Publicerad: 2004-06-07Meister Eckehart

Iran bakom Irakkriget?

På sistone har ett rykte om upphovet till Irakkriget spridit sig anmärkningsvärt snabbt, nämligen att den iranska underrättelsetjänsten lurade USA till angrepp. I korthet går teorin ut på att Ahmad Chalabi, ledare för den irakiska nationella kongressen och tidigare en av USA:s närmaste allierade mot Saddam Hussein, spridit falska uppgifter om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Chalabi hade under 1990-talet sitt högkvarter i Theran och hade ett öppet samarbete med den iranska regeringen, samtidigt som han finansierades av USA.

Framförallt är det egentligen Chalabis underrättelsechef, Aras Karim Habib, som tros vara iransk agent. Habib försåg Chalabi med de uppgifter han senare vidarebefordrade, och uppgifterna skall enligt ryktet vara förfalskningar som gör gällande att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen, för att Iran på så sätt skulle förmå USA angripa landet.

Att Iran lurade USA angripa Irak genom spridande av esinformation om icke-existerande massförstörelsevapen är i mångas ögon en lika häpnadsväckande som hänförande teori. Kanske just därför är den så attraktiv för dem. Anhängarna av denna teori begår dock ett allvarligt kardinalfel, ty oavsett vilka uppgifter som kom från Iran så handlade kriget aldrig om massförstörelsevapen. Massförstörelsevapnen var förevändningen för intervention, inte bevekelsegrunden.

Den kanske mest framgångsrika propagandalögnen de styrande i USA lyckades etablera före kriget var inte att Irak skulle ha massförstörelsevapen, utan att existensen av massförstörelsevapen rättfärdigade ett krig. Sålunda kom diskussionen att handla om huruvida Irak hade tillgång till massförstörelsevapen eller inte, och många som trodde på uppgifterna om massförstörelsevapen uppfattade felaktigt att det legitimerade ett amerikanskt anfall.

Om Chalabi och Iran haft någon som helst inverkan i samband med USA:s attack på Irak så var det alltså i samband med den förevändning som användes och inte i samband med kriget i sig. Det fanns inga underrättelserapporter som gjorde gällande att Irak verkligen hade massförstörelsevapen, men många i den amerikanska administrationen trodde säkerligen att så ändå var fallet och ansåg det vara ett lämpligt motiv utåt sett, andra brydde sig troligen inte om hur det låg till. Likväl, även om Irak verkligen haft tillgång till massförstörelsevapen så hade det inte utgjort något hot mot USA.

Till följd av det uppenbara i att massförstörelsevapen inte motiverat kriget har marxister framlagt teorin att USA vill komma åt Iraks olja. Detta argument förbiser helt att Saddam Hussein mer än gärna ville sälja olja till USA. Teorins anhängare verkar också ha en väldigt abstrakt bild av vad den innebär i praktiken. Vad betyder det att USA skall "ta Iraks olja"; hur skall det gå till och hur gynnar tillvägagångssättet amerikanska intressen?
Den ekonomiska förklaring haltar betänkligt då kostnaderna för kriget redan vida överstiger den omsättning oljan i Irak kommer ha under en överskådlig framtid. Förklaringen kvarstår då att enskilda intressenter kunde tjäna ekonomiskt på oljan; Haliburton är favoritexemplet i detta sammanhang. Även denna förklaring överensstämmer emellertid illa med verkligheten, eller så är den i bästa fall starkt bristfällig.

Vad oljeteoretikerna framförallt inte tar hänsyn till är att majoriteten av upphovsmännen till kriget inte hade någon som helst anknytning till oljeindustrin. De flesta är överens om att det var en liten grupp så kallade neokonservativa som låg bakom kriget - "Jag tror det är den sämst bevarade hemligheten i Washington" som den fyrstjärnige generalen Anthony Zinni nyligen påpekade i CBS 60 Minutes - och istället för att vara knutna till oljeindustrin är nästan samtliga i denna grupp judar med en stark judisk identitet.

Den israeliska tidningen Ha'aretz påpekade följande den 5 april förra året apropå den ideologiska bakgrunden till det då stundande kriget:

Under de senaste åren har en ny tro uppstått i [Washington]: tron på ett krig mot Irak. Denna brinnande tro spreds av en liten grupp på 25-30 neokonservativa, varav nästan alla är judar, nästan alla intellektuella (en partiell lista: Richard Perle, Paul Wolfowitz, Douglas Feith, William Kristol, Eliot Abrams, Charles Krauthammer), personer som är inbördes vänner och odlar bekantskap med varandra och är övertygade om att politiska idéer är historiens drivande kraft.

Av ovan nämnda personer har både Richard Perle och Douglas Feith tidigare arbetat för den israeliska regeringen där de förespråkade avsättandet av Saddam Hussein eftersom det skulle gynna israeliska intressen. Wolfowitz förespråkade redan under Gulfkriget 1991 att Saddam skulle störtas och har sedan dess agiterat för den linjen. Många fler namn och exempel kan nämnas, men viktigaste i sammanhanget är det faktum att dessa judar var kärnan i den grupp som framlade ideologin som låg bakom kriget mot Irak, och deras främsta motiv var att Saddam utgjorde ett hot mot Israel. Det var också mycket riktigt som så att Saddam utgjorde ett hot mot Israel, inte bara militärt utan geopolitiskt mot landets ambition att upprätta israelisk hegemoni i hela Mellanöstern. Kriget låg med andra ord i judiskt intresse, men inte i amerikanskt intresse.

Att krigets upphovsmän var en grupp som nästan uteslutande består av judar med en stark judisk identitet är ett obestridligt faktum. Det innebär inte att alla judar låg bakom kriget eller ens gav det sitt stöd, men det innebär att personerna som låg bakom kriget är judar som motiveras av judiska intressen. Utan dessa judar hade kriget aldrig ägt rum. Det är inte bara en teori som håller, utan ett faktum som enkelt kan verifieras av vemhelst som bemödar sig att se till bevisen.