Publicerad: 2004-10-04den-svenske.com

Wadstein - Regeringens funktionär mot etniska svenskar

Fredagen den 17 september avled Margareta Wadstein 59 år gammal. Mest känd blev hon som innehavare av det märkliga ämbetet Ombudsman mot etnisk diskriminering (DO). En mer passande ämbetstitel vore Regeringens funktionär mot etniska svenskar. Det kanske låter som simpel agitation, men det beskriver ämbetets praktiska funktion på ett betydligt mer rättvisande sätt. Av just denna anledning är också såväl Wadstein som hennes ämbete värda att betrakta närmare då de verkningsfullt belyser dagens etnisk-politiska klimat. Samtidigt som nomenklaturan i en enstämmig och monoton kör förkunnar att etnicitet inte spelar någon roll så spelar i själva verket etnicitet en framträdande roll i den förda politiken. Framför allt är den förda politiken en politik mot etniska svenskar, vilket DO utgör ett lysande exempel på.

Wadstein själv var den tredje i ordningen av ombudsmän mot etnisk diskriminering sedan ämbetet inrättades 1986. Född och uppvuxen i Västerås engagerade hon sig politiskt redan i sina ungdomsår, då i en konservativ ungdomsrörelse. Efter studenten begav hon sig på 1960-talet till Frankrike där hennes intresse för juridik växte fram, väckt av jurister som arbetade med rättighetsfrågor i de forna franska kolonierna. Den vänstervåg som då drog fram över landet tycks ha svept Wadstein med sig, med tanke på hennes betydligt mer vänsterradikala syn på politiken senare i livet.

Efter juridikstudier i Uppsala utsågs Wadstein 1983 tillställföreträdande jämställdhetsombudsman, ett ämbete hon innehavde fram till 1988 då hon blev rådman vid Stockholms tingsrätt.

1997 blev hon ensamutredare för en översyn av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet, en lag som sedan genomfördes 1 maj 1999. Denna lag är betecknande för Wadsteins livsgärning och det antisvenska grunddraget i den rådande etniska politiken.

I en intervju i tidskriften Invandraren förklarar Anders Kandelin, informationsansvarig hos DO, konsekvenserna av lagen som Wadstein gestaltat:

Förbudet mot etnisk diskriminering gäller oberoende av om det finns en diskriminerande avsikt hos arbetsgivaren eller inte. Det innebär också att den som anser sig diskriminerad inte behöver bevisa arbetsgivarens syfte. Istället ska arbetsgivaren objektivt kunna förklara varför han/hon valt en person före en annan om kvalifikationerna är bättre hos den som inte fick jobbet. Även fall där kvalifikationerna är likvärdiga kan behandlas. Skyddet gäller arbetssökande under hela rekryteringsförfarandet. Det gäller uttagning till intervju, tagande av referenser och naturligtvis själva anställningsbeslutet. Även om ingen blir anställd över huvud taget är alltså arbetsgivaren skyldig att se till att ingen har blivit diskriminerad under förfarandet. Arbetsgivaren får inte ställa krav som framstår som neutrala men i praktiken särskilt ställer vissa grupper i ett sämre läge. Exempelvis får man inte kräva bättre svenskkunskaper av den som söker en tjänst än vad som är nödvändigt för jobbet.

Ett betydande faktum som endast framkommer implicit ovan är att lagen har för avsikt att stävja diskriminering endast av etniska icke-svenskar. Diskriminering av svenskar omfattas inte av lagen i praktiken, och inga fall där svenskar diskriminerats har hittills tagits upp för prövning. Lagen innebär också en allvarlig inskränkning av etniska svenskars möjlighet att i egenskap av arbetsgivare hjälpa sitt eget folk. En svensk i Sverige som vill anställa svenskar i sitt företag förhindras den möjligheten enligt lagen. Detta är också det direkta syftet med lagen: att svenska företagare inte skall ha möjlighet föredraga svensk arbetskraft.

Kort efter att Wadstein överlämnat sitt lagförslag utnämndes hon 1997 till Ombudsman mot etnisk diskriminering (DO). Under sig hade hon 28 anställda, främst jurister. Hennes uppdrag var att avancera främmande etniciteters intressen i Sverige på de etniska svenskarnas bekostnad. Givetvis var detta ingenting som sades explicit, men det var den praktiska innebörden av hennes ämbete.

Många är de exempel på hur Wadstein förstod sin uppgift och utförde den med stor iver. Bland annat kritiserade hon att svenska nämndemän måste vara svenska medborgare. Det till synes självklara att det är svenskar som skall skipa lag och rättvisa i svenska domstolar var för Wadstein en anomali, vilket tydligt understryker hennes strävan att underminera det svenska folkets suveränitet.

Ibland kunde hennes utfall mot det svenska ta sig nästan komiska former, så som då hon förra året uppmanade till försiktighet vad gäller bruket av adventsljusstakar. Hon uppmanade inte till något förbud mot adventsljusstakar, utan till ett kritiskt ifrågasättande om man verkligen borde uppvisa sådana svenska symboler i ett mångkulturellt samhälle. "Om man inte vill tillåta andras religiösa yttringar, till exempel att bära huvudduk eller turban, så kan man inte heller tillåta egna religiösa yttringar som adventsljusstaken", försvarade Wadstein sitt utfall i en intervju med Göteborgs-Posten.

Hon applicerade dock inte denna logik på sig själv. Wadstein var en stark förespråkare av att huvudduk skulle accepteras i alla sammanhang, men trots det kritiserade hon alltså användandet av adventsljusstaken, vilket torde vara inkonsekvent enligt hennes eget resonemang. Och visst var hon inkonsekvent, ty hela hennes utspel var en diatrib mot svenskarna, samtidigt som hon uttryckte sig i universalistiska ordalag och mot etnisk diskriminering. Dessutom är validiteten i hennes logik långtifrån hållbar. Varför skulle ett svenskt samhälle inte kunna bejaka svensk kultur och samtidigt motverka icke-svenska kulturströmningar i samhället? Frågan är om inte det är precis vad ett svenskt samhälle borde göra för att bevara sin kulturella särart? Wadstein var dock starkt fientlig mot den svenska kulturens blotta existens.

Det kanske tydligaste exemplet på att Wadstein och DO som ämbete är fientligt just mot etniska svenskar kan hämtas från en artikel hon författade tidigare i år. 2001 fick Wadstein i särskilt uppdrag från regeringen att motverka diskriminering av zigenare. Till en början skulle detta uppdrag vara i två år, men har därefter successivt förlängts. Enligt politiskt korrekt dogmatism är alla människor precis lika bra på och kapabla till allting, varför det måste vara någons eller någontings fel om alla inte har det precis lika bra eller dåligt. Den som har det sämre än någon annan bär heller aldrig någon skuld, och det är därtill per definition ett önskvärt krav att alla skall ha det precis lika bra, eftersom det är det naturliga förhållandet enligt nyss nämnda resonemang. Den enda tänkbara förklaringen till att det inte förhåller sig på detta sätt hävdas vidare vara diskriminering, strukturell sådan är särkilt populärt att hävda i nuläget, ty enligt denna dogms förfäktare är människan en social och inte en genetisk konstruktion.

Att zigenare inte befinner sig i paritet med etniska svenskar i Sverige, eller någon annanstans i världen, beror därmed givetvis på diskriminering och ingenting annat, enligt DO. För att motverka detta gick Wadstein i mars i år ut i en artikel på DN-debatt med uppmaningen att legalisera "positiv etnisk särbehandling". Alltså, att zigenare endast på grund av sin etnicitet borde få förtur framför mer kvalificerade etniska svenskar till skola, arbete och bostad. Alltså, att svenskar borde diskrimineras i Sverige till förmån för ett främmande folk. Det motsägelsefulla med att ombudsmannen mot etnisk diskriminering förespråkar just etnisk diskriminering borde inte kunna undgå någon, men ändå var det i princip ingen som lyfte ett ögonbryn eller höjde en kritisk röst.

Det talande är dock inte tystnaden, utan att Wadstein och regeringen med andra ord alls inte är emot etnisk diskriminering i sig, även om de vill göra det gällande i sin propaganda. Tvärtom är de för en diskriminering av etniska svenskar och de för i enlighet därmed en aktiv diskrimineringspolitik mot nämnda grupp. På samma sätt är regeringen inte är emot att hat och hets sprids mot vissa folkgrupper, närmare bestämt etniska svenskar. Justitiekanslern (JK) har också i olika utlåtanden i år konstaterat både att diskriminering av etniska svenskar inte skall omfattas av diskrimineringslagstiftningen och att det är lagligt att hetsa mot etniska svenskar, som därmed har ett sämre rättsskydd än alla andra folkgrupper i sitt eget land.

Wadstein var onekligen en Regeringens funktionär mot etniska svenskar, men den svenskfientliga politiken gick knappast i graven med henne.