Publicerad: 2004-07-22Björn Björkqvist

Kristdemokraterna tynar bort

Kristdemokraterna (Kd) har länge profilerat sig som kärnfamiljens väktare. Med sin såväl väljar- som medlemsbas i frireligiösa grupper och samfund har man sedan 1964 arbetat sig fram från inget till ett parti med makt och satt så sent som under 1990-talet i regeringen tillsammans med de andra borgerliga och liberala partierna. Sin kulmen nådde man i valet 1998 men sedan dess tycks populariteten ha dalat. En av anledningarna är naturligtvis att partiets färgstarka partiledare Alf Svensson avgått men hela förklaringen går nog inte att finna där. Under Alf Svenssons tid har partiet formerats om på många fronter. Ända fram på 1980-talet vägrade man titulera sig som ett borgerligt eller socialistiskt parti men har numera valt att låsa sig fast vid den högerlära som kallas borgerlighet. Som fast i den dogmen har man sedan följt sina borgerliga vänner i nästan alla frågor.

Kändisar har alltid varit populära att använda i politiken men man måste ändå tycka att Kd:s val varit ganska märkliga, man har tagit de som kommit och inte brytt sig mycket om deras bakgrund eller framtidsutsikter. Man har istället glatt anpassat sig eftersom de kända ansiktena trots allt kunnat dra till sig nya intresserade till partiet.

När man fick en judisk ”kändis” på sin riksdagslista så förklarade man att partiet numera vilade på judiskkristen moraluppfattning. Sedan Jerzy Einhorn dött började man dock diskutera att återgå till den ”kristna” grunden, något som dock i så fall endast skulle handla om ett namnbyte och betyda lika mycket som när Vänsterpartiet strök ordet ”kommunisterna” ur sitt partinamn.

Än mer märkligt var det när man kallade till möten för att åhörarna skulle få lyssna på Alf Svensson och Gert Fylking. Kristdemokraten Fylking drog säkert åhörare men frågan är om man fick den typ av åhörare som attraheras av Kd:s politik. Gert Fylking är känd, men orsakerna är inte politiska utan inom en annan bransch. Gert är bland annat den som gjorde ett fenomen kallat ”Helikoptern” eller ”kirgisiska propellern” känd genom att utföra den i TV. I Robert Aschbergs program på TV3 blev han sedan en återkommande gäst som bland annat sprang runt iklädd en djurdräkt och juckade mot människors ben och som arrangör av ett än mer osmakligt inslag kallat lavemang-SM. Han har också vid återkommande tillfällen stört Svenska akademiens ständiga ordförande då denne meddelat vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Om hans beteende rimmar bra med partiets moraluppfattning låter jag vara en öppen fråga.

Kristdemokraterna har länge ridit på sitt rykte att värna svensk moral och vara värdekonservativa. Detta är dock ett felaktigt rykte som framför allt lyfts fram av media och Kd:s politiska motståndare på vänsterkanten. Kd är exempelvis, liksom övriga etablerade partier, för ett ökat ”flyktingmottagande” och tillhör dem som skrikit högst om höjt U-landsbistånd. I sin valhandbok från 1994 skrev man till exempel: ”Solidaritet med resurssvaga människor, oavsett var de kommer ifrån, är naturligt för oss kristdemokrater. Att bekämpa orättvisor och bidra till utvecklingen i tredje världen är därför en viktig del av politiken. Biståndet ska medverka till en självständig ekonomisk och demokratisk utveckling. Biståndet bör uppgå till minst en, men helst två procent av bruttonationalinkomsten, BNI.”

Den som tycker sig känna igen argumentationen men inte vet varifrån kan försöka minnas argumentationen från George W Bush när USA opererar i Irak för att ”medverka till en självständig ekonomisk och demokratisk utveckling”. Liksom Irak kan man nog konstatera att varje land helst utvecklas i vilken riktning de själva önskar och att det är just det som är en självständig utveckling.

När vi är inne på Irak kan vi titta på ett annat aktuellt exempel på biståndspolitik som gäller USA:s bistånd till Filippinerna. Det sistnämnda landet erhåller bistånd från USA och har antagligen därför stått på USA:s sida i kriget mot Iraks befolkning. När filippinska medborgare utsattes för ett gisslandrama som säkerligen hade slutat med dödlig utgång om inte Filippinerna drog tillbaks sina soldater från Irak så valde man att rädda sina medborgare och dra tillbaka styrkorna. Nu ser det ut som att USA kommer minska biståndet till Filippinerna som ett straff och man behöver inte vara någon större tänkare för att inse att bistånd även kan användas som utpressning mot länder som man gjort beroende av utländskt penninginflöde. Etiskt? Knappast! Betydligt bättre vore att låta varje nation ta hand om sitt eget folk med de resurser som finns.

I samma valhandbok argumenterar man starkt för att invandringen till Sverige måste fortsätta för att vår kris inte går att jämföra med invandrarnas och för att ”fakta visar dessutom att invandringen, ur strikt ekonomisk synvinkel, varit en mycket lönsam affär för Sverige”. Självklart väljer man att inte precisera denna fakta men det är kanske inte så lätt då sådan fakta inte finns annat än i dessa världsförbättrares huvuden.

Andra idéer som förs fram av Kd är bland annat lägre skatter för arbetsfri inkomst, dvs aktiehandel, något som man under sin tid i regeringen lyckades påverka.

Nej, Kd står inte för någon svensk moral och är inte heller värdekonservativa. Man arbetar som alla de andra etablerade partierna för en avsvenskning av samhället vilket kommer leda till det kaos som vi idag upplever i invandrartäta förorter över hela vårt land. Däremot har Kristdemokraternas familjepolitik varit ett ämne som många tittat närmare på och som slutligen övervägt när de valt att rösta på partiet. Även denna är dock idag totalt urgröpt. Återigen måste konstateras att de vinner stöd på att människor inbillas att tro att partiet står för något som de sedan länge lämnat bakom sig.

Nyligen tillsatte Kristdemokraternas ungdomsförbund (Kdu) en homosexuell man som ordförande. Tillsättandet av Erik Slottner väckte stor glädje hos etablerad media men väckte misstänksamhet i bögvärlden. Man menade att Kristdemokraterna ändå är ett unket parti med förlegade värderingar då man trots en bög som ungdomsledare säger sig vilja värna kärnfamiljen.

Inom Kd har det också förts diskussioner sedan Slottner tillträdde. Många medlemmar har under åren sökt sig till Kristdemokraterna då de varit det enda etablerade partiet som haft en tydlig kritisk ståndpunkt till homosexualitet men känner nu hur förtroendet för partiet rasat.

Nu meddelas att kristdemokraten Stefan Axelsson från Habo kommun i Jönköping lämnar såväl partiet som sina politiska uppdrag i protest mot Kdu:s homosexuella ordförande som han anser vara olämplig med tanke på partiets familjepolitik. Fler lär följa Axelssons exempel såväl bland partiets förtroendevalda som bland väljarna.

Erik Slottner ser dock bara positivt på att partiet krymper. Till TV4 Jönköping förklarar han:

- Jag tycker det är bra att han lämnar partiet. Vi behöver en utrensning. Har han den människosynen ska han inte vara med i vårt parti.

Uttalandet är mycket typiskt för homolobbyn som under de senaste åren tagit sig ton allt mera. Efter andra världskriget revs förbudet mot sexuella avarter. Då blev det tillåtet med bland annat djursex och homosexualitet. 1979 beslutades det att homosexuella inte längre ska anses sinnessjuka. Nu, 25 år senare, finns det inte längre något etablerat parti som vågar kritisera homolobbyn eller är infiltrerad av densamma. För frågan är om det inte är just det sistnämnda som Kd råkat ut för. Varför skulle en öppet homosexuell välja Kd av alla de etablerade partierna som ändå är nära på identiska om det inte handlar om att slå sönder det inifrån? Varför valde inte Slottner att engagera sig i moderaterna, ett parti som sedan länge accepterat homosexuella och en stor del av deras krav?

I takt med att Kd börjat acceptera aborter och homosexualitet så har deras familjepolitik urgröpts. Kvar finns ett skal av innehållslösa fraser. Den etik som tidigare prisats är som bortblåst. Kd står idag inför ett vägskäl där de har två alternativ. Det första vore en tillbakagång till tidigare ideal, dvs ifall de vill behålla sina anhängare. Det andra vore ett sammangående med moderaterna. För som moderatkopior lär de ändå tyna bort.

Det svenska folket däremot står inför ett mycket lättare val, där det egentligen, långsiktigt tänkt, bara finns ett alternativ: Att vända de etablerade partierna ryggen och titta närmare på Nationalsocialistisk fronts politik.