Publicerad: 2004-09-13Björn Björkqvist

Hat. Bittert hat.

Jag har under hela kvällen funderat på hur jag ska inleda denna artikel. Men det finns inga ord att beskriva vad jag känner. Jag har följt varenda nyhetssändning på TV sedan jag fick höra om mordet på den blott 14-årige James och dessa sändningar har inte lättat det svarta moln av hat och förakt som förmörkar mitt sinne.

När jag på morgonen läste på text-tv om att en 14-årig pojke mördats i en konflikt mellan två ungdomsgäng trodde jag att det som vanligt rörde sig om invandrare som gjort upp om makten över narkotikahandeln eller andra liknande konflikter som vårt land allt oftare drabbas av. När sedan telefonen ringde och en kamrat berättade att det var en ung nationalist som blivit bragt om livet av en invandrare beväpnad med kniv så kändes det hur det åter blev lite tyngre att andas i vårt land. Vad har hänt med vårt land? Hur många svenskar ska falla offer innan vansinnet stoppas?

På kvällen kunde jag se hur rektorn på den skola där James gick berättade att skolans elever på måndagen skulle mötas av flaggan på halv stång och att rektorn själv skulle hålla tal för eleverna om att man inte ska mörda människor för att de har avvikande åsikter samt att alla måste lära sig acceptera att vi är annorlunda och därmed ska integreras. Det lät på den hånfulla rektorn som att unge James fick skylla sig själv för att han inte lärt sig att integreras. En ung svensk har mördats av en främling. Rena ockupantbeteendet har uppvisats och rektorn har mage att tala om att invandrarna måste få ta större plats. Det är tydligt att det inte är invandrarna som ska integreras utan svenskarna.

Inte mindre känns föraktet mot den politiskt korrekta pöbel som företräder media när man under senare nyhetssändningar som berättar om mordet som fasansfullt eftersom det riskerar att orsaka en minnesmanifestation för den mördade 14-åringen. Ingen tanke ägnas åt den mördade eller dennes familj. Ingen bryr sig, han tillhörde ju bara ”bulegänget” för att citera TV3:s text-tv.

En fjortonåring har kallblodigt mördats. Ett barn. Jag minns själv när jag var fjorton. Man trodde att allt var enkelt och trodde man visste det mesta. När man väl blivit äldre så inser man att det var så lite man egentligen förstod. Man hade sina problem som då kändes oerhört stora men nu inser man att de var bagateller i jämförelse med de stora problemen. Men fjortonårige James fick inte möjligheten att lära sig det. Hans visdom och insikt skapades i samma sekund som han föll ihop med en kniv i kroppen. Så snabbt ändades hans unga liv. Jag är övertygad om att han de sista sekunderna vid medvetande växte från att vara ett barn till att bli en vuxen man, jag är övertygad om att han såg världen med andra ögon innan han slutligt stängde sina ögon för att aldrig öppna dem igen. Vissa åldras snabbare än andra, men unge James fick aldrig dra nytta av det. Han är död. Ett offer för en ung invandrares beslutsamma knivhugg som riktades mot James för att han hade fräckheten att anse att Sverige ska vara svenskarnas land.

Media oroas inte av detta. Man bryr sig inte om att James bara är en i raden av unga svenskar som mördats av invandrare. Det enda man nu bryr sig om är att James inte ska uppmärksammas av nationalister, man vill inte att James namn ska bli ihågkommet och fungera som en väckarklocka för det svenska folket. Nu oroas man av att en svensk blivit mördad av en invandrare, men inte för att man bryr sig om James vars framtidsdrömmar aldrig besannades, nej man oroas av att James hade vänner som sörjer honom och som kommer hedra hans minne så länge de lever. Jag kände inte James och många av de som på lördag kommer att hedra hans minne kände honom inte heller. Men då han var en svensk nationalist så betraktar jag honom ändå som min vän.

Det kunde ha varit jag själv som mördades när jag var femton, det kunde ha varit någon av de kamrater jag då umgicks med. Det kunde ha varit vem som helst i den nationella rörelsen. Men nu var det fjortonårige James som blev offer för den hänsynslösa integrationspolitik som förs av landets politiker.

Tyvärr tror jag inte detta blir det sista mordet. Tyvärr så tror jag att vi många gånger de närmsta åren kommer slås av hur skört livet är och vi kommer chockas av hur etablissemanget försöker använda mördade svenskar för att propagera för ökad förståelse för invandrares situation. Man vill bara slå sönder TV:n när man ser eländet, det enda som håller en tillbaka är att man vet att det inte kommer förändra något, TV-kanalerna kommer ändå spy ut sitt mångkulturella gift över folket, oavsett om jag kan se det eller inte.

Man har nu gripit en 16-årig misstänkt gärningsman. Vi vet inte idag om han är den skyldiga. Men om han är det så vet vi att media kommer försvara hans gärning. Man kommer måla upp en bild av gärningsmannen som ett offer för bristande integrationspolitik. Ingen kommer slås av tanken att misstaget låg i att ta hit den unge mördaren. Det handlar om humanitet att ta emot invandrare. Men vari ligger humaniteten? Var det humant att släppa in James baneman?

Då gärningsmannen är ung så kan vi också räkna med att han får ett oerhört kort straff om han friskförklaras. Det blir några år på ungdomsvård där han får möjlighet att vidga sina kontakter med likasinnade svenskföraktande invandrare. Jag blir illamående av tanken.

En familj har mist sin fjortonåriga son. Denna familj får läsa om att han var en ”bula”. Denna familj får indirekt höra på nyheterna att det var hans eget fel eftersom han inte låtit sig integreras i det nya Sverige. Jag blir illamående av tanken på detta. Jag känner ett hat från djupet av mitt hjärta. Jag vet att om några dagar har media glömt James och ägnar åter all sin energi åt Idol 2004, Robinsson eller Farmen. Kvar står då en ensam familj med ett oläkt sår. Ett sår som aldrig någonsin kommer att läkas. För inget kan ersätta saknaden av ett mördat barn.

Jag vet också att jag om några dagar kommer kunna se mer rationellt på det inträffade. Det djupa hat som jag nu känner kommer att ha bytts ut mot sorg över vart vårt land är på väg och James minne kommer att vara en ledstjärna i vår kamp. Han stupade för det främlingsvälde som är på frammarsch. Låt oss förhindra att det händer igen. Låt oss använda det hat vi nu känner till något kreativt. Låt oss stå upp för James minne och krossa dem som vill använda hans död till ännu mer vansinne i vårt sargade land.

Men låt oss först tillåta oss själva att sörja James så vi inte använder vårt hat på fel sätt.