsekel, år 2050 närmare bestämt, har ovannämnda institut estimerat att vita inte längre kommer att vara i majoritet i USA.

Denna radikala omvälvning som beskrivits här ovan kom till stånd efter massiva, välkoordinerade och välfinansierade judiska ansträngningar, där en rad samhälleliga institutioner var inbegripna. Några trevande halvmesyrer har det aldrig varit frågan om från dessa välorganiserade judars sida. Nedan följer några aspekter av den långsiktiga judiska krigföringen mot USA:s tidigare sunda och biologiskt verklighetsförankrade inställning till invandringsfrågan.

Den akademiska världen var ett område som judar snabbt fick upp ögonen för och det var under 1900-talets inledningsskede som judiska intellektuella skapade den ideologiska grund, vilken man senare utgått ifrån i dissemineringen av rasnihilism och mångkultur- och massinvandringspropaganda. Horace Kallen och Franz Boas är två i detta sammanhang viktiga judar som förtjänar att uppmärksammas. Kallen, känd för att ha myntat begreppet "smältdegeln", var den man, som med sina verk Demokratin vs. smältdegeln och Kultur och demokrati i USA kom att bli något av mångkulturens ideologiske patriark. Boas skulle på samma sätt kunna kallas för den kvasivetenskapliga rasnihilismens upphovsman. Carl Degler skriver i sin bok In Search of Human Nature: The Decline and Revival of Darwinism in American Social Thought att Boas var inbegripen i "ett livslångt angrepp på idén som gjorde gällande att ras var den främsta källan till skillnader som återfinns i mental och social duglighet mellan mänskliga grupper". Boas forskning har i efterhand visat sig vara gravt förvanskad, men detta faktum kom beklagligt nog inte att sätta stopp för hans pseudovetenskapliga idéers spridning. Boas taktik var att vinna så stort inflytande som möjligt inom den amerikanska antropologin, varifrån det rasnihilistiska budskapet senare kunde spridas till en bredare publik. Detta lyckades han också mycket bra med. Redan 1915 kontrollerade Boas och hans anhängare, till största delen judar, det amerikanska antropologiska förbundet. Rasnihilismens främsta förespråkare i modern tid, som Ashley Montagu, Richard Lewontin, Leon Kamin och Stephen Jay Gould, har, liksom sin lärofader, också varit av judisk härkomst och deras betydelse bör inte underskattas. 1965 års ökända immigrationslagar stiftades delvis p.g.a. ovannämnda judiska akademikers verklighetsfrånvända förnekande av rasbegreppet.

Den politiska scenen, där lagarna formellt stiftas, var givetvis också en viktig skådeplats för invandringsdebatten. Judar har länge varit oproportionerligt starkt representerade inom den amerikanska kongressen och de politiker som under 1900-talet var mest kritiska till de restriktiva immigrationslagarna var nästan uteslutande judar. En av de mest kända judiska politikerna i detta hänseende, som figurerade flitigt i samband med stiftandet av 1965 års lagar, var senatorn Jacob Javits. Redan 1951 författade denna jude en artikel med namnet Låt oss öppna våra portar, där han förfäktade mer eller mindre fri invandring. Judiska intresse- och lobbyorganisationer arbetade också intensivt med att grusa de välfungerande immigrationslagarna. Juden J.J. Goldberg, redaktör för den framstående judiska tidskriften Forward, skriver i boken Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment att det i dagsläget finns mer än 300 judiska intresseorganisationer i USA, som uppskattningsvis har en årsbudget på ca sex miljarder dollar sammantaget -för att sätta denna summan i perspektiv upplyser Goldberg sina läsare om att den summan överstiger hälften av FN:s medlemsländers BNP - vilket visar att den organiserade judenheten har stora möjligheter att utöva påtryckningar på det amerikanska politiska etablissemanget.Huruvida ovanstående summa var densamma på exempelvis 1960-talet är tveksamt, men klart är att de otaliga judiska organisationer som var aktiva redan då hade betydande finansiella tillgångar att röra sig med.

Moment Magazine Sist men inte minst återstår massmedia. Den judiskinfluerade massmedian har långsiktigt utövat ett betydande inflytande över formgivandet av den allmänna opinionen ifråga om attityder till invandring och rasmedvetande. Den judiska dominansen inom exempelvis Hollywood, vars destruktiva budskap praktiskt taget når alla människor i västvärlden, har länge varit känd och erkänd, inte sällan av judar själva. 1996 års augustinummer av den amerikanska tidningen Moment Magazine bar exempelvis den talande underrubriken Judar styr Hollywood - än sen? Juden Michael Medved, mannen bakom rubriken, konstaterar i tidningen att det inte är meningsfullt att försöka "dölja verkligheten bakom den judiska makten och starka ställningen inom populärkulturen. Vilken lista som helst över de mest inflytelserika produktionsledarna vid varje större filmbolag kommer att uppvisa en stor majoritet av påtagligt judiska namn". Medved konkluderar vidare korrekt att "kombinationen av så många judar inom en av USA:s mest lukrativa och viktiga industrier ger Hollywoods judar betydande politisk makt". Tidningsvärlden har också erbjudit judar en möjlighet att påverka den allmänna opinionen, och den judiska dominansen där är minst lika påtaglig som i Hollywood. Exempel på tidningar under judisk kontroll är New York Times, som redan 1896 rekvirerades av juden Adolph Ochs och fortfarande är under judisk ägo, och Washington Post, som 1933 uppköptes av juden Eugene Meyer, vars ättlingar fortfarande kontrollerar tidningen. Åtskilliga spaltmeter skulle kunna ägnas åt detta angelägna ämne och det faktum att den organiserade judenhetens inflytande över massmedia givit judar oöverträffade möjligheter att långsiktigt forma samhällsklimatet och den allmänna opinionen. I skapandet av ett samhälle i total avsaknad av rasmedvetenhet, som likgiltigt accepterar närvaron av 15 miljoner illegala invandrare, har massmedia utgjort ett ovärderligt vapen.

Judars modus operandi

USA:s nuvarande och bildligt talat mörka demografiska trend har kommit tillstånd främst genom judars och judiska intresseorganisationers intensiva ansträngningar inom en rad vitt skilda områden. Minst lika intressant som att belysa denna oomtvistliga process är att klarlägga vilka drivkrafter som motiverat den. Den amerikanske professorn i evolutionärpsykologi, Kevin MacDonald, har inriktat sig på den av hyperetnocentrism färgade gruppevolutionära strategi som judenheten utvecklat genom årtusenden och utreder ovannämnda problematik i det alster, The Culture of Critique, som fullbordar hans trilogi om judenheten.

En aspekt som professor MacDonald betonar är den rädsla för homogena värdsamhällen som många diasporajudar hyser. "Etnisk och religiös pluralism - tjänar judiska intressen", skriver MacDonald, "eftersom judar endast blir en av många etniska grupper. Detta resulterar i en spridning av politiskt och kulturellt inflytande mellan de olika etniska och religiösa grupperna och det blir svårt eller omöjligt att få förenade och sammanhållande grupper av icke-judar att enas i motstånd mot judendomen" (The Culture of Critique, sid. 242).

I den officiella judiska retoriken kan man inte sällan se yttranden som bestyrker ovanstående citat ur professor McDonalds bok. Den judiske författaren och aktivisten Earl Raab sällar sig exempelvis till den skara av judar som talat klarspråk i frågan. Följande stycke, hämtat ur den San Fransisco-baserade tidningen Jewish Bulletin, är talande:

US Census Bureau har nyligen rapporterat att ungefär halva USA:s befolkning snart kommer att vara icke-vit eller icke-europeisk. Och de kommer alla att vara amerikanska medborgare. Vi har passerat den punkt där ett naziariskt parti inte längre kommer att kunna hävda sig i det här landet. Vi [judar] har närt oppositionsklimatet mot trångsynthet i ungefär ett halvsekel. Detta klimat har ännu inte fullbordats, men vår befolknings heterogena natur tenderar att göra det oåterkalleligt. (Jewish Bulletin, 19 februari 1993, sid. 23)

Här klargörs tydligt juden Raabs stolthet angående judenhetens roll i omdanandet av USA till en mångraslig kloak, samtidigt som han bejublar det faktum att det snart inte kommer att finnas ett demografiskt underlag för ett parti som utgår från vita amerikaners intressen.

Professor MacDonald skriver vidare, på samma sida som tidigare citat hämtats från, att "etniskt och religiöst pluralistiska samhällen av judar har uppfattats som mer benägna att uppfylla judiska intressen än samhällen som karaktäriseras av etnisk och religiös homogenitet bland icke-judar". Att det är betydligt lättare för en liten och sammansvetsad grupp, som den välorganiserade judenheten, att åstadkomma saker i ett splittrat och rotlöst mångkulturellt samhälle än i ett homogent och rasmedvetet sådant, kan enkelt bekräftas empiriskt om USA åter får stå som praktiskt exempel. Den exceptionellt Israel-vänliga politiken i allmänhet utgör ett bra exempel och Irakkriget, som främst orkestrerades av en liten grupp judiska neokonservativa, utgör ett kanske än mer aktuellt sådant. Det är onekligen intressant att konstatera att judars underminering av den amerikanska invandringspolitiken, och de underliggande evolutionärt grundade mekanismer som motiverat den, är processer intimt sammanvävda med dagsaktuell amerikansk utrikespolitik. Judefrågan löper som en röd tråd genom alla betydelsefulla politiska skeenden i vår samtid.

Det som sker i USA i dagsläget är därutöver en spegelbild av morgondagens Europa, allteftersom vår kontinent förmörkas av icke-vit invandring. Det som drabbar USA:s vita befolkning kommer otvivelaktigt att drabba Europas invånare inom en inte alltför avlägsen framtid. Det finns således en relevans i att studera nutida trender och historiska skeenden i USA även för oss. De krafter som verkar för en destruktiv invandringspolitik i övriga västvärlden är dessutom ofta identiska med de som främst står ansvariga för situationen i USA. Detta exemplifieras alldeles utmärkt med vårt hemland, där den judiska Bonnierfamiljen, via sitt massiva inflytande över massmedia, framgångsrikt luckrat upp vårt folks rasmedvetenhet och spridit propaganda för ökad invandring av främmande folkslag. De invandringsproblem som Sverige och USA, liksom praktiskt taget alla västvärldens nationer, står inför är således ej isolerade fenomen för respektive land. I själva verket har de mycket gemensamt och den fråga som såväl amerikaner som européer bör ställa sig är huruvida det är rimligt eller ej att hundratals miljoner vita människors öden ska formgivas av medlemmar från en liten, hyperetnocentriskt folkgrupp från Mellanöstern.